Författaren, orient- och litteraturvetaren Sigrid Kahle, Uppsala, 85 år, har, som tidigare meddelats, avlidit. Hennes närmaste är barnen Marie-Louise och Felix med familjer och sambon, författaren Carl-Göran Ekerwald.
Man måste göra någonting stort i livet. Det var Sigrid Kahles andliga arv från pappan, den berömde Uppsalaprofessorn i semitiska språk H S Nyberg. Detta arv kom att prägla hela hennes liv.
Vårt första möte ägde rum i Tunis, den 6 oktober 1982. Inom ramen för Lunds universitets näringslivsinriktade arabvärldskurser var Kerry Persson, Fosam, och jag stadda på en fyraveckorsresa i arabvärlden. Vi möttes på en lunch hos den svenske ambassadören Carl-Henric Nauckhoff.
Sigrid Kahles namn hade jag flera gånger tidigare observerat i samband med understreckare i Svenska Dagbladet. De handlade merendels om litteratur och samhällsföreteelser i arab- och islamvärlden och var, det märkte jag snart, osedvanligt insiktsfulla.
Att jag nu fick klart för mig att H S Nyberg var Sigrids far gjorde henne än mer intressant. H S Nyberg var ett stort namn inom svensk orientalistik. Att Sigrid, till yttermera visso, var gift med den västtyske ambassadören John Kahle, i sin tur son till den tyske orientalisten Paul Kahle, gjorde inte saken sämre.
Sigrid och jag fann varandra omedelbart, något som ledde till livslång vänskap. Min fru och jag var sålunda vid skilda tillfällen gäster i det västtyska residenset; vi å vår sida har under årens lopp haft glädjen att ta emot Sigrid i såväl Lund som Bjärred och Alexandria.
Vi hittade samarbetsprojekt. Ett sådant, stort skall sägas, var svensk-arabiska poesikonferensen, som hölls i Lund 22–24 oktober 1984. Förspelet var anmärkningsvärt, ett möte mellan Ghazi al-Qusaybi, saudiarabisk industriminister och hans svenske motpart Nils G Åsling. Till saken hör att Ghazi al-Qusaybi var en av arabvärldens främsta poeter. När så Ghazi al-Qusaybi föreslog en svensk-arabisk poesikonferens, var det endast för svenska myndigheter att säga ja och amen.
Svenska institutet fick i uppdrag att förverkliga konferensen och överlämnade ärendet till Lunds universitets Programmet för Mellanöstern- och Nordafrikastudier. Som dess föreståndare, och med fullt stöd av rector magnificus Håkan Westling, fick jag och mina medarbetare händerna fulla med det organisatoriska förberedelsearbetet. Som sakkunniga tillkallades Sigrid Kahle och akademiledamoten Östen Sjöstrand.
Båda gjorde anmärkningsvärda insatser men Sigrid Kahles blev utslagsgivande. Hon hade inte bara valt ut den svenska poesi som skulle översättas till arabiska (och vice versa). Med sina vittomfattande kunskaper i litteratur, och flytande i engelska och franska, gjorde hon själva mötet mellan de svenska och arabiska poeterna till ett kulturmöte utöver det vanliga.
När jag så ett år senare påbörjade ett femårigt deltidsuppdrag som UD:s och Svenska institutets kulturemissarie till arabvärlden, kunde jag konstatera att nyheten om svensk-arabiska poesikonferensen i Lund hade spridit sig som ringar på vattnet.
Dessutom medförande svensk poesi i arabisk tappning kunde jag nu inför nya auditorier skapa återkoppling till poesikonferensen. Särskilt populära var dikter av Bo Setterlind och Skånepoeterna Ingemar Leckius och Jacques Werup.
Sigrid Kahle hann göra mycket mera i sitt liv, bland annat en biografi över fadern och två delar i en självbiografisk serie. H S Nyberg skulle ha varit nöjd med dotterns livsverk. Hon följde hans maning och gjorde någonting stort i livet.
Bengt Knutsson
docent i semitiska språk