Professor Gunnar Sjöqvist, före detta rektor vid Musikhögskolan i Malmö, har, som tidigare meddelats, gått bort tre månader före sin 100-årsdag. Han sörjes närmast av barnen Jerker, Alexandra och Annika med makar samt barnbarn och barnbarnsbarn.
Om Gunnar Sjöqvists betydande insatser som musikpedagog och kritiker har andra redan vittnat. Vi vill lyfta fram ytterligare en av hans roller: den passionerade boksamlaren som under åttio års tid lyckades bygga upp ett unikt bibliotek med ryska författare på svenska.
Det började 1933 då hans flickvän, och sedermera hustru, Märta gav honom den nyblivne Nobelpristagaren Ivan Bunins roman ”Byn” i julklapp. Bunin gjorde ett så mäktigt intryck på den unge mannen att han bestämde sig för att börja inhandla allt han kunde komma över av det ryska. Hans kollektion fick sitt slut helt nyligen när han beställde hem en färsk samling noveller av Michail Bulgakov: ”Djävulens vändkrets”. Däremellan ligger fyrtio hyllmeter ryska böcker.
Den ryska litteraturen gav honom något som tycktes gå utöver allt han fann i andra länders litteratur. Visst satte han Thomas Mann och Eyvind Johnson högt. Men han kände, vid sidan om dessa giganter, ett ständigt behov av det djupt mänskliga – det ofta oskiljaktigt sorgsna och komiska – i den ryska ordkonsten.
Vad tog han helst till sig? Svårt att säga. Han kunde varva Turgenjevs herrgårdsprosa med Andrej Kurkovs moderna Putinsatir. Han levde med i Varlam Sjalamovs mörka fångskildringar samtidigt som han upptäckte nya sidor i den unge Dostojevskijs novellkonst. Hans klassikerkärlek var stor – ändå kunde han landa i Nick Perumovs science fiction-historier.
När han häromåret trängde in i Lars Klebergs Tjechovstudie förstod han att han hade försummat Tjechovs humoresker: ”Jag hoppas kunna rätta till det där misstaget i framtiden – om det nu är tillåtet för en 97-åring att uttrycka sig så.”
En gång krockade samlaren med en konkurrent på Thulin & Olssons antikvariat i Göteborg: den i alla avseenden store skådespelaren Benkt-Åke Benktsson som råkade vara lika hängiven den ryska litteraturen. Mitt framför ögonen på Benkt-Åke lyckades han knipa ett exemplar av Gogols ”Revisorn” i en äldre översättning. Snart greps han av ruelse. Efter en föreställning på Göteborgs stadsteater gick han in i Benkt-Åkes loge och överräckte Gogolvolymen, prydligt inslagen i ett presentpaket.
Gunnar Sjöqvist var en livsnjutare. Han befann sig i strålande form ända fram till slutet och valde att aldrig tala om döden. Varför skulle han göra det? Han bejakade livet. ”Inte en dag utan musik”, var hans motto. Han kunde ha lagt till: ”Inte en dag utan litteratur.” Åtta decenniers ryskt läsande mellan Bunin och Bulgakov – det är oöverträffat.
Magnus Ljunggren, Hans Åkerström