Alexandra Schalin

Alexandra Schalin, Malmö, har avlidit i en ålder av 47 år. Hon sörjs närmast av maken Hasse och barnen Ronja och Gustav.

I år fyller förskolan Tofsvipans föräldrakooperativ i Vipeholmsparken i Lund 25 år och Alexandra har funnits på förskolan nästan lika länge. Det är många familjer på Mårtens Fälad, Vipeholm med omgivningar som genom åren har haft förmånen att få lära känna Alexandra och som är ledsna och känner stor saknad just nu. För många av oss som har varit på förskolan länge är Alexandra synonymt med Tofsvipan. Hon var en stabil, fast punkt för oss alla.

På ett föräldrakooperativ uppstår ofta täta och varma band mellan personal och familjer, något som vi verkligen kände med Alexandra. Hon månade nästan lika mycket om föräldrar och syskon som om barnen på förskolan. Det fanns alltid tid till vänliga frågor och omsorg om oss alla och vi hoppas och tror att hon kände att vi månade om henne på samma sätt.

Alexandra var ett energiknippe. Hon hade alltid nära till skratt, och man blev glad av att vara i hennes närhet. Samtidigt tog hon alla barn på allra största allvar. Hon hade en magisk förmåga att, utan att höja rösten det minsta, bara genom ord och kroppsspråk få barnen att förstå när de hade gjort något fel och var lika uppmuntrande när de gjorde rätt. Alexandra var en ledargestalt, utan att hon riktigt visste om det själv. Hon utstrålade pondus och använde det på allra bästa sätt, både bland barnen och kollegorna, och åtnjöt stor respekt från barn och vuxna.

För Alexandra var det viktigt att lära barnen att vara ute i naturen. Våra barn har kommit hem med åtskilliga sånger och ramsor om spindlar, nyckelpigor och andra små kryp och vi minns det stora grillfatet där Alexandra tillagade luncher och varma mellanmål. Även mitt i vintern lagades det varm fruktsallad som åts utomhus, allt till barnens stora glädje.

Under Alexandras sjukdomstid har vi haft tät kontakt med henne. Hon var hela tiden inställd på att komma tillbaka till Tofsvipan och vi längtade alla efter den dagen. Barnen saknade henne och skrev brev till henne som besvarades med härliga Alexandrabrev där hon bland annat berättade om vad hon fick till frukost på sjukhuset. Barnen var så oroliga för att hon inte skulle få gröt som hon tyckte så mycket om.

Under sensommaren förstod vi att Alexandra inte skulle komma tillbaka till Tofsvipan. Ett besked som var otroligt svårt att ta till sig. Vi kommer att göra allt för att Alexandras tankar och idéer ska leva kvar på förskolan. Vi planerar att en dag om året ha en Alexandradag så att pedagogerna och kommande Tofsvipor alltid kommer ihåg vilken fantastisk vän och kollega vi hade i Alexandra.

Våra tankar går till Alexandras närmaste.

Du fattas oss, Alex!