Bengt Petersson, tidigare rektor på Malmö latinskola, har avlidit vid 83 års ålder. Han sörjs närmast av dottern Caroline med familj.
Bengt Petersson har lämnat oss. Saknaden är stor också bland vänner och kollegor. Som få var Bengt knuten till Malmö latinskola, först som blyg men receptiv elev, sedan som provårskandidat, ambitiös lärare och studierektor samt slutligen som jovialisk, men respektingivande och driftig rektor fram till 1996.
Under alla dessa stadier på hans livsväg hade jag kontakt med honom. Vi träffades nämligen för snart sjuttio år sedan under P G Perssons egid och Kalle Pinnes färla på dåvarande gossläroverket.
Ett decennium senare återknöts bekantskapen i Lund genom vårt gemensamma intresse för 1700-talets historia. Under givande tankeutbyte rörande likartade forskningsobjekt blev vi verkligt goda vänner. Vi arbetade i stort samförstånd, men Bengt blev också en god opponent.
På spaning efter den tid som flytt gjorde vi en minnesrik resa genom Europa – en ”grand tour” som det kallades tvåhundra år tidigare. Under färden från de dimmiga Hebriderna till det soldränkta Andalusien vittjade vi hemligheter om upplysningstidens diplomatiska korrespondenser ur arkiven i London, Paris, Madrid etcetera. Resultaten av studierna publicerades i början av 1960-talet.
Även om Clio var vår ledstjärna, försummade vi inte andra muser i nämnda metropoler liksom i Stratford, Glyndebourne och snart också Berlin, där åskmolnen just hopades innan muren restes.
Efter inlärande blev det utlärande. Under 1960- och 1970-talen möttes vi i olika sammanhang på Latinskolan, innan jag återbördades dit som lärare och Bengt blev min högt värderade chef. Privat träffades vi inte sällan och som gäst fick jag även bli hans gast på Ivön.
När våra yrkesplikter upphörde, återupptog vi med givna förtecken våra odysséer, om än i blygsammare format. Det var då murar revs, tunnlar anlades, broar byggdes och samhällsutvecklingen accelererade in i ny teknologi. Bengt höll sig uppdaterad och förblev den stimulerande samtalspartnern, som var mån om att tillvarata givna möjligheter att göra livet intressant och meningsfyllt.
Sin positiva livssyn behöll Bengt även när hans hjärta successivt försvagades. Nu har det slutat att klappa. Tomheten är bedrövande, men lindras av de ljusa minnena från en lång vänskap. Tankarna går till de närmaste anförvanterna och naturligtvis främst till Caroline med familj.
Helle Stiegung