Lars-Magnus ”Mange” Engström, professor i idrottspedagogik, Ekerö, har efter en tids sjukdom avlidit, 75 år gammal. Hans närmaste är hustrun Margaretha samt barnen Jesper och Karin med familjer.

När vi sågs första gången, för cirka femtio år sedan, imponerade Mange genast på oss. Som elitgymnast från Hammarbygymnasterna slog han den ena flickflacken efter den andra både hemma hos oss och när vi var ute på stan i Malmö.

När Mange och Margaretha hade gift sig och därefter fått två barn inledde han den bana som skulle föra honom till det främsta ledet av forskare inom det idrottspedagogiska ämnesområdet.

Lars-Magnus genomförde många forskningsprojekt, men hans största började med 2 000 elever ur årskurs nio runt om i Sverige. Mange följde eleverna från skolan och genom hela deras liv.

Projektet utvecklades till något världsunikt. Ingenstans har något liknande gjorts inom idrottsforskningen.

Som professor i idrottspedagogik blev Lars-Magnus snabbt en välkänd och framstående forskare såväl nationellt som internationellt. Inte konstigt att när studenterna på Gymnastik- och idrottshögskolan fick frågan om vem som var gymnastikens fader i Sverige svarade de: Lars-Magnus Engström.

Mange engagerade sig också i den allmänna debatten och slogs för idrott åt alla och särskilt den unga generationen. Han var oförtröttlig i kritiken mot alltför ensidig elitsatsning och även mot idrottens svaga position i skolan.

Det märkliga var att Mange under hela sin framgångsrika karriär förblev den eftertänksamma och opretentiösa person han alltid har varit, parat med hans stora integritet och klokskap.

Vi uppskattade inte minst hans humor. Många historier formligen forsade fram. Och Mange kunde verkligen berätta. Skratten har knappt tystnat än.

På Åland och Kökar fann Mange, tillsammans med sin familj och en av sina bästa vänner, ett paradis. Här byggde Mange tillsammans med sina närmaste med egna händer en fantastisk oas med båtliv, paddling, fiske, bad och klippor. I Storsätern uppe vid Grövelsjön skapade Mange och Margaretha ett annat paradis. Hit åkte de för att njuta av sällsamma skidturer på kalfjället och ibland även utför, längs fjällsidorna.

Men framför allt fick Mange sina kära barnbarn att älska fjällen och den karga naturen.

Här och på Kökar skulle Mange och Margaretha tillbringa många stunder de kommande åren, var det tänkt. Nu blev det inte så.

När Mange och Margaretha var nere hos oss i Skåne och han skötte om och stöttade sina doktorander på lärarutbildningen i Malmö hade vi som vana att när skymningen började falla ta oss en liten maltwhisky.

Så Mange, skål! Och tack för nästa, som han brukade säga. Den tar vi när vi ses framöver.

Helge Arvidsson, Lomma, har avlidit i en ålder av 88 år. Han sörjes närmast av hustrun Birgit och deras tre söner med familjer.

För en tid sedan nåddes vi av budskapet att Helge Arvidsson gått bort. Helge var född 1925, i Grunnarp, Valinge socken, strax utanför Varberg, på en mindre jordbruksfastighet. Han var nummer fyra i en syskonskara på åtta.

Dåtidens ekonomiska utfall på lantbruket och den stora syskonskaran undanröjde möjligheterna för Helge att fortsätta med den teoretiska utbildningen. Efter den sexåriga folkskolan blev det praktik på olika lantbruksföretag, samtidigt som han påbörjade korrespondensstudier på Hermods.

Efter militärtjänstgöringen fortsatte den teoretiska utbildningen genom studentexamen vid Hvilans specialgymnasium och därefter agronomexamen på Lantbrukshögskolan i Ultuna 1954.

Samma år fick han en tjänst inom LRF-organisationen, som kontorschef på LRF Konsults avdelningskontor i Linköping. I mitten av 1960-talet kom nästa stora utmaning, då han utsågs till kontorschef för Malmökontoret, som då var LRF Konsults största kontor i landet.

Helges omvittnade ledarförmåga och framåtanda resulterade i att han 1979 blev utsedd till chef för hela LRF Konsults Sverigeverksamhet, bestående av cirka 130 kontor och med en personalstab på cirka 1 500 personer.

Det var ett krävande uppdrag att dels leda den dagliga verksamheten, dels förnya olika områden av företagets rutiner och då främst den interna och externa datoriseringen.

Helge lämnade chefskapet för LRF Konsult hösten 1985. Fram till pensioneringen 1990 arbetade han som specialrådgivare åt större lantbruksföretag, främst i Sörmland, Östergötland och Skåne.

Helge var inte de stora ordens man utan en handlingens man, utrustad med en enastående analysförmåga och en fingertoppskänsla, som skapade respekt och beundran i omgivningen.

Helge var ett enastående exempel på att man, med folkskola i botten, kan komma långt på karriärstegen med energi och framåtanda. Helge var född lantbrukarson och ägnade hela sitt yrkesverksamma liv åt det som var hans intresse – lantbruksnäringen.

Vi minns Helge som en god vän och människa på alla områden. Tack, Helge, från oss nära vänner och medarbetare, som hade förmånen att få arbeta tillsammans med dig.

Gunnar Sjöqvist, professor och tidigare rektor för Musikhögskolan i Malmö har avlidit, i en ålder av 99 år.

För några år sedan fyllde Musikhögskolan i Malmö 100 år. En person som då närvarade var professor Gunnar Sjöqvist som var verksam som Musikhögskolans rektor under 1960- och 70-talen. Trots hög ålder deltog han i festkonserten och delade gärna med sig av minnen från förr.

Gunnar Sjöqvist föddes i Göteborg 1914 där han också växte upp och tog sin folkskollärarexamen. 1938 började han sitt yrkesliv som nybliven lärare i Malmö.

Hans stora intresse för musik och bildning förde honom samman med många musikintresserade i regionen. Han var en av initiativtagarna till och startade Malmö folkskolors musikskola 1948 där han också undervisade.

Gunnar blev välkänd för sina stora insatser i musikundervisning såväl på musikskolan som i grundskolan, bland annat genom att utveckla metoder för att få alla barn i skolan att sjunga.

Hans framgångar när det gällde barns och ungdomars musicerande inspirerade många pedagoger och Gunnar blev flitigt anlitad inom fortbildningskurser i skolmusikmetodik för lärare.

Under femton år var Gunnar Sjöqvist också musikjournalist som drivande styrelseledamot i Salomon Smiths kammarmusikförening.

1959 anställdes han som konservatoriedirektör för Stiftelsen Malmö Musikkonservatorium. 1971 ändrades titeln till musikhögskolerektor i och med att staten övertog huvudmannaskapet för Musikhögskolan i Malmö.

Gunnar Sjöqvist avslutade sitt yrkesverksamma liv som prefekt för institutionen för musikutbildning vid Lunds universitet 1977.

Han invaldes i Kungliga Musikaliska Akademien 1965 och var också under lång tid med i dess styrelse.

Att använda epitetet ”nestor” när man talar om Gunnar Sjöqvist och hans avtryck i Musikhögskolans historia under dessa decennier är ingen överdrift. När man i skriften från Musikhögskolans 75-årsjubileum läser om Gunnar Sjöqvists period som chef för Musikkonservatoriet–Musikhögskolan får man en känsla av att perioden var en enda lång framgångssaga, där det ständigt blev bättre och bättre förutsättningar för institutionen, mycket tack var hans insatser.

Under hans verksamhetstid låg Musikhögskolan i den pampiga byggnaden Fridhemsborg vid Limhamnsvägen och sedermera även i den intillliggande byggnaden Berittehus. Fridhemsborg ägdes av skeppsredaren och Allhemsförlagschefen Einar Hansen som hade ”stil” som en ledstjärna.

Stil var också något Gunnar Sjöqvist stod för. Vi är många som minns hans stiliga och artiga sätt bakom det stora mörka skrivbordet i det exemplariskt städade arbetsrummet på Fridhemsborg.

Vi tänker på Gunnar med värme och tackar honom för hans stora insatser i musikens tecken.

prodekan Konstnärliga fakulteten.

rektor Musikhögskolan i Malmö.

Tanzaniamissionären Margareta Nilson, har stilla insomnat i en ålder av 88 år.

Vår kära vän Margareta föddes den 18 februari 1926 i Växjö. Hennes unga, ensamstående, arbetslösa mamma kunde inte ta hand om lilla Carmen Margaret, som blev hennes namn, utan hon adopterades tidigt av Anna och Cornelius Nilson i Malmö. Här fick hon ett kärleksfullt hem och hade ett livslångt, varmt och innerligt förhållande till båda föräldrarna.

Efter avslutad skolgång i Malmö genomgick Margareta treårig sjuksköterskeutbildning vid Södra Sveriges sjuksköterskehem i Lund och i anslutning till detta arton månaders barnmorskeutbildning.

Margareta blev övertygad kristen vid 18 års ålder, vilket blev avgörande för hennes fortsatta yrkesinriktning. Hon kände Guds kallelse att åka ut till missionsarbete i Afrika. Efter vidareutbildning i England och barnmorsketjänst i Stockholm, Göteborg och Malmö antogs hon, tillsammans med Gudrun Ahlden, född Klang, som Malmö Elimförsamlings missionärer. De reste 1955 till Nkinga missionssjukhus i Tanzania, en resa som då tog 28 dagar.

Här arbetade hon fram till sin pension och fick vara med om utvecklingen av detta sjukhus. Tidigt startades barnmorskeutbildning där. Margareta var en av initiativtagarna och blev dess rektor under några år. Senare startades också en sjuksköterskeskola.

Efter sin aktiva period påbörjade Margareta ett projekt för kvinnor som fick lära sig att läsa, sy och baka och fick basal sjukvårdsinformation.

Under viloperioderna i Sverige var Margareta också aktiv. Hon genomgick högre utbildning för sjuksköterskor och var från 1969 under perioder anställd som vårdlärare vid Malmö högskola.

Hon förkovrade sig vid Lunds universitet i olika ämnen som etik, psykologi, religionskunskap, forskningsmetodik och gerontologi. Hon var en omtyckt lärare och föreläsare.

Hon var aldrig ovillig att rycka in där det behövdes, till exempel då hela Söderslätt var insnöat 1979. Margareta hämtades då vid ett tillfälle med bandvagn för tjänstgöring vid medicinska kliniken i Trelleborg.

Hon engagerades också av rödakorskretsen på Söderslätt där hon var välkänd och väl känd.

Hennes paradis på jorden var skånelängan i Västra Torp där hon andades ut tillsammans med sina vänner och vårdade sin trädgård där hon odlade grönsaker, bär och frukt.

Margareta var en positiv, nyfiken och levnadsglad person. Hon var intresserad av människor och djur, särskilt hundar som var hennes sällskap, både i Afrika och härhemma.

Omvärlden upptäcktes genom resor till bland annat Israel, Ryssland och olika länder i Europa och Afrika. Hon besteg Kilimanjaro vid nästan 50 års ålder.

Under sina sista år, då hon hade svårt att besöka sin hemförsamling i Malmö, fann hon sin andliga hemvist i Ljungkyrkan i Höllviken där hon kände sig hemma och blev väl mottagen av många goda vänner. Hon hade också en trogen vänkrets från sin aktiva tid i Malmö pingstförsamling.

Margareta fick sluta sina dagar på äldreboendet Gläntan i Anderslöv där hon bodde de sista åren och fick utomordentlig vård och omsorg.

Vi är tacksamma över att ha fått lära känna Margareta och bär med oss många ljusa minnen.

Professor Gunnar Sjöqvist, före detta rektor vid Musikhögskolan i Malmö, har, som tidigare meddelats, gått bort tre månader före sin 100-årsdag. Han sörjes närmast av barnen Jerker, Alexandra och Annika med makar samt barnbarn och barnbarnsbarn.

Om Gunnar Sjöqvists betydande insatser som musikpedagog och kritiker har andra redan vittnat. Vi vill lyfta fram ytterligare en av hans roller: den passionerade boksamlaren som under åttio års tid lyckades bygga upp ett unikt bibliotek med ryska författare på svenska.

Det började 1933 då hans flickvän, och sedermera hustru, Märta gav honom den nyblivne Nobelpristagaren Ivan Bunins roman ”Byn” i julklapp. Bunin gjorde ett så mäktigt intryck på den unge mannen att han bestämde sig för att börja inhandla allt han kunde komma över av det ryska. Hans kollektion fick sitt slut helt nyligen när han beställde hem en färsk samling noveller av Michail Bulgakov: ”Djävulens vändkrets”. Däremellan ligger fyrtio hyllmeter ryska böcker.

Den ryska litteraturen gav honom något som tycktes gå utöver allt han fann i andra länders litteratur. Visst satte han Thomas Mann och Eyvind Johnson högt. Men han kände, vid sidan om dessa giganter, ett ständigt behov av det djupt mänskliga – det ofta oskiljaktigt sorgsna och komiska – i den ryska ordkonsten.

Vad tog han helst till sig? Svårt att säga. Han kunde varva Turgenjevs herrgårdsprosa med Andrej Kurkovs moderna Putinsatir. Han levde med i Varlam Sjalamovs mörka fångskildringar samtidigt som han upptäckte nya sidor i den unge Dostojevskijs novellkonst. Hans klassikerkärlek var stor – ändå kunde han landa i Nick Perumovs science fiction-historier.

När han häromåret trängde in i Lars Klebergs Tjechovstudie förstod han att han hade försummat Tjechovs humoresker: ”Jag hoppas kunna rätta till det där misstaget i framtiden – om det nu är tillåtet för en 97-åring att uttrycka sig så.”

En gång krockade samlaren med en konkurrent på Thulin & Olssons antikvariat i Göteborg: den i alla avseenden store skådespelaren Benkt-Åke Benktsson som råkade vara lika hängiven den ryska litteraturen. Mitt framför ögonen på Benkt-Åke lyckades han knipa ett exemplar av Gogols ”Revisorn” i en äldre översättning. Snart greps han av ruelse. Efter en föreställning på Göteborgs stadsteater gick han in i Benkt-Åkes loge och överräckte Gogolvolymen, prydligt inslagen i ett presentpaket.

Gunnar Sjöqvist var en livsnjutare. Han befann sig i strålande form ända fram till slutet och valde att aldrig tala om döden. Varför skulle han göra det? Han bejakade livet. ”Inte en dag utan musik”, var hans motto. Han kunde ha lagt till: ”Inte en dag utan litteratur.” Åtta decenniers ryskt läsande mellan Bunin och Bulgakov – det är oöverträffat.

Professor Gunnar Sjöqvist, Bjärred har avlidit vid 99 års ålder. Han sörjes närmast av barnen Jerker, Alexandra och Annika med familjer.

Som folkskollärare i Kulladal i Malmö undervisade han 1950–1965 i schemats alla ämnen, men lade särskild vikt på musik. Det väckte uppmärksamhet när han med elever ur fjärde till sjätte klass 1953 framträdde i Sankt Petri med flerstämmiga kanons från renässans och barock: ”Med friskhet och entusiasmen blev de unga sångarna ett lydigt och smidigt instrument i sin ledares händer.”

Föredömligt fortsatte han så hela sitt långa liv: skrev sakkunniga musikrecensioner under den diskreta signaturen -q-, ledde 1959–1971 som direktör Malmö musikkonservatorium och kunde sistnämnda år byta titel för att som rektor bygga upp den statliga Musikhögskolan.

För stadens samtida och framtida musikkultur hade Gunnar Sjöqvist en betydelse som inte kan överskattas.

Även på riksplanet uppmärksammades hans arbete. Han blev 1965 ledamot av Musikaliska Akademien, 1965–1981 medlem av dess styrelse och han fick 1982 Akademiens medalj för tonkonstens främjande. Då Salomon Smiths kammarmusikförening år 2000 hade verkat i 90 år firade han denna vitala skånska musikinstitution, där han var verkställande styrelsemedlem, med en jubileumsskrift. Likaså utgav han en skrift om Musikhögskolan, då det 1982 var 75 år sedan den började som privat musikkonservatorium. I Musikrevy medarbetade han bland annat med artiklar om Honeggers och Prokofievs kammarmusik. Själv spelade han långt upp i åren viola i kammarmusikensembler tillsammans med gamla vänner.

Kulturpersonligheten Gunnar Sjöqvist intressen sträckte sig långt utanför musiklivet. Han hade en komplett svit av Svensk litteraturtidskrifts 48 årgångar men irriterades av att register saknades: han gjorde det då själv och De Nio tackade 91-åringen med ett stipendium på 20 000 kr. Bland 10 000 böcker i hans bibliotek hade rysk litteratur en rangplats, en ”i det närmaste komplett samling till och med år 2000” av allt som var översatt, men även original.

Han berättade om björnkramen han fick av Rostropovitj då han efter en konsert gav den store cellisten en 1800-talsutgåva av Lermontovs, Pusjkins och Koslovs dikter. Vid sina resor till Musikakademien sökte han i Stockholms antikvariat efter första upplagor och fick ihop en komplett samling av bland andra Eyvind Johnson, Harry Martinson, Frans G Bengtsson och Piraten. ”Strindberg hade jag samlat in tidigare med början under gymnasietiden”, skrev han då vi under han sista år hade en livfull mejlkontakt.

tidigare kulturchef i Kvällsposten och direktör för Rikskonserter

Barbro Leggat, journalist från Malmö och mångårig krönikör i tidningen Allas, har, som tidigare meddelats, avlidit. Hennes närmaste är döttrarna Pernilla och Emma med familjer.

Man hade aldrig tråkigt i Barbros sällskap. Hon var en intelligent, slagfärdig och nyfiken person. Men mest av allt var hon rolig!

När vi nu sätter oss ner och minns Barbro och alla hennes tokigheter kiknar vi av skratt. Mellan tårarna, såklart. För vi saknar henne oerhört och kan inte riktigt fatta att hon är borta. Världen har blivit tristare.

Barbro Leggat var en strålande skribent. Hon värkte fram sina texter och lade själ och hjärta i varje mening.

Journalistkarriären började på en lokaltidning i Mellanskåne på 1960-talet och fortsatte på allt större arenor i Europa. Stjärnor som Ray Charles, Frank Zappa och Rod Stewart har blivit intervjuade av Barbro. Den sistnämnde kunde fnissande konstatera att de hade likadana frissor.

Hennes repertoar hade inga gränser; träffande personporträtt, tänkvärda relationsreportage och glada kåserier flödade ur Barbros penna.

Men hon var främst de små tingens stora skildrare. Barbro kunde som ingen annan se humor och drama i vardagens bagateller.

Eftersom Barbro lämnade en del åt slumpen hamnade hon ofta i dråpliga situationer och hon bjöd generöst på sig själv i sina texter.

Det blev mer än tusen kåserier i Allas där hundratusentals trogna läsare följde hennes äventyr varje vecka. Hon hade alltid nya projekt på gång och var nyss färdig med sin senaste kåserisamling.

Barbro älskade England, där hon bott och verkat i omgångar. Men hennes största kärlek var de båda döttrarna Pernilla och Emma och barnbarnen Samuel, Vilgot och Archie. Om dem pratade hon alltid med den största stolthet och värme.

Det är många som nu följer en av sina bästa vänner till graven.

Som Barbro själv hade skrivit: Hon kommer att besöka oss i våra drömmar. Och hon är en välkommen gäst!

Margareta Wirmark, litteraturvetare och professor emerita vid Lunds universitet, från Uppsala, har gått bort. Hon blev 78 år. Hennes närmaste är maken Bo och döttrarna Anna och Elin med familjer.

Begåvad, rättfram och stridbar – med okuvlig lust och förmåga till arbete, forskning, vänskap och kulturskapande. Som litteraturvetare och dramaforskare var Margareta Wirmark framstående. Hennes sista bok, ”Gif doft i blomma”, behandlar Harry Martinsons dramatik. Titeln är från en dikt av Martinson, men för också tanken till en målad trärelief av Bror Hjorth.

Vi lärde känna Margareta som den övertygade förkämpen vid tillkomsten av en ny mötesplats för konst: Bror Hjorths hem och ateljé i Uppsala. Bror Hjorth gick bort 1968.

I nära samspel med Bror Hjorths hustru Margareta, hans son Ole och Bo Wirmark levde visionen av hur hela denna miljö skulle kunna bli tillgänglig för alla. Några få politiker i kommunen drev också denna tanke. Men det skulle dröja innan Uppsala kommun enades om ett beslut. Debatten var ti dvis het och negativ. Frågan är om opinionen hade vänt till det positiva om inte Margareta Wirmark dessförinnan tagit initiativet till Bror Hjorth-föreningen.

Margareta var en drivande ordförande i samarbete med en stark och vital grupp. Huset öppnades på prov. En medveten konstpedagogisk verksamhet utvecklades kring konstupplevelsens villkor. Under tiden gick debatten vidare och det blev dags för kommunfullmäktige att ta ett avgörande beslut om bildandet av en stiftelse.

Margareta Wirmark sände då för Bror Hjorth-föreningen en välformulerad och visionär skrivelse till alla ledamöterna. Hon framhöll de positiva erfarenheterna av försöksverksamheten och värdet av den unika miljön. Kommunensbeslut medförde att Bror Hjorths Hus blev ett skapande konstnärsmuseum med en kommunal stiftelse. Stiftelse och förening har fortsatt sitt fruktbara samarbete.

Margareta Wirmark jordfästes den 14 mars i sin hembygds Trosa lands kyrka. En tid senare ordnade familjen en minnesstund i Bror Hjorths hus med vänner och medverkande från de intensiva åren kring tillblivelsen av ett öppet Bror Hjorths hus.

Många framhöll också vad Margareta betytt för deras skrivande. Hur hon granskat texter och stöttat trevande manusförfattare och senare som dramaprofessor i Lund med skärpa och stöd handlett sina doktorander.

Den tacksamma insikten om betydelsen av Margareta Wirmarks gärning och anda lyste klart.

Sven-Olof Öhrvik, professor emeritus vid Lunds tekniska högskola, har avlidit, 86 år gammal. Hans närmaste är hustrun Lotte och fyra döttrar.

Sven-Olof Öhrvik kom till Lunds tekniska högskola (LTH) och Institutionen för tillämpad elektronik 1986 som professor i elektronik, efter en karriär som utvecklingschef på Ericsson Radio Systems i Kista. Detta sammanföll lyckligen i tiden med att Ericsson beslutat starta mobiltelefoniutveckling i Lund, vilket bland annat resulterade i att Ideon grundades.

Under sina år på institutionen byggde visionären Sven-Olof upp en verksamhet med forskning och utbildning i den absoluta framkanten av radiovetenskap och elektronikkonstruktion.

Institutionen växte kraftigt under den tiden och en omfattande såväl teoretisk som tillämpad forskning växte fram.

Sina gedigna teoretiska och praktiska kunskaper förmedlade han generöst till studenter och doktorander i kurser med utomordentligt välgjord dokumentation.

Sven-Olof Öhrvik var en god ledare och en fin pedagog. Med en ödmjuk ledarstil ledde han institutionen fram till sin pensionering, och såg ett flertal av sina doktorander avsluta sina studier, vilka för många av dem medfört en karriär inom mobiltelefoni.

Genom hans omfattande kontaktnät, inom Sverige och framförallt internationellt, kom institutionen, LTH och Lunds universitet att bli välkända i den radiovetenskapliga världen. Ett exempel på detta är den verksamhet, som han inspirerade till på University of California, Berkeley, både genom forskningsprojekt och undervisning.

Hans visioner tillsammans med en obändig entusiasm har haft en avgörande inverkan på mobiltelefonins utveckling i världen. Hans verksamhet på Ericsson och LTH samt hans samarbete med flera andra svenska institutioner, är viktiga orsaker till Sveriges ledande position inom mobiltelefonin globalt.

Sven-Olof var en god ledare och vän och hans bortgång är en stor förlust för oss. Mobiltelefonin och radiovetenskapen har förlorat en diskret och blygsam nestor.

För Institutionen för elektro- och informationsteknik, LTH

Sven Kalthoff, Blentarp, har avlidit efter en kort tids sjukdom i en ålder av 86 år. Han efterlämnar makan Ingrid, efter 62 års äktenskap, och barnen Peter, Martin och Maria med familjer.

Sven föddes i Nosaby utanför Kristianstad. Han växte upp i en stor familj, i ett hem med lanthandel. I den stora trädgården, som delades av en kanal, metade han, badade och byggde husbåtar. Hans far – invandrad från Tyskland på 1920-talet – var chef för byns frivilliga brandkår, och Sven deltog gärna i utryckningarna.

Efter studentexamen vid Kristianstads högre allmänna läroverk och allmänna värnplikten vid flottan tog han folkskollärarexamen vid seminariet i Helsingborg.

Under sina yrkesverksamma år jobbade han som folkskollärare med tjänst i Skåne, Blekinge och Halland samt en tjänst som folkbibliotekarie i Blentarp. Speciallärarutbildning vid Malmö högskola ledde till undervisning på mellan- och högstadiet i Sjöbo kommun.

Önskedrömmen om pilotyrket konkretiserades i ett segelflygcertifikat.

Intresset för bilar och bilorientering fanns hela livet och ledde till utmärkelsen Årets rattmästare. Att möta våren i Adigedalen, med husvagn och sedermera husbil, blev ett måste både före och efter pensioneringen. Resorna i Europa varvades med sommarlivet i Blekinge skärgård.

Sven var en person som många kommer att minnas som kärleksfull och omtänksam och för hans goda hjärta.

Han hade alltid tid att lyssna, ge råd, bygga lådbilar eller prova den senaste tekniken.

Livsnjutaren och musikälskaren har släppt gaspedalen.

Nils Kalthoff

Helena Zymler Svantesson, barnreumatolog från Lund, har avlidit, 89 år gammal. Hennes närmaste är sönerna Sven och David med familjer.

Vid årsmötet 2012 utnämndes Helena Zymler Svantesson till hedersmedlem i Svenska kvinnors vänsterförbund (SKV) Lund och uppvaktades med blommor och en tavla som visade vår uppskattning för hennes insatser inom förbundet. Hon var en framstående och omtyckt SKV-medlem och en god förebild under de cirka sextio år då hon deltog i kampen för jämlikhet, rättvisa, solidaritet, fred samt visade att en annan värld är möjlig – som det står på tavlan.

Helena Zymler föddes i Bedzin i Polen och hennes liv har präglats av att hon med familjen tvingades bosätta sig i det judiska gettot i polska Lodz 1940. Hon förflyttades sedan till olika förintelseläger och befriades av sovjetiska trupper i maj 1945, men hon förlorade nästan hela sin släkt.

Tillsammans med Nina och Jerzy Einhorn kom hon via Danmark till Sverige. Hon utbildade sig till barnläkare, först i Uppsala men eftersom professorn på läkarutbildningen vägrade undervisa judar fick hon fortsätta i Stockholm.

Hon gifte sig med Gunnar Svantesson och de var vid den tiden aktiva i Clarté. De deltog i namninsamlingen mot atomvapen 1950.

Hon har berättat hur hon då träffade fantastiska kvinnor i SKV och gick med i föreningen. ”Vi gjorde så många konkreta saker, förutom fredsarbetet, som att driva på inrättandet av skolbespisningar och kommunala tvättstugor. Vi bidrog till förbättringar för barnomsorg, för kvinnors jämställdhet och i kampen för sex timmars arbetsdag.”

Helena Zymler Svantesson var med i SKV:s förbundsstyrelse och blev ordförande i SKV Lund–Malmö 1964. Hon var förtroendevald i Skånelandstinget och Lunds kommunfullmäktige för Vänsterpartiet, samtidigt som hon var barnreumatolog och mamma till två pojkar.

Hon skrev i ”Vi mänskor” om Kvinnornas demokratiska världsförbunds kongress i Frankrike 1957 där hon var SKV:s representant.

Senare skrev hon också om sitt liv och sina upplevelser under Förintelsen. Det var inte förrän på 1990-talet, som hon kunde börja berätta muntligen om allt det hemska. Då började hon också driva kampen mot nynazismen och besläktade ideologier, inte minst i skolor, för att förhindra rasism och ingjuta framtidstro hos ungdomarna.

SKV:s Lundaavdelning, med Helena i spetsen, uppmärksammade Förintelsens minnesdag och hade öppna möten på torget på minnesdagen av Kristallnatten, ofta med Helena som talare.

Före och långt efter pensioneringen ägnat sig Helena åt biståndsarbete för barn med funktionsnedsättning i Nicaragua och irakiska Kurdistan, där hon ledde personalen i ett rehabiliteringscenter som i dag fått namnet Helenakliniken.

Bodil Nilsson

Svenska kvinnors vänsterförbund i Lund

Fotograf Sixten Sandgren har avlidit i en ålder av 83 år. Han sörjs närmast av sambon Elisabeth Ribbegren.

En glad gamäng har lämnat oss. För visst var han en riktig gamäng, Sixten Sandgren, och en elegant sådan. När han gled in på Savoys Grill iförd paletå och Gélothatt, tittade runt, nickade med ett småleende och gled ut igen, visste man inte vilken sprallegubbe han egentligen var. Ett tätt umgänge sedan 60-talet har gett många skratt och Sixtens rättframma stil högg av många uppnäsor. Han hade en närmast magisk förmåga att höja stämningen i ett sällskap.

Hans bana som fotograf började med mode och människor, men kom genom åren att omfatta såväl inredning och miljö som industrifotografering.

Att han även var uppskattad som modell finns det flera bevis på. Vem minns inte den härligt skälmske prästen från kampanjen ”Ditt dagliga bröd” som öppnade dörrarna till Malmömarknaden för ett Ystadsbageri. Det var Sixten, iklädd prästkappa med vit krage och den klassiska elvan under hakan, och med en limpa i händerna. Till och med det etablerade prästerskapet applåderade, hörde av sig och ville ha kopior av annonser och butiksmaterial. Kampanjerna för ett verandaföretag, fotograferade i Borås djurpark, med Sixten som modell, hand i hand med schimpansen Daisy, är ett annat exempel.

Kallbadhuset på Ribban var den naturliga samlingspunkten. Inte ens efter sin senaste sjukhusvistelse svek han umgänget på Ribban. Stadigt två dagar i veckan bastades det och understundom hävdes en pilsner efteråt. Grillen och Ölskänken på Savoy förstås, så länge det begav sig, och så givetvis golfen i Bokskogen. Resor till München, Berlin och Prag med Sällskapet Ölhäfvarne och otaliga Köpenhamnsutflykter, såväl till kända vattenhål som till museer och konstutställningar.

Böcker och litteratur var ett stort intresse, Sixtens bibliotek var imponerande. Läslusten väcktes tidigt under umgänge med ungdomsvännen Bo Widerberg.

Minnena är många, som till exempel en speciell kväll i en rökig källarlokal i London. Det var som om dimman kommit inomhus, på scen ett ungdomligt Six Pistols och Sixten i högform talande flytande svengelska med bandet.

Det är många händelser som dyker upp från en lång vänskap och det är med glädje och värme vi tackar för den tid vi fick tillsammans med Sixten. Våra tankar går till Elisabeth som delade en stor del av hans liv och gav honom all omtanke, kärlek och värme.

Bengt Lindelöf och Pehr Malmström

för den inre kretsen i Sällskapet Ölhäfvarne

Ewe Wenngren, före detta verkställande direktör, i Eslöv har gått bort, 91 år gammal. Han sörjs närmast av barnen Anita och Erik med familjer.

Ewe Wenngren växte upp i Valbo, där hans far Engelbert Wenngren var stationsföreståndare.

1948 började Ewe som kamrersassistent på Ragnar Berg AB i Stockholm. Till Billingfors Långed kom han 1950 som kalkylchef. Han avancerade därefter till ekonomidirektör och blev vice vd 1959.

Ewe och hans familj flyttade till Eslöv sommaren 1965 och han blev då vd för Förenade Well AB. Vid nyår 1987 gick han i pension. Under dessa 22 år drev Ewe framgångsrikt företaget med en kraftig utveckling som resultat.

Ewes motto var: Aldrig slösa bort en frisk krona mot en sjuk krona!

En sak som kanske inte är så allmänt känd är att Ewe Wenngren, på 1960-talet, förde in bag-in-boxförpackningen i Sverige (plastpåse plus wellpapplåda). Först användes den som storförpackning för tjugo liter mjölk, avsedd för storkök, skolbespisningar och restauranger. Sedermera har denna förpackningstyp blivit en enorm succé för vin.

Ewe var med och grundade Eslövs golfklubb, och han deltog även aktivt i Eslövs affärsliv, bland annat genom sitt medlemskap i Rotary samt styrelseuppdrag i PK-banken (numera Nordea).

Efter sin pensionering anlitades Ewe av Eslövs kommun som ekonomiexpert.

Ewe gifte sig med Barbro Nevrell 1954.

Familjen tillbringade somrarna på sitt älskade sommarställe: huset på Tjärnö i Bohuslän. Där njöt man av båtturer, fiske samt fotografering av den vackra omgivningen och inte minst solnedgången över havet.

Barbro gick bort 2003, vilket tog Ewe mycket hårt.

Även om Ewes kropp varit lite skröplig på senare tid, så var hjärnan fullt vital och levererade hans torroliga humor in i det sista.

Barnen Anita och Erik var Ewe mycket stolt över och de ska vara mycket stolta över att ha haft en sådan pappa!

Jag är oerhört tacksam och glad över att ha haft Ewe både som chef i 22 år och som en fantastiskt trevlig kompis i 50 år!

Statshortonomen och agronomie doktorn Jan Johansson har avlidit i en ålder av 84 år. Han sörjs närmast av systern Barbro och hennes döttrar Susanne, Åsa och Marie med familjer.

Jan Johansson växte upp i Tovared i Kinnareds församling, där hans föräldrar hade ett jordbruk. Sedan han tagit realexamen började han praktisera inom trädgårdsyrket genom att arbeta i en plantskola.

Efter anställning i olika trädgårdsföretag och även praktik i Schweiz sökte Jan in till utbildning vid Alnarpsinstitutet. Där genomgick han Alnarps trädgårdsskola och blev utexaminerad trädgårdsmästare våren 1955.

Studierna i trädgårdsodling gav mersmak och redan hösten 1955 fortsatte Jan sina teoretiska studier och läste till hortonom under åren 1955–1957.

Men Jan ville förkovra sig ännu mer och efter hortonomexamen åkte han till USA och började studera vid Cornell University. Där avlade han masterexamen i ämnet fruktodling.

Våren 1962 återvände han till Sverige och började arbeta med fruktlagringsförsök på Alnarp.

Året därpå införlivades Alnarpsinstitutet med Lantbrukshögskolan. Omorganisationen innebar utökad satsning på forskning och försöksverksamhet med tillsättning av nya befattningar inom trädgårdsområdet.

Jan tillträdde 1963 en tjänst som försöksledare vid en nybildad avdelning med inriktning på prydnadsväxter. Där arbetade han med omfattande försök med snittblommor, krukväxter och även med prydnadsväxter på friland. Resultaten publicerades rikligt i Sverige och internationellt.

Parallellt med en krävande försöksledartjänst påbörjade Jan doktorandstudier och en avhandling om rosors näringsupptagning. 1977 försvarade han sin avhandling och blev agronomie doktor. Detta meriterade honom till tjänsten som statshortonom.

Jan Johansson var en mycket flitig person och ständigt redo att skaffa sig nya kunskaper.

Vi som lärde känna honom som stimulerande chef, kollega och medmänniska uppskattade honom mycket för hans klara intellekt och medmänsklighet. Genom Jans bortgång har vi förlorat en nära vän.

Förutom husbehovsodling till nytta och nöje hade Jan många andra fritidsintressen, bland annat naturen. Han var mycket intresserad av fågelskådning brukade vandra i fjällen med sin hustru Margareta.

Som pensionär återvände han till sin hembygd. Där var han även aktiv i kyrkligt arbete.

Helena Zymler Svantesson, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 89 år. Hennes närmaste är sönerna Sven och David med familjer.

Få Lundabor har ett så dramatiskt livsöde som Helena Svantesson, av judisk börd och född i Polen. Hon fördes till förintelselägret i Auschwitz, där nästan hela hennes släkt dödades. Själv överlevde hon, men 1946 drabbades judarna i Polen av en ny pogrom. Tillsammans med Jerzy Einhorn och dennes blivande hustru kunde hon ta sin tillflykt till Sverige. Där fick den lilla gruppen en läkarutbildning trots en vulgärt antisemitisk inställning hos en av Uppsalaprofessorerna.

Så småningom blev Helena Svantesson överläkare i reumatologi i Lund. Hennes mycket goda hand med sjuka barn är omvittnad.

Hon nöjde sig dock inte med att vara läkare. Genom 1973 års kommunalval kom för första gången ledamöter från Vänsterpartiet kommunisterna in i Lunds fullmäktige. Helena Svantesson var en av dessa fyra. Det blev mer av konfrontation i församlingen, men Helena kunde förena principfasthet med stor charm. Hon var även landstingsledamot.

Hon blev ordförande i Rädda Barnen i Lund och kom att göra särskilt stora insatser för barn i den irakiska delen av Kurdistan. Hon startade en hjälporganisation för kurdiska barn, och i huvudstaden Irbil fick jag tillsammans med bland andra Helena besöka ”Helena’s Center”, en verksamhet för funktionshindrade barn. Människor på gatan och Kurdistans ledare bemötte Helena med samma tillgivenhet och respekt.

Helena gjorde också hjälpinsatser i Centralamerika, särskilt Nicaragua.

Ytterligare en stor insats från Helena Svantessons sida var att informera i skolor och på andra håll om nazismens skändligheter. Hon hade upplevt dem in på bara kroppen. Outtröttligt talade hon om 40-talsnazismen och hon varnade för alla tecken på nynazism.

Helena Svantesson blev efter hand en liten och tunn människa, men hon är en av de stora i Lunds senaste halvsekelshistoria.

Bibliotekarie Anna Loman har avlidit i en ålder av 90 år. Hennes närmaste är barnen Jon, Malin, Göran och Niklas med familjer.

Anna växte upp på Torsberga gård utanför Eskilstuna. Barndomen i den stora släktkretsen, framför allt med de jämnåriga kusinerna, kom att betyda mycket för henne genom hela livet. Efter studenten i Eskilstuna gick hon en sommar på lanthushållsskola innan hon for till Stockholm, där hon bland annat läste latin vid universitetet. Hon utbildade sig till bibliotekarie och bildade familj. 1955 flyttade familjen till Lund och Lagerbrings väg.

De boende i området önskade 1957 att få en bokutlåningsstation. Önskemålet gick lätt igenom, eftersom man kunde erbjuda en egen bibliotekarie – Anna – som kunde sköta verksamheten. Anna åkte sedan runt som timanställd till de filialer som fanns i Stadsbibliotekets nät. 1964 hade hon avancerat till chef för Stadsbibliotekets barnavdelning, då utlokaliserad till Klostergatan 2. 1970 var hon med om att flytta in i det nya huset på S:t Petri kyrkogata 6, där det äntligen fanns plats för allt som hör en riktig barnavdelning till: sagorum, utrymme för klassbesök, barnbokspresentationer med mera. 1988 gick hon i pension.

Anna hörde till den tidiga generationen av barnbibliotekarier, som alltid värnade om barnens rätt till läsning och till bibliotek. Hon var en suverän sagoberättare och för många årgångar Lundabarn var hon ”bibliotekarien” – kanske litet barsk vid första mötet, men varmhjärtad och fördomsfri. Barnen gillade henne.

Anna kunde förstås mycket om barns läsning, men hade också en bred humanistisk allmänbildning. Det märkte vi som praktiserade för Anna på 1960-talet. Och som vi fascinerades också av hennes arbetsrum – ett strålande exempel på hur man kan behärska sitt kaos!

Efter sin pensionering vidareutbildade hon sig – hon skrev till exempel en uppsats i sophantering. Där kom hennes praktiska sida fram! Annars var det nog släktforskningen hon ägnade sig mest åt. Hon gick igenom det stora arkivet på Torsberga gård, renskrev gamla brev och gjorde släkttavlor.

Anna hade många strängar på sin lyra. 1976 for vi några stycken till Lunds vänort Nevers. Vi färdades i en folkabuss för att hålla kostnaderna nere. Under en sen körning tävlade vi om att citera dikter om månen för att hålla oss vakna. Anna vann.

Förre stadsarkitekten Sven Tynelius har avlidit, kort efter sin 100-årsdag. Han sörjs närmast av barnen Gunilla och Sten med familjer.

Sven Tynelius, nestorn bland landets stadsarkitekter, föddes 1914 i Härnösand.

Föräldrarna, postmästare Gustav Adolf Tynelius och hans maka Elin, flyttade runt till olika tjänster i landet. Detta gav Sven Tynelius nära kontakt med både Lund och Eskilstuna. På sistnämnda ställe tog han studenten 1934.

Han visade tidigt konstnärliga anlag och sökte in till landets då enda arkitektutbildning vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Professorn i arkitektur var den legendariske Gunnar Asplund. I kretsen av arkitekter från Stockholmsutställningen 1930 fanns också Uno Åhrén, som Svens lärare och inspiratör för stadsbyggnadsfrågorna.

Examensåret 1940 sammanföll med de stora inkallelserna till beredskapstjänstgöring.

Efter detta kunde han fullgöra sin utbildning vid Konsthögskolans arkitektlinje 1947.

Parallellt tjänstgjorde han hos Åhrén i Göteborg och vid stadsplanekontoret i Stockholm.

1946 valde Sven att återvända till sin hemstad Eskilstuna, där han verkade som stadsplanearkitekt till 1962. Han gjorde sig tidigt känd bland landets stadsarkitekter genom sin ovanliga förmåga att uttrycka sig i text och bild. Stadsbyggandet som en process med historiska rötter och långt framtidsperspektiv levandegjordes också av Sven.

I efterkrigsperiodens hausse av nybyggande gjorde han sin röst hörd i bevarandefrågorna. I Eskilstuna stod han för restaureringen av Sundbyholms slott och bevarandet av Rademachersmedjorna.

Men han var också en pionjär i trafik- och parkeringsfrågor genom studier av flygbilder som visade var bilarna befann sig över tiden. 1962–1970 var Sven Tynelius stadsbyggnadsdirektör i Lund och dessutom stadsarkitekt.

En tid var han även tillförordnad professor i stadsbyggnad vid Lunds nystartade tekniska högskola.

Sven avslutade sitt yrkesverksamma liv som stadsarkitekt i Norrköping, där samarbetet med antikvarier för bevarandet av industrilandskapet blev en höjdpunkt i hans gärning. Några år efter pensioneringen var han en flitig redaktör för tidningen Stadsbyggnad.

Som min morbror var han också min mentor och förebild för gärningen som stadsarkitekt.

stadsarkitekt i Stockholm 1984–89 och 1993–2010

Larry Andow, socialdemokratisk politiker från Lund, har avlidit. Han blev 75 år. Närmast sörjande är döttrarna Lena och Maria med familjer.

Larry Andow, socialdemokrat, före detta kommunalråd och ordförande i Lunds kommunfullmäktige, är död. Han dog som sig bör för en riktig politisk kämpe på arbetarrörelsens högtidsdag, första maj. Våra fanor vajade och ska fortsätta vaja varje år för Larry och hans – och andras – insatser, för partiet och vår rörelse.

Många av våra minnen kring Larry handlar om glädje och skratt. Få av oss har haft så nära till skratt och bus som i Larrys sällskap. Han kunde lätta upp de jobbigaste situationer. Men Larry minns vi också för hans målmedvetenhet och envishet i strävan att nå fram till politiska mål och beslut. Han drog sig aldrig för att ta sig an praktiska uppgifter, men han väjde heller aldrig för en debatt med de politiska motståndarna.

Larry hade förmågan att prata med alla sorters människor. Han kände otaliga Lundabor som han diskuterade och gnabbades med. Som kommunfullmäktiges ordförande mötte han dignitärer från när och fjärran som han gav uppmärksamhet och omsorg utan att någonsin imponeras. Han bjöd i alla situationer på sig själv och blev en uppskattad person för detta.

Under många valrörelser var Larry och hans kompis Erik Rylander ett pålitligt radarpar: de lagade och ställde upp valtavlor och försåg dem med affischer. Dåtidens valrörelser bars upp av dessa tavlor och uppskattningen var stor när segervalen var i hamn. Då hade förmodligen Larry själv talat med femtusen Lundabor under sina turer på cykeln runt om i stan, på gator och torg och i bastun på badhuset. Bättre valarbetare får man leta efter.

Sina nära och kära höll Larry ifrån offentligheten så gott han kunde. Hustrun Brita, som dog för några år sedan, var centrum i Larrys liv och hennes bortgång tvingade honom att ta itu med sysslor som Brita alltid hade servat honom med. Döttrarna Lena och Maria fanns till hands, men aldrig i ljuset av den officielle Larry.

För några år sedan fördunklades Larrys liv av en ”skandal” som fick stor uppmärksamhet. Utan att ta ställning i sakfrågan kan vi konstatera att Larry aldrig slutade sörja att hans omdöme fick en törn. Vi måste påpeka att han uträttade hundrafalt fler bra saker, för Lundabor och för det socialdemokratiska partiet. Ett misstag under fyrtio år i offentligheten är inte svårt att lägga åt sidan.

Vi fem har arbetat nära Larry i många år och upplevt en härlig kamrat som både väckt glädje och irritation. Det har inte funnits många som Larry och det kommer inte att finnas många Larry i framtiden. Vi är glada och tacksamma över att just vi lyckades pricka in honom under vår tid i politiken.

Margareta Dovsjö (S), Claes Göran Jönsson (S), Gunnar Jönsson (S), Britt-Marie Lundqvist (S), Lennart Prytz (S)

Björn Karlson, professor och psykolog, har avlidit i en ålder av 59 år. Han sörjs närmast av hustrun Jannika och de vuxna döttrarna Ellen, Amalia och Augusta.

På 1980-talet knöts Björn Karlson till avdelningen för arbets- och miljömedicin vid Skånes universitetssjukhus och blev sedermera chef för dess beteendevetenskapliga sektion. Sedan 2010 innehade han jämsides professuren i arbets- och organisationspsykologi vid Lunds universitet.

Den största delen av sitt yrkesliv ägnade Björn åt arbetsmiljöfrågor med tonvikt på arbetsmiljöns påverkan på den psykiska hälsan.

Trots att Björn var en öppen person är det nog få som känner till att han i sin ungdom flottade timmer på de värmländska älvarna. Kanske bidrog erfarenheterna av att balansera på hala stockar, med risk för att trilla i Klarälvens kalla vatten, till hans intresse för arbetsmiljön.

Björns intellektuella nyfikenhet gav ständigt upphov till nya forskningsidéer och hans tillskott till arbetsmiljöforskningen är omfattande: från förfining av diagnostiken vid skador i nervsystemet till följd av kemikalieexponering, genom förståelsemodeller för elöverkänslighet, till tidig upptäckt av stress och neuroendokrina rubbningar vid utmattning samt metoder för en hållbar arbetsåtergång efteråt. Björn ägde också en enastående skicklighet i att finna vägar till konkreta tillämpningar av sin psykologiska spetsforskning.

På den nationella arenan var Björn högt ansedd, inte minst för sin talang att kombinera biologiska och psykologiska forskningsfynd till modeller för hur stress kan leda till ohälsa. Han hann medverka i över femtio vetenskapliga artiklar och bidrog på talrika internationella konferenser.

Förutom sitt djupa och breda teoretiska kunnande hade Björn en sällsynt lyhördhet för både patienter och kollegor. Han var kamratlig och utan prestige. Ett pärlband av doktorander har Björn att tacka för betydelsefulla insatser i processen mot en färdig avhandling Själv såg Björn alla sina insatser som självklara medan hans lugna och varma sätt var en stor tillgång för oss alla.

Vi sörjer att en stor vetenskaplig och personlig inspiratör nu är borta.

Störst är dock förlusten för hustrun Jannika och de vuxna döttrarna Ellen, Amalia och Augusta.

Universitetslektorn och docenten Olof Nordström, Lund, har avlidit. Han skulle ha blivit 93 år i slutet av maj. Närmast sörjande är döttrarna Karin och Lena.

Körsbärsträden längs Sölvegatan i Lund stod i sin vackraste blomning när budet om Olof Nordströms bortgång nådde oss. Större delen av sitt akademiska liv var han i olika roller knuten till Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet.

Uppvuxen i Lessebo kom han som Växjöstudent 1942 till Lund för att snabbt göra geografin till sitt huvudämne. Blott tio år senare kunde han disputera. Då hade hans krafter redan tagits i anspråk av institutionen, och följdriktigt klättrade han på tidens akademiska stegpinnar, som amanuens och biträdande lärare, docent och tillförordnad professor. Som en av de första blev han 1960 universitetslektor.

Olof Nordström var en synnerligen aktiv person både inom och utom universitetet. Hans beundransvärda arbetskapacitet kom att omfatta politiska uppdrag, fackligt arbete och innehav av ett flertal skilda befattningar inom universitetet.

När tjänster som institutionschef, prefekt, tillkom på 1960-talet blev han en av de första. Han kom att inneha denna tjänst till sin pensionering 1986. Han upprätthöll prodekanusämbetet 1974–1977 och var under flera år ordförande för Samhällsvetenskapliga fakultetens utbildningsnämnd.

Dock är det ändå som institutionens prefekt vi kollegor minns honom. Som sådan bidrog han till att skapa ett fungerande arbetslag, där frihet och ansvar fördelades, men där prefekten alltid fanns som avgörande stöd.

Med sekreterare och andra medarbetare såg han också till att den sociala gemenskapen hölls vid liv, med den institutionsövergripande utflykten ”allemanut” i juni och lussefirandet med glögg i december.

En prefekt ska allting bestyra, och institutionens ordnade ekonomi var hans stolthet. Likväl saknades sällan medel till nya projekt. Det kunde gälla grundkursens bussexkursioner i Skåne och Småland, fortsättares fältkurs i utlandet eller mångårigt lärarutbyte med England. Självfallet såg han också till att ämnet kom med på miljökurser, liksom på utländska samhällsvetares introduktionskurs.

Han var också en engagerad forskare både när det gäller vetenskapliga arbeten och utgivning av läroböcker för grundskolans högstadium och gymnasiet. Hans avhandling om bruk och omland i Småland följdes av forskning om främst svensk glasindustri, inom vilket område han tillhörde landets främsta. Även u-landsforskningen låg honom varmt om hjärtat. Genom sina goda kontakter med Sida erhöll institutionen medel för intresserade doktorander att söka sig till skilda utvecklingsländer, främst i Afrika. Denna forskning har efter hand vuxit till ett av de mest framgångsrika områdena vid institutionen.

Olof Nordström var glad i goda vänners lag. Dock såg man honom sällan så glad och stolt som då han ännu på ålderns höst trampade hemåt på cykeln till sin hustru Ingrid efter ännu en fullföljd lång simtur på Högevallsbadet.