Förre rektorn vid Malmö latinskola Bengt Petersson har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 83 år. Han sörjs närmast av dotter och syskon med familjer.
Bengt var inte en skrivbordsrektor utan visade sig dagligen i Malmö latinskolas korridorer, kände igen alla och kunde namn och klass på de flesta eleverna, något som förtjänade respekt (då det ordet fortfarande betydde något).
Han blev till slut Mr Latin efter att ha ägnat nästan hela sitt liv åt skolan som elev, studierektor och rektor.
Vad som var bra för skolan var bra för världen i stort! Alla elever och personalkategorier stöddes av sin rektor och han var alltid redo att oförskräckt försvara skolan mot klåfingriga skrivbordspedagoger och skolbyråkrater.
Bengt var lika stolt över våra elevers framgångar i till exempel matematik- och språktävlingar som deras prestationer i musikaliska och idrottsliga sammanhang.
Malmö latinskolas traditioner var viktiga för honom, men han var alltid framsynt och uppmuntrade tidigt internationella elev- och lärarutbyten liksom datorisering av skolan.
Ofta kom han hem från något pedagogiskt ”frälsningsmöte” märkbart opåverkad! Denna sunda skepsis mot pedagogiska universalmedel (ofta påhittade och redan förkastade i USA) bottnade i hans övertygelse att ämneskompetenta lärare var förmögna att finna sina egna metoder att lära ut och få i grunden nyfikna elever att lära in.
Mellan Bengts stundtals bistra pannveck var det inte svårt att också locka fram hans skrattrynkor. Ett exempel: När några språklärare ville bidra till skolvärldens förkortningsdjungel av så kallade projekt, föreslog de Bengt att starta ett Aku-projekt. Bengt var genast med på noterna, men tyckte att tre bokstäver verkade alltför futtigt och föreslog ytterligare en för att få projektet att framstå som mer seriöst.
Så sjösattes det ryktbara, så småningom beryktade, Paku-projektet. Akronymen smögs in i diverse styrdokument och skolprotokoll utan att bokstäverna förklarades.
Paku var på mångas läppar, men ingen vågade visa sitt avgrundsdjupa pedagogiska utanförskap genom att fråga vad ”bokstävlarna” egentligen stod för. När någon lösmynt ”insider” slutligen avslöjade, att de betydde progressiv auktoritär katederundervisning, log Bengt i mjugg men många andra en smula ansträngt, varvid projektet förpassades till den snabbt växande pedagogiska soptippen.
Bengt förstod också vikten av kollegiala fester (med till exempel en pensionsavgång eller födelsedag som förevändning) för att svetsa samman lärarna och bidrog själv ofta med lysande, spirituella tal.
Som pensionär fick han möjlighet att odla sina många intressen. Opera, film, historia, matlagningskonst, praktisk datoranvändning var några. Han deltog också entusiastiskt i Latinseniorernas möten och vid ett studiebesök på ”nya” Malmö latinskola i år blev han mycket imponerad av det mesta han såg och lycklig över att hans skötebarn åter blivit ett toppgymnasium efter en tillfällig svacka.
Vi är många Latinseniorer som saknar vår rektor och gode vän.
Jan Svegborn och Arne Isaksson för Latin-seniorerna