Inga Schottenius, Varberg, har avlidit i en ålder av 87 år. Hon sörjs närmast av barnen Maria och Vilhelm med familjer samt brodern Gerhard med familj.
Inga har lämnat oss och en över 35 år lång vänskap har därmed nått sitt slut. I alla fall i den bemärkelsen att jag inte längre kommer att kunna sitta ner tillsammans med Inga, få ta del av hennes klokskap, av hennes berättarförmåga och få höra hennes glada skratt.
Inga föddes i Boarp i småländska Långaryd den 1 oktober 1927. Hon hade vad man på den tiden kallade läshuvud och blev 1948 den första i Boarps by att ta studenten. Tre år senare, efter sin utbildning till folkskollärare i Jönköping, gifte hon sig med Sture Schottenius.
Inga påpekade ibland med glimten i ögat att hon hade gått i B-skola, vilket innebar skolgång varannan dag, medan Sture minsann hade behövt gå varje dag.
Jag lärde känna Inga när jag som 21-årig och nyutexaminerad lärare kom till Bläshammars skola strax utanför Varberg. Rektor på skolan vid denna tid var just Sture och det var genom honom som jag också lärde känna Inga. Han och jag var båda medlemmar i Varbergs kammarkör och vi samlades till många härliga körfester hemma hos Inga och Sture.
Det kändes så tryggt att träffa Inga. Jag såg alltid fram emot våra möten. Hon var genuint intresserad av människor, en god lyssnare och hon stod för sina åsikter. Tack vare sin berättartalang och klarhet var hon en ovanligt skicklig pedagog. Som lärare på olika skolor blev hon väldigt betydelsefull för sina elever och särskilt för dem som hade det lite svårare för sig. En av anledningarna var att hon så tydligt visade att hon tyckte om dem. Detta var något som Inga lärde även mig, hur viktigt det är att som lärare verkligen tycka om de barn man undervisar.
Jag lämnade alltid ett möte med Inga påfylld av något nytt; med nya reflektioner, nya tankar och med en varm känsla inombords. Vänskapen med Inga har gjort mitt liv rikare på många plan och jag är så tacksam för att jag fick möjlighet att uppleva den.
Vi är många, många vänner som minns Inga med stor glädje.
Gunnar Törnqvist