Christer Gardemeister, 58 år, Jönköping, har avlidit.

Christer Gardemeister, teologie doktor och komminister i Huskvarna kyrka har lämnat oss alldeles för tidigt.

Hans stora musikalitet ledde också till att han var utexaminerad kantor.

Mötet med Christer Gardemeister lämnade ingen oberörd. Själv hade jag glädjen och förmånen att få möta honom bland bröderna i Svenska frimurareorden.

Christer Gardemeister var sedan flera år tillbaka en av talmännen i S:t Johanneslogen Den Mellersta Pelaren i Jönköping, en av Sveriges äldsta frimurareloger och stadens nu äldsta levande förening med en obruten verksamhet sedan år 1800.

Christer Gardemeister vann allas hjärtan. Han var en glad ordensbroder och en lysande föredragshållare i olika filosofiska ämnen.

Med intellektuell skärpa, djupt kunnande och stringens delade han med sig av sin rika fond av kunnande i teologi och allmänmänsklighet.

Många människor Christer Gardemeister mötte på sin livsväg fann i honom en omtänksam själasörjare och en kunnig präst som verkligen behärskade sitt predikoämbete och talets gåva. Men framförallt mötte man i Christer en djup medmänsklighet. Hans härliga och livsbejakande humor i kombination med visdom och djup insikt om livet fascinerade inte minst då han hade en enastående förmåga att förmedla sina innersta tankar.

Han stod alltid på de utsattas och svagas sida. Han kunde i det närmaste trollbinda sina kyrkobesökare med sina predikningar som till djup och innehåll var enastående.

Christer Gardemeister var en människa som lyste av ett inre ljus. Han var ofta förtegen om sig själv men bakom den lättsamma fasaden skönjde man filosofen och tänkaren som gärna uppehöll sig vid livets helighet och den insikt som växer fram ur livets olika skeden.

Christer Gardemeister blev teologie doktor vid Lunds universitet på en avhandling om gudstanken hos Olaus Petri.

Men Christer var också djupt bevandrad i islam och Koranen, vilket resulterade i den djuplodande boken ”Ingen vid hans sida; om ont och gott i Koranen”. Frågorna ställs: ”Vad är det goda? Vad är det onda?” Han för läsaren in på religiöst obundna och generella slutsatser.

Christer Gardemeister hade fler strängar än religionen på sin lyra. I sin debutroman ”Tistelsång”, som utkom 2012, visade han sig vara en romanförfattare av rang. Boken uppmärksammades på Bokmässan i Göteborg för några år sedan.

Ibland möter man människor som påverkar och ger energi. Christer Gardemeister var i hög grad en sådan människa men också en tystlåten och imponerande lärdomsmästare som nu alltför tidigt nedlagt sina jordiska verktyg.

Frid över hans ljusa minne.

Vännen

Direktör Hans Frisk, 84 år, Göteborg, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Ann-Katrin och sönerna Johan, Henrik och Anders med familjer.

Hans Frisk, som var född i Stockholm, kom efter sin civilingenjörsexamen att ägna sitt yrkesverksamma liv åt svensk varvsindustri.

Efter pensioneringen hade han ytterligare ett uppdrag på ett varv i Bahrain, där han och hustrun Anki bodde under flera år.

Hans och jag blev så småningom kolleger i Karlskronavarvets ledning, där han var vd och jag teknisk chef. Vi hade liknande bakgrund från varven i Göteborg och Malmö, där vi båda från början arbetade med konstruktionsarbete på maskinsidan innan vi på var sitt håll fick vidgade arbetsuppgifter.

Hans och jag talades vid då och då under alla år och träffades på olika sammankomster inom och utom landet. Vi blev tidigt goda vänner och lärde känna varandra och familjerna redan på 1950-talet. Sedan vi i mogen ålder rekryterats till Karlskronavarvets ledning, blev vårt samarbete utomordentligt givande och tätt.

Med Hans som vd kom Karlskronavarvet in i en positiv fas efter att tidigare ha haft några år av turbulens. Orderstocken växte och leveranstiderna hölls.

Tiden i Karlskrona blev positiv både i arbetet och socialt, Hans var en god företagsledare med en naturlig auktoritet.

Han hade bred kunnighet på sitt område, men lät ändå medarbetarna ta ett stort eget ansvar. Han gav gärna beröm till den som gjort något bra, men kunde också vara rakt på sak mot den som gjort något mindre lyckat.

Hans var ofta humoristisk i jobbet, liksom han gillade och visade sin uppskattning av ett skämt från någon av medarbetarna. Det blev många goda skratt under de dagliga mötena vid fördelningen av dagens inkommande post. Han hade lätt för att tala med människor på samhällsstegens alla nivåer både här hemma och ute i världen.

Internationella kontakter tilltalade honom och han reste gärna. Anki och Hans, som bott flera år utomlands, en period också i Portugal, kom sedan tillbaka till Göteborg, där de tre sönerna med familjer efterhand återsamlats. Hans tekniskt orienterade gener har fortplantat sig i två led framåt och familjen ger och kommer att ge sitt bidrag till att avhjälpa ingenjörsbristen i landet.

Hans hade de senaste åren en begränsad rörlighet, men tog sin tillvaro i rullstolen med jämnmod. Han hade kvar sin positiva livssyn och insåg länge att slutet närmade sig och förutsåg utvecklingen med samma sunda förnuft och saklighet som han hela livet hade gjort i varje situation.

Hans inställning är något för oss alla att försöka ta till oss, om vi har kraft och mod därtill.

kollega och vän

Docenten Ulf Rothman, 71 år, Skanör, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Waltraud samt barnen i tidigare äktenskap, Magnus, Jonas, Katarina och Niclas.

Ulf Rothman växte upp i Arboga och läste medicin i Uppsala. Endast 24 år gammal doktorerade han.

Under sina många och långa promenader utefter det hav som han älskade, fick han idéer till nya uppfinningar. Ulf såg ofta de stora problemlösningarna i det lilla.

När Ulf berättade om sina tankar gick det att förstå och följa hans rön.

Ulf levde för sin vetenskap, allt han gjorde hade sin förankring i denna.

Det var nyfikenheten och rastlösheten som gjorde att Ulf alltid tänkte längre än många andra.

Matlagning var ett stort intresse, som Ulf delade med hustrun Waltraud. Ena dagen tillagade han gourmetmat för att vid nästa tillfälle tillreda husmanskost.

Ulf uppskattade att resa, även under den sista tiden av sin svåra sjukdom. Hans favoritplatser var Japan, Hongkong, Berlin, Sankt Moritz och Guernsey.

Det är troligt att Ulfs insatser för vetenskapen inte har förankrats i allas medvetande. Men med tiden kommer hans upptäckter att vidareutvecklas och användas av andra vetenskapsmän.

advokat

Bengt Böckman, 77 år, Torna Hällestad, har, som tidigare meddelats, avlidit.

Bengt Böckman var en person som hade många strängar på sin lyra och inte minst galoppsporten var för Bengt en stor källa till inspiration och engagemang.

I slutet på 70-talet ökade engagemanget i sporten och Bengt och hustrun Heddi blev regelbundna besökare på Jägersros galoppdagar. Bengts sociala kompetens var närmast unik och han lärde snabbt känna ett stort antal likasinnade.

I kretsen kring tränare Hans Adielsson blev Bengt och Heddi snabbt en central och gemensam punkt och många vänner kom att hitta vägen ut till Torna Hällestad och underbara Svenshögs Gård. Gästfriheten var total, vinet var noga utvalt av Bengt och Heddis mat var vida känd. Med ljudet av porlande vatten i bakgrunden löstes under ljusa och ljuva sommarnätter galoppsportens problem likaväl som frågor av mer existentiell art.

En speciell häst kom att i stor utsträckning betyda mycket för Bengt och hans liv. 1980, på hösten, åkte Bengt med tränare Hans till Danmark för att inspektera ettåriga fullblodshästar inför höstens auktioner. På Egestedgaard Stuteri blev Bengt förälskad i ett fuxigt sto, Jimmy Reppin-dottern Humbug. Trots att stoet inte var speciellt billigt var känslan så stark att Bengt kände att ”henne måste jag ha”.

Resten är som hämtat ur en ungdomsbok. Som tvååring var Humbug bra utan att vara bäst. Året därpå var hon bara bäst och vann allt. Totalt blev det fem klassiska löpningar i Sverige och Danmark, med segern i Svenskt derby på Jägersro en varm söndagseftermiddag 1982 som självklar topp.

Lyckan var fullständig och det kändes som hela Jägersro gladde sig med Bengt och hans älskade häst. Det blev middag på Savoy och när solen gått upp reds derbylöpningen ännu en gång.

Bengt var konstnär men skulle sannolikt ha kunnat bli i stort vad som helst som han önskat.

Hans begåvning var sällsynt och intellektet knivskarpt. Civilkuraget var av ett slag som gjorde många i hans omgivning avundsjuka. Ingen var oberörd av hans karisma.

Bengt kunde inte undgå att bli engagerad i föreningslivet kring galoppsporten. I tio år var han medlem i styrelsen för Skånska Fältrittklubben och väldigt aktiv i arbetet med att marknadsföra sporten.

Bengt ställde upp som art director och under ett par år lyftes annonser, trycksaker, inbjudningar till nivåer som varken före eller senare har varit möjliga att leva upp till.

Att Bengts konstnärskap inte skulle inspireras av galoppsorten var ju en omöjlighet och Galopprojektet som gavs ut 1986 var en essens av intryck, upplevelser och tidsbilder sammantaget i 40 litografier och etsningar. Hästkonstnärer brukar måla av hästar, för Bengt var hästar och galoppsport något som berörde på ett helt annat sätt och projektet blev ett avtryck av den komplicerade, inspirerande och ibland lätt galna värld som är galoppsportens själ.

Att vara vän med Bengt och att få haft möjligheten att umgås med honom under många år har inspirerat, utvecklat och berikat livet. Bengt var i lika delar ett konstnärgeni som ett geni på att leva livet fullt ut.

David Wirmark, 88 år, Järfälla, har avlidit.

David Wirmark har lämnat oss. Han avled i Spanien den 28 februari.

En av de första dagarna i mars försökte jag ringa David. Jag ville berätta att den bok jag länge arbetat med om Sverige och befrielsekampen i södra Afrika nu är färdig och ska komma ut i april. Jag hade hoppats att han skulle vara med vid lanseringen.

För ett år sedan satt David en hel eftermiddag i min soffa och berättade. David var som vanligt generös och delade med sig av allt han kämpat för. Han hade upplevt mycket och en stor del av hans hjärta tillhörde hans vänner i kampen mot apartheid och kolonialt förtryck i Afrika.

Jag föreslog att han själv skulle skriva en bok om vad han hade varit med om. Hans engagemang och hans kunskap om denna del av världen var imponerande.

I utredningar om sanktioner, i styrelser och i publika framträdanden har jag haft förmånen att samarbeta med David i årtionden. Jag minns också hur Olof Palme brukade uppmana oss socialdemokrater att lyssna på David när det gällde Afrika. Och det gjorde jag gärna, för David hade alltid intressanta saker att berätta.

Med sitt ursprung i småländska Virserum och tidiga kontakter med Afrika-missionärer blev han engagerad i kampen för mänskliga rättigheter och att dessa också skulle gälla för människor i Afrika. Han blev under åren efter andra världskriget en av de politiskt engagerade att tidigt se och förstå att världen inte slutade med Italien och Texas.

Han engagerade sig i den internationella ungdomsorganisationen Way, vars generalsekreterare han var under några år. Då lärde han känna ett stort antal framtida ledare från olika världsdelar.

Hans kanske största och viktigaste politiska insatser handlade om kampen mot rasförtryck och grym kolonialism i Afrika. ANC:s ledare under alla de år då Nelson Mandela satt i fängelse var Oliver Tambo. Han hade en särskild plats i Davids hjärta, vilket ledde till att David var en av de mest aktiva pådrivarna för det långvariga och framgångsrika svenska stödet, som ledde till apartheids fall.

Vi fick tyvärr inte läsa några memoarer av David. Men i min kommande bok har David en prominent plats. Här hemma liksom i södra Afrika finns många som idag sörjer en trogen vän.

Bengt Säve-Söderbergh

Rune Wrangdahl, 91 år, Kristianstad, har avlidit. Hans närmaste är barnen Cathinka, Thomas och Henrik med familjer samt systern Birgitta.

Rune Wrangdahl avled den 7 mars efter en längre tids sjukdom.

Han föddes och växte upp i västra Skåne och tog studenten 1943 i Helsingborg. Han utbildade sig till officer och blev fänrik vid Norra skånska regementet i Kristianstad 1946. Trupptjänst följde omväxlande med vidareutbildning som ledde till dåvarande Krigshögskolans stabskurs.

Rune blev därefter avdelningschef vid infanteriets kadettskola, lärare på Karlbergs officersskola och senare chef för pansartruppernas kadettskola. Han tjänstgjorde som bataljonschef vid flera regementen och slutligen fick han en tjänst i Södra militärområdets stab.

Rune avslutade sin miltära karriär som stabschef vid FN:s militära mission i Palestina med placering i Jerusalem. Han arbetade efter pensioneringen för både Röda Korset och Rädda Barnen med olika humanitära projekt i Afrika.

Rune kom att avsluta sitt yrkesverksamma liv genom att FN:s generalsekreterare kallade honom att bli FN-sändebud i Lesotho där han stannade i två år. Hemkommen blev han en uppskattad krönikör i Kristianstadsbladet med utblickar över världshändelserna. Detta stora intresse gjorde honom också till en lika uppskattad föredragshållare.

Som fänrik vid ”Norringarna” drogs Rune in i det sociala liv som då hängde samman med att vara officer vid ett regemente. Rune utvecklade skickligt sin sociala kompetens och kom att bli en mästare i att knyta för honom värdefulla kontakter, utveckla dem till vänskap och hålla denna levande.

Efter hand lades nya färdigheter till såsom i bridge, golf och jakt. Föreningsverksamhet i bland annat Rotary blev ytterligare en del av Runes liv. Han var en stor beundrare av den franska kulturen och kunnig i språket vilket ledde till mångårigt medlemskap i Alliance Française.

Under subaltern-åren träffade Rune sin blivande hustru Anita Garthon. Han beundrade henne. Familjen stod alltid i centrum. Anita och Rune blev ett begrepp i vänkretsen. När Rune blev änkling bar han saknaden efter Anita på ett beundransvärt sätt med starkt stöd av barnen och systern Birgitta. Han behöll sin ungdomlighet och spänst genom hela livet.

Vänkretsen har ånyo förlorat en kär vän men minnet av Rune, som han var i sin krafts dagar, kommer att bestå.

Johan Westerdahl, 49 år, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit. Hans närmaste är makan Christina, barnen William, Philip och Johanna, syster med familj, mor och övrig släkt samt många vänner.

Johan Westerdahl föddes i Uppsala. Så småningom kom familjen till Skåne. Johan tog studenten i Helsingborg 1983 och påbörjade sina medicinstudier i Lund året därpå. Han blev leg läkare 1992 och disputerade 1995 på ämnet malignt melanom. Johan blev docent 2000. Sedermera blev forskningen mer inriktad på bisköldkörtlarnas patofysiologi och hur man kirurgiskt skulle hantera denna sjukdom. 2008 erhöll han det prestigefyllda Svensk kirurgisk förenings stora forskningspris.

Han var också en synnerligen kompetent kliniker. Hans specialitet var endokrin- och sarkomkirurgi och denna disciplin drev han till nära nog fulländning. Johan blev sedermera sektionschef för endokrinkirurgin vid Skånes universitetssjukhus, och blev verksamhetschef för kirurgiska kliniken där 2009.

För att söka nya utmaningar flyttade Johan till Stockholm 2010 för att blir chef för bröst- och endokrinkirurgiska kliniken vid Karolinska universitetssjukhuset. Han kom till oss med fräsch blick och öppet sinne, och fick vår klinik att känna en egen identitet och bli en viktig spelare nationellt och internationellt. Johan var ett verkligt föredöme som chef, kirurg och doktor. Efter att ha flyttat tillbaka till Lund en kort tid återvände Johan till Karolinska 2012.

Johan avled helt oväntat mitt i sin gärning, mitt i livsbruset. Vi är många som känner en tomhet och saknad som är svår att klä i ord. Därför känns det viktigt att bära Johans minne vidare. Det gör vi genom att fortsätta arbeta för att alla patienter som behöver oss och vår speciella kompetens får det bästa omhändertagande som tänkas kan. Johans minne lever på så sätt vidare i oss, hans vänner, kolleger och arbetskamrater.

Även om svensk endokrinkirurgi i allmänhet, och vår klinik i synnerhet, har förlorat en mycket god vän och toppenkompis, en skicklig kirurg och stark forskare, går våra tankar främst till Johans familj, vars förlust är ofattbar.

Johan fattas oss. Allesammans.

Rune Wrangdahl, överste och före detta FN--sändebud, har, som tidigare meddelats, avlidit, 90 år gammal. Hans närmaste är barnen Cathinka, Thomas och Henrik, barnbarn och barbarnsbarn samt systern Birgitta.

Rune föddes i Lund, gick i skola i Helsingborg och utbildade sig till officer.

Hans tjänstgöringar började i Kristianstad, där han träffade sin blivande hustru Anita.

1962 utsågs han till stabschef för en svensk FN-bataljon i Gaza. Därefter blev hans karriär huvudsakligen internationell.

Han blev FN-observatör vid Sinaigränsen efter sexdagarskriget 1967 mellan Israel och Egypten och, efter ett mellanspel som lärare vid Karlbergs krigshögskola, 1982 ställföreträdande chef för UNTSO, ett FN-organ med kontor i Jerusalem, som organiserade trehundra FN-observatörer.

Rune tänkte nog dra sig tillbaka efter det uppdraget, men engagerades i stället som Rädda Barnens katastrofkoordinator med uppdrag i Etiopien och Somalia och 1985 fick han förfrågan av FN:s generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar om att vara hans speciella representant med ambassadörsstatus i Lesotho, ett litet kungadöme med gränser till Sydafrika. Rune rapporterade direkt till generalsekreteraren bland annat om den sydafrikanska apartheidregimens strider mot ANC.

Han var en kunnig person, särskilt om Mellanöstern men även om internationell politik i allmänhet, vilket bidrog till att han blev engagerad av Kristianstadsbladet som krönikör mellan 1981 och 2005.

Hans intresse för Frankrike var speciellt efter ett års utbildning i Marseille. Följdriktigt handlade den första av cirka 350 artiklar om det franska presidentvalet 1981. När man besökte Rune kunde man vara säker på att han hörde nyheterna på franska TV5.

Rune var en ivrig Rotarymedlem och under en tid ordförande i Åhus där han och Anita delade ett underbart sommarhus med hennes syskon.

Han hade ett enastående vänskapsnät i Kristianstad och lärde sig matlagning för att kunna fortsätta middagsbjudningarna efter det att hans älskade hustru Anita gått bort 2005.

Rune var en hedersman, trogen sina vänner och trogen både sin egen och sin hustrus släkt.

Gösta Gahrton, Bibbi Ugander och Per Gahrton

Landskapsarkitekten och professorn Per Friberg, Höllviken, har avlidit vid 93 års ålder. Hans närmaste är hustrun Jördis samt barnen Ursula, Per Fredrik, Karolin och Henrik med barnbarn.

I familjen Fribergs Bjärredsvilla var ett av de första rummen tapetserat med William Morris berömda pilbladstapet, även i taket. Det gav en förunderlig upplevelse. Man gick som i en grön tunnel. Greppet var enkelt, men inte många hade vågat tänka så. Det var typiskt för denne lekfulle man, som i sitt konstnärskap ständigt gjorde det oväntade.

Han föddes 1920 i Helsingborg, son till en handelsträdgårdsmästare, utbildade sig först till arkitekt vid KTH och därefter till landskapsarkitekt vid Konstakademien i Köpenhamn och Harvarduniversitetet.

Det meriterade honom till landets första professur i landskapsarkitektur på Alnarp. Året var 1964. Ansökan skrev han för hand, med tjock penna och den karakteristiska, lite slängiga handstilen.

Det var brytningstid. Under Per Fribergs föreståndarskap lades grunden för den moderna svenska utbildningen för landskapsarkitekter. Drastiskt uttryckt var det en resa från gurkodling till konst. Studenterna var till en början få, inte fler än att det gick att tränga in dem i professorns bil när italienska trädgårdar skulle studeras.

Skåning var han livet igenom och han befann sig oftare i Köpenhamn än i Stockholm. Per Friberg stod under 1960- och 70-talen i ämnets centrum. Han var verksam i de viktigaste projekten och kårens självklare talesman.

Under en lång period tycktes han vara med överallt, synlig på konferenser, prisbelönt i arkitekttävlingar och närvarande i debatter. Bland de många projekt som flöt ut från hans penna är kanske griftegårdarna Augerum i Karlskrona och Görväln i Jakobsberg de bäst bevarade.

Med sin bakgrund fann han det lika naturligt att rita trädgård och landskap som att forma hus.

Hans eget fritidsställe i Ljunghusen är ikoniskt: två lätta, glasade paviljonger upplyfta på stolpar i den känsliga ljungmarken, genomskinliga tingestar som hukar sig under skogsbrynets allra yttersta tallar med de magra, öppna markerna framför sig i ett brett perspektiv. Det är en bedövande vacker betraktelse om hur man med självklarhet och precision placerar en liten sak i ett stort landskap. Just förmågan att se det självklara, det som ingen annan ser, var förmodligen Per Fribergs snille. Han befann sig alltid nära sin egen intuition.

Thorbjörn Andersson

Pär Gustafsson

Professorer på SLU

Konstnären Lennart Jönsson har avlidit, 90 år gammal. Närmast anhöriga är barnen Ann-Kristin och Henry.

Lennart Jönsson föddes i Landskrona 1924 och var staden trogen i alla år.

Emellertid vistades han, sedan femtiotalet, på Österlen tillsammans med familjen. Under arbetsintensiva sommarmånader skapade han kollektioner med inspiration från landskapets särpräglade och vackra natur runt boendet på Tjörnedalagården och Järrestad.

Konstanmälaren Helmer Lång skriver i ett katalogförord: ”Lennart Jönsson prövar trots sin höga ålder alltjämt nya vägar. Han har fascinerats av insektsvärlden och avvunnit den rika upplevelser, han har skildrat skogen i dess förfall eller havet med dess vrakspillror, men har också haft visioner av jordens förvandling och kosmos oändlighet.”

Vid Lennart Jönssons sista stora separatutställning på Landskrona konsthall 2002 sammanfattar Ingvar Holm hans konstnärskaps mångsidighet: ”Men vare sig det lättavlästa ämnet har varit det ena eller det andra har dess djupa innehåll alltid gällt människan. I alla hans bilder finns det någon nivå som ger en koncentrerad beskrivning av mänsklig smärta, strävan eller illusion.”

Lennart Jönsson ingick tillsammans med kollegerna Thormod Larsen, Jan Lundgren, Tomas Nordbäck, Bengt Orup och Lennart Rosensohn i konstnärsgruppen Differenterna.

Han är representerad på Nationalmuseum, Moderna museet, museerna i Malmö, Helsingborg, Kalmar, Landskrona, Västerås, Sundsvall och Statens konstråd.

Lennart Jönsson erhöll Ellen Trotzig-stipendiet 1959, statliga konstnärsstipendier och konstnärsbidrag 1979–2004 samt Sveriges författarförbund, Karl Bergström-stipendiet 1985.