Helena Rempler, 55 år, Båstad, har avlidit. Hennes närmaste är dottern Alicia, övrig familj och nära vänner.

Helena Rydberg, som hon då hette, tog sin jur kand i Lund 1985. Efter ting och fiskalstjänstgöring började hon 1989 på Mannheimer Swartling Advokatbyrå. 1997 blev Helena delägare i byrån.

I mer än 24 år arbetade Helena inom byrån. Efter att först ha arbetat med skatterätt kom Helena allt mer in på det försäkringsrättsliga området. Detta innebar att byrån bildade en särskild verksamhetsgrupp för försäkringsrätt.

Det är framför allt tack vare Helena, i hennes egenskap av dess ordförande, som verksamhetsgruppen för försäkringsrätt fått den starka ställning den har idag. I detta arbete kom Helenas framstående egenskaper och kvaliteter särskilt väl till pass.

Helena hade ett skarpt intellekt, besatt stor integritet och var en mycket skicklig advokat. Hon hade höga krav på sig själv och sina medarbetare och var alltid hårt arbetande och hängiven.

Helena fick flera fina internationella utmärkelser inom försäkringsrätt. Med åren blev hon en förebild och mentor för yngre kollegor.

Helena lyckades alltid kombinera sin stora professionalitet med en stor portion mänsklighet; hon var alltid sig själv och hade alltid nära till skratt.

Hon var besjälad av, och bibehöll ända in i det sista, en genuint positiv inställning till livet och sin nästa. Att tala illa om andra låg inte för henne.

Helena tyckte om att njuta av livet och musiken utgjorde en av hennes passioner. Hon var aktiv inom Stockholms musikliv på flera sätt och bland annat en stor supporter av Adolf Fredriks flickkör.

Helenas alltför tidiga bortgång är en enorm förlust för oss alla som hade förmånen att ha henne som vän, kollega och kompanjon och framför allt för hennes dotter Alicia, som för Helena alltid var det allra viktigaste.

Vi saknar Helena väldigt, väldigt mycket.

För kompanjonerna och kollegorna

Biörn Riese

Jan Dernestam

Hans Hammarbäck

Christian Pfeiff

Ingenjör Henry Arnshed, 83 år, Trelleborg, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Gun och sonen Tom med familj.

Henry Arnshed började arbeta redan vid 13 års ålder, först som springpojke på J C Petersens Mekaniska Verkstad.

Hösten 1948 började han på Elverkstaden vid Trelleborgs Gummifabriks AB och fick där sin egentliga utbildning som elektriker.

Efter ingenjörsexamen tog han 1957 anställning hos Asea i Malmö, men när de krävde att han också skulle flytta dit, hoppade han av och fick i stället jobb hos Rosanders Elektriska på Östergatan hemma i Trelleborg.

Ganska snart gick emellertid elfirman omkull, och Henry valde då att starta eget. Året var 1961. Den egna firman gick bra och verksamheten växte. Som mest sysselsattes ett trettiotal personer.

1987 sålde Henry rörelsen men stannade kvar som vd fram till 1991 i det nya företaget, Prenad AB. Verksamheten finns fortfarande kvar i Trelleborg och tillhör numera Division Syd inom Bravida Prenad AB.

Jag lärde tidigt känna Henry när jag som nyanställd jurist bland annat fick arbeta med entreprenadavtal och byggfrågor. Gummifabriken var inne i ett expansivt skede. Nya fabriker, kontor och bostäder byggdes på löpande band. För att inte tala om alla reparations- och underhållsarbeten.

Jag ser framför mig hela raden av dåtida kända Trelleborgsprofiler och samhällsbyggare: Agne H Andersson, Gunnar Helgesson, Arne Wihlborg, Christian Andersson, Olle Olsson, Sven Jönsson och många, många andra. Och så förstås Henry.

Från sin tidigare anställning kunde han företaget ut och innan, hittade i alla labyrinter och kände många anställda, fördelar som gjorde att han blev en ofta anlitad entreprenör.

Henry Arnshed var en sann yrkesman av den gamla skolan och en hedersman i ordets mest positiva betydelse. Redan första gången vi möttes fick vi en omedelbar och nära kontakt.

Henry var öppen och generös, en person som ingav stort förtroende och som man oreserverat kunde lita på. Han var en man som jag länge kommer att minnas.

Carl Aspegren

Inger Larsson, 76 år, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit efter en tids sjukdom. Hennes närmaste är maken Ragnar och barn och barnbarn.

Inger Larsson kom till Gambro som etablerad informatör med Malmöhus läns landsting som arbetsgivare.

Mycket snabbt satte hon sig in i näringslivets och särskilt den medicintekniska branschens villkor och gjorde sig känd i vida kretsar som en seriös och kunnig informationschef. Hon vann såväl mediernas som aktiemarknadens respekt och förtroende till nytta och glädje för Gambro.

Ett tydligt bevis på omvärldens uppskattning blev mottagandet av Svenska informatörsföreningens Rubinpris 2005.

Under Ingers tid på Gambro genomfördes en rad strukturaffärer som krävde tydlig informationsgivning till den internationella kapitalmarknaden vilket hon hanterade framgångsrikt med säkert handlag.

Men även inom företaget bidrog Inger till ett öppet och professionellt informationsklimat vilket avspeglade sig i den interna kommunikationen och i förlängningen i dialogen med våra kunder.

När huvudkontoret flyttades till Stockholm valde Inger att lämna företaget men inte för att slå sig till ro. I stället började hon att skriva på sin doktorsavhandling under titeln ”Interkulturell kommunikation” som hon försvarade vid Örebro universitet där hon även innehade en gästprofessur.

Vi som hade förmånen att arbeta nära Inger kommer alltid att minnas henne som en klok och kreativ kollega som förmådde vägleda sina kollegor i frågor som gällde kommunikation med och relationer till medievärlden.

Våra tankar går till hennes familj.

Tidigare kollegerna

Karl-Axel Axelsson

Leif Smeby

Olle Stocksén

Ingrid Lange, 77 år, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit.

När våra vägar möttes under studietiden hade Ingrid Lange redan ett mångskiftande liv bakom sig.

Bland annat hade hon arbetat som mark- och flygvärdinna både i Sverige och internationellt.

Hon bodde en period i Kairo där hon födde ett av sina barn. I Norrköping drev hon framgångsrikt en barverksamhet.

Vi hade det internationella perspektivet gemensamt liksom intresset för kultur och de sköna konsterna. Under sin lärargärning kom Ingrid redan på 1980-talet i kontakt med Internationella huset, Röda korset, i samband med ett samarbetsprojekt med LTH för iranska studenter.

Efter pensioneringen var hon en uppskattad lärare i svenska för våra invandrare.

Vi saknar hennes stöd och engagemang i Internationella huset.

Elisabeth Antell

Mecislovas Simanaitis, 46 år, Malmö, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Jolanta och en dotter och en son.

Mecislovas Simanaitis, eller Mecius som han föredrog att kalla sig, vår avhållne kollega på hudkliniken Malmö–Lund har för tidigt lämnat oss i stor sorg och saknad.

Mecius föddes den 16 januari 1967 i Litauen. Det var vid medicinska fakulteten i Kaunas, Litauen, som han genomgick sin läkarutbildning och det var där han disputerade den 21 december år 2000.

Mecius påbörjade sin specialistutbildning inom kirurgi och det var som forskare i ett svenskt forskningsprojekt ”Malmö kost och cancer” som han kom till Sverige. Redan då hade han ett stort intresse för sjukdomars histopatologi.

Han kom tidigt i kontakt med Alf Rausing, berömd Malmöpatolog, som inspirerade honom att byta bana och utbilda sig till patolog som han blev specialistkompetent i i april 2000.

Sedermera blev det framförallt dermatopatologi som han fick ett stort och genuint intresse för. Därför var det en stor glädje för oss kolleger på hudkliniken när han bestämde sig för att utbilda sig till specialist även i dermatologi och han fick sin specialistkompetens den 31 maj 2012.

Dermatologin rymmer tusentals diagnoser och för att ställa den rätta krävs att man förutom att vara en god kliniker har god kännedom om den histopatologiska bilden. Detta hade Mecius och vi såg fram emot att ha en kliniskt arbetande doktor hos oss som även hade stor kunskap inom patologi.

Mecius var en briljant begåvning som dessutom hade ett stort engagemang för sitt yrke, vilket ledde till att han ägnade otaliga timmar även av sin fritid åt dermatopatologi.

Mecius var alltid tjänstvillig och sa aldrig nej när någon behövde hjälp med diagnostiken. Han kunde ägna mycket tid åt det detektivarbete som det ibland innebär att vara dermatolog och hans envishet ledde till att fallen nästan alltid löstes.

Mecius var dessutom helt orädd och vågade ifrågasätta etablissemanget, något som ofta ledde till intressanta och fruktbara diskussioner. Hans stora kunskaper gjorde att han vågade utmana. Inte alltid, men oftast hade han också rätt.

Han var otroligt påläst och om det var något han inte kunde hämta direkt ur huvudet var han en mästare på att använda de digitala medierna för att hitta fram fakta.

Mecius var också en god talare och föreläsare som lyckades kombinera torra fakta med spirituella inlägg. Han kunde konsten att fånga intresset inte bara för patienternas hudsjukdomar utan även för den mikroskopiska cellbilden på ett sätt som för oss kliniker var unikt.

Ibland var vi inte överens och då hade Mecius humör – men även en stor portion humor och detta ledde till många glada skratt. I hans sällskap hade man aldrig tråkigt oavsett om han underhöll oss med dermatopatologi eller berättade om Litauens historia.

Ofta talade han varmt om sin familj, han var så stolt över sin framgångsrika fru och sina två barn. Vi fick också förmånen att lära känna hans son, som på så många sätt liknade sin pappa, när han under skoltiden praktiserade på hudkliniken.

Det är också till hans familj våra tankar i första hand går nu.

Våra patienter har förlorat en ytterligt kompetent och intresserad doktor.

Vi, hans kolleger på hudkliniken, har förlorat en god och pålitlig arbetskamrat som hade så mycket kvar att ge och som hade haft möjlighet att driva den dermatopatologiska diagnostiken och kompetensen framåt som ingen annan.

Trots att han arbetade så mycket hade han alltid tid över och han delade generöst med sig av sina kunskaper. Vi saknar hans positiva energi och glada humör som bidrog till den goda stämningen på vår arbetsplats.

För kolleger och personal

Annika Johnsson

Åke Svensson

Lasse Ingvander (född Svensson), 61 år, från Vimmerby, har avlidit i Lund. Hans närmaste är hustrun Carro, barnen Sofie och Fredrik, barnbarnen Elvira och Filippa, mamma May, syskon och många, många vänner.

Lasse Ingvander lämnade Vimmerby i mitten på 1970-talet och började på den lokala sparbanken i Lund, där han sedan blev kvar hos samma arbetsgivare under resten av sitt liv.

Höjdpunkten kom då han blev utnämnd till bankdirektör på kontoret i Staffanstorp i mitten av 1990-talet.

Hösten 2010 fick Lasse diagnosen als, men fortsatte ändå att arbeta trots att han satt i rullstol. De sista åren var Lasse sängliggande, men han hade ändå kraft att visa känslor och skoja med sina trogna assistenter som vårdade honom dygnet runt.

Lasses hade ett stort hjärta och gav mycket kärlek till sina barn Sofie och Fredrik, som fanns nära honom genom hela livet.

En av Lasses passioner var att köra motorcykel, turerna han gjorde på sin Harley Davidson. Att slänga av sig kostymen och ta på sig läderbyxorna gav Lasse en frihetskänsla som han älskade. Tillsammans med sin Carro avverkade han hundratals mil varje år. De körde till träffar för att delta i Iron Butt och på långa turer i Europa.

Några av Lasses kännetecken var det glada och öppna sättet, hans aldrig sinande humor, hans glädje för det kulinariska och hans engagemang för laget i hans hjärta: Djurgårdens IF. Lasse var stark och envis och stod upp för sitt lag i både med- och motgång – och att göra det i mitten av Skåne under mer än trettio år är närmast att betrakta som en bragd.

Som kompis var Lasse en underbar person, en vän i alla lägen och alltid full av överraskande upptåg.

Som en i hans vänkrets vill jag tacka alla hans underbara assistenter med Linda i spetsen som gav Lasse ett värdigt liv i hemmet på Idrottsgatan, samt även tacka hans arbetsgivare på Sparbanken Öresund som lät Lasse behålla sitt jobb så länge han orkade.

Från en i den stora vänkretsen

Anders Lagerman

Yxered, Småland

Anders Bengtson, 86 år, Båstad, har avlidit. Hans närmaste är barnen Kristina, Agneta, Karin och Johan.

Anders ”Knatten” Bengtson föddes i Helsingborg den 5 april 1927. Han växte upp med tre äldre syskon.

Han tillbringade största delen av sina ungdomsår på Pålsjö tennisbanor där han utvecklades till en framgångsrik tennisspelare. Senare var Höllvikens TK hans hemmaklubb och senast Båstad Malens TS. Anders var i unga år bland de tjugo bästa i Sverige och som veteran flerfaldig svensk mästare i tennis.

Som ung var han en glad, social optimist som såg möjligheterna. Ett exempel är när han sålde cykeln som var första pris i en tennistävling, innan han vunnit den. Läktarna var fulla på finalen och lyckligtvis segrade han och kunde lämna ifrån sig cykeln som redan var betald i förskott.

Under sina yrkesår arbetade Anders som speditör i Helsingborg, Karlstad och Malmö. På jularna var han företagets tomte och delade ut fruktsäckar hos sina kunder. När kunderna inte längre kvalificerade sig för att få en fruktsäck ringde han och sa att han inte skulle komma, så att de inte missade att köpa frukt. Han hade ett stort hjärta och brydde sig om detaljerna.

Som barn älskade vi att lyssna på alla hans historier som han berättade med stor inlevelse. På jul och midsommar var han alla barns lekledare. När han var 85 år lekte han kurragömma, hoppade studsmatta och sköt straffsparkar på barnbarnen. Inte för att det förväntades av honom, utan för att han älskade det.

Han lärde oss sjunga, åka skidor, spela tennis, och hade vi varit lika tålmodiga som hans bridgelever i Båstad hade han lärt oss att spela bridge också.

Anders hade också en filosofisk och poetisk ådra. Han gav aldrig ut något verk, men några dikter och många, underfundiga och känslosamma julbrev till oss barn finns bevarade.

Han berörde många med sin entusiasm och sitt glada humör men också med sitt temperament.

Vi är stolta över vår pappa och vet att vi betydde mycket för honom. Vi är tacksamma för allt och för att han lärde oss att leka och ha kul.

Vi älskar vår pappa.

Kristina Peterson

Agneta Oppenheim

Karin Scharl

Johan Bengtson

Göran Boldt, 71 år, Täby, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Madeleine och sönerna Douglas och Mattias med familjer.

För oss som levt och umgåtts med Göran Boldt sedan ungdomen är saknaden djup.

Göran var tidigt en mycket engagerad och entusiastisk föreningsmänniska. Patrull Örnen, seniorscoutlaget och så småningom en av scoutkåren Spejarnas båda avdelningar hade förmånen och glädjen att få ha den redan då organisatoriskt drivne och outtröttlige Göran som kompis, ledare och förebild.

Görans kunskaper i biologi berikade vårt vetande liksom hans färdigheter i primitiv matlagning över öppen eld. I samarbetet med Maria flickscoutkår fann Göran och hans blivande hustru Madeleine varandra. Kretsen av gamla flick- och pojkscouter har sedan dess hållit ihop oavsett bostadsort. Helsingborg blev den naturliga återsamlingsplatsen genom åren.

Lundatiden innebar för Göran ett djupt engagemang i studentsociala frågor, särskilt i Helsingkrona nation, där han raskt avancerade till posten som nationens kurator och därefter till posten som Kuratorskollegiets ordförande, det vill säga samordningsorganet för alla studentnationer i Lund.

Det var typiskt för Göran att han varje år kring sig samlade sina nationsaktiva kamrater i det illustra sällskapet LKSuppO som fortlever än i dag.

I vuxen ålder utvecklade han sin känsla för god mat och visade alltid sin tydliga uppskattning vid våra gemensamma måltider. Han var i det avseendet en sann skåning!

En viktig samlingspunkt blev Görans och Madeleines älskade Almaröd. Den numera något akademiske och utredningshanterande Göran utvecklade ett handgripligt kunnande i allt från gjuteriarbete till kryddgårdsanläggning. Vi var många som imponerades.

Det nedgångna Almaröd förvandlades till en oas dit Göran och Madeleine drog iväg så snart tid gavs.

Göran lämnar ett stort tomrum efter sig och våra tankar går till Madeleine och sönerna Douglas och Mattias med familjer. Vi bevarar våra gemensamma minnen med tacksamhet.

För vännerna i Spejarna

Jan-Erik Olsson

För vännerna i Helsingkrona

Gun och Per Hellsvik

Margareta och Anders Forssell

Gunnar Ericsson, 94 år, Mölle, har, som tidigare meddelats, avlidit. Hans närmaste är hustrun Stina, barn och barnbarn.

När jag första gången träffade Gunnar Ericsson, 1966 på Kopparvallens läktare, hälsade han mig välkommen till Åtvidaberg med ett vänligt leende och en varm hand.

Han var då (1957–1970) vd för Facits industrier, en världskoncern för skriv- och räknemaskiner. Han stod som värd den sommaren för det brasilianska landslaget, med Pelé i spetsen, som valt Åtvidaberg som sin uppladdningsplats inför fotbolls-VM i England. Den stora världen och den lilla orten var honom lika kära.

Han hade ett brinnande fotbollshjärta som möjliggjorde för Åtvidaberg att skapa Sveriges bästa fotbollslag i 70-talets början.

Genom att äga Kopparvallen, arvodera tränaren och öppna Facits grindar för fotbollsspelare och styrelsemedlemmar att arbeta där, skapade han ett rent företagsägt fotbollslag som till och med skakade Europas storheter. Han var en världsman men likväl enkel, ödmjuk och vänlig och lika naturlig i det svettiga omklädningsrummet som bland vitskjortor och slipsar i styrelserummen. 1970–74 var han Svenska fotbollförbundets ordförande, 1968–1972 satt han som riksdagsman för Folkpartiet.

Han valdes 1965 in i Internationella olympiska kommittén (IOK), där han avancerade till exekutivkommittén och blev IOK-presidentens nära vän och rådgivare med flera tunga uppdrag. Han jobbade hårt, lade sig tidigt och representerade med värdighet.

För mig blev han en betydande dörröppnare in till det olympiska högkvarteret i Lausanne. Tack vare honom fick jag möjligheter att tränga bakom kulisserna i det olympiska arbetet, jag följde honom när han var granskare av de olympiska arrangörsstäderna och han presenterade mig för Juan Antonio Samaranch så att det kunde bli en lång, exklusiv intervju.

Genom sitt tidiga inval i IOK var han berättigad medlemskap livsvarigt. Till skillnad från de flesta andra av de äldre medlemmarna utnyttjade han inte sin möjlighet.

Med sin starka ställning i IOK lyckades han försäkra sig om att Sverige skulle få behålla sin plats om han avgick och banade därmed väg för Gunilla Lindbergs inval 1996. Där visade han både sin diplomatiska förmåga och hur en gentleman agerar. Han kvarstod som hedersmedlem.

När OS avgjordes i Sydney 2000 väntade jag på honom för en intervju, bland annat för att prata om triathlon, sporten som skulle debutera där tack vare att han som ivrig lobbyist lyckats få in sporten på det olympiska programmet.

Han kom aldrig, han fick inte uppleva den succéartade debuten för sporten, inte möta utövarnas tacksamhet. Han hade drabbats av stroke och fick stanna hemma. Men han drog sig inte undan, trots svåra men, utan kämpade och levde så gott han kunde, utan bitterhet, till slutet.

Även under sina sista år ringde han fortlöpande till Kopparvallen för att få de senaste rapporterna från ÅFF:s matcher. Den fotbollskultur som ännu idag möjliggör allsvensk fotboll i det lilla östgötska samhället har han själv som ortens store man lagt grunden till.

En idrottens gentleman, en varm människa med ett stort och ädelt idrottshjärta har slutat sina dagar.

Åke Stolt

Prosten Assar Fjelkman, 86 år, Strängnäs, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Ingrid Johansson Fjelkman, sex barn från tidigare äktenskap och deras familjer samt barnens mor Lena Fjelkman.

Assar Fjelkman föddes och växte upp i den lilla skånska byn Fjälkinge. Från Hagabergs folkhögskola kom han till Stora Sköndal i Stockholm där han diakonvigdes 1954.

Han arbetade några år inom Stockholms socialförvaltning. Brännkyrka församling var ännu inte delad och de enorma konfirmandkullarna var en utmaning för kyrkan. Assar blev tillfrågad 1956 om han ville ansvara för en konfirmandgrupp. Det blev en vändpunkt i hans liv som ledde till studier i teologi och prästvigning 1961.

Hans engagemang för unga människor blev bestående livet ut. Svenska Scoutförbundet tillfrågade honom 1958 om han ville starta ett konfirmandläger för scouter i Husarö nedlagda skola i Stockholms skärgård. Det gjorde han med glädje och byggde upp en konfirmandverksamhet på Husarö som blev ett bestående livsverk.

Efter prästvigningen tjänstgjorde han i Mälarhöjdens kyrka men 1965 kallades han att tjänstgöra som förbundssekreterare i KFUK–KFUM:s Scoutförbund. Det var under den perioden han rekryterade mig till förbundskaplan och vi kom att leda ett stort antal ungdomsgudstjänster tillsammans.

Vi hade också ett gemensamt intresse i att bygga församling i en ny kyrka. Assar tjänstgjorde som komminister i S:t Tomaskyrkan i Vällingby för att sedan, 1979–1992, tjäna Bromma församling som kyrkoherde. Assar togs i anspråk för många uppdrag på nationell nivå inom Svenska kyrkan. Långt efter pensionering var han engagerad i Bromma KFUK-KFUM och deras studentbostadsstiftelse.

Assar var en brödbakande präst, att baka blev en sakramental handling. Han bakade för Lutherhjälpen (Svenska kyrkans internationella arbete), han bakade nattvardsbröd, han bakade matbröd att dela med vänner. Vännerna var många och han hade ett kontaktnät över hela landet av konfirmandföräldrar och gamla konfirmander.

Han var en entusiasmerande person, fylld av idéer och verksamhetslust.

På hans 80-årsdag utnämnde jag honom till prost honoris causa för hans stora insatser för konfirmander på Husarö och för hans outtröttliga engagemang för Lutherhjälpen. Han var en hedersprost och en hedersman.

Caroline Krook

biskop emerita

Sune ”Falköga” Christiansson, 77 år, Falsterbo, har avlidit. Hans närmaste är vännerna.

Sune Christiansson växte upp i Malmö under knappa förhållanden och arbetade i sin ungdom som tidningsbud. Efter att ha delat ut morgontidningarna drog han ut på fågelskådning i Malmös stora parker och till Sjölunda/Spillepeng med dess många grunda dammar, som hyste mängder av både häckande och rastande fågel.

Här finslipade Sune sina fältkunskaper, vilka kompletterades på Malmö stadsbibliotek med studier i den klassiska ”The Handbook of British Birds”.

Sune utvecklades till en för den tiden ovanligt påläst skådare, särskilt vad gäller tänkbara rariteter från när och fjärran. Han var dessutom ovanligt skarpsynt, med en förmåga att upptäcka avvikande individer på långt håll – därav tillnamnet Falköga.

Sune blev något av en ”skådarkung”, särskilt bland yngre fågelintresserade och delade gärna med sig av sina observationer och erfarenheter.

Många minns stäppörnen vid Skanörs ljung 1968 som Sune ”snabbt och skoningslöst” bestämde på mungipans längd, medan vi andra bara stod och gapade (med väldigt långa mungipor). Imponerande!

Med sin skarpa blick och omfattande kunskaper gjorde Sune många upptäckter av sällsynta fåglar. Såväl vittrut som vitvingad trut upptäcktes på soptippen vid Sjölunda. På Arlövs ängar gjorde han första fyndet i Sverige av dammsnäppa (1960) och några år senare ytterligare några första fynd, bland annat av amerikansk bläsand vid Foteviken (1964).

Sunes mest spektakulära fynd torde dock vara en annan osannolik gäst från Nordamerika, en vitstrupig sparv i Slottsparken (1963), det första fyndet i Sverige.

Ibland förekom det tvivel på Sunes observationer, att hans studier av utländsk litteratur i kombination med en livlig fantasi kunde spela honom ett spratt. Men ofta bekräftades fynden av andra välmeriterade ornitologer. I fallet med den vitstrupiga sparven blev bekräftelsen oemotsäglig eftersom fågeln flög emot ett fönster och dog (Sune lät stoppa upp den)!

Kvar lever Falkögalegenden, minnena av en autodidakt och entusiast! Bland nya skådargenerationer kommer många fraser ur Sunes hemsnickrade språkbruk säkert att leva vidare under oöverskådlig tid!

Carl-Axel Bauer

Lennart Karlsson

Mikael Kristersson

Carl-David Agardh, 67 år, Lomma, professor vid endokrinologiska kliniken vid Lunds universitet och tidigare chefsläkare vid Skånes universitetssjukhus, Sus, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Elisabet, barn och barnbarn.

Carl-David Agardh var under de senaste 15 åren en nyckelperson för utvecklingen av diabetesvård och forskning i Sverige och vid Skånes universitetssjukhus i synnerhet. Utöver många ledningsuppdrag fortsatte han sin läkargärning och var bland sina patienter en uppskattad doktor.

I Carl-Davids livsgärning ingick också att föra endokrinologin vidare till nya generationer av läkare och blivande specialister.

Carl-David Agardh lämnar ett stort tomrum efter sig i den internationella diabetesforskningen. Han medverkade till att genomföra den internationella deklarationen om diabetespatienters rättigheter.

Tillsammans med sin fru Elisabet sjösatte han en expertkommitté för ögonsjukdomar inom den europeiska diabetessammanslutningen, EASD. Han brann för sina medarbetare på flera håll i världen i försöken att ta reda på varför diabetes framkallar allvarliga ögonskador. Bara någon månad före sin bortgång planerade han nya undersökningar.

Redan för tjugo år sedan stod det klart för Carl-David Agardh att diabetes skulle växa till de allvarliga proportioner som vi ser idag. Han var den drivande initiativtagaren till Svensk förening för diabetologi och det nationella diabetesregistret.

Det senare har blivit en världsledande modell för hur diabetesvårdens kvalitet och resultat kan följas upp och förbättras.

Carl-David Agardh var en inspirationskälla för forskning och utbildning för generationer av läkare och diabetesforskare. Han lämnar ett outplånligt eftertryck inom diabetesforskningen och diabetesvården i Skåne, Sverige och internationellt. Carl-David var en av nyckelpersonerna bakom den framgångsrika diabetesforskning som idag finns i Sverige.

Vi kommer alltid att sakna Carl-David Agardhs helhjärtade och osjälviska engagemang för den biomedicinska och kliniska forskningen.

Vi sörjer en kollega och vän som så avgörande bidragit till diabetesforskningens framgång vid Lunds universitet, i Sverige och internationellt. Ännu större blir saknaden för Elisabet, barn och barnbarn som för tidigt förlorat en älskad pappa, farfar och morfar. Det är till dem vi sänder våra tankar.

Leif Groop

Åke Lernmark

Jan Nilsson

Laszlo Somogyi, Lund, har avlidit efter en tids sjukdom i en ålder av 77 år. Hans närmaste är Lena samt barnen Hanna och Pernilla med familjer.

Laszlo Somogyi föddes i Koppányszánto, Ungern, och växte upp i Szakály. Han avlade studentexamen i Bonyhád 1955. Därefter arbetade han en kort tid som lantmätare. 1956 flydde han från Ungern och hamnade så småningom i Sverige på sin 21-årsdag.

Han lärde sig svenska snabbt och studerade sedan ekonomi på Lunds universitet. Därefter började han forska och arbeta på Nationalekonomiska institutionen där han arbetade länge som lektor i nationalekonomi.

Där träffade han sin livskamrat Lena Svensson. 1968 gifte de sig i Paris och året därefter föddes deras första dotter. Två år senare föddes deras andra dotter.

1972 flyttade Laszlo med familj till Addis Abeba, Etiopien, för att undervisa på universitetet där.

Efter knappt tre år gick flytten tillbaka till Lund. Efter några år som lektor i Lund gick flyttlasset igen, denna gång till Zambia där familjen stannade i fyra år. Innan Laszlo gick i pension hann han även jobba i Maputo, Moçambique, och i Kristianstad som universitetslärare.

Laszlo var en godhjärtad person, snäll, omtänksam och familjekär. Som lärare var han omtyckt och livade upp föreläsningarna med personliga historier. Han var ödmjuk och klok, men också rättfram och sa alltid vad han tyckte. Laszlo var duktig på språk, att laga mat och hade också ett stort intresse för foto och film.

Saknaden är tung under dessa grå vintermånader där ljusen och vi väntar på att vårens sol och värme ska tränga in i våra sorgfyllda hjärtan.

Lena Somogyi

Hanna Somogyi Norlin

Pernilla Öhrström