Ulla Holm, född 6 september 1931, avled den 11 september 2014 i sitt hem i Gessie. Hennes närmaste är sonen Göran med familj.
Min svärmor Ulla är en av de där ”okuvliga personerna” som Mankell skriver om. Varje gång livet krängde åt ett annat håll än hon kanske hade föreställt sig kämpade hon vidare utan att någonsin klaga eller bli bitter. Hon hade förmågan att hela tiden hitta glädjeämnen och finna kraft. Hon var en kämpe.
Som mycket ung mor fick Ulla börja arbeta tidigt, trots att hon hade läshuvud. Men Hermodskurser gav henne allmänbildning och på arbetsplatsen Saturnus kunde hon till slut utföra kemiingenjörens arbetsuppgifter. Nyfikenheten och en obändig lust att förkovra sig gjorde att Ulla alltid ville vidare.
När Ulla och livskamraten Lennart flyttade ut på landet på 1970-talet fick hon fullt utlopp för sitt stora intresse för djur och natur. Travhästarna blev ompysslade med stor omtanke, likaså katterna och fåglarna. I trädgården prunkade grönsaker, frukt och bär. Trots heltidsarbete hann Ulla med allt hon ville företa sig. Som medelålders började hon springa tjejlopp, rida på Malmö Ridklubb och var på ridläger med sitt äldsta barnbarn under sin sista friska sommar 1991.
En svår tbc-sjukdom drabbade Ulla som 60-åring. Ingen trodde att hon skulle överleva, allra minst läkarna, som kallade henne ”ett medicinskt unikum”.
De fysiska krafterna sinade, men den själsliga styrkan växte. Tillbaka från en lång sjukhusvistelse kämpade sig Ulla tillbaka till livet, fortsatte rida, bjuda på goda middagar, pyssla lite i trädgården. Hon lärde sig Qigong och visade all möjlig omsorg om vår familj.
Som farmor var Ulla aldrig insmickrande med kommersiella gåvor. En stor peng eller något från världsnaturfonden blev i stället uppskattade presenter. Samhällsengagemanget närde hon med radio, tidningar och böcker. Samtalen med henne handlade ofta om aktuella händelser. Ulla stod alltid på de svagas sida. Hon hade ett starkt patos för mänskliga rättigheter, för miljö och djurskydd. Hon visade med sitt exempel hur man kan leva enkelt, sparsamt och jordnära – med stor livskvalitet.
Fler sjukdomar härjade Ullas kropp. När båda knälederna byttes ut samtidigt lyckades hon ändå komma på benen. Om hon föll måste larmet gå, upp kunde hon inte ta sig utan hjälp. Hon ville själv ta ansvar för medicinering och var inte alltid ense med läkarna. Men vem kände hennes kropp bättre än hon?
Även om hennes fysiska skal rämnade fanns den flickaktiga, pigga rösten kvar. Ulla gladdes åt barnbarnsbarn och de små tingen i livet. Inte minst den enorma katten Boman var ett sällskap när Lennart dog och hon blev ensam i det lilla huset mitt på slätten, bland vindar och fält.
På hennes 83:e födelsedag satt vi i solen och åt önskemat. Ulla var så nöjd och glad. Nöjd med sitt liv som nu kändes fullbordat, glad för sina närmaste och goda vänner som alltid brydde sig om henne.
Okuvlig, in i det sista, somnade Ulla in hemma, precis som hon önskat. Jag är så glad att just hon blev min svärmor och var en så bra mamma till sin son.
Ulla Premmert