Rockpoeten Ronny Carlsson, Simrishamn, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 62 år. Han sörjs närmast av sina barn.
Jag bläddrar i dagstidningen och ser ett känt ansikte, ett ansikte som jag känner så väl. Det fångar mig med sin slitenhet och sina vackra dag av djupa mänskliga erfarenheter.
Ansiktet är Ronny Carlssons. Slitenhet kan ge vackra fåror. Jag ser med smärta ett ansikte med tunga mänskliga erfarenheter i övermått.
Ronny Carlsson är död. Den skånske rockpoeten har tystnat.
Ronny som ända från 1970-talet var med och introducerade rockpoesin i Skåne och Sverige. Denne Eslövsgrabbs skrovliga sandpappersröst som gjorde honom till ett välkänt namn i sin genre.
Han föddes i Eslöv för 62 år sedan och musikaliteten fanns i släkten. Av morfar fick han en gitarr, men det skulle dröja länge innan han började traktera den. Han blev kanske aldrig någon virtuos på sitt instrument. I stället var det nog den nakna rösten som gav det starkaste avtrycket. Rockmusiken och poesin intresserade honom. Efter sin medverkan i några lokala band flyttade han in i Peps Perssons kollektiv och där skapades ett band som blev känt under namnet Rockamöllan.
Det blev starten på en lång och framgångsrik karriär. Men själv var han mäkta ointresserad av sådant som karriär och framgång. Det betonade han i våra samtal om konstnärskap och karriär. Efter debuten med Rockamöllan kom fyra lp-skivor i rask takt. Under en period verkade Ronny i Stockholm där han bland annat gjorde ett par inspelningar med sin dåvarande sambo Ulla Skoog.
Åter i Skåne gav han ut den uppskattade cd:n ”Kom bara förbi” och senare en nyutgåva av ”Minnesläckor”. En lyrikbok publicerade han också, ”Mellan kistorna och krogen”. Hans röst uttrycker ohöljt det allra mest mänskliga, den griper lyssnaren med sin alldeles äkta oförställdhet. Inga vackra inställsamma slingor där inte. Nej, bara den rena känslans råhet och slitenhet. Förra året kom så en ny cd med bland annat en text om en svart sargad tösabits övergivenhet och död. Den heter ”Regnet föll”. Där berättar Ronny Carlsson om det som är temat i hela hans rockpoesi, flickan, tösen, som han sjunger om utnyttjas, slits sönder i sitt sökande efter en famn att vila ut i.
Den texten – så oändligt gripande – kunde mycket väl vara sången/dikten om Ronny Carlssons eget liv.
En ny cd var under arbete och Ronny talade sällan om det arbete som skulle bli något viktigt för honom. Men annat kom emellan och nu är Ronny Carlsson död. En stor rockpoet är borta och saknas av många, många.
Detta är inga pliktskyldiga tomma ord i sorgens stund.
Det är eftertankens bittra sanning som talar, som alltid aningen sent.
Stig Åke Stålnacke