Anna-Lena Rasmusson, barnskötare på Djupadalsområdet, har avlidit i en ålder av 63 år. Hennes närmaste är maken Bengt och dottern Elin.
Vår medarbetare, kollega och vän Anna-Lena Rasmusson somnade fridfullt in den 1 november efter en kort tids sjukdom, alldeles för tidigt i livet. Den varmt klingande gotländska dialekten och det lugna ljusa leendet kommer alltid att finnas kvar i våra minnen.
Anna-Lena växte upp på Gotland och kom tillsammans med sin make Bengt till Malmö i unga år. En flytt hon aldrig ångrade. Gotland fanns alltid kvar.
Anna-Lena var en mycket omtyckt medarbetare, kollega och barnens förtrogna i förskolans värld. Med sin stabilitet och trygghet ingav Anna- Lena ett stort förtroende hos alla oss som fick glädjen att korsa hennes väg. Barnens trygghet och väl stod alltid främst. Anna-Lenas glädje, närhet till skratt, allvarsamhet, generositet, värme och lugn fick vi, vuxna och barn, vara med och dela. Anna-Lena hade förmågan att sätta sig själv åt sidan, glädjas åt andra och stötta den som hade det svårt. Hon fick andra att växa i tankar och beslut, liten såväl som stor. Anna-Lena visste vad hon tyckte och kunde förmedla detta. Hon lärde oss betydelsen av eftertankens dygd. Hon sa ofta, ”låt mig sova på saken, så ska jag säga vad jag tycker”.
Med Anna-Lenas förmåga till fokus på möjligheter och klokskap var hon en självklar medlem i vår krisgrupp. Vid den brand som omskakade oss alla, stora som små, gav hon kraft genom de generösa, klartänkta, pålästa och organiserade förslag hon framförde. I akuta situationer behövde hon inte sova på saken, utan uppgiften blev självklar.
Anna-Lena tog sig an alla uppgifter med stort ansvar. Vi kommer att minnas listorna på det som behövdes göras, i väl prioriterad ordning. Allt för verksamhetens bästa, för barn och vuxna. Anna-Lena missade inte, trots att även hon kunde uppleva vardagens hets.
Plötsligt förändrades allt! Det hände så fort. Den sista tiden, under sin sjukdom, välkomnade och uppskattade Anna-Lena alla besök. Vi upplevde att hon kände både glädje och kraft av att få vara med att dela förskolans dagliga verksamhet. Hon saknade barnen. Den saknaden var nog den svåraste, men med teknikens hjälp kunde Anna-Lena på avstånd ta del av och glädjas åt att följa sina barn.
Vår saknad kommer alltid att finnas. Våra tankar går till hennes nära, maken Bengt och dottern Elin. Elin gav oss stöd när hon så varmt och vackert formulerade det: ” Nu kan mamma springa på molnen”.
Susanne Brücher, Annika Flärd, Sanna K Berg, Else-Gun Holm, Lisa Petersson, Gia Jonsdottir, Anne-Louise Bergh, Gunn Hanéll och övriga kolleger på Djupadalsområdet