Tidigare studentläkaren Inga Rydén, Lund, har avlidit, 95 år gammal. Hon sörjs närmast av barnen Stefan, Cecilia och Daniel med familjer.
Många, många är vi som under decennier har haft Inga Rydén att tacka för vårt fysiska och psykiska välbefinnande. Generationer av studenter har varit patienter hos Inga, och flera av oss blev så småningom också hennes vänner och fortsatte kontakten med henne länge efter studenttiden.
Redan 1958 blev Inga Rydén den första studentläkaren i Lund, och hon kom att personifiera studenthälsan i nästan trettio år. En studievägledare berättar att han till flera studenter som hade problem och behövde stöd och hjälp rekommenderade att ”du ska gå till studentläkeriet, men det ska vara Inga Rydén!”. Till Inga kunde man säga sådant man inte berättade för någon annan, och hon tog emot dessa förtroenden stilla, lugnt och klokt. Hon kunde lyssna och ge råd, och hon förmedlade en självklar ro som fick patienten att spänna av och se saker och ting lättare och ljusare.
Inga mötte ofta studenter som var stressade och oroliga, och för att finna metoder att hjälpa dem – oss – utbildade hon sig i klinisk hypnos. Hon använde hypnosbehandlingen både som medel att uppnå avslappning och i samtalsterapi, och för den som var mottaglig blev behandlingen en stor och avgörande hjälp.
I hypnosterapin ingår att lära sig att själv gå ner i djup avspänning, och ännu kan jag höra hennes röst som uppmanade till att ”lagra lugn i ditt inre, lugn som du har tillgång till närhelst du behöver”.
Efter pensioneringen fortsatte Inga som privatpraktiserande läkare, med mottagning i anslutning till det egna hemmet. Den miljö som hon och hennes man Tord hade skapat var ombonad och välkomnande, med många böcker och en stor konstsamling. Där samlade hon från slutet av 1990-talet en drömgrupp. Hon intresserade sig för drömmar, och i gruppen följde vi en metod (utarbetad av Montague Ullman) som innebar att med varandras hjälp försöka förstå – inte tyda – våra drömmar. Det var oförglömliga stunder som berikade våra liv och våra tankar.
Vid Ingas begravning nämndes att hon alltid undrade om hon gjort tillräckligt. För alla som hon hjälpt och för vilka hon funnits till är denna undran helt överflödig. Det var en ynnest att vara hennes patient och hennes vän.
Anna Svenson