Hedersdoktor, hymnolog och kantor Elisabet Wentz-Janacek, Lund, har avlidit i en ålder av 90 år. Närmast anhöriga är brodern Gunnar Wentz i Göteborg och syskonbarn.
I försommarens ljuvligaste tid, med vackra blomster och fågelsång, slog Elisabet Wentz Janaceks varma hjärta sina sista slag. Hon som betytt så otroligt mycket för kyrkomusiken i Lund och även utanför stadens gränser.
När Humanistiska fakulteten vid Lunds universitet utnämnde henne till hedersdoktor var det ett mycket gott val. Hennes arbete som hymnolog har haft, och kommer också i framtiden att få, stor betydelse.
Elisabet kom också att betyda mycket för mig när jag som första kvinnliga präst fick anställning i Lunds domkyrkoförsamling, där jag arbetade under åren 1979 till 1981. Det var en tid när det fanns kyrkvärdar som vägrade delta i gudstjänster som leddes av en kvinna och naturligtvis även församlingsmedlemmar med samma inställning.
Elisabet och jag diskuterade aldrig detta ämne. Det behövdes inte! Den som tjänstgjorde tillsammans med henne hade hennes fulla stöd. Det viktigaste var att det blev en gudstjänst som bar, gav stöd och tröst och glädje.
Elisabet kritiserade aldrig någon, men fick alltid allt att fungera väldigt bra. Hon höll ett stödjande finger i ryggen på den osäkre medan hon själv steg åt sidan. Hon hade ett hjärta för alla och var själv väldigt anspråkslös.
Hennes hem var välkomnande och öppet för släktingar och vänner. Det var självklart att hennes far skulle bo hos henne och Bedrich när han blev ensam.
Elisabet drabbades i unga år av sjukdomen tbc och fick tillbringa två år på sjukhus. Sjukdomen kom att förändra hennes liv. Hon fick avbryta sina akademiska studier och utbildade sig därefter till kantor.
Vilken tur att hon valde den utbildningen, säger vi som lyssnat på hennes musikaliska framföranden och även till den av henne ledda barnkören.
Elisabet var också ett otroligt gott stöd för sin make i hans musikaliska gärning.
Hon och Bedrich utgjorde ett gott team i musikens tjänst. Hon sörjde Bedrich från djupet av sitt hjärta och nu är vi många som sörjer Elisabet och som böjer våra huvuden i vördnad och tacksamhet.
Göta Johansson