Förre instrumentmakaren Runo Svensson, Lund, har avlidit i en ålder av 89 år. Han sörjs närmast av sin son.
Runo Svensson arbetade vid Lunds universitet i 45 år och älskade sin arbetsplats, som gav honom stor tillfredsställelse.
Han började sitt arbete vid Institutionen för fysiologi hos professor Georg Kahlson, den store fysiologen som utbildade många fysiologer, forskade om magsyrasekretion och som så småningom lade grunden till Medicinska forskningsrådet. En dag blev Runo Svensson uppkallad till Georg Kahlson, för nu skulle han byta arbetsplats till Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi.
”Det var en enkel förflyttning. Så gick det till då!”
Runo Svensson vandrade upp till ”medkem”, som då fanns på Sölvegatan 13 och arbetade vid denna institution resten av sitt liv. Hans chefer var världsberömda professorer i medicinsk kemi: Sune Bergström, sedermera Nobelpristagare i medicin, Bengt Borgström, sedermera dekanus och vicerektor vid Lunds universitet och under sista året Per Belfrage, initiativtagare till Biomedicinskt centrum. Det var drivande personer, som tog väl hand om sin personal.
Sune Bergström var en krävande person, men var mycket mån om sina anställda, enligt Runo Svensson själv. Han gick runt varje morgon och hälsade och undrade hur det stod till. ”Men Sune Bergström var mest i Amerika. Han var där för att ordna pengar till forskning. Han var oftare där än vad jag var i Malmö”, berättade Runo Svensson.
1967 flyttades institutionen till Kemicentrum, Sölvegatan 39 och då var Bengt Borgström hans arbetsgivare. Medicinsk forskning hade på den tiden ett försprång internationellt genom att man hade väl utbyggda instrumentverkstäder, där specialbyggda apparater kunde beställas. Det var sådana Runo Svensson tillverkade.
När jag själv började på institutionen hade Runo sin arbetsplats på bottenplan. Man fick gå ner och beställa det man ville få gjort. Det var alltid städat och undanplockat och instrumenten som Runo gjorde var små konstverk. Han putsade på dem in i det sista. Han ville gärna att man skulle komma ner lite då och då, för då förstod han att man verkligen ville ha den apparat man beställde. Det blev flera tillfällen att träffas och prata lite om förr och nu. Själv mindes Runo Svensson mycket väl den dag jag började, den 2 januari 1968, då jag fick jag frågan om jag var den nya praoeleven. ”Nej”, svarade jag, ”jag är med kand och ska forska här.” Den historien fick jag höra många gånger.
Runo Svensson tyckte mycket om sitt liv på Institutionen för medicinsk kemi. Han servade alla med sin kompetens och noggrannhet, i en tid när sådant var unikt. Institutionen var stark och framgångsrik. Runo Svensson var en del i detta. Strax före sin bortgång bestämde sig Runo Svensson för att donera hela sitt bohag till Lunds universitet för forskning. Det är en oerhört stor gest, som mottagits med tacksamhet.
Charlotte Erlanson-Albertsson, för Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi, Lunds universitet