Kompositören Jan Strinnholm, Uppsala, har avlidit vid 78 års ålder. De närmast anhöriga är hustrun Karin samt barnen Anna Karin och Daniel med familjer.
Så var det dags igen, att falla in i vemodets tilltrasslade garn ... Pianisten och kompositören Jan Strinnholm har lämnat oss. Han kommer aldrig mer att sitta vid vårt köksbord och dricka kaffe och prata om livet och det känns fel och konstigt.
Jan Strinnholm personifierade begreppet ”musikant”. Han lät sig inte styras av vare sig konventioner eller sina otaliga egenhändigt nedtecknade kompositioner. Han var en musikalisk anarkist. Vad som helst kunde hända, vilket det också gjorde. Spänningen var helt underbart olidlig. Han brydde sig inte om att räkna fjärdedelar, ibland var det fyra, ibland blev det bara tre medan harmoniken tog sina alldeles egna vägar. Min man, trumpetaren Jan Allan, tyckte alltid att det var extra intressant och skojigt att lira med Strinnholm för man visste aldrig vartåt det bar eller hur det skulle sluta, något som tilltalade herr Allan mer än det mesta.
”Strinnholm har influenser som stammar ur Peterson- Bergers nationalromantik varligt modifierade med Keith Jarrets tidiga framfart. Hans ibland galna och vilda pianospel innehåller allt som behövs för att berätta en hel världshistoria, vilket gjort att han har klarat sig alldeles utmärkt som solopianist. Han har mest spelat med sig själv, ändå har han fullt sjå med att sluta samtidigt. Takterna har varit många och vansinniga och fullständigt lysande.” Citat mig själv. Jan ringde för en massa år sedan och bad mig skriva baksidestexten på en CD. Jag sa okej och tio minuter senare var det klart.
Det är enkelt att skriva om människor man tycker om.
Strinnholm var en ljuvlig personlighet. Blygsam, lågmäld, vänlig, varm och underfundig som få, med en gnistrande glimt i sin ögonvrå som talade bus, allvar, kärlek, humor och intelligens.
Vår flygel och våra hjärtan har nu ännu en kär vän, att sakna.
Ann Allan