Bengt Petersson, tidigare rektor på Malmö latinskola, har avlidit vid 83 års ålder. Han sörjs närmast av dottern Caroline med familj.

Bengt Petersson har lämnat oss. Saknaden är stor också bland vänner och kollegor. Som få var Bengt knuten till Malmö latinskola, först som blyg men receptiv elev, sedan som provårskandidat, ambitiös lärare och studierektor samt slutligen som jovialisk, men respektingivande och driftig rektor fram till 1996.

Under alla dessa stadier på hans livsväg hade jag kontakt med honom. Vi träffades nämligen för snart sjuttio år sedan under P G Perssons egid och Kalle Pinnes färla på dåvarande gossläroverket.

Ett decennium senare återknöts bekantskapen i Lund genom vårt gemensamma intresse för 1700-talets historia. Under givande tankeutbyte rörande likartade forskningsobjekt blev vi verkligt goda vänner. Vi arbetade i stort samförstånd, men Bengt blev också en god opponent.

På spaning efter den tid som flytt gjorde vi en minnesrik resa genom Europa – en ”grand tour” som det kallades tvåhundra år tidigare. Under färden från de dimmiga Hebriderna till det soldränkta Andalusien vittjade vi hemligheter om upplysningstidens diplomatiska korrespondenser ur arkiven i London, Paris, Madrid etcetera. Resultaten av studierna publicerades i början av 1960-talet.

Även om Clio var vår ledstjärna, försummade vi inte andra muser i nämnda metropoler liksom i Stratford, Glyndebourne och snart också Berlin, där åskmolnen just hopades innan muren restes.

Efter inlärande blev det utlärande. Under 1960- och 1970-talen möttes vi i olika sammanhang på Latinskolan, innan jag återbördades dit som lärare och Bengt blev min högt värderade chef. Privat träffades vi inte sällan och som gäst fick jag även bli hans gast på Ivön.

När våra yrkesplikter upphörde, återupptog vi med givna förtecken våra odysséer, om än i blygsammare format. Det var då murar revs, tunnlar anlades, broar byggdes och samhällsutvecklingen accelererade in i ny teknologi. Bengt höll sig uppdaterad och förblev den stimulerande samtalspartnern, som var mån om att tillvarata givna möjligheter att göra livet intressant och meningsfyllt.

Sin positiva livssyn behöll Bengt även när hans hjärta successivt försvagades. Nu har det slutat att klappa. Tomheten är bedrövande, men lindras av de ljusa minnena från en lång vänskap. Tankarna går till de närmaste anförvanterna och naturligtvis främst till Caroline med familj.

Lars Olofsson, Höör, har avlidit i en ålder av 82 år. Närmast anhöriga är hustrun Stina samt sönerna Jonas och Patrik.

Lars var född och uppvuxen i Granhult, Uppvidinge kommun i Kronobergs län. Han var lantbrukaresonen från Småland som blev chefstjänsteman inom Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne (LRF). Efter utbildning vid folkhögskola och inom lantbruk erhöll han arbete som kontrollassistent inom mjölkproduktionen. Men Lars ville vidare och genomgick därför utbildning på Jordbrukets föreningsskola i Sånga-Säby. Efter det fick han arbete inom RLF (LRF:s föregångare), först som projektanställd och senare som ombudsman på länsförbundet i Södra Kalmar.

Några år senare blev en tjänst ledig på Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne. Detta var det största förbundet inom den regionala LRF-organisationen. Lars anställdes och flyttade till Höör med familjen i början på 1960-talet. Han blev sedan kvar inom organisationen till sin pensionering i mitten på 1990-talet. Som ombudsman bör man kunna lyssna, argumentera, ge råd till och vara medlemmarna behjälpliga. Detta kunde Lars och speciellt beundrade vi honom för hans förmåga att sätta sig in i olika ämnen och skriftligt sätta ner synpunkter, författa överklaganden och så vidare. Han hade en stor bredd på sitt kunnande. Ombudsmannaarbetet innebar också information och föredrag, företrädesvis under kvällstid, vid årsmöte och andra sammankomster med medlemmarna runt om i Skåne.

Efter några år i Höör blev så tjänsten som länsombudsman ledig och Lars blev utsedd till detta chefsarbete. Han blev bland annat styrelsens och arbetsutskottets sekreterare. Kontakt med ledande förtroendevalda, utarbetande av beslutsunderlag, remissvar med mera blev en del av hans arbete. Protokoll och skrivelser flödade från Lars i snabb takt. Hann han inte med på kontorstid så togs kvällar och övrig fritid i anspråk. Lars älskade att skriva. Han var även en tid kassör i förbundet. Chefsjobbet innebar även många kontakter med övriga föreningar och organisationer inom jord- och skogsbruket samt med myndigheter.

Efterhand växte personalstyrkan med olika specialister inom miljö, arrende, utbildning, vilka även de underställdes Lars chefskap. En ny kontorsbyggnad uppfördes också under Lars tid.

Trots sitt stora engagemang för LRF så hade Lars tid med förtroendeuppdrag inom samhället. Således var han under ett antal år ordförande i kyrkorådet i Höör samt revisor i Höörs kommun. När han flyttade från villan till lägenhet blev han snabbt ordförande i bostadsrättsföreningen. Röda korsets arbete låg Lars varmt om hjärtat och han lade ner mycket ideellt arbete i Höörs Röda korskrets bland annat som revisor.

Vi kommer att minnas Lars som en god vän och arbetskamrat. Hans kraftiga och hjärtliga handslag är också ett ljust minne.

Civilingenjör Tor Friberg, Malmö, har avlidit i en ålder av 86 år. Hans närmaste efterlevande är sönerna Magnus, Håkan och Peter med familjer samt mångåriga livskamraten Vibeke Rietz.

Tolle, som han alltid kallades, var i ungdomen en duktig idrottsman inom flera områden. Hans favoritsport var simning, där han tog ett flertal skånska mästerskap. I det militära tävlade han framgångsrikt i modern femkamp och besegrade då även Lasse Hall, sedermera guldmedaljör i OS. Han hade säkert kunnat gå långt inom idrotten, men valde i stället att utbilda sig till väg- och vattenbyggare vid Chalmers. Sitt idrottsintresse behöll han livet ut även om det efterhand mest fick praktiskt uttryck i form av golf. Några av oss undertecknare har i många år regelbundet spelat i ett golfgäng tillsammans med Tolle. Trots sjukdom och krämpor var han med oss på banan för bara några månader sedan. Sin första anställning fick han 1954 vid Skånska cementgjuteriet, numera Skanska. Efter några år som bland annat byggplatschef i olika delar av Sverige kom hans yrkeskarriär att bli uteslutande internationell. 1960 startade han Skanskas tyska dotterbolag Skanska Baugesellschaft och 1969 blev han vd för Skarne System International AB med internationell licensförsäljning av detta byggsystem. 1971 övergick han till Eurockoncernen som vd för dess tyska dotterbolag Norddeutsche Siporex med tillverkning av lättbetong. Under de många åren i Tyskland var han tidvis även bosatt där med sin familj.

1974 fick Tolle av Euroc uppdraget att starta Cementa International AB, sedermera Scancem International, där han hade en ledande befattning fram till sin pensionering. Bolaget uppförde bland annat importterminaler för cement utomlands och åtog sig management och upprustning av cementfabriker, främst i Afrika. Ett av många uppdrag var upprustning och management av en cementfabrik i Tanzania, vilket skedde med stöd av Sida-medel och som av Sida på sin tid framhölls som ett av deras mest lyckade biståndsprojekt. Trots det krävande, och med mycket resande förknippade, arbetet fann Tolle tid för insatser i samhällets tjänst. 1979–86 satt han i sjukvårdsstyrelsen i Malmö, men tvingades till slut avböja omval på grund av för stor arbetsbelastning.

Som alla andra drabbades också Tolle av sorger. Hans älskade hustru Ingrid omkom 1995 i en tragisk trafikolycka – en sorg som det tog tid för Tolle att ta sig ur.

Tolle var en gentleman i ordets bästa bemärkelse. I allt han gjorde styrdes han av en stark känsla för ”fair play”. Han hade ett stort, varmt hjärta och en grundfast positiv livsinställning. Utåtriktad och glad spred han glädje och trivsel omkring sig bland arbetskollegor och vänner. Hans vänkrets var stor, men i centrum stod för honom alltid hans familj. Vår värld skulle vara lättare att leva i om det funnes fler av hans sort.

Gymnasieadjunkten Malin Tyllered, född 1936, har, som tidigare meddelats, avlidit sörjd och saknad av familj och vänner.

Vår vän och kollega Malin Tyllered, som hastigt gick bort, blev 78 år. Saknaden är stor och i tankarna har vi svårt att förstå att vi inte kommer att träffa henne mer.

Malin hade många intressen och engagerade sig i mycket. Den Malin vi lärde känna arbetade i många år på Polhemskolan dit hon kom i början av 1960-talet

Hon hade studerat i USA och hade med sig stora kunskaper i och stort intresse för det engelska, något som kollegorna på Polhem fick ta del av.

Tidigt började hon intressera sig för att skriva läroböcker och under många år var hon knuten till Gleerups förlag med en stor produktion.

”That’s it”, skapad för tvååriga linjer var en av dessa läroböcker, som blev omtyckt av lärare och gymnasieelever.

Malin var mycket duktig på att finna pengar till olika utvecklingsprojekt. På Polhem hade vi bland annat ett projekt med valfria grupper i engelska i årskurs 1. Detta var mycket populärt bland eleverna.

I praktiken gick det ut på att med extra lärarresurser kunna hjälpa elever som behövde mer stöd för att nå målen, samtidigt som elever med redan goda kunskaper kunde utvecklas i sin takt. Det var givande att arbeta med detta och Malin åkte runt och berättade om projektet på många gymnasier.

Malin drabbades ganska tidigt av problem med hörseln och engagerade sig då, förutom i skolan, i de nationella proven i engelska. Detta fortsatte hon med även efter sin pension. Hon reste regelbundet till Göteborg för att arbeta med detta. Sedan besökte hon många skolor för att pröva proven innan de kunde användas.

Malin var en stark kvinna. Att hon läst om Pippi Långstrump som barn kanske påverkade, kanske också att hennes mamma, som vi fick berättat, lät henne läsa om denna egensinniga och självständiga gestalt, trots att alla i bekantskapskretsen tyckte det var olämpligt.

Malins arbetsbörda var stor och ändå hann hon med så mycket annat. Under flera år var hon uppskattad ordförande i LR på Polhem. Hon var också ansvarig för engelskinstitutionen på skolan och var alltid ett stort stöd för lärarkandidater och nykomna lärare. I Sydsvenskan har det redan berättats om hennes stora engagemang i Amnesty. Malin tog också hand om äldre kollegor och vänner som behövde hjälp.

Vi träffades ofta för att planera undervisning tillsammans. Det skedde alltid hemma hos någon kollega medan vi avnjöt en god måltid. Engelskprojekten medförde också att vi reste en del tillsammans till England för att besöka skolor och intervjua lärarkollegor och skolledningar. Vi besökte London för att samla aktuellt material till undervisningen.

Efter det att vi gått i pension fortsatte några av oss att träffas och att resa tillsammans. Flera resor gick till Italien som Malin kände mycket för, delvis på grund av barnbarnen.

Många positiva och glada minnen har vi, men just nu är det bara saknad efter en mycket god vän.

Åke Lerenius, Falsterbo, har avlidit, 96 år gammal. Närmast sörjande är sönerna Bo och Göran med familjer. Åkes hustru Elisabeth gick bort i december 2012, nästan 90 år gammal.

Åke föddes i Karlshamn den 12 maj 1918. Åkes pappa Edward var präst och blev relativt tidigt i sin karriär kyrkoherde i Österslövs församling strax norr om Kristianstad. Åke växte upp i Österslöv och efter studentexamen i Kristianstad blev det Lunds universitet och en jur kand.

Efter tingsmeritering påbörjades en lång och framgångsrik domarkarriär och Åke blev så småningom chefsrådman vid Malmö tingsrätt och sedermera också vice lagman. Man kan lugnt påstå att han blev en av de mest framträdande och erfarna brottmålsdomarna i Sydsverige och han dömde många grova brottslingar för mord, rån och narkotikabrott. Han var stundtals utsatt för hot och satt under polisbeskydd, men det bekymrade nog mest den övriga familjen.

Åke var även reservofficer med kaptensgrad. Under många år var han också valgeneral i Malmö och ansvarig för ett stort antal riksdags- och kommunalval. Han var dessutom en hängiven och engagerad medlem i Rotary i många år och var president i den lokala föreningen i Skanör-Falsterbo.

Han var erkänt mycket skicklig i sin yrkesutövning och han utövade sin domarroll med stor auktoritet. Tingsjuristerna lärde mycket av Åke, som gärna lärde ut och stöttade samtidigt som han var en krävande yrkesman. Som människa var han varmhjärtad, omtänksam och väldigt generös. Han var mån om sin omgivning och värnade alltid om familjen, släkten, vännerna och kollegerna. Han hade också humor och var en högt uppskattad sällskapsmänniska.

Som pappa var han den bäste. Åke fick ett långt och innehållsrikt liv och var alert och engagerad ända fram till de sista dagarna i livet. Tomrummet efter Åke blir stort, men de ljusa minnena består.

Advokaten Axel Lidbeck, Rolsberga, har lämnat oss, 83 år gammal. Han efterlämnar makan Anne samt deras barn Anders, Malcolm, Johan, Staffan och Annika med familjer.

Axel Lidbeck, född 1931, växte upp på Lidingö som den äldste i en syskonkrets på tre. Efter studentexamen utbildade han sig till reservofficer i flottan, och gjorde ett extra fänriksår som meriterade honom för ytterligare prövningar till sjöss.

Axel ägnades sig även åt studier i juridik vid Stockholms högskola. Efter avlagd examen 1957 satt han ting i Östersund, varpå han 1960 anställdes som biträdande jurist på Advokatfirman Cederquist i Stockholm. Axel blev firman trogen i femtio år. Axels yrkesutövning präglades av djupa juridiska kunskaper, skarp analys, noggrannhet och ett absolut osvikligt engagemang för klienten. Han var okonventionell i sitt uppträdande och sätt att formulera sig i jämförelse med den formella, konservativa och högtravande attityd som var vanlig inom juristkretsar. Yngre jurister i firman lärde av Axel, inte minst när det gällde att på ett enkelt men precist sätt uttrycka sig i juridisk skrift. Han var generös med att lära ut och med att stötta, samtidigt som han var krävande. Han lade grunden för våra och många andras framtida juristgärningar.

Axel arbetade under flera decennier för Albert Bonniers förlag, något han var särskilt väl lämpad för. Hans intresse för litteratur var starkt och levande, hans beläsenhet och kulturkännedom en stor tillgång i de ofta grannlaga kontakterna med stora författare och stora förläggare. Axel hade också ett genuint och smittande intresse för historia – det var säkrast att man själv var ordentligt påläst innan man tog till orda i sådant sammanhang, annars erbjöd Axel välvilligt en lektion! Hans nyfikenhet parad med ett osvikligt minne var en god kombination.

Alla som kommit i kontakt med Axel kan vittna om hans generositet, inte bara i ekonomiska sammanhang utan också på det personliga planet, och om hur roligt man hade ihop med honom, hur underhållande han kunde vara, och hur han avväpnade högfärd och humbug.

Saknaden efter Axel är stor.

Konstnären och förre yrkesläraren Bo G Cronquist, Malmö, har stilla insomnat efter en längre tids sjukdom, 84 år gammal. Hans närmaste är hustrun Irma, tvillingsystern Marianne, flera syskonbarn och syskonbarnbarn.

Konditorn och yrkesläraren Bo G Cronquist var en verklig estet vad gällde allt från klädsel, heminredning och uppläggning av mat till blommorna i täppan.

Hans konstnärliga ådra visade sig i fotografering, glasarbeten, verk i lera och i måleri. Att gå på Bos vernissager var alltid spännande, eftersom han hela tiden utvecklades. Hustrun Irmas känsliga ögon gjorde också att hängningen blev perfekt.

De mest intressanta utställningarna vi var med om var dock de när Bo, efter en god middag, tog oss med till ateljén där han visade sina senaste alster och berättade om dem.

Bo hade ett rikt liv. Han och Irma hade abonnemang på konserthuset. De gick på opera- och teaterföreställningar och givetvis på konstutställningar i Malmö och utomlands.

Bo var också en naturmänniska som tyckte om att vandra i skogar i Skåne och Småland, där han och Irma båda plockade bär och svamp, som de sedan syltade och saftade.

Bohuslänningen Bo gillade båtliv och fiske. l flera år tillbringades sommarloven i båt.

Vi lärde känna varandra som grannar i de nybyggda radhusen på Videdal i slutet av 1960-talet. Också när vi lämnat Malmö fortsatte vi att träffas i Bohuslän, Småland, Malmö och Nyköping. De senaste åren har dock sjukdomar gjort att kontakten fått ske via telefon och brev.

Vännen Bo är borta, men många goda minnen av honom liksom hans konst lever vidare.

nära vän

Förre rektorn vid Malmö latinskola Bengt Petersson har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 83 år. Han sörjs närmast av dotter och syskon med familjer.

Bengt var inte en skrivbordsrektor utan visade sig dagligen i Malmö latinskolas korridorer, kände igen alla och kunde namn och klass på de flesta eleverna, något som förtjänade respekt (då det ordet fortfarande betydde något).

Han blev till slut Mr Latin efter att ha ägnat nästan hela sitt liv åt skolan som elev, studierektor och rektor.

Vad som var bra för skolan var bra för världen i stort! Alla elever och personalkategorier stöddes av sin rektor och han var alltid redo att oförskräckt försvara skolan mot klåfingriga skrivbordspedagoger och skolbyråkrater.

Bengt var lika stolt över våra elevers framgångar i till exempel matematik- och språktävlingar som deras prestationer i musikaliska och idrottsliga sammanhang.

Malmö latinskolas traditioner var viktiga för honom, men han var alltid framsynt och uppmuntrade tidigt internationella elev- och lärarutbyten liksom datorisering av skolan.

Ofta kom han hem från något pedagogiskt ”frälsningsmöte” märkbart opåverkad! Denna sunda skepsis mot pedagogiska universalmedel (ofta påhittade och redan förkastade i USA) bottnade i hans övertygelse att ämneskompetenta lärare var förmögna att finna sina egna metoder att lära ut och få i grunden nyfikna elever att lära in.

Mellan Bengts stundtals bistra pannveck var det inte svårt att också locka fram hans skrattrynkor. Ett exempel: När några språklärare ville bidra till skolvärldens förkortningsdjungel av så kallade projekt, föreslog de Bengt att starta ett Aku-projekt. Bengt var genast med på noterna, men tyckte att tre bokstäver verkade alltför futtigt och föreslog ytterligare en för att få projektet att framstå som mer seriöst.

Så sjösattes det ryktbara, så småningom beryktade, Paku-projektet. Akronymen smögs in i diverse styrdokument och skolprotokoll utan att bokstäverna förklarades.

Paku var på mångas läppar, men ingen vågade visa sitt avgrundsdjupa pedagogiska utanförskap genom att fråga vad ”bokstävlarna” egentligen stod för. När någon lösmynt ”insider” slutligen avslöjade, att de betydde progressiv auktoritär katederundervisning, log Bengt i mjugg men många andra en smula ansträngt, varvid projektet förpassades till den snabbt växande pedagogiska soptippen.

Bengt förstod också vikten av kollegiala fester (med till exempel en pensionsavgång eller födelsedag som förevändning) för att svetsa samman lärarna och bidrog själv ofta med lysande, spirituella tal.

Som pensionär fick han möjlighet att odla sina många intressen. Opera, film, historia, matlagningskonst, praktisk datoranvändning var några. Han deltog också entusiastiskt i Latinseniorernas möten och vid ett studiebesök på ”nya” Malmö latinskola i år blev han mycket imponerad av det mesta han såg och lycklig över att hans skötebarn åter blivit ett toppgymnasium efter en tillfällig svacka.

Vi är många Latinseniorer som saknar vår rektor och gode vän.

Professor emeritus Rolf Öhman, Maglehem, har avlidit i en ålder av 75 år. Han sörjs närmast av hustrun Annicka och döttrarna Anna, Åsa och Karin med familjer.

Det fanns en tid när man brukade säga att man visste vad som hände om två psykiatrianställda i Lund möttes på stan och kom i samspråk: inom två minuter pratade de om Rolf Öhman. Under ett och ett halvt decennium var han den person det mesta som gällde psykiatrin i Lund kretsade kring. Några år efter att Rolf Öhman 1980 tillträtt som professor i psykiatri och klinikchef i Lund stod psykiatrin inför stora förändringar: besparingar, avinstitutionalisering, sektorisering. Kliniker slogs samman, vårdavdelningar stängdes, mottagningar flyttades ut. Oavsett hur man värderar dem, hur begripliga förändringarna kan tyckas utifrån de politiska och ekonomiska ramar som gällde – då var de kontroversiella, sågs ibland som reformer, men inte sällan som alldeles onödiga försämringar.

Genomförandet av dessa förändringar krävde ett starkt ledarskap, var kantat av motsättningar och tog tid och kraft. Ändå hann Rolf också med mycket annat: att trygga finansieringen för det unika Lundbyprojektet, hjälpa fram doktorander, realisera inrättandet av en professur med inriktning på suicidprevention, bidra till att metadonbehandling tidigt etablerades i Lund, och mycket mera. I en tid av nerdragningar kämpade Rolf Öhman på de sätt som var möjliga för att värna psykiatrins resurser.

När Rolf Öhman lämnade chefskapet i mitten av 1990-talet fick han uppdraget att arbeta som överläkare vid Rådgivningsbyrån för narkotikafrågor. Kliniskt arbete hade Rolf inte haft utrymme för på många år, men på kort tid kom han att bli en av patienter och medarbetare oerhört uppskattad läkare – kliniskt skicklig, snabb att hitta en konstruktiv roll i teamet och med en förmåga att skapa bärande relationer till patienter där missbruk, socialt elände och psykiatrisk problematik blandades.

Rolf Öhman lämnade ingen oberörd. Han hade starka personliga åsikter och var samtidigt lojal det uppdrag han tagit på sig. Bestämd och målinriktad, men också oerhört generös. Visionär och långsiktigt planerande, men samtidigt kapabel till omedelbar handling. Han hade nära till skratt, men menade oftast allvar. Rolf Öhmans begåvning var mångfasetterad. Han hade en energi och entusiasm som gick utanpå det mesta, han tog på sig en oerhörd arbetsbörda, drevs av en resultatorientering som oundvikligen, i en miljö med så mycket av akademisk och annan tradition, ledde till konflikter, konflikter han varken väjde för eller sökte.

”Man har bara människor till låns”, sade Rolf ofta. Nu är Rolf Öhman borta. Vi hade honom bara till låns, men för oss som arbetade nära Rolf är minnet av honom mycket levande.

verksamhetschef

överläkare

överläkare

leg psykolog

överläkare

chefsöverläkare

professor

professor emeritus

universitetslektor

professor

Sigurd Book, Veberöd, har, efter en tids sjukdom, avlidit i en ålder av 91 år. Hans närmaste är hustrun Aina.

Sigge Book föddes i Malmö. Både mor och storasyster var sömmerskor och därför lärde han sig tidigt att sy. Han bodde under några år på 1940-talet i Husarkasernen, som inneboende hos sin systers svärmor.

Efter folkskolan vidareutbildade han sig genom aftonskola, realskola och ett år i gymnasium. Sin Aina träffade han 1947 och de gifte sig året därpå. Grunden till stugan i Veberöd lades 1956. Sigge byggde själv, med hjälp av vänner, upp huset och gjorde även diverse tillbyggnader under åren som gick. Aina och Sigge flyttade sedan ut i skogen och övergav Malmö.

Sigge arbetade i 23 år på Uddeholm, de sista fem åren som platschef, innan han gick i pension 1988.

Han hade långvarig brevkontakt med släktingar i USA, som så småningom kom på besök i stor skala. Orkestern Stora Bullret, där Sigge spelade fiol och ibland även banjo, startades 1985. Han brukade nämna sig själv som ”före detta pensionär”. Hustrun Aina sjöng med Humlorna och de ”turnerade” flitigt i många år. Både Aina och Sigge var intresserade av veteranbilar och tävlade även i den grenen med någon av sina tre bilar. Till tävlingarna hörde förstås tidsenlig klädsel.

Alla i Ainas och Sigges stora vänkrets har kunnat åka ut till Veberöd och bli välkomnade när de än har kommit. Aina och Sigge har kunnat hysa stora möten med Stora Bullret, med veteranbilsentusiaster och med Humlorna.

Vi som alltid firat jul, andra högtider och vardagen tillsammans, vi saknar Sigge oerhört, han lämnar ett stort tomrum efter sig. Våra tankar går till Aina.

Lågstadieläraren Anita Axelsson, Borgeby, har avlidit i en ålder av 71 år. Hennes närmaste är maken Janne, samt barnen Katarina och Johan med familjer.

Vi saknar vår goda vän och kollega.

Vi minns ett knallrött hår, ett varmt leende och ett stort hjärta.

Vi minns när vi fick uppleva exotiska resor i biblioteket på Parkskolan.

Vi minns ett stort engagemang för kulturen som fick oss alla att gå på teatern.

Vi minns våra bokdiskussioner under våra litterära aftnar.

Vi gläds åt alla spännande resor ni hann uppleva ända in i det sista.

Regissören och skådespelaren Göran Graffman har avlidit efter en kort tids sjukdom. Hans närmaste är hustrun Monica, sönerna Mats, Per och Emil, samt barnbarn och syskon.

I dag står Göran Graffmans porträtt i Dramatens artistfoajé. Han finns en stund i rummet. Det är teaterns och kollegernas sätt att sörja och minnas.

Göran Graffman föddes 1931 och växte upp i det han beskrev som ”en relativt sträng borgerlig miljö”. Teatern blev en trygg asyl, men också en plats för lekens glimmande osäkerhet. Det noggranna teaterarbetet var – med hans egna ord – ett sätt att känna sig lugn. Men det var inte frid han sökte i teatern, utan oberäknelighet och överraskning.

Det finns yttre data: Göteborgs Stadsteater, Uppsala Stadsteater, Stockholms Stadsteater och Dramaten, Radioteatern, Tv-teatern, film, opera. Det finns också de inre rörelserna, de personliga mötena – som med Per Verner-Carlsson i den legendariska kolossaluppsättningen av Jean Genets ”Skärmarna”. Han spelade sonen, en gränslös roll som öppnade portarna till vägen som skådespelare, och till en rad vidare samarbeten på Dramaten, bland annat i Delblancs ”Kastrater”och ”Senecas död”. Jag minns Per Verner-Carlssons beskrivning av hans röst: melodiös, distinkt, diskret skärpa. Där fanns den kultiverade uppväxten jämte något vilt, undanglidande, ensligt och främmande.

På Dramaten gjorde han över trettio roller med regissörer som Alf Sjöberg, Ingmar Bergman och Robert Lepage, och trädde fram som en av teaterns främsta regissörer med föreställningar som Noréns ”Natten är dagens mor”, Enquists ”I lodjurets timma” och Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms” med Max von Sydow.

”Den vita stenen” är svensk tv-historia. Gunnel Lindes berättelse blev en epokgörande serie, älskad av generationer med sin nydanande poetiska ton, och barnen fick vara människor med egna världar. Samma sak i ”Madicken” (tv och film) – ett berättande i ögonhöjd med barnen, följsamt och musikaliskt.

Han hade en internationell blick, särskilt för den amerikanska teatermiljön med dess O’Neilltradition, och regisserade Strindbergs ”Fadern” på Broadwayteatern Circle in the Square och Noréns ”Natten är dagens mor” på O’Neill Theater Center.

Göran Graffman nådde många segrar, men hade också lusten att utsätta sig för något nytt. Som i mötet med Pia Forsgren – han stod på scenen i hennes uppsättningar av Katarina Frostensons ”Traum” och Per Olov Enquists ”Tupilak”. Så tar sig teatern fram i nya gamla turer, och den som vågar ta intryck av andra får glädjen att lämna något vidare.

Gunnar Oom, Danderyd, har avlidit vid 63 års ålder. Han sörjs av sin familj och många vänner.

Gunnar var Södertäljekillen som i början av 1970-talet valde att studera ekonomi vid universitet i Lund. Det är vi mycket tacksamma för att han gjorde. Våra uppdrag i Lunds studentkår och i Akademiska föreningen var inkörsporten till en djup och berikande vänskap som varade fram till Gunnars alltför tidiga bortgång en dag i början av december.

Som studentpolitiker och kårordförande (1978) satte Gunnar avtryck. Han hade en unik förmåga att möta sina uppgifter med humor och distans, men samtidigt stringent och alltid påläst. Det gjorde samarbetet med honom roligt och lärorikt, men också utmanande. Gunnar kunde inte bara verka sorglös, inte sällan var han det också. Men han var samtidigt ansvarsfull och hade en drivkraft som gjorde att han under sina år i studentkåren väckte respekt långt utanför studentpolitikernas krets och åstadkom mer än många andra som haft samma uppgifter som han hade.

Gunnar höll ett högt tempo och han hade litet tålamod med tråkmånsar och trögtänkta. Det gällde för oss att försöka hänga med, antingen det var fest eller diskussioner om utbildningspolitiska frågor.

Åren i Lund var kittet i det fortsatta umgänget som också kom att omfatta våra växande familjer. Visst har vi ibland hemfallit till nostalgiska minnen över vårt gemensamma 70-tal men framförallt utvecklade vi vänskapen och fortsatte att vara ett stöd till varandra både yrkesmässigt och privat.

Gunnar var osedvanligt levnadsglad, energisk och positiv. Vi trodde länge att det skulle ge honom förutsättningar att övervinna sin sjukdom. Det trodde han nog själv också, han gav aldrig upp, det var hans kropp som gjorde det till slut.

Gunnar hann med att vara mycket under sin yrkestid, bland annat bankdirektör, finanschef, kommunalråd och statssekreterare. Men för oss var han framför allt Gunnar, en sällsynt rolig och infallsrik centralpunkt i vänkretsen och en stolt och engagerad pappa till de tre barnen Ninna, Fredrik och Joakim. Det blir mycket tomt utan honom och för oss andra har livet blivit klart tråkigare.

Gunnar Oom, Danderyd, har avlidit vid 63 års ålder. Han sörjs av sin familj och många vänner.

Gunnar var Södertäljekillen som i början av 1970-talet valde att studera ekonomi vid universitet i Lund. Det är vi mycket tacksamma för att han gjorde. Våra uppdrag i Lunds studentkår och i Akademiska föreningen var inkörsporten till en djup och berikande vänskap som varade fram till Gunnars alltför tidiga bortgång en dag i början av december.

Som studentpolitiker och kårordförande (1978) satte Gunnar avtryck. Han hade en unik förmåga att möta sina uppgifter med humor och distans, men samtidigt stringent och alltid påläst. Det gjorde samarbetet med honom roligt och lärorikt, men också utmanande. Gunnar kunde inte bara verka sorglös, inte sällan var han det också. Men han var samtidigt ansvarsfull och hade en drivkraft som gjorde att han under sina år i studentkåren väckte respekt långt utanför studentpolitikernas krets och åstadkom mer än många andra som haft samma uppgifter som han hade.

Gunnar höll ett högt tempo och han hade litet tålamod med tråkmånsar och trögtänkta. Det gällde för oss att försöka hänga med, antingen det var fest eller diskussioner om utbildningspolitiska frågor.

Åren i Lund var kittet i det fortsatta umgänget som också kom att omfatta våra växande familjer. Visst har vi ibland hemfallit till nostalgiska minnen över vårt gemensamma 70-tal men framförallt utvecklade vi vänskapen och fortsatte att vara ett stöd till varandra både yrkesmässigt och privat.

Gunnar var osedvanligt levnadsglad, energisk och positiv. Vi trodde länge att det skulle ge honom förutsättningar att övervinna sin sjukdom. Det trodde han nog själv också, han gav aldrig upp, det var hans kropp som gjorde det till slut.

Gunnar hann med att vara mycket under sin yrkestid, bland annat bankdirektör, finanschef, kommunalråd och statssekreterare. Men för oss var han framför allt Gunnar, en sällsynt rolig och infallsrik centralpunkt i vänkretsen och en stolt och engagerad pappa till de tre barnen Ninna, Fredrik och Joakim. Det blir mycket tomt utan honom och för oss andra har livet blivit klart tråkigare.

Ekonomie doktor Carsten Dahlman, Malmö, har avlidit vid 67 års ålder. Han sörjs av de närmaste och många vänner.

Vi har nåtts av det tragiska beskedet att Carsten Dahlman, vår vän och mångårige kollega på konsultföretaget SIAR, alldeles för tidigt har gått bort. Carsten började arbeta på SIAR i början av 1970-talet redan innan han var färdig med sin grundexamen i företagsekonomi vid Lunds universitet, där han senare också blev ekonomie doktor. Han tillhörde den första generation av managementkonsulter som hade konsultyrket som en livsvarig profession. Inom SIAR integrerade vi forskning med konsultation och Carsten visade att detta fungerade i praktiken. Carsten kombinerade skickligt djupa teoretiska insikter med en stark känsla för uppdragsgivarens situation och behov av assistans. Det är säkert många uppdragsgivare som tackar Carsten för hans insatser och att de dessutom fått en extra hjälp i sin egen karriär genom att lyssna och ta råd från Carsten.

Carsten gjorde betydande insatser för SIAR:s kunskapsuppbyggande och utveckling av kraftfulla begrepp och analysmetoder. Det gällde identifiering av nya affärsmöjligheter, förståelsen för olika affärslogiker och betydelsen av otraditionella innovationer som drivkraft i dagens näringsliv. Carsten medverkade i en rad managementböcker och författade ett stort antal klientrapporter under sitt yrkesliv som managementkonsult.

Med sin lågmälda stil skaffade Carsten sig stor respekt bland både kollegor och uppdragsgivare i alla de länder som SIAR verkade i. Han bodde och verkade utomlands i flera omgångar. Oavsett var han verkade lyckades Carsten utan stora åthävor få sina klienter att följa de kreativa och skarpa diagnoser och rekommendationer han presenterade.

Det var lätt att tycka om Carsten, både för hans intellektuella skärpa och för hans vänfasta sätt. Vi har många kära minnen från tiden med honom, både under hårt konsultarbete och under resor och fritid då Carsten kopplade av och vi kunde njuta av hans underfundiga humor och lågmälda skratt. Denna tid med Carsten har en stor plats i våra hjärtan.

Åke ”Bajdoff” Johansson, Norrköping, har avlidit i en ålder av 86 år. Hans närmaste är två barn med familjer.

En fotbollsspelare och gentleman har gått ur tiden. Åke Johansson räknas som en av Sveriges bästa försvarsspelare genom tiderna. Han personifierade spelaren med nr 5 på ryggen. Mittbacken som hade den egna planhalvan som sitt ansvarsområde.

Vi känner honom för hans eleganta spelstil, glidtacklingar, säkra huvudspel och inte minst för hans blick för spelet som ofta gjorde honom outstanding på planen. Han var den självklara ledaren och den naturliga lagkaptenen i såväl klubblaget som i landslaget.

Han var Norrköping trogen genom hela livet och representerade inte någon annan klubb än IFK Norrköping. Han har spelat över 600 matcher för IFK, fler än någon annan. Under hans sexton säsonger i Allsvenskan kom Norrköping på medaljplats tretton gånger och blev Svenska mästare sex gånger. Han var också en framstående ishockeyspelare.

När vi studerar viktiga landskamper mellan 1955 och 1965 kan vi konstatera att Sverige i regel undvek förluster när Bajdoff spelade medan vi förlorade när han saknades – som i VM finalen 1958 och i de katastrofala förlusterna mot Schweiz i VM kvalet 1961.

Så sent som 1963, när Sverige var bäst i Europa, var Bajdoff som 35-åring en av världens bästa mittbackar. Han har neutraliserat storheter som Pelé, Garrincha, Raymond Kopa, Puskás, Di Stéfano, Eusébio och Bobby Charlton.

Det fanns en trygghet och en aura kring Bajdoff. Vi som var unga såg det. Det var därför som så många av oss såg upp till honom och försökte efterlikna honom. Jag tänker bland annat på den person som senare tog efternamnet Bajdoff och på den person som ansågs vara hälften så bra och därför kallades för Doff.

Åke arbetade under många år, inom nuvarande Telia, med att installera telefonsystem. Genom sin yrkesskicklighet och känsla för service var han mycket uppskattad av sina kunder. Jag tänker inte minst på tjänstemannen i en kommun som apropå de största personligheter han mött nämnde påven, kungen och Åke ”Bajdoff” Johansson. Jag kommer att minnas Åke som en gentleman i ordets sannaste och bästa bemärkelse.

Musikdirektör Donald Malmgren, Trelleborg har avlidit i en ålder av 83 år. Han efterlämnar hustrun Inga-Maj och dottern Ia med familj.

Donald växte upp i en trädgårdsmästarfamilj i Malmö. 1956 gifte han sig med sin Inga-Maj, musikpedagog, och 1963 flyttade de till Karlskrona där Donald blev musikdirektör på gymnasiet. Hans stora intressen var – förutom musiken – konsten, golfen och Samfundet SHT.

För mer än fyrtio år sedan träffades vi och har sedan dess fått växa samman i Musernas rike, där konsten varit ett av de viktigaste inslagen.

Vid begravningen, den 11 december, skrev jag följande:

Min dyrbare, allra som bäste vän sedan långt mer än fyrtio år

har lämnat den bildkrets, musiken oss gav, som en sannskyldig metafor,

där olika former av bildkonst och danskonst och skrivkonst på prosa, lyrik

från långt före Dowland till efter Stravinsky. Vi ansåg att allt var musik.

Donald var en skicklig konstnär, inte en målare, som bara hade bra penslar.