Rockmusikern Ronny Carlsson, Simrishamn, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 62 år.
Jag lärde känna Ronny för nitton år sedan, när jag arbetade som socialarbetare hos Hörby Kommun och han blev min klient. Efter något år flyttade Ronny från kommunen och min yrkesmässiga roll i relation till honom upphörde. Istället uppstod med tiden en slags vänskap mellan oss och jag lärde känna människan och artisten Ronny Carlsson.
Livet hade utrustat Ronny med en rik potential. Han sjöng ut sin sårbarhet med sin kraftfulla röst som var både sträv och känslig på samma gång. I sina sånger berättade han om ensamhet, övergivenhet, tårar, kärlek, ja, allt som rörde vid den utsatthet som livet lärt honom. Han diktade ur en smärtsam och ren källa. Ronny hann ge ut ett antal skivor, som fortfarande berör många människor och lever vidare, inte minst genom att ungdomar nu har börjat upptäcka honom.
Med de gåvor som Ronny besatt, tycktes vägen vara utstakad mot en större karriär. Ändå dalade Ronnys stjärna med tiden betänkligt för att sedan försvinna i obemärkthet de senaste tio åren. Så sent som 1998 blev han kontaktad av den amerikanske blueskännaren och skivproducenten Sam Charters, en storhet i sitt fack. Men av de långt framskridna kontakterna blev inget. Ronnys kommentar till det var: ”Jag schabblade bort det”. Ronny led av en sjukdom och med åren berövade den honom alltmer hans kreativa energi och många möjligheter till konstnärlig utveckling och trängde emellan i relationer. Ronny skulle aldrig tillfriskna från denna sjukdom.
En del av sorgen vid Ronnys död är, att vi aldrig fick uppleva mer av just det som han gav oss en aning om i vissa magiska stunder på scenen. Ronny var en egenartad storhet med sin ömsinthet och sin underfundiga humor. Jag tror att många av oss vill minnas honom så.
Hans Alnemark, vän