Roland Wallgren från Växjö, tidigare Malmö, har avlidit i en ålder av 80 år. Han efterlämnar närmast hustru och barn med familjer.
Roland var för mig en mycket god vän och förebild på mitt första jobb som ingenjör. Han visade mig snabbt stort förtroende, var en god pedagog och tålmodig mentor.
Hans goda humör, sprudlande humor och genuina intresse för andra människor gjorde det väldigt lätt att umgås med honom. Jag har mycket svårt att tänka mig att någon tyckte illa om Roland.
Han var alltid mycket ärlig och uppriktig och stod för sina åsikter. Men han var aldrig dogmatisk eller fördömande. Han strävade alltid efter att försöka förstå.
När vi träffades levde han i en klassisk borgerlig relation med fru och barn och drömmen om en villa och semestrar vid en småländsk sjö med en liten fiskebåt och ett metspö. Jag var ung, röd och radikal och umgicks i helt andra kretsar med andra värderingar.
Under våra många bilresor tillsammans längs länklinjerna i södra Sverige hade vi många diskussioner om livet, samhället och politiken.
Dessa diskussioner betydde mycket. Det var nyttigt för mig att bryta mina tankar med hans. Jag lärde mig förstå att allt inte var så svart-vitt som jag nog ibland inbillade mig att det var.
Under början av 1960-talet skedde en gigantisk utbyggnad av det svenska länknätet. Vi på länkavdelningen hade fullt upp med att besiktiga och ta över drift och underhåll av nya länklinjer och länkstationer.
Utrustningen kom framförallt från Tyskland och vi hade ett mycket tätt samarbete med de tyskspråkiga leverantörerna. Men vi hade även ett stort och nära samarbete med våra kollegor på andra sidan Sundet. Så vi växlade friskt mellan svenska, tyska och danska under dagarna. Och det passade såväl Roland som mig. Roland älskade att leka med ord och kunde vara lika tramsig som jag.
Vi kunde ha vansinnigt roligt på våra resor och ofta nattliga inmätningar när vi rådbråkade olika språk – verkliga såväl som fiktiva.
När jag träffade Roland igen för tolv år sedan var det underbart att se att hans dröm hade gått i uppfyllelse. Han satt i sin fina villa vid en sjö i Småland och verkade så genuint tillfreds med sin tillvaro.
Det är med stor sorg jag tvingas acceptera att Roland nu är borta. Men jag är så oändligt tacksam för att jag har fått kalla honom min vän.
Per Brugge