Göran Eberhard, Lund, adjungerad professor i psykiatri och hedersledamot i Psykiatriska föreningen, har, som tidigare meddelats, avlidit, i en ålder av 79 år. Han sörjs närmast av hustrun Marie-Louise, fem barn och arton barnbarn.
Professor emeritus Göran Eberhard skulle just fylla 80, när uppbrottet inträffade. På visst sätt kan den sannskyldiga åldern uttryckas bäst på franska i Görans fall. Quatre-vingts, det vill säga fyra gånger tjugo.
Hans sinne i en på sistone bräcklig kropp kunde sägas härbärgera fyra tjugoåringar. Intellektuell öppenhet och andlig vitalitet var in i det sista påtagliga.
Vid sidan om sin eminenta psykiatriska karriär förunnades Göran en stor familj med barn och barnbarn, som han hade all anledning att känna stolthet och glädje över. Och som hans älskade hustru Marie-Louise underhållande berättat om i boken ”Minnen – Historia om historier”.
Det var på Capri vi mötte varandra, Göran, Marie-Louise och jag. Den yttre miljöns betydelse vid första mötet är inte försumbar.
En fridsskapande fredad zon med vida vyer, som Axel Munthes skapelse San Michele, manar lätt till ett andante. Samtal ges tid att bli eftersinnande. Tankar får ta tid.
Görans ”plutarchiska” karaktär (lyssna först, tala sen) fick andhämtning att komma till sin rätt.
Han lyssnade, tog ett par bloss på pipan. Därefter kom en redogörelse i organiskt tempo om en, ibland intrikat, frågeställning. Om hur det sannolikt förhöll sig.
En vänskap oss emellan utvecklades och fördjupades. Och blev bestående.
Otaliga är mina minnen från alla välsmakande middagar i de Eberhardska hemmen i Lund och Falsterbo, med såväl stimulerande och avspända samtal i substantiella spörsmål som kittlande skvaller om ditt och datt.
Detta under sena uppesittarkvällar, oftast med en ”bayer” som sängfösare.
Göran visste att krydda ett seriöst meningsutbyte med en humoristisk och avväpnande anekdot i oförglömlig lapidarstil i rätt moment.
Skämtet tog aldrig bort allvaret, gav däremot samspråket en välgörande rytm och sälta.
Göran hade en fingertoppskänsla för psykiska problem. Han förstod att exempelvis ge ett hypokondriskt baserat hälsobekymmer rimliga proportioner. Han tog allsköns konsultation på fullaste allvar. Och visade total närvaro.
Troligtvis var han betjänt av sin rika erfarenhet av egenheter och sällsamma avvikelser i fråga om beteende och psyke från sin privata psykiatriska mottagning. En aktivitet han bedrev vid sidan om rent vetenskaplig forskning och periodvisa chefsfunktioner.
Man kände sig trygg och väl till mods i Görans sällskap. Aldrig obekväm.
Ett av de finaste orden jag vet i svenska språket är innerlighet.
Göran Eberhard har för mig genom sitt väsen gett det ordet ett outplånligt hjärteavtryck, som aldrig går att fästa och mäta på någon medicinsk teckenremsa.
Ett ekg i detta hänseende beträffande Görans skaplynne bör uttydas: empati, kunskap, glädje.
Jag känner en djup tacksamhet över att ha fått gåvan att vara en nära vän i cirka 25 år.
Saknaden och sorgen saknar ord.