Mecislovas Simanaitis, 46 år, Malmö, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Jolanta och en dotter och en son.
Mecislovas Simanaitis, eller Mecius som han föredrog att kalla sig, vår avhållne kollega på hudkliniken Malmö–Lund har för tidigt lämnat oss i stor sorg och saknad.
Mecius föddes den 16 januari 1967 i Litauen. Det var vid medicinska fakulteten i Kaunas, Litauen, som han genomgick sin läkarutbildning och det var där han disputerade den 21 december år 2000.
Mecius påbörjade sin specialistutbildning inom kirurgi och det var som forskare i ett svenskt forskningsprojekt ”Malmö kost och cancer” som han kom till Sverige. Redan då hade han ett stort intresse för sjukdomars histopatologi.
Han kom tidigt i kontakt med Alf Rausing, berömd Malmöpatolog, som inspirerade honom att byta bana och utbilda sig till patolog som han blev specialistkompetent i i april 2000.
Sedermera blev det framförallt dermatopatologi som han fick ett stort och genuint intresse för. Därför var det en stor glädje för oss kolleger på hudkliniken när han bestämde sig för att utbilda sig till specialist även i dermatologi och han fick sin specialistkompetens den 31 maj 2012.
Dermatologin rymmer tusentals diagnoser och för att ställa den rätta krävs att man förutom att vara en god kliniker har god kännedom om den histopatologiska bilden. Detta hade Mecius och vi såg fram emot att ha en kliniskt arbetande doktor hos oss som även hade stor kunskap inom patologi.
Mecius var en briljant begåvning som dessutom hade ett stort engagemang för sitt yrke, vilket ledde till att han ägnade otaliga timmar även av sin fritid åt dermatopatologi.
Mecius var alltid tjänstvillig och sa aldrig nej när någon behövde hjälp med diagnostiken. Han kunde ägna mycket tid åt det detektivarbete som det ibland innebär att vara dermatolog och hans envishet ledde till att fallen nästan alltid löstes.
Mecius var dessutom helt orädd och vågade ifrågasätta etablissemanget, något som ofta ledde till intressanta och fruktbara diskussioner. Hans stora kunskaper gjorde att han vågade utmana. Inte alltid, men oftast hade han också rätt.
Han var otroligt påläst och om det var något han inte kunde hämta direkt ur huvudet var han en mästare på att använda de digitala medierna för att hitta fram fakta.
Mecius var också en god talare och föreläsare som lyckades kombinera torra fakta med spirituella inlägg. Han kunde konsten att fånga intresset inte bara för patienternas hudsjukdomar utan även för den mikroskopiska cellbilden på ett sätt som för oss kliniker var unikt.
Ibland var vi inte överens och då hade Mecius humör – men även en stor portion humor och detta ledde till många glada skratt. I hans sällskap hade man aldrig tråkigt oavsett om han underhöll oss med dermatopatologi eller berättade om Litauens historia.
Ofta talade han varmt om sin familj, han var så stolt över sin framgångsrika fru och sina två barn. Vi fick också förmånen att lära känna hans son, som på så många sätt liknade sin pappa, när han under skoltiden praktiserade på hudkliniken.
Det är också till hans familj våra tankar i första hand går nu.
Våra patienter har förlorat en ytterligt kompetent och intresserad doktor.
Vi, hans kolleger på hudkliniken, har förlorat en god och pålitlig arbetskamrat som hade så mycket kvar att ge och som hade haft möjlighet att driva den dermatopatologiska diagnostiken och kompetensen framåt som ingen annan.
Trots att han arbetade så mycket hade han alltid tid över och han delade generöst med sig av sina kunskaper. Vi saknar hans positiva energi och glada humör som bidrog till den goda stämningen på vår arbetsplats.
För kolleger och personal
Annika Johnsson
Åke Svensson