Docenten Ulf Rothman har, som tidigare meddelats, avlidit vid en ålder av 71 år. Hans närmaste är hustrun Waltraud samt barnen i tidigare äktenskap, Magnus, Jonas, Katarina och Niclas.

Med sju stora A och fyra små a i studentbetyget visade Ulf tidigt sin unika begåvning. Han var intresserad av medicin och endast ett par år senare var han amanuens på Histologiska institutionen vid Uppsala universitet.

Han tillhörde redan en forskningsgrupp och presenterade, som rekordung 24-åring, en avhandling om tidiga och sena allergier. Ulf var en idéspruta.

Ulf fortsatte sedan att imponera med sin unika begåvning och presenterade nya sätt att behandla cancer, metoder som blev internationellt kända. Han arbetade bland annat på Pharmacia och lanserade ett medel för behandling av svårläkta sår. Ett preparat som han först använde för att analysera de kemiska substanserna vid kroppens reaktion på brännskador. Ulf hade en förmåga att vända på problem, på oväntade, men framgångsrika sätt.

Ulf hade breda och även för läkare ovanliga kunskaper i medicin, kemi, fysiologi och matematik. Det var till Ulf som professorer och forskare kom för att diskutera sina vetenskapliga problem. Ulf delade gärna med sig. Han innehade en rad fina tjänster och utvecklade många patent.

Vi saknar Ulf och tackar honom för de alltid intressanta samtalen och för hans viktiga bidrag till medicinen.

Ulf drabbades själv av allvarlig sjukdom och hade många svåra år, sjukdom som han själv långt tidigare försökt förbättra behandlingen av. Trots sin gradvisa försämring arbetade Ulf till sitt alltför tidiga frånfälle med nya projekt – nu med nya och oväntade sätt att behandla infektioner. Ulf analyserade hur växter och djur löste sina problem och försökte finna vägar att bota människor.

Jan B Wieslander, MD, PhD, plastikkirurg

Per Friberg, Bjärred, född 1920, har, som tidigare meddelats avlidit. Hans närmaste är hustrun Jördis samt barn med familjer.

Nyligen var införd en dödsannons med en ovanlig symbol. Det var en trevlig, skrattande sol, Per Fribergs kännetecken.

Mannen bakom denna sol föddes i Helsingborg, studerade både på Kungliga Tekniska högskolan, Kunstakademiet i Köpenhamn, Konsthögskolan i Stockholm och på Harvard.

Han hade lärartjänster på Chalmers och på Lunds nya tekniska högskola. Vid Sveriges lantbruksuniversitet var han professor i trädgårdstjänst och naturvård åren 1964–84.

Vid sidan om sina lärartjänster hade han egen arkitektverksamhet, ritade bland annat villor, bostadsområden och begravningsplatser.

Per Friberg kom under några viktiga år att bli betydelsefull för Lunds stad och dess planering.

Bakgrunden var att 1969 stoppades det så kallade Genombrottet, en bred öst-västlig centrumled som planerats sedan decennier. En uppgörelse mellan socialdemokrater och folkpartister medförde att en majoritet i Lunds stadsfullmäktige sa nej till dessa planer. Frågan var vad som skulle komma i stället.

En parlamentarisk kommitté tillsattes som fick namnet Trafik- och miljökommittén. Ordförande i kommittén var stadsfullmäktiges ordförande Torsten Andrée, vice ordförande drätselkammarens ordförande Hans Ingemanson, men någon skulle utföra det handfasta arbetet. Till utredningsman utsågs Per Friberg.

Det var ingen enkel uppgift att ge planeringen av stadskärnan en annan inriktning. Stadens tekniska förvaltningar hade varit engagerade i förberedelserna för ”Genombrottet”. Nu skulle nya signaler ges.

Trafik- och miljökommittén lade sitt betänkande i maj 1972 och fullmäktige ställde sig bakom riktlinjerna i november samma år. En viktig punkt var att gatunätet i staden inte skulle röras, inga nya gator och inga kraftiga gatubreddningar. Lundaborna och tillresande borde i huvudsak klara sig utan större parkeringsanläggningar i stadskärnan. Fotgängare och cyklister skulle gynnas på bilisternas bekostnad. Dessutom önskade man bryta trenden mot allt färre boende i centrum. Fler bostäder önskades.

Per Friberg visste vad han ville men han kunde också kompromissa. Han hade en charm som var till nytta när ömma tår hade trampats.

Nils Ekdahl, Genarp, har avlidit i en ålder av 91 år. Han efterlämnar hustrun Inga och dottern Helén med familj samt övrig släkt och många vänner.

Nils Ekdahl var politiskt engagerad under mycket lång tid. I sin övertygelse om att rättvisa och solidaritet är nödvändiga förutsättningar för att skapa det goda samhället engagerade sig Nils politiskt för Socialdemokraterna.

Han var mycket aktiv i det politiska arbetet. Under många år var han ordförande för Socialdemokraterna i Genarp, först i Genarps arbetarekommun och sedan i den socialdemokratiska förening som bildades vid kommunsammanläggningen 1974. Han var styrelseledamot i föreningen ända fram till 2010.

Nils Ekdahl satt i Genarps kommunfullmäktige och blev ledamot i kommunstyrelsen i Genarp 1956. Under flera år var han dess vice ordförande.

1974 gick Genarp och flera andra kommuner samman och Lunds kommun bildades. I valet 1973 valdes Nils Ekdahl in i det nya kommunfullmäktige där han var ledamot till 1979. Han var under denna period även ledamot i brandstyrelsen i Lunds kommun.

Nils Ekdahl var också under många år ledamot i Malmöhus läns landsting där han engagerade sig djupt i hälso- och sjukvårdsfrågorna.

Det var alltid intressant att höra Nils Ekdahl berätta om hur Genarp, från 1960-talet och framåt, utvecklades från en by till det moderna samhälle som det är idag. Nils var mycket engagerad i detta arbete. Han slutade aldrig att se framåt och hade alltid synpunkter på och idéer om vad som var viktigt att göra för att Genarp skulle utvecklas och förbättras till gagn för medborgarna.

Det har varit ett stort nöje att samarbeta med Nils, och vi känner stor tacksamhet för den tid som vi fick verka tillsammans med honom. Vi minns med stor glädje en partivän som aldrig tvivlade på möjligheterna att göra samhället bättre om man bara engagerade sig.

Marga Palmgren, Brantevik, har avlidit. Hennes närmaste är maken Lennart, Brantevik, och barnen Gundela, Hjärup, och Samuel, Ekerö, med familjer.

Marga Palmgren föddes 1939 i Wangerin, Östpommern, som yngst av fyra syskon.

I mars 1945 flydde hela släkten och Marga hamnade småningom i Sverige. Kreativ som hon var arbetade Marga hos Märta Österströms ateljé och modefirma.

1969 mötte hon ekonomen Lennart Palmgren. De gifte sig 1970 och flyttade 1976 till Upplands Väsby. Gundela och Samuel föddes 1972 och 1975. När barnen blivit större, utbildade sig Marga till vårdare och arbetade inom omsorg på dagcenter.

Hennes kreativitet förnekade sig inte och hon var med och öppnade kafé med funktionshindrade vårdtagare.

Makarnas dröm om att bo på Österlen förverkligades 2001, då de flyttade till Brantevik, byggde nytt och anlade en trädgård. De fick massor av nya vänner och fem barnbarn föddes. Hon och Lennart reste över hela världen.

Marga blev en avgudad mormor och farmor. Familjen och vännerna kom alltid först och hon var positiv, levnadsglad, generös och ställde alltid upp. Själv minns jag många ”Jazz under stjärnorna” med Margas underbara mat och skymningen som förtätades över havet och Brantevik, när de stora stjärnorna uppträdde på den upplysta scenen.

Shakespeare skriver i ”Macbeth” (Hagbergs översättning):

En skugga blott, som går och går, är livet;

En stackars skådespelare, som larmar

och gör sig till, en timmes tid på scenen,

och sedan ej hörs av. Det är en saga ...

Gisela Beckendorf har avlidit i en ålder av 86 år. Gisela begravdes i några vänners närvaro och har lämnats att vila i minneslunden på Gamla kyrkogården i Malmö.

Man var inte tillsammans med Gisela lång stund förrän hennes livs passion dök upp i samtalet: opera, som hon sällan upplevde utan verkets libretto på originalspråket och kikaren till hands. När hon tog in lördagskvällens operaföreställning i radio fick ingenting störa, det beskedet fick man med besked om man råkade söka per telefon då. Hon hade häftigt temperament och kunde brusa upp för småsaker, en egenhet hon själv var väl medveten om. Dessbättre var heller aldrig leendet långt borta.

Gisela tog del av allt hon vurmade för på originalspråket, vilket hon klarade i hela den omvärld där hon funnit sina favoriter. Det gällde opera, men också litteraturen, lyriken och i den mån det krävdes i konsten. Gisela var en sällsynt allomfattande kulturkonsument.

Näst opera var resor och språk hennes behov och lust i livet. Jag vet inte hur många språk hon behärskade, men att döma av hennes bibliotek så rörde det sig om åtta, möjligen nio. Hennes skolbetyg från barn till vuxen avslöjade uteslutande högsta betyg i samtliga ämnen under hela studietiden.

Hon kom från Tyskland med sin familj 1933, då fadern först sonderat familjens möjligheter i landet. Han hade tjänstgjort i första världskriget och familjen sökte sig hellre utomlands än att han skulle tvingas ut i krig en andra gång. Han var kemist och led ingen brist på arbetstillfällen i Sverige, där han bland annat sysselsattes på universitetsnivå. Modern Amanda var i Tyskland konsertpianist, en uppgift hon inte lyckades ta upp i det nya hemlandet.

Gisela var i sitt yrkesliv hemmastadd i näringslivet, bland annat i Sockerbolaget/Cardo. Efter hennes frånfälle märks saknaden mest i alla de kunskapsdigra samtal som var självklara i hennes sällskap.

Per Friberg, landskapsarkitekt och professor, har, som tidigare meddelats, avlidit. Hans närmaste är hustrun Jördis samt barn med familjer.

Per Friberg är död. Vi har mist en god vän, full av visioner, humor och vänlighet.

Vår familj har haft lyckan att få bo i hus ritade av Per Friberg i över fyrtio år. Vi har aldrig velat flytta.

1956 körde min man, Bengt Böckman, och jag ner till Ljunghusen och smög oss fram och tittade på Pelles eget sommarhus, en fräck låda med glas på tre sidor och en ”bovägg” med infällda sängar och kök. Allt vilade på plintar över ljungen, så enkelt och så skönt. Vi hade sett det i en tidskrift och blivit nyfikna. Vi tyckte mycket om det – så skulle man bo!

Vi flyttade till Bjärred och lärde känna Jördis och Pelle och fick uppleva deras stora hus, som han renoverat. Där fanns också den fantastiska trädgården, där man gick från rum till rum, ständigt mött av nya överraskningar.

I början av 1970-talet blev ett annat av de få hus han har ritat till salu i Ljunghusen. Vi köpte det och levde många lyckliga somrar där.

Mitt intresse för hästar växte och med tiden ville vi ha en egen hästgård. Pelle och Bengt låg på stranden i Ljunghusen och ritade i sanden det som skulle bli vårt hem i Torna Hällestad.

Det blev många ritningar, två gånger fick vi avslag från byggnadsnämnden eftersom marken ansågs vara av intresse som strövområde. Varje gång vi måste flytta huset, ritade Pelle om det efter de nya förutsättningar naturen gav.

Den tredje gången gick det bra, då hade vi köpt en bit angränsande mark.

Att bo i ett ”Pellehus” är en njutning, han hade förmågan att skapa en miljö som inger en känsla av frihet, kravlöshet, skönhet och harmoni. Allt med enkla medel och material, ingen lyx, inget onödigt överdåd. Trä som vilar lätt på plintar eller vita murar, varje rum tar vara på utsikten genom stora fönster.

Han skapade också en trädgård i terrasser med rinnande vatten och noga genomtänkt val av plantor och träd.

Varje år kommer ett gäng arkitektstuderande från universitetet för att studera vårt hus och jag hoppas så att de blir inspirerade till liknande skapelser.

Jag önskar att fler hade fått uppleva att bo i ett hus ritat av Per Friberg, så annorlunda än de monteringsfärdiga standardvillorna som placeras ut utan eftertanke och hänsyn till den befintliga naturen.

Patrick McGovern har avlidit, 76 år gammal, den 20 mars på Stanford Hospital i Palo Alto, USA. I femtio år drev han företaget IDG, som han också grundade. Han efterlämnar fru och fyra barn.

Pats företag behövde aldrig någon välformulerad vision, att Pat brann för att sprida ”information on information technology” var solklart för var och en som hade nöjet att lyssna på honom. Kraften och energin som Pat lade på att sprida informationen om den nya tekniken till alla delar av vårt klot gjorde honom unik. Det blev uppenbart gång efter annan, inte minst när han etablerade sig i Maos Kina, som en av de första amerikanska företagare, eller när han mot alla odds lyckades starta tidningar i länderna bakom järnridån, men också när han etablerade en Computerworld Antartica och självklart personligen besökte Sydpolen.

1964 startade Patrick McGovern analysföretaget IDC och tre år senare veckotidningen Computerworld som blev stommen i det som med tiden blev IDG och som kom att lansera över 300 IT-tidningar världen över, liksom 460 sajter, 200 appar och mer än 700 event.

Pat drev personligen koncernen, han var inte bara ledaren som höll tal och delade ut priser, utan han engagerade sig i verksamheten i detalj.

Hans starka åsikter kring en decentraliserad organisation och ett närvarande ledarskap var också tidiga och bidrog till att göra företaget framgångsrikt. Vi som jobbade i koncernen kunde sucka över hans eviga tal om de tio budord han själv formulerat, men många av oss har verkligen tagit till oss dessa till synes enkla formuleringar och fler företag borde nog fundera över saker som ”stay close to the client” [förstå kunden] och ”have a let’s-try-it attitude” [våga testa nya saker].

Engagemanget gjorde Pat inte bara till en av världens mest framgångsrika publicister utan också rejält förmögen. År 2000 donerade han och hans fru Lore Harp McGovern 350 miljoner dollar till MIT i Boston för att starta McGovern Institute for Brain Research, en av världens största privata donationer någonsin.

Patrick McGoverns globala intresse handlade om mycket mer än det kommersiella. Enligt Pat föll muren på grund av informationsteknikens kraft, och det är tekniska landvinningar som gör att demokratin ökar och vårt totala välstånd växer. Det var hans genuina övertygelse.

Han var en av de första och starkaste rösterna som predikade IT som medel för demokrati, något som långt senare blivit vardagsmat.

Men Pat gjorde mer än pratade, mycket mer. Under ett handfast ledarskap spreds hans tankar och företag till varje hörn av världen. Många gånger var det viktigare att få ut tidningen eller mässan än att kunna räkna hem äventyret. IDG startade i en rad länder utan någon realistisk förhoppning om lönsamhet.

Den här kraften genomsyrade hela hans liv. Historierna om hur han, som liftare genom femtiotalets Ukraina, arresterades och orsakade en diplomatisk kris visade på urkraften i den personliga visionen.

Jag träffade Pat första gången 1989 och hade nöjet att ha kontakt med honom i över tjugo år. Under sex år var han min chef. Det har jag haft fantastisk nytta och glädje av.

I dag går tankarna till Patrick McGovern och allt han gjort och stått för, men förstås också till hans familj.

Lars Dahmén med vänner och kollegor

Talpedagogen och sedermera psykoterapeuten Gunda Nielsen, Hassela gård, Åkarp, har avlidit efter en kortare tids sjukdom i en ålder av 93 år. Närmast sörjande är syskon och syskonbarn.

Gunda Nielsen, född Holmberg, var dotter till en folkskollärare och organist från Småland, senare verksam i Södermanland. Hennes utbildning riktades mot teatern, och med examen som talpedagog fick hon anställning på Malmö stadsteater under Ingmar Bergmans tid som teaterchef.

Gunda träffade läkaren och psykoanalytikern Nils Nielsen på 1950-talet. De blev ett oskiljaktigt par.

Nils Nielsen var en namnkunnig person som varit med och bildat RFSU, tillsammans med Elise Ottesen Jensen, och deltagit i bildandet av de svenska och danska psykoanalytiska föreningarna.

Hemkomna från Danmark, där de bosatt sig under skapandet av den danska föreningen, öppnade Nils Nielsen mottagning i Malmö tillsammans med Gunda. Efter makens död 1990 fortsatte Gunda oavbrutet sin mottagning, om än i mindre omfattning, fram till dagarna före sin död.

Gunda och Nils Nielsens mottagning var en institution, självklar, exklusiv. De hade höga krav. Den bildade stil. Gunda och Nils Nielsens otaliga och långa resor – eller snarare upptäcktsresor – från 1950-talet och framåt bildade en skatt av kunskap och berättelser om dessa länders och kontinenters kultur. Allt omsatt till praktisk psykologi – där kulturhistorien, teatervärlden, biologin och antropologin blev redskap till psykologisk förståelse.

Deras hem var utstuderat inrett och dekorerat av föremål från resorna. Den stora trädgården som omgav huset var en konstnärs verk. Ständigt kompletterad, aldrig ändrad – ej fotograferad, ej dokumenterad, enbart upplevd, enbart privat, aldrig publik. Konstintresset omfattade för Gunda även ett unikt kreerande av den egna garderoben – nu omhändertagen av Malmö Stadsteater.

Som psykoterapeut framstod det ömsesidiga samtalet som det viktigaste verktyget för Gunda. Hon använde sig själv som ett unikt redskap för att i dialog med klienterna öppna dem för ökad insikt och självkännedom. Hennes närvaro som terapeut och medmänniska går inte att förmedla utan måste ha upplevts.

Gundas sista tankar rörde trädgården, den skulle upplevas ”som av en katt som besöker den om natten” – och så ville hon överlämna den till näste ägare. Vi önskar att det kan bli så.

Förunderligt att märka, svårt att förstå – Gunda Nielsen är borta. Hon är nu återförenad med Nils. En epok är till ända men ekot av den kommer att höras långt in i framtiden.

Hans och Kerstin Lejonqvist, Björn och Marlene Wullt, Henrik och Lena Hellberg, Olof och Anna Kristina Ribbing, Jenny Kirsten Bille för kolleger och många vänner

Hans Johansson, tidigare musikdirektör och sångpedagog på Musikhögskolan i Malmö, har avlidit. Närmast anhörig är hustrun Kerstin.

Hasse Johansson är obegripligt nog död. Otaliga sångare och kyrkomusiker över hela landet sörjer sin lärare, mentor, vän. Han var välkänd för en lång rad körer då han var suverän på att få alla sångare med på banan och utvecklas mer än någon hade kunnat tro. Sista gången blev med Halmstads kammarkör som han med bravur dirigerade i Schweiz i somras bara få veckor innan hans sjukdom plötsligt stoppade honom.

Han föddes 1938 och växte upp i en lantbrukarfamilj i Rävinge, Halland, där hela släkten var och är mycket musikalisk.

Hans var själv lyrisk baryton och kom att bli musikdirektör och sångpedagog på Musikhögskolan i Malmö. Där fick många blivande kyrkomusiker tack vare honom kraft och medel att fortsätta i yrkesmiljöer som kan vara nog så hårda för en musiker. I flera år pendlade han mellan hemmet i Halmstad och Malmö innan han pensionerades. Om man nu kan tala om pensionering.

Hasse hade en unik förmåga att i stunden totalt fokusera på just den person han hade framför sig och inget annat.

Ingenting i världen var viktigare för honom än att ge eleven hela sin uppmärksamhet och göra allt som stod i hans makt att hjälpa och uppmuntra individen.

Hos Hans lärde man sig att sjunga utan trixande eller maner, med hela kroppen utan att samtidigt stå och tänka på annat. Ett så fysiskt arbete blir samtidigt avslöjande på flera plan, och här har oerhört många rädda, oroliga, blyga, hämmade adepter blivit rent förlösta genom Hasses gränslösa omsorg. Det hände att elever inte lät särskilt bra, men Hasse tänkte aldrig så utan istället: ”Hur kan jag stödja den här personen?”

I undervisningssituationen värderade han aldrig därför att han hade en enastående förmåga till empati och genomträngande psykologisk blick. Inte minst kunde han le överseende åt diverse egenheter som förekommer i den artistiska branschen.

Han såg vad var och en behövde, svek aldrig någonsin ett förtroende. Han hade en stark integritet samtidigt som han generöst delade med sig av erfarenheter som påverkat hans egen sång utan att för den sakens skull bli privat i sin yrkesroll.

Precis detta är centralt i upplevelsen av honom som pedagog: han ville alla väl, hade ingen dold agenda och fann därigenom nycklar till sina sångelevers själar och hjärtan.

Han avled den 8 mars 2014 och lämnade sin älskade hustru Kerstin. Far väl, käre vän!

Den danske fotografen Per Folkver har avlidit, 61 år gammal. Han var bosatt i Köpenhamn och har bland annat jobbat som tidningen Politikens bildchef.

Fotografen Per Folkver var något så ovanligt som en talesman för kvalitetsfotografi i medierna, för att citera en av många röster i den danska hyllningskören efter det oväntade dödsbudet i söndags.

Som bildchef på tidningen Politiken var han med och satte dansk pressfotografi på världskartan – plötsligt var danska pressfotografer i världsklass. Hans entré på tidningen 2001 var som en jordbävning, allt kastades över ända, minns en som var med.

Per Folkver var en anarkist som visade att allt var möjligt. Han satte innehåll före form och ville att det skulle hända något i en bild för att den skulle platsa på en tidningssida.

Han blev en mentor för alla som delade hans ideal och gav röst åt de hårt arbetande, men ofta tysta, fotograferna. Han var rastlös och impulsiv och historierna om hur han lyckades med det till synes omöjliga är många, som den gången han ringde upp Politikens chefredaktör för att påpeka att dansk press flaggskepp saknade det viktigaste – en bildchef – och bara några dagar senare var han på plats vid Rådhusplatsen.

Vägen från ord till handling var kort för Per Folkver, som var en ordkunnig bildmänniska som kunde argumentera för sin sak. Han vann snabbt respekt, också internationellt. Tre gånger satt han med i juryn i World Press Photo och när de danska pressfotograferna för några år sedan skulle sammanfatta sin hundraåriga historia var det Per Folkver som höll i både penna och taktpinne. Jag var bara en av många som reservationslöst hyllade praktverket ”Vidnerne – Historien”.

På fotofestivalen i franska Perpignan och World Press Photo i Amsterdam var det alltid många som flockades runt Per Folkver och han verkade ha tid för allt och alla.

Han var nog aldrig ensam – han hade sin familj och var inte heller ensam när han för alltid förändrade dansk pressfotografi. Henrik Saxgren och gamle vännen Morten Bo, grundare av fotoskolan Fatamorgana, var viktiga, liksom lärjungarna Jan Grarup, Joachim Lagefoged, Martin Lehmann och Sara Galbiati.

2009 lämnade Per Folkver rodret för Politikens bildredaktion och blev fotograf på tidningen.

För bara någon månad sedan prisades han i danska årets bild för en film som han gjorde på en färöisk fisketrålare. De 39 dagarna på havet resulterade också i ett uppmärksammat reportage i den egna tidningen och boken ”Hvar strømmen går”, som kom härom veckan.

Per Folkvers eget eftermäle måste bli ”Mannen som gick mot strömmen”.

Professor Per Friberg har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 93 år. Hans närmaste är hustrun Jördis samt barn med familjer.

Den över skisspapperet svepande handen med det mjuka ritstiftet skapar inte längre.

Omgiven av pergola, träspaljé, klippta häckar och tegelytor var ”stallet” de inledande årens arbetsplats. I denna stimulerande miljö intogs det enorma informationsflödet. Vi skolades i en miljö där alla hade idéer och tog positivt på kritik. Att som unga medarbetare få ha arbetat på Per Fribergs arkitektbyrå i Bjärred har senare i livet betraktats som ett privilegium.

Snabbt fick vi lära oss att vägen till målet inte skulle upplevas som en rät linje. En serie av rum med dess olika upplevelser var lösningen. Entrédörren var aldrig målet för besökaren, utan tomtgränsen. Det yttre och det inre skulle hänga ihop.

Den översiktliga planeringen, inte bara området som skulle bebyggas var viktig för Per Friberg. Tomrummet, de fria ytorna, hade ett lika stort intresse som den planerade bebyggelsen.

”Hur ligger norrpilen på planen?”, var den ständiga frågan vid varje nytt projekt. Följeslagaren i form av en glad sol, uppfattade vi snabbt som en viktig parameter i all projektering.

I dygnets sena tävlingstimmar när diskussionerna i arbetslaget var höga och skissernas mångfald flödade på golvet citerade Per ofta Kay Fisker. Han, en av nittonhundratalets stora danska arkitekter, var lärare vid Kunstakademiet i Köpenhamn, vid den tidpunkt, då Per efter studier på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, fortsatte sina arkitektstudier.

Det fanns en tradition i Danmark att bygga ”hus med have”. I Sverige gestaltade man en park eller trädgård som ett stycke natur om än tuktad. Den danska motsvarigheten var en sekvens av rumsbildningar. I sina projekt med trädgårdar och kyrkogårdar förvaltade Per Friberg det danska arvet med stor framgång.

Kontorets varierande arbetsuppgifter som kunde bestå av såväl projektering av enstaka villor som stora landskapsuppgifter löstes alltid med form och gestaltning, till en fungerande helhet.

Det förlösande stora greppet som tog tillvara platsens eller landskapets kvaliteter var en konst som Per behärskade till fullo.

”Pelles” vänliga attityd smittade av sig på omgivningen. Som till exempel vid hans alternativa presentation år 1970 av ”genombrottet i Lund”. Det blev stort publikjubel, när han höll en 4-tumsbräda tvärsöver Lundakartan och med den skälmska pojkblicken frågade de närvarande ”om det var så man ville ha det”.

Av arkitektbyråns cirka sjuhundra projekt var begravningsplatser en stor del av produktionen. Kistans väg eller Via Sacra som Per ibland uttryckte det, styrde utformningen av kapellbyggander. I Görvälns griftegård i Jakobsberg vid dammen där den smala vattenrännan, med sitt vattenbrus landar, ligger kapellet. Slutorden i Pers egen beskrivning av projektet; ”Vägen genom byggnadens gårdar och rum liksom kapellrummens öppna port mot landskapet där utanför, kan bli ett uttryck för vad Pär Lagerkvist velat säga med orden: Stilla står jag vid portalen, ännu intet vet. En gång öppnas stjärnesalen, allt blir evighet.”

Minnena är många. Tack för våra fina år tillsammans!

Det gamla arbetslaget

Rolf Bellander, Ulla-Stina Burman, Tore Grahm, Pär Gustafsson, Ann-Sofi Högborg, Jan-Olof Jarlöv, Lars Landin, Britt-Marie Landin, Bosse Svensson

Konstnären Inger Ekdahl, Malmö, har avlidit i en ålder av 92 år, sörjd av många vänner och släktingar i Sverige, Italien, Chile och USA.

Inger Ekdahl gjorde ett avgörande val när hon 1943 mötte Eric H Olson, som sedermera med sina optochromier hämtade kulörer ur ljuset som omger oss. Officersdottern från Ystad lämnade då tjänsten på advokatkontoret i Stockholm och valde ett bohemiskt liv utan fasta inkomster, men med långa sejourer i Sydeuropa.

Detta val var inte populärt i släkten, så på väg till Ingers föräldrar i Umeå gifte de sig för säkerhets skull i Sundsvall.

Inger blev först målarelev hos Isaac Grünewald i Stockholm, men sedan denne förolyckats gick hon två år för Otte Sköld.

Då gränserna öppnades efter krigsslutet inleddes makarnas målarresor, som först gick till Schweiz och Italien. Men från 1950 och flera årtionden framåt blev Paris målet för deras långa sejourer. I den franska huvudstadens hektiska konstnärsvärld lämnade Inger Ekdahl det traditionella måleri som hon lärt av sina svenska lärare och tog starka intryck av kaféföreläsningar som hölls av kritikerna G V Gindertael och Michel Seuphor. Men den som ledde henne in på det spontanistiska måleriet, där hon kom att bli en av få svenska utövare, var den amerikanske läkaren och målaren Alcopley, som i sin tur hade inspirerats av Jackson Pollock.

Hotellrummen blev hennes ateljéer i Paris, där hon stänkte färg på pannåer och dukar och sålde genom den legendariska galleristen Denise Renée, som hon och maken också umgicks med.

I Sverige arbetade och bodde de båda i ett stort tornrum vid Upplandsgatan i Stockholm. Därifrån blev de emellertid utkörda 1977, sedan LO köpt huset, som var granne med LO-borgen.

Då gick flyttlasset i en andraklasskupé med SJ till Malmö. De hade bostad och ateljé vid Smedjegatan tills maken gick bort 1995. Inger Ekdahl sökte ständigt nya uttryckssätt för måleriet och under 1970-talet förändrades hennes bildspråk. Ibland växte fläckarna till rasterliknande färgspel, innan hon slutligen landade i att måla tålamodsprövande färgskalor, där kolorism och gråskalor successivt förändrades.

De bohemiska miljöer som Inger Ekdahl och maken skapade blev populära samlingspunkter i konstlivet.

Åren tillsammans med den originelle kreatören Eric H Olson kom givetvis att påverka hennes ickeföreställande bildskapande, men hon hade helt egna uttryckssätt.

Tyvärr kom hon delvis att stå i skuggan av sin berömde make, men hon ställde ut på egna villkor i många skiftande sammanhang. På ålderns höst hade hon en utställning på det ansedda Malmögalleriet Pingpong och så sent som runt senaste årsskiftet deltog hon med fem verk i ”Former i tillblivelse” i Lunds konsthall.

Professor emeritus Lennart Andersson, Stockholm, har avlidit, 89 år gammal. Han sörjs närmast av sin maka Eva Brehmer-Andersson och deras barn Bodil, Sven, Marianne och John Brehmer med familjer.

Lennart Andersson var född och uppvuxen i Karlshamn. Efter studentexamen 1944 läste han medicin i Lund och blev med lic 1952.

Efter utbildning i kirurgi i Borås återkom han till urologiska kliniken i Lund 1958.

I ett samarbete med koagulationslaboratoriet vid Allmänna sjukhuset i Malmö studerade han fibrinolys, något som kan orsaka blödningar efter kirurgiska ingrepp och är särskilt viktigt i samband med urologisk kirurgi.

Han disputerade 1962, blev docent i urologi samma år och biträdande överläkare 1964. Han startade projekt för omhändertagande av patienter med infertilitet och bristande sexuell förmåga och även sådana med blåsrubbningar beroende på nervskador.

Lennart flyttade till Umeå 1968 som den förste professorn i urologi och överläkaren vid den nya urologiska kliniken. Där byggde han upp den urologiska kliniken från grunden med forskning, undervisning och klinisk verksamhet. Han medverkade med kraft för att inrätta urologisk verksamhet vid ett flertal av de kirurgiska klinikerna på sjukhusen i regionen.

Lennart flyttade 1973 till en professur vid Karolinska institutet och överläkartjänst vid Karolinska sjukhuset, ledande befattningar inom specialiteten.

Han blev så småningom svensk urologis grand old man. Som en värdig representant för svensk urologi utvecklade han ett omfattande internationellt kontaktnät och lockade framstående forskare till sin klinik.

Hans omfattande och högklassiga forskning gällde många områden inom urologi med tyngdpunkt på cancer. Han ledde ett WHO-centrum för urologisk cancer fortfarande under två decennier efter sin pensionering 1991. Han utformade nationella vårdprogram för urologiska tumörsjukdomar och författade flera läroböcker.

Lennart var blid i sin framtoning, men samtidigt intellektuellt skarp och logisk och ytterst plikttrogen.

På alla sina arbetsplatser hade han alltid kollegor och sjukvårdspersonal med sig och han ställde alltid upp för dessa. Han var vänsäll och minnesgod och hade en stor krets av goda vänner som sörjer honom djupt.

Sture Svensson, tidigare biträdande skoldirektör i Malmö, har avlidit i en ålder av 79 år. Hans närmaste är hustrun Ingegerd samt döttrarna Maria och Therés med familjer.

Sture Svensson föddes i Göteborg. Efter folkskollärarexamen undervisade han i olika specialklasser och vidareutbildade sig till speciallärare. Han visade sig tidigt ha egenskaper för viktiga ledande roller och blev snabbt ordförande i Lärarförbundets speciallärarförening. Under ett antal år ingick han också i Lärarförbundets centralstyrelse.

Sture tjänstgjorde som rektor för specialundervisningen i Göteborg innan han blev biträdande skoldirektör i födelsestaden.

År 1991 kom Sture till Malmö och en anställning som biträdande skoldirektör med särskilt ansvar för grundskolan i kommunen. Denna befattning innehade han fram till år 1996 då stadsdelsorganisationen infördes.

Stures kompetens, vidsyn och analytiska förmåga hade uppmärksammats på Stadskontoret i Malmö och han ombads ta rollen som avdelningschef och samordnare av de övergripande och kommungemensamma frågor som stadsdelarna hade att hantera. Denna befattning innehade han fram till sin pensionering år 2001.

Sture Svensson kombinerade integritet, principfasthet och handlingskraft. Han var en mycket omtänksam och trofast vän. Bakom den ibland lite allvarliga och kärva fasaden fanns en person med stor generositet, humor och värme. Denna sida framkom särskilt vid våra många gemensamma golfupplevelser och besök på franska vingårdar.

Det ljusa minnet av en utomordentligt kunnig, respekterad skolmänniska och trivsam vän lever vidare.

Jayantilal Chudasama, 68 år, krögare i Malmö, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Jeanette, barnen Poonam och Saahil med respektive samt barnbarnen Natalie, Alexander och Philip.

Jayantilal, eller Jayanti som han kallades, föddes i Dar es-Salaam i Tanzania, ett land han lämnade när han var 19 år för att upptäcka världen. Resan tog honom först till Marseille i Frankrike där han arbetade på diverse restauranger i utbyte mot kost och logi. Det var här grunden till hans livslånga kärlek till matlagning lades.

Efter att ha rest runt i Europa under två år hamnade han till slut i Lund där han arbetade på Akademiska föreningens restaurang och parallellt läste svenska i Eslöv.

Efter examen från Malmö restaurangskola 1969 fick han arbete på anrika Savoy Hotel och Kockska krogen under den legendariske krögaren Lars Lendrop.

1972 lämnade han Malmörestaurangerna för att arbeta på rederiet Tourline, på sträckan mellan Göteborg och Amsterdam. Jayanti tyckte mycket om sjön och här stortrivdes han.

Han arbetade i tvåveckorsskift och som den arbetsnarkoman som han var arbetade han extra på Savoy så fort han mönstrat av från Tourline för att därefter gå på sitt skift på båtarna igen.

Vid sidan av sitt arbete, som han alltid skötte exemplariskt, kunde Jayanti inte missa ett tillfälle att göra en god affär. En händelse han gärna berättade om för sina vänner var när han köpte upp lager av Smack jeans. Han lastade in jeansen i sin egen hytt och fyllde den så pass mycket att han till slut fick sova på högen av jeans, som sträckte sig nästan ända upp till taket. Vartenda par blev sålt och det med god förtjänst.

1978 flyttade Jayanti med sin fru Jeanette, som han träffade 1976, upp till Sundsvall för att hjälpa en vän att driva en restaurang. Efter ett tag fick han chansen att köpa restaurangen för att bli sin egen krögare för första gången.

Under 80-talet hann han öppna ytterligare ett par restauranger tillsammans med sin fru i Sundsvall. Dessa år i Sundsvall pratade Jayanti alltid om som mycket goda år. Han arbetade med det han älskade mest, han blev far till två barn och hade ett stort socialt umgänge.

En av personerna i det sociala umgänget i Sundsvall på den här tiden var konstnären Bengt Lindström som kom att bli en mycket god vän och som Jayanti dessutom köpte ett flertal konstverk av.

1990 flyttade familjen tillbaka till sitt kära Skåne, denna gång för gott. 1994 tog han och Jeanette över Sparbankens gamla lokaler i Aspegrenska huset på Lilla torg i Malmö. Här startades Restaurang Steakhouse Lilla torg.

På den tiden såg torget väldigt annorlunda ut och var inte alls den mötesplats som det är idag. Mycket av utvecklingen av Lilla torg har vi Jayanti att tacka för.

Han var väldigt drivande och var bland annat med om att starta Lilla torgs krogförening. Jayanti har förutom Restaurang Steakhouse, som än idag ägs av familjen, varit med om att öppna La Grappa samt varit delägare i Izakaya Koi, alla vid Lilla torg i Malmö.

Vi minns vår Jayanti som en väldigt generös man som älskade att resa och uppleva nya saker tillsammans med sin hustru, en pappa som varje söndag bjöd hem hela familjen på middag för att han älskade att umgås med oss alla, en morfar som gjorde allt för sina barnbarn.

Han kommer för alltid att finnas i våra hjärtan.

Förra läroverksadjunkten Anna Lisa Hallgren, född Nyström, Lund, har avlidit i en ålder av nära 92 år. Hennes närmaste är maken biskop emeritus Bengt Hallgren och de tre barnen Lars, Anders och Anna med familjer.

Anna Lisa växte upp i Göteborg, tog studenten 1942 och läste botanik vid Göteborgs högskola.

Hon fortsatte sina studier i Lund 1945. Efter fil mag-examen blev hon resesekreterare inom Sveriges kristliga gymnasistförbund. Hon övergick sedan till en lärartjänst i biologi med fortsatt kyrklig aktivitet där hon engagerade sig för kvinnliga präster.

Maken Bengt är kalmarit. Sina första gifta år bodde de på Kalmargården i Lund, byggd 1952. År 1956 blev Bengt Hallgren stiftsadjunkt i Växjö och de flyttade dit.

De återvände till Lund där Bengt disputerade 1963. Anna Lisa fick under den tiden lärartjänster i biologi. Sedan gick flytten till Sigtuna då Bengt blev församlingssekreterare på Svenska kyrkans diakonistyrelse. 1969 flyttade familjen till Växjö där båda makarna blev lärare på lärarhögskolan.

Sommarstället Kravlösa i Villstad i Halland blev en ny samlingspunkt för vila, rekreation och umgänge. Bengt blev domprost i Växjö och Anna Lisa fortsatte sin lärartjänst, vilket hon också gjorde till att börja med då Bengt blev biskop i Härnösand 1983. Anna Lisa och Bengt återvände till Lund vid pensioneringen 1991.

Som gammal biologilärare återknöt Anna Lisa till botanik och ornitologi. Hon ledde många kurser och resor i de ämnena, bland annat vid Lunds pensionärsuniversitet.

Ett annat intresse var lyrik och hon praktiserade det i olika lyrikgrupper. En mer ovanlig verksamhet för kvinnor var frimärkssamlande, där hon också ingick i en förening.

Hon var med i Fredrika-Bremer-Förbundet och Inner Wheel. Hela tiden fanns det kyrkliga intresset med. Anna Lisa engagerade sig kyrkopolitiskt genom att låta sig inväljas i det nya kyrkomötet 1983.

Allt detta visar på en person med stort människointresse och vi minns framför allt hennes stora gästfrihet i hemmet och hur den stora samlingssalen på Star Hotel var alldeles fullspikad av vänner då Anna Lisa fyllde 90 år.

Vi är väldigt många som nu saknar en mycket kär och god vän och våra tankar går framför allt till Bengt och barnen.

Midou Lendemar, 80 år, från Lomma, har avlidit. Hans närmaste är hustrun Zsuzsanna, konstnär, fem barn och sex barnbarn.

Inget är egentligen känt om Midous familjebakgrund mer än att han föddes 1934. Han var ett undernärt spädbarn när han överlämnades till en fransk familj i Meknes, Marocko.

Den franska familjen, där fadern var läkare, tog hand om Midou och gav honom namnet Ahmed Ben Ali, men kallade honom för Midou. När han var 14 år sattes han på internat – en lantbruksskola – i Lyon i tre år. Denna utbildning förklarar hans stora kunskaper i odling och natur, något som familjens trädgård i Lomma idag vittnar om.

Under de följande åren engagerades han i familjens olika verksamheter i Treffort-Cuisat i östra Frankrike (den franska familjens hemort), Paris och Antibes. Under denna tid läste han även på folkhögskola i Helsingör. Vistelsen där kom att få avgörande betydelse för Midous framtid. Här började han lära sig flera europeiska språk och kom i kontakt med hela Skandinavien. Detta ledde i sin tur till att den franska familjen såg till att han fick göra praktik vid ett företag i Växjö.

Tack vare sina stora språkkunskaper anställdes Midou 1960 av Kockums. Där träffade han Zsuzsanna, med rötterna i Ungern, och bestämde sig för att satsa på en framtid i Sverige.

1963 avlade Midou teknisk gymnasieexamen och 1965 blev han svensk medborgare. Detta möjliggjorde en anställning vid Nife-Jungner i Oskarshamn.

I sitt arbete kom Midou att bygga upp ett kontaktnät inom industrin i såväl Sverige som Frankrike. Och som den entreprenör han i grund och botten var bestämde han sig för att utnyttja detta nätverk för att etablera sig som egenföretagare.

Under 1970-talet startade Midou bolaget Promagent. Det kom att bli Midous huvudsakliga arbetsuppgift ända fram till slutet. Och med åren kom Midou att genom detta företag verka som agent för ett antal franska företag på den svenska marknaden, och ibland i hela Skandinavien; det mest kända var kanske Saint-Gobain.

Midou var en frisinnad och generös person som var tacksam för de möjligheter han givits först i Frankrike och senare i Sverige. Hans tack för detta till Sverige var att tillsammans med Zsuzsanna utöka den egna barnaskaran på tre (Patrick, Paola och Pia) genom att adoptera ett barn (Niclas) och fostra ett annat (Peter), och ta ansvar för deras uppväxt och utbildning.

Midou blev med åren en del av Sverige. Men han glömde aldrig sitt franska ursprung. Han bar stolt den svarta baskern, han drack med glädje den vita bourgognen och han älskade det franska köket. Mest minns vi honom för hans stora hjärta och enastående humor. Midou var en bon vivant.