Regissören och skådespelaren Göran Graffman har avlidit efter en kort tids sjukdom. Hans närmaste är hustrun Monica, sönerna Mats, Per och Emil, samt barnbarn och syskon.
I dag står Göran Graffmans porträtt i Dramatens artistfoajé. Han finns en stund i rummet. Det är teaterns och kollegernas sätt att sörja och minnas.
Göran Graffman föddes 1931 och växte upp i det han beskrev som ”en relativt sträng borgerlig miljö”. Teatern blev en trygg asyl, men också en plats för lekens glimmande osäkerhet. Det noggranna teaterarbetet var – med hans egna ord – ett sätt att känna sig lugn. Men det var inte frid han sökte i teatern, utan oberäknelighet och överraskning.
Det finns yttre data: Göteborgs Stadsteater, Uppsala Stadsteater, Stockholms Stadsteater och Dramaten, Radioteatern, Tv-teatern, film, opera. Det finns också de inre rörelserna, de personliga mötena – som med Per Verner-Carlsson i den legendariska kolossaluppsättningen av Jean Genets ”Skärmarna”. Han spelade sonen, en gränslös roll som öppnade portarna till vägen som skådespelare, och till en rad vidare samarbeten på Dramaten, bland annat i Delblancs ”Kastrater”och ”Senecas död”. Jag minns Per Verner-Carlssons beskrivning av hans röst: melodiös, distinkt, diskret skärpa. Där fanns den kultiverade uppväxten jämte något vilt, undanglidande, ensligt och främmande.
På Dramaten gjorde han över trettio roller med regissörer som Alf Sjöberg, Ingmar Bergman och Robert Lepage, och trädde fram som en av teaterns främsta regissörer med föreställningar som Noréns ”Natten är dagens mor”, Enquists ”I lodjurets timma” och Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms” med Max von Sydow.
”Den vita stenen” är svensk tv-historia. Gunnel Lindes berättelse blev en epokgörande serie, älskad av generationer med sin nydanande poetiska ton, och barnen fick vara människor med egna världar. Samma sak i ”Madicken” (tv och film) – ett berättande i ögonhöjd med barnen, följsamt och musikaliskt.
Han hade en internationell blick, särskilt för den amerikanska teatermiljön med dess O’Neilltradition, och regisserade Strindbergs ”Fadern” på Broadwayteatern Circle in the Square och Noréns ”Natten är dagens mor” på O’Neill Theater Center.
Göran Graffman nådde många segrar, men hade också lusten att utsätta sig för något nytt. Som i mötet med Pia Forsgren – han stod på scenen i hennes uppsättningar av Katarina Frostensons ”Traum” och Per Olov Enquists ”Tupilak”. Så tar sig teatern fram i nya gamla turer, och den som vågar ta intryck av andra får glädjen att lämna något vidare.
Magnus Florin, chefdramaturg vid Dramaten