Helena Zymler Svantesson

Helena Zymler Svantesson, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 89 år. Hennes närmaste är sönerna Sven och David med familjer.

Mitt första möte med Helena var på 1960-talet, då vi blev ganska nära grannar i ett bostadsområde på Mårtens Fälad i Lund.

Efter några år blev vi närmare vänner, båda som föreningsmänniskor. Helena var ordförande i Rädda Barnen och jag i Lunds FN-förening.

Det var underbart att se hennes varma intresse för och kärlek till barn, en sida som visade sig på många sätt: först och främst i kärleken till sönerna, men naturligtvis också i jobbet som överläkare på barnreumatologen i Lund.

Det var som representant för Rädda Barnen Helena först reste till Kurdistan i slutet på 1980-talet för att hjälpa barn som blivit föräldralösa efter Saddam Husseins massmord. Hon ombesörjde att 63 små barn på barnhem så småningom fick komma till olika familjer i staden Sulaymaniyya i norra Irak i Kurdistan.

Kring millennieskiftet bildade hon Stödföreningen för kurdiska barn, SFKB, där hon själv blev ordförande. Tack vare bidrag från generösa människor, företag och organisationer kunde de här barnen få växa upp i trygga hem och gå i skola. Ledstjärnan för SFKB:s arbete var FN:s konvention om barnets rättigheter.

Länge reste Helena, i egenskap av barnläkare och med stöd av IM, ett par gånger om året till ett rehabiliteringscenter för barn med funktionsnedsättningar i staden Irbil i Kurdistan. Det centret har fått namnet Helena Center. Helena passade då också på att hälsa på ”våra” barn i Sulaymaniyya.

De 63 barnen har, med några få undantag, klarat grundskola och gymnasium. Nu är de vuxna. Somliga är gifta och har barn, en del har jobb som till exempel lärare och några har fortsatt att studera. Det var en fröjd för Helena att veta detta. Denna oerhört fina insats har också blivit hedrad av kurdernas riksorganisation i Sverige.

Men Helenas kärlek till barn och unga tog sig också andra uttryck. l många år tillhörde hon som judinna gruppen ”Förintelsens ögonvittnen”. Dessa beundransvärda – nu få – personer har länge vittnat om de fruktansvärda förhållandena i de nazistiska förintelselägren där miljontals människor gasades ihjäl under andra världskriget. Helena har besökt många högstadie- och gymnasieskolor i Skåne och berättat om sin tid i Auschwitz–Birkenau. Det är en storslagen insats som dessa ”överlevare” gjort och gör för att åstadkomma ett slags ”vaccination” och främja fortsatt kamp mot rasism, diskriminering, antisemitism.

Själv har jag varit med Helena i flera skolor och sett hur unga killar i årskurs nio gråtit av medlidande när Helena berättat att hela hennes familj förintades i dödslägren.

Vi i SFKB sörjer Helena oerhört mycket och känner stor tacksamhet för hennes många fina, starka och solidariska livsgärningar!

Vår beundran för henne är stor. Trots allt·hon varit med om visade hon ändå livsglädje. Detta visade hon till exempel när hon en gång i Malmö stadsbiblioteks föreläsningssal plötsligt reste sig upp och till klezmermusikanternas toner dansade runt bland publiken, graciöst och glatt, strålande av levnadsglädje.

Så minns man henne gärna, vår modiga, späda, starka Helena!