Per Paulsson, Lund, har avlidit i en ålder av 78 år. Hans närmaste är makan Eva samt döttrarna Tove, Lina och Kajsa med familjer.

Per växte upp i Ryd i Kronobergs län vid den dåvarande järnvägslinjen mellan Växjö och Karlshamn. En nära släkting var lokförare, och tåget skulle bli Pers speciella färdsätt liksom cykeln. Han tyckte också om att vandra. Att flyga var honom helt främmande, vilka länder familjen än besökte.

1952 kom Per till Växjö där han valde reallinjen med specialmatematik. Han fick ett rum på gymnasisthemmet ”Bona”, ett namn det fick av eleverna för att associera till en för tiden känd uppfostringsanstalt.

En tidig inlevelse i humaniora bidrog till att han aktivt kom att delta i gymnasistföreningen Heimdalls litterära program med bland annat teater och spex. Det goda kamratlaget på Bona blev också en grogrund för tankeutbyte och livliga diskussioner. Med sina gedigna kunskaper stod Per alltid på fast mark i debatterna, och han drog sig inte för att påpeka när lärarna hade fel; redan som ung var han en självständig tänkare.

Pers intressen omfattade vida områden, som historia, litteratur och konst, film och musik, något som senare kom att prägla hans möten med andra människor. Filmintresset gjorde att han under en tid var ordförande i Lunds studenters filmstudio, och högt värdesatte han, och värderade, orgelkonserterna i Lunds domkyrka, som han besökte varje lördag morgon klockan tio.

Som ett eko av den pågående debatten om den svenska skolan frågar sig många vad som hänt med allmänbildning och bildning i dagens samhälle. Vad Per i detta avseende grundlagt i Växjö kom han att fördjupa under sina akademiska studier i Lund. Det är inte fel att säga att hela hans liv var en enda lång bildningsresa. Läsningens lustfyllda betydelse inpräntade han tidigt hos sina döttrar och senare hos sina barnbarn. Med dem var lördagsbesöket på Lunds stadsbibliotek ett stående inslag år efter år.

Under en period var Per lärare, men sitt egentliga yrkesliv kom han att ägna konst och arkitektur vid Institutionen för konstvetenskap. Här deltog han vid uppbyggnaden av Dokumenteringsarkiv för modern svensk konst och blev senare ansvarig för detsamma. Hans stora ämneskunskaper och noggrannhet var här en ovärderlig tillgång.

En röst har tystnat. Våra tankar går till hans familj. Vi är många som känner saknad efter en trogen och glad vän, men minnet av Per lever.

Lars Liljegren, Lund, har avlidit efter några års sjukdom, i en ålder av 71 år. Hans närmaste är hustrun Margaretha och sönerna Fredrik och Johan med familjer.

Vår bror Lasse somnade in på julaftonskvällen, med Margaretha vid sin sida. En späd gossopranröst, som utvecklades till den varmaste djupa bas, har för alltid tystnat. Lasse föddes som nummer två i syskonskaran och växte upp i Borrby. Våra föräldrar var Iris och Sven Liljegren. Efter åtta års folkskola och två års studier på folkhögskola levde Lasse i Lund hela sitt vuxna liv, med undantag för åren i Veberöd då barnen växte upp.

Från 1970 och fram till pensionen var han verksam på Alfa Laval, senare Tetra Pak i Lund. Hans uppgift var att förse kunder i Saudiarabien och USA med reservdelar till företagets maskiner. Detta innebar många resor, ibland tillsammans med Margaretha.

Men det var i familjen Lasse hade sitt hjärta. Intresset för matlagning bar han med sig från barndomshemmet, och han var verkligen en mästare i köket. Kryddade berättelser från familjens husbilssemestrar i Europa lyssnade vi gärna till, och det var inte bara höjdpunkterna som berättades. Somrarna vid Rörums strand på Österlen var något Lasse och Margaretha älskade.

Kärleken till barnen och på äldre dagar barnbarnen fick Lasse att lysa, han lämnar ett stort tomrum efter sig. Även under det sista sjukdomsåret, på vårdboendet, fick Lasse kraft när han sjöng ”Love me tender”; rösten var väl bevarad. Vi bär minnet av vår käre bror hos oss, för alltid.

Stig Bergendorff, Falsterbo, har avlidit 92 år gammal. Hans närmaste är döttrarna Karin och Margareta och sonen Ola med familjer.

I över sjuttio år var Stig medlem i Flommens golfklubb. Hans liv utgör ett litet stycke svensk golfhistoria.

Stig Bergendorff föddes i Falsterbo den 26 april 1922 som yngsta barnet av fyra. Äldst var brodern Bengt som så småningom blev ordförande i Flommens golfklubb. Efter skolgång i Falsterbo, där han var klasskamrat med Stig Kristersson, gick Stig smedslära i Skanör och fick arbete som smed i Barsebäckshamn. Sedan han gift sig med Inga och bildat familj läste han på kvällarna till ingenjör per korrespondens.

Från mitten av 1950-talet arbetade han som fartygskonstruktör på Kockums i Malmö. Han var kvar där fram till mitten av 1980-talet när varvet började avvecklas. Stig gick då i förtidspension. Hela sitt liv var han bosatt i Falsterbo, utom sista året då han bodde på Eskilsgården i Vellinge.

I likhet med de flesta bofasta ungdomar i Falsterbo på 1920- och 30-talen kom Stig i kontakt med golfsporten genom att vara caddie på Falsterbo Golfklubb. Han var bara 12 år gammal när Flommens Golfklubb bildades en januarikväll 1935 i Falsterbo skola, så han var något ung för att ha kunnat ingå i den skara på arton unga golfentusiaster som grundade klubben. Men redan i början av 1940-talet var Stig en mycket aktiv medlem. Hans engagemang gällde framförallt banan. I flera år var han klubbens drivande banchef.

Vid årsmötet 1961 motionerade han om en utbyggnad från nio till arton hål och presenterade ett första förslag som sedan godkändes vid ett extra årsmöte. De två barndomsvännerna Stig Bergendorff och Stig Kristersson fick då uppdraget att projektera den nya banan som stod klar 1966. Vid Flommens golfklubbs 50-årsjubileum 1985 utnämndes Stig och Stig till hedersmedlemmar.

Vi är många som minns Stig Bergendorff från hans aktiva tid på Flommen. Hans långa gestalt, djupa stämma, varma skratt och vänliga framtoning spred ett lugn och en trygghet omkring honom. Och vi är ännu fler – klubbmedlemmar och gäster i snart ett halvsekel – som har honom att tacka för tillkomsten av den unika och utsökt vackra 18-hålsbanan på Falsterbonäset som idag räknas till en av landets allra finaste.

Vi lyfter på våra golfkepsar i ett sista farväl till Stig.

Före detta kulturchefen i Burlöv Kerstin Lithner, Arlöv, har efter en kort tids sjukdom avlidit, 86 år gammal. Närmast anhöriga är make, barn med svärdöttrar, barnbarn och barnbarnsbarn.

Kerstin Lithner föddes och växte upp i Göteborg. Hennes mamma dog när Kerstin var sju år gammal. Detta innebar att hon och hennes fem år äldre bror fick bli självständiga tidigt. Pappa var den kände svenske äventyraren, naturfotografen och konservatorn David Sjölander, som ständigt var på resa till olika exotiska platser i Asien, Afrika och Lappland.

Efter avslutad skolgång fick Kerstin jobb på Postverket i Göteborg och träffade blivande civilingenjören Måns Lithner, som hon gifte sig med 1952. Paret bosatte sig i Arlöv och 1956, 1957 och 1960 föddes de tre barnen. Därefter följde en tid som hemmafru.

När barnen var tillräckligt självgående år 1967 fick Kerstin jobb som kontorist på biblioteket i Arlöv. Detta utvecklades snabbt till en tjänst som kultursekreterare och senare kulturchef. På det tidiga 1970-talet innebar detta att organisera Burlövs, vid den tiden, rika kulturverksamhet. Det kunde vara Hoola Bandoola på måndagen, Stig Järrel på torsdagen och Sonja Stjernquist nästa måndag följd av Östen Warnerbring.

Kerstin var en av de drivande krafterna bakom köpet och upprustningen av Kronetorps mölla år 1976. Här fick hon möjlighet att bygga upp och under nästan tjugo år ansvara för verksamheten i en inspirerande kulturmiljö.

Under hennes ledning startades och utvecklades Mölledagarna, utställningsverksamheten på Möllan, Caféet på Möllan, Torgdagen, Granbackekvällarna, kryddträdgården, hantverksdagar med mera. För att klara denna verksamhet krävdes en mycket stor personlig insats av Kerstin: på helgerna syddes kläder, letades kulturföremål och byggdes utställningar, hemma på kvällarna bakades det kanelbullar så att kaffeserveringen kunde vara öppen varje dag. Kronetorps mölla blev en levande plats och mötespunkt med tiotusentals besökare. Det blev också en viktig arbetsplats för många arbetshandikappade äldre och ungdomar.

För oss i familjen var Kerstin en varm och engagerad person som hela tiden brydde sig om sina anhöriga och sina vänner.

Agronom Karl-Göran Andersson, Vimmerby, har avlidit, 84 år gammal. Närmast sörjande är hustrun Gun-Britt, barn och barnbarn.

Karl-Göran kom från gården Liljestad vid Söderköping och han tog agronomexamen på ekonomiska linjen 1960. Vi har ett starkt minne av honom som en vältalig ordförande för Lantbrukshögskolans studentkår 1955–1956. Hans kårnamn Laval ingav oss alla respekt.

Redan då var han aktiv som lantbruksjournalist i Jordbrukarnas Föreningsblad och det var det yrke som blev hans. Mellan 1961 och 1968 var han redaktionell medarbetare på Nerikes Allehanda. Hans insatser som lantbruksredaktör på Sydsvenska Dagbladet i Malmö 1968–1975 har vi ett alldeles starkt minne av. Vi kan inte erinra oss att skånskt lantbruk någonsin har presenterats så sakkunnigt och inspirerat. Det var därför naturligt att Skåneperioden följdes av ett arbete som redaktör och konsulent vid LRF i Stockholm. Inledningsvis var han chef för informationssektionen.

Därefter återvände Karl-Göran till journalistiken som jordbrukspolitisk reporter på LRF-tidningen Land. Här ledde hans stora kunskaper om lantbrukskooperationen och goda kontakter med företagsledare och förtroendemän till att tidningen tillfördes många artiklar av hög kvalitet. Hans sista uppdrag var att för Skogsägarnas riksförbund dokumentera utvecklingen av skogsägarorganisationen.

Läsande och skrivande präglade Karl-Görans verksamhet även efter hans yrkesverksamma tid. Det resulterade i ett flertal böcker om släkt och hembygd i Östergötland och Småland.

Det studentikosa inslaget tillsammans med nära vänner släppte han aldrig. Livet fick aldrig bli för tråkigt.

Professor Bo Grandien, Stockholm, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 82 år.

Andra har skrivit och kommer att skriva om Bo Grandien: författare, journalist, professor i konstvetenskap och Stockholms- och skärgårdsflanör. Vi som fått samverka med honom i Längmanska kulturfonden vill här beskriva hans storartade arbete inom denna.

Bo har representerat humaniora under mer än tjugo år, utsedd av Kungliga vitterhetsakademien. En bättre representant för humaniora och vitterhet kan man inte tänka sig.

Det tunga arbetet att välja ut stipendiater från fonden gjorde han med stor noggrannhet och kunskap. Hans ännu större insats var dock att främja fonden och kulturen och inte minst minnet av Erik Johan Längman, en finländsk trävaruhandlare, som gjorde sig en förmögenhet i mitten på 1800-talet. Denna donerades till Sverige och Finland på ett framsynt sätt. Intresset för Längman kom också ur ett gammalt intresse som Bo hyste för finländsk kultur.

Några år efter att Bo kommit med i styrelsen inrättade denna på Bos tillskyndan ett kulturpris, som skulle ges till en person som så mycket som möjligt täckte fondens områden: humaniora, naturvetenskap, konst och litteratur samt folkbildning. Bo lade ned ett stort arbete att finna lämpliga kandidater, och när han (som oftast) sedan presenterade priset till vinnaren gjorde han det med stor kunskap om personen. Fonden delar också ut författarpriser till finlandssvenska författare i Helsingfors. Bo studerade pristagarnas verk och gav en så charmant och ingående beskrivning av dessa vid prisutdelningen, att det tycktes som han kunde dem bättre än författarna själva.

Med sin stora kunskap, sitt oerhört goda minne för detaljer och skrönor och sin humor åstadkom Bo tal som var små underverk. Alla som var med lärde sig något nytt på ett lustfyllt sätt. Likadant var det att vandra med Bo på Stockholms eller Helsingfors gator eller att åka med Finlandsbåten. På sitt något blygsamma sätt kunde han berätta om hus eller byggnadsstilar eller om öar i skärgården så att han trollband åhörarna. Han verkade känna till varje hus och varje ö och kunna deras historia.

Bo var en mycket anspråkslös person som hängav sig åt ideellt arbete i stiftelser och andra sammanslutningar, alltid med samma briljans, kunskap och humor. Som en drivande medlem i Stockholms skönhetsråd vandrade han mången gata för att hålla uppsikt över att hans kära hemstad inte förfulades. Han var kulturen förkroppsligad. Det är många vänner och kolleger men också en bredare allmänhet som kommer att sakna honom. En unik person har ryckts ifrån oss.

Lars Brink, Margaretha Falk, Anders Flodström, Sigbrit Franke, Olle Granath, Lars Haikola, Eva Hættner Aurelius, Britten Månsson-Wallin, Isabella Nilsson och Harriet Wallberg för stiftelsen Längmanska kulturfonden

Ingrid Happstadius, Landskrona, har avlidit efter en tids sjukdom, 56 år gammal. Hon sörjs av familj, kollegor och många vänner.

Ingrid tog studentexamen på Gullstrandsskolan i Landskrona 1977 och fortsatte därefter med studier i biologi vid Lunds universitet där hon tog fil kand-examen 1984.

Direkt efter utbildningen fick hon anställning vid utsädes- och växtförädlingsföretaget W Weibull AB i Landskrona som försöksledare på resistensavdelningen. Hon arbetade både med stråsädesgrödor och med resistens i oljeväxter. 1986 blev Ingrid förädlingsledare vid samma avdelning. På Weibulls träffade Ingrid sin livskamrat Rickard och de fick två söner tillsammans, Axel och Arvid.

Vid sammanslagningen av W Weibull AB och Svalöf AB 1993 fick Ingrid ansvar för resistensförädling av oljeväxter i det nya företaget Svalöf Weibull AB. Ingrid bidrog till framställningen av sjukdomstoleranta sorter till lantbruket och utvecklade dessutom tester för sjukdomsresistens. Hon gjorde även grundläggande arbeten för genpoolsutveckling, bland annat olika artkorsningar för klumprotsresistens. I dessa sammanhang fick Ingrid ett stort erkännande inom internationell växtförädling.

Under 2007 började Ingrid arbeta med förädling av vårvete, för att 2008 ta över som ansvarig vårveteförädlare. Under hennes tid som vårveteförädlare i det som nu är Lantmännen Lantbruk, marknadsfördes ett stort antal nya framgångsrika sorter både inom och utom landet. Ingrid var väl förtrogen med både lantbrukets och industrins krav och hade en god förmåga att finna de rätta sorterna.

Ingrid la även grunden för många nya vårvetesorter framöver. Samtidigt med arbetet i det egna förädlingsprogrammet var Ingrid företagets expert inom resistens i stråsäd. Trots sin sjukdom under senare år fortsatte Ingrid aktivt som växtförädlare fram till kort före sin bortgång.

Ingrids arbete präglades av kompetens, struktur, engagemang, noggrannhet och ett analytiskt förhållningssätt. Ingrid kunde kombinera sin stora teoretiska kunskap med praktiskt förädlingsarbete, vilket starkt bidragit till hennes framgång som växtförädlare.

Ingrid var bra på att samarbeta men var också tydlig i sina åsikter. Vi var många som gick till Ingrid när vi hade något problem vi ville diskutera. Vi visste att vi skulle få ta del av kloka synpunkter, alltid med stor integritet och med en lågmäld humor. Ingrid saknas av många och lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi kommer alltid att minnas Ingrids varma omtanke och stora hjärta. Våra tankar går till hennes närmaste.

Göran Hambraeus, överläkare i thoraxkirurgi, Värmdö, har avlidit i en ålder av 85 år. Hans närmaste är de sex barnen Per-Göran, Anneli, Carl, Ulf, Gustav och Martin med familjer.

Göran Hambraeus karriär tog sin början samtidigt med den öppna hjärtkirurgin, då han som ung underläkare stod i bakgrunden när Clarence Crafoord utförde den första operationen med hjärt-lungmaskin i Europa 1954. Efter tjänstgöring i Stockholm och en kort period i USA flyttade han till Lund 1975.

Göran insåg mycket tidigt behovet av specialisering inom thoraxkirurgin. I Lund gjordes en satsning i denna riktning där ansvaret för att utveckla lungkirurgin och kirurgin på matstrupe, lades på Göran. Han förbättrade behandlingen av lungcancer genom att bland annat införa multidisciplinära konferenser, där strategin för varje patient togs fram av thoraxkirurg, lungmedicinare, onkolog och radiolog gemensamt. Han hade ett stort intresse för patienter med matstrupscancer och inriktade sig särskilt på att med kirurgiska ingrepp skapa förutsättningar för en ökad livskvalitet, även där andra inte såg någon behandlingsmöjlighet. Arbetet med matstrupscancer ledde fram till en avhandling som försvarades 1986. Han själv betraktade inte boken som en inledning till en forskarkarriär, utan snarare som ett ”testamente”.

Upptäckarglädjen ledde honom till resor i bland annat Sydamerika och Afrika. Resorna resulterade i generösa berättelser om de kulturer han mött, ur både yrkesmässig och mänsklig synvinkel. Hans starka humanitära sida kom till uttryck efter pensioneringen, i arbetet med Rotarys ”Läkarbank”. Det blev genom åren sexton tjänstgöringsperioder i Kenya.

Hans intresse för konst och litteratur, liksom segling och gamla bilar var en del av hans framträdande aura och han var dessutom en utmärkt illustratör.

Göran drabbades på senare år av förträngningar i halsryggraden och blev rullstolsburen. Han spekulerade själv i om förträngningarna initierats av många och långa operationer med böjd nacke, men konstaterade alltid samtidigt att ”i så fall var det värt det!”

Göran Hambraeus var hängiven sitt yrke och sina patienter. Vi är tacksamma för hans alltid vänliga vägledning och för den smittande och pojkaktiga nyfikenhet och entusiasm för thoraxkirurgin som han förmedlade till oss. Vi minns honom med värme.

Bo Fransson, hemmahörande i Hässelby villastad i Stockholm, men född i Limhamn, har stilla somnat in, 81 år gammal. Närmast sörjande är hustrun Margareta samt barnen med familjer.

Han kom till tidningen Travronden 1963 och var dess chefredaktör i över tjugo års tid. Som travskribent var han unik, och helt outstanding i Sverige. Han hade en intellektuell skärpa och verbal briljans som i kombination med en aldrig sinande kreativitet gjorde honom till en formuleringskonstens mästare.

Bo Fransson hade ett gediget, ja fenomenalt, kunnande om hästar och hästfolk och en oändlig kärlek till travsporten och dess utövare, såväl två- som fyrbenta. Han var nyfiket vetgirig, hade en vass penna som många fick känna av, men var också en underhållare av stora mått. Om inte Bosse varit chefredaktör på Travronden hade han utan vidare kunnat aspirera på att vara kulturchef på DN eller SvD.

Det skrivna ordet behärskade han till fullo, men minst lika underhållande var han som berättare. Utan att man visste ordet av så hade timmar förflutit, skratten följde på varandra och man befann sig i en kreativ process som ofta slutade med något oförglömligt uttalande från Bosse. Förutom allt skrivet vill jag rekommendera alla att ta del av när Bosse på två cd-skivor berättar om ”Höghastighetshästarna” på ett härligt engagerande sätt för radiosportens Christian Olsson. Berättarkonst och historielektioner av högsta klass!

Jag hade förmånen att träffa Bosse i många olika sammanhang; besök på Travrondens redaktion, resor i både Sverige och utomlands samt, inte minst, ett flertal möten i Åby travsällskaps begynnelse i början av 1980-talet. Åbys styrelse hade utsett en sportkommitté som fick uppgiften att förnya banans storlopp. Under förstärkning av Bosse Fransson omformades Konung Gustaf V:s pokal från ett enskilt lopp i början av juli till det moderna Kungapokalen inklusive Drottningens pris för ston, insatslopp med uttagningslopp och finaler och startpunkten för årets storloppsprogram i Sverige för årgångsloppen. Mötena med sportkommittén pågick ofta på kvällar och vid ett tillfälle höll vi på hela natten och för Bosse, som hade ett viktigt möte i Stockholm dagen därpå, anordnades eskort med polisbil för att han skulle hinna med första planet till Stockholm.

Bo Fransson förärades 1997 Svensk Travsports stora hederstecken. Han erhöll också de finaste utmärkelserna av landets uppfödare, nämligen ASVT:s guldnål och ASVT:s hedersledamotskap. Bo Fransson hade ett stort internationellt kontaktnät, framförallt inom den amerikanska travsporten där han betraktades som en utomordentligt stor auktoritet.

Nu får han träffa sina gamla kompisar – bland annat bröderna Gösta, Gunnar och Sören Nordin – och alla de stora han mött. Dessutom får han gå och titta på, för att använda ett Franssonskt uttryck, ”de evigt gröna ängarna” där både Frances Bulwark, Big Noon, Ego Boy och andra betar sida vid sida med Greyhound och de stora stamfäderna

Bo Fransson har för alltid en plats i Svensk Travsports historia.

Sjuksköterskan Rut Andersson, född Rönnstrand, Malmö, har avlidit 91 år gammal. Hon sörjs närmast av dottern Lena och sonen Lars med familjer.

Rut växte upp i ett litet rött hus på Rönnebergsgatan i Landskrona. Familjen bestod av pappa, som var kranskötare på varvet, mamma och en lillasyster som hette Lilian, även kallad Lillan.

Rut tyckte mycket om att gå i skolan och tidigt bestämde hon sig för att bli ”syslöjdsfröken”. Under ett sommarlov bestämde hon sig för att ändra sin tilltänkta bana och styrde in på sjuksköterskespåret.

Under 1945 studerade Rut på Önnestads folkhögskola för att få de betyg som behövdes för att söka till sjuksköterskeutbildningen.

Flera av vännerna från Önnestad följdes åt till Södra Sveriges sjuksköterskeskola i Lund. Dessa vänner kom att betyda mycket för Rut under hela hennes liv. 1949 var Rut klar sjuksköterska.

Hennes första tjänst kom att bli på sjukhuset i Ystad. På sjukhuset arbetade flera av hennes vänner från studietiden. En av vännerna, Ebba, bjöd in henne till en lördagsfest. Ebbas fästman Knut tog med sin bror Sven på festen och så började Ruts och Svens liv tillsammans. Detta gemensamma liv kom att vara i 58 år till Sven hastigt avled 2009.

1952 bosatte de nygifta sig i Malmö. Rut fortsatte sin sjuksköterskebana på kvinnokliniken. Hon fick under sina olika tjänster inom sjukvården en stor erfarenhet av olika vårdområden, från vaggan på kvinnokliniken till åldringsvården. Dessa år gav Rut en stor erfarenhet och kunskap och ledde in Rut på hennes sista arbetsplats. 1980 var hon med och startade upp Sjukvårdsupplysningen i Malmö.

Rut var med sin breda erfarenhet en stor tillgång för denna verksamhet. Hon upplevde denna tjänst som inspirerande och stannade tills hon var 70 år.

När Rut blev pensionär odlade hon sina två stora intressen: trädgården och sitt textila skapande. Trädgården på Solbacken blev hennes passion och många förbipromenerande har stannat och beundrat hennes arrangemang. Under vinterhalvåret skapade hennes händer härliga alster av garn och tyg.

Hon var en kvinna som alltid hade något på gång i sina händer.

Nu har Ruts flitiga hand kommit till vila.

Översättaren Tora Palm, född Cederberg, är död, 81 år gammal. Hon lämnar efter sig dottern Mona, dotterdottern Matilda och fem syskon med familjer. Hon dog i Stockholm den 30:e december förra året.

Tora föddes den 1 juli 1933 i Freie Stadt Danzig, nuvarande Gdansk i Polen. Sina första barndomsår upplevde hon i Gdynia, där hennes far var svensk sjömanspräst och byggde upp svenska sjömanskyrkan, som var en viktig institution i ett Polen där Gdynia var en stor och dynamisk hamnstad – mot slutet av 30-talet en av de viktigaste hamnstäderna i norra Europa.

Tora växte sedan upp i prästgården i Staffanstorp, tog en fil kand i Uppsala i litteraturhistoria och ryska och flyttade så småningom till Stockholm. Under åren 1957-1973 var hon gift med författaren Göran Palm, med vilken hon har dottern Mona.

Tora var en outtröttlig resenär och starkt internationellt engagerad, inte minst när det gällde flykting- och invandrarfrågor.

I Stockholm arbetade Tora i många år som skolboksredaktör på Almqvist & Wiksell, innan hon övergick till verksamhet på Arbetsförmedlingen och sedermera som fri översättare. Hon hade ett livstids översättarstipendium. Hennes översättningar av den turkiske, ständige Nobelpriskandidaten Yasar Kemal blev prisade och väckte stor uppmärksamhet. Mest kända böcker är ”Låt tistlarna brinna” och ”De brände tistlarna”.

Tora var en levnadsglad och nyfiken människa, ständigt engagerad i sin samtid. Vi är många som kommer att minnas henne med djup saknad.

Bo Wennerström, Skellefteå, har avlidit. Han blev 85 år gammal.

Bo Wennerström var uppväxt i Limhamn, näst yngst av 5 syskon. Efter avslutad utbildning började han arbeta som ingenjör i Södertälje. Arbetet förde honom upp till Skelleftehamn där han träffade Margot. De gifte sig i juni 1954 och fick 2 söner, Jan och Per. Under en period bodde de i Stockholm, i slutet på 50-talet flyttade de till Skelleftehamn och Bo började arbeta i svärfars ICA-butik. Han utbildade sig till lärare och började på Balderskolan i slutet på 60-talet, där arbetade han fram till pensioneringen 1994.

Bo var en social person som tyckte om att umgås med vänner och brydde sig mycket om andra människor. Under alla år var han intresserad av konst, antikviteter och hus. Balderskolans konstförening och Konstföreningen i Skellefteå låg honom varmt om hjärta, Han var föreningens ordförande och kassör i många år. Bo och Margot gjorde en del resor, ofta handlade det om besök på olika konstevenemang. 1978 köpte Bo och Margot skolan i Svarttjärn Burträsk, där fick han möjlighet att varsamt rusta huset och samla på antikviteter och andra vackra föremål. Bo värnade också om vår miljö, han var engagerad i det offentliga arbetet som rörde konst och miljö i Skellefteå.

Vi är glada att Bo fick ett långt och innehållsrikt liv, och att vi haft förmånen att dela det, minnet av honom kommer alltid att finnas där.

Gert Ekdahl, Veberöd, har avlidit 80 år gammal. Hans närmaste är hustrun Inga-Lisa och familjen.

Det är en stor sorg att Gert Ekdahl sedan en tid inte finns med oss. Gerts stora betydelse genom sina livslånga insatser för tvärfackligt och socialdemokratiskt politiskt arbete illustreras kanske bäst av att han, och fru Inga-Lisa, tilldelades Hjalmar Brantingmedaljen 2014 för mångåriga, uppoffrande insatser till arbetarrörelsens och Arbetarekommunen i Lunds fromma. Det känns fint att veta, att Gert fick uppleva den erkänsla som det innebar och som han var så väl värd.

Bilden som kommer för oss, vilka haft glädjen länge att samarbeta fackligt och politiskt med Gert, är den av en sann socialdemokratisk kämpe av det slag som idag framstår som lite unik. Gert var den obrottsligt lojale partiarbetaren, som alltid – ja alltid – ställde upp och ”drog sitt strå till stacken” vid oräkneliga tvärfackliga och socialdemokratiska månadsmöten, temadagar, medlems-/årsmöten och distriktskongresser.

Gert var också, den vakne, orädde iakttagaren, nyfiken på aktuella samhällsfrågor, problem och lösningar. Han var den engagerade partimedlemmen som, med svagare samhällsgruppers bästa för ögonen, diskuterade fördelningspolitiken, den bristande tryggheten för äldre, vår alarmerande skolsituation med mera.

Mitt i allt detta var han även – tillsammans med fru Inga-Lisa, med vilken han levde i ett livslångt äktenskap – under lång tid den mycket uppskattade och omtyckte spindeln i nätet i matförsörjningsdetaljen i alla viktigare mötessammanhang i Tvärfackliga S-föreningen, i Socialdemokraterna i Lund även i partidistriktet. Det parallellt med uppdrag i Tvärfackliga S-föreningens styrelse.

Gert hade en trygg förankring i sitt älskade Veberöd och även ett tydligt intresse för internationella frågor. Han var kritisk till svensk vapenexport till krigsdrabbade länder, system med tortyr, förtryck och förföljelse.

Gert ägde en egensinnig humor som, när man lärt känna den, framstod varm och oförställd ochfinurlig i sitt lätt provocerande skarpsinne. Var provocerandet avsiktligt, en vilja att vitalisera debatten? Ej sällan lyckades han, med dagordningsavvikande diskussioner som följd! Under den buttra, vänliga ytan anades stora känslor, djupt engagemang men även leklynne och humor!

Vi är många som djupt saknar Gert och att han nu ej finns med oss. Socialdemokraterna i Lund känner djup tacksamhet för allt som Gert, i samarbete med fru Inga-Lisa, kontribuerat med genom alla dessa år av viktigt, uppoffrande arbete för Tvärfackliga s-föreningen och som socialdemokrat.

Inga-Lisa Ekdahl var gift med Gert under mer än ett halvsekel. Känslan av samhörighet och gemenskap dem emellan var omisskännligt stark under de år vi fick bevittna Gerts och Inga-Lisas oförtrutna arbete för partiet.

Våra tankar är hos Inga-Lisa och familjen.

Mathias Thurén för Tvärfackliga S-föreningen i Lund/ styrelsen, Internationella S-föreningen, SAP Veberöd