Gunnar Ericsson, 94 år, Mölle, har, som tidigare meddelats, avlidit. Hans närmaste är hustrun Stina, barn och barnbarn.
När jag första gången träffade Gunnar Ericsson, 1966 på Kopparvallens läktare, hälsade han mig välkommen till Åtvidaberg med ett vänligt leende och en varm hand.
Han var då (1957–1970) vd för Facits industrier, en världskoncern för skriv- och räknemaskiner. Han stod som värd den sommaren för det brasilianska landslaget, med Pelé i spetsen, som valt Åtvidaberg som sin uppladdningsplats inför fotbolls-VM i England. Den stora världen och den lilla orten var honom lika kära.
Han hade ett brinnande fotbollshjärta som möjliggjorde för Åtvidaberg att skapa Sveriges bästa fotbollslag i 70-talets början.
Genom att äga Kopparvallen, arvodera tränaren och öppna Facits grindar för fotbollsspelare och styrelsemedlemmar att arbeta där, skapade han ett rent företagsägt fotbollslag som till och med skakade Europas storheter. Han var en världsman men likväl enkel, ödmjuk och vänlig och lika naturlig i det svettiga omklädningsrummet som bland vitskjortor och slipsar i styrelserummen. 1970–74 var han Svenska fotbollförbundets ordförande, 1968–1972 satt han som riksdagsman för Folkpartiet.
Han valdes 1965 in i Internationella olympiska kommittén (IOK), där han avancerade till exekutivkommittén och blev IOK-presidentens nära vän och rådgivare med flera tunga uppdrag. Han jobbade hårt, lade sig tidigt och representerade med värdighet.
För mig blev han en betydande dörröppnare in till det olympiska högkvarteret i Lausanne. Tack vare honom fick jag möjligheter att tränga bakom kulisserna i det olympiska arbetet, jag följde honom när han var granskare av de olympiska arrangörsstäderna och han presenterade mig för Juan Antonio Samaranch så att det kunde bli en lång, exklusiv intervju.
Genom sitt tidiga inval i IOK var han berättigad medlemskap livsvarigt. Till skillnad från de flesta andra av de äldre medlemmarna utnyttjade han inte sin möjlighet.
Med sin starka ställning i IOK lyckades han försäkra sig om att Sverige skulle få behålla sin plats om han avgick och banade därmed väg för Gunilla Lindbergs inval 1996. Där visade han både sin diplomatiska förmåga och hur en gentleman agerar. Han kvarstod som hedersmedlem.
När OS avgjordes i Sydney 2000 väntade jag på honom för en intervju, bland annat för att prata om triathlon, sporten som skulle debutera där tack vare att han som ivrig lobbyist lyckats få in sporten på det olympiska programmet.
Han kom aldrig, han fick inte uppleva den succéartade debuten för sporten, inte möta utövarnas tacksamhet. Han hade drabbats av stroke och fick stanna hemma. Men han drog sig inte undan, trots svåra men, utan kämpade och levde så gott han kunde, utan bitterhet, till slutet.
Även under sina sista år ringde han fortlöpande till Kopparvallen för att få de senaste rapporterna från ÅFF:s matcher. Den fotbollskultur som ännu idag möjliggör allsvensk fotboll i det lilla östgötska samhället har han själv som ortens store man lagt grunden till.
En idrottens gentleman, en varm människa med ett stort och ädelt idrottshjärta har slutat sina dagar.
Åke Stolt