Journalisten och kåsören Barbro Leggat från Malmö har, som tidigare meddelats, avlidit, vid 72 års ålder. Hennes närmaste är döttrarna Pernilla och Emma med familjer.

Världen har blivit tristare, skrev Titti Holmquist i sitt minnesord över Barbro Leggat.

Vi som växte upp i kvarteret Gudhem tillsammans med ”Mabbos”, som var alla lekkamraternas smeknamn på Barbro, minns hennes förhäxande berättartalang.

Regniga dagar när allt var trist hände det att Mabbos drog med sig hela gänget ned i källaren till ”svarta dörren”, och där berättade hon spökhistorier så att vi knappt vågade gå hem. Vad som fanns bakom den svarta dörren var det ingen som visste säkert och därför var det fritt fram för blivande kåsören Barbro att verkligen fabulera.

Finns det någon annan kåsör som börjat sin bana som spökhistorieberättare?

Blev någon riktigt rädd satte Mabbos, som också var moderlig, knorr på svansen. En gång hade hon berättat om spöket som kom i mörkret på en damcykel och som genom att bara titta på hundar som hade skrämt barn, fick hundarna att försvinna in i väggen. Hon tillade: ”Spöket var tvunget att använda damcykel för spöket kunde inte lyfta på benet. Det var tur att det var ett spöke och inte en hund.” Skratten bröt loss och rädslorna försvann!

Mabbos var inte direkt förtjust i att ”stå-där-och-bara-hoppa-upp-och-ned-igen-och-igen” som hon kallade detta att hoppa rep för.

Hon ville hellre ha den frihet som brännbollen innebar. Vi spelade på gräsmattorna mellan husen. När det skulle väljas lag var Mabbos, som också var empatisk, snabb med att se till att inte samma kompis blev vald sist varje gång, genom att välja in den som var i riskzonen näst sist i stället.

Innan ordet tonåring hade slagit igenom, var det trädgårdsmästaråldern man kom in i vid 13 års ålder. Då fick vi arbetsbok från skolan. Det innebar att vi hade tillstånd att arbeta på trädgårdsmästeri på sommarlovet. Vi tävlade om vem som kunde plocka flest jordgubbar och fick femtio öre per liter. Inte så lite eftersom en liter i affären kostade tre kronor. Mabbos sade att snabbaste sättet att plocka jordgubbar på var att inte smaka på för många!

Efteråt cyklade vi ofta och badade på Ribersborgs kallbadhus för ”två liter jordgubbar”, det vill säga en krona, som badbiljetten kostade då, på 1950-talet.

Våra vägar drog i många fall till skilda delar av världen, men då och då korsades de igen med glada leenden av igenkännande. Med Mabbos, som nu var journalisten och kåsören Barbro Leggat, blev det lite speciellt, för vi kunde ju alltid följa henne genom reportagen och de dråpliga kåserierna.

Tack, Barbro, för alla dina kåserier, varav några ska samlas i en ny bok som vi kan läsa, nu när tillvaron har blivit tristare. Kanske blir titeln ”Lady Mabbos på luffen i London”.

Larry Andow, socialdemokratisk politiker från Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit. Hans närmaste är döttrarna Lena och Maria med familjer.

Larry och jag träffades regelbundet varje fredag på badhuset i Lund i ett mycket trevligt gäng gubbar. Vårt gemensamma mål var att ”tvätta bort” den gångna veckan och vi kände oss på något sätt som nyfödda.

Vi träffades alltid nybadade klockan 12.15 på fiket. Stämningen var hög, rolig och kravlös. Vi passade på att ”lösa världsproblemen”. Allt var ju möjligt och vi hade fredagsmiddagen och helgledigheten framför oss. Detta var en stund vi längtade efter, och vi hade bara så trevligt. Någon berättelse från levande livet blev till och med ämne för predikan i Lunds domkyrka.

När jag först träffade Larry blev jag blev omedelbart övertygad om att jag framför mig hade en mycket levande och förståndig person med stor livserfarenhet.

Jag älskade att höra Larry berätta om sin livsvandring och klassresa.

Som liten pojke tog han hand om och stallade in torghandlarnas hästar på torget i Karlskrona. Priset för detta var tio öre per häst. Larry hade redan då en stark vilja och tog hand om två hästar samtidigt med dubbel förtjänst. Det var bara det att Larry var liten till växten, så när de båda hästarna reste upp sina huvud så följde den lille pojken Larry med upp i luften och hängde sprattlande mellan hästarna. Men tack vare att han redan då hade stark vilja och envishet kunde hästarna ändå föras till stallet.

Jag ville att man skulle göra en dokumentärfilm om Larrys liv och då skulle den inledande scenen vara hästarna och den lille sprattlande pojken som högt sade sådant som man ju inte får säga i kyrkan.

Som vi vet så blev Larrys liv händelserikt med många och stora insatser. Han har uträttat så mycket och det blev så bra.

Jag tackar Gud för att jag fick träffa Larry.

Jag är övertygad om att Larry var ärligheten själv. Både mot sig själv och sin omgivning. Han har en plats i mitt hjärta och jag skall alltid minnas honom.

Helena Zymler Svantesson, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 89 år. Hennes närmaste är sönerna Sven och David med familjer.

Mitt första möte med Helena var på 1960-talet, då vi blev ganska nära grannar i ett bostadsområde på Mårtens Fälad i Lund.

Efter några år blev vi närmare vänner, båda som föreningsmänniskor. Helena var ordförande i Rädda Barnen och jag i Lunds FN-förening.

Det var underbart att se hennes varma intresse för och kärlek till barn, en sida som visade sig på många sätt: först och främst i kärleken till sönerna, men naturligtvis också i jobbet som överläkare på barnreumatologen i Lund.

Det var som representant för Rädda Barnen Helena först reste till Kurdistan i slutet på 1980-talet för att hjälpa barn som blivit föräldralösa efter Saddam Husseins massmord. Hon ombesörjde att 63 små barn på barnhem så småningom fick komma till olika familjer i staden Sulaymaniyya i norra Irak i Kurdistan.

Kring millennieskiftet bildade hon Stödföreningen för kurdiska barn, SFKB, där hon själv blev ordförande. Tack vare bidrag från generösa människor, företag och organisationer kunde de här barnen få växa upp i trygga hem och gå i skola. Ledstjärnan för SFKB:s arbete var FN:s konvention om barnets rättigheter.

Länge reste Helena, i egenskap av barnläkare och med stöd av IM, ett par gånger om året till ett rehabiliteringscenter för barn med funktionsnedsättningar i staden Irbil i Kurdistan. Det centret har fått namnet Helena Center. Helena passade då också på att hälsa på ”våra” barn i Sulaymaniyya.

De 63 barnen har, med några få undantag, klarat grundskola och gymnasium. Nu är de vuxna. Somliga är gifta och har barn, en del har jobb som till exempel lärare och några har fortsatt att studera. Det var en fröjd för Helena att veta detta. Denna oerhört fina insats har också blivit hedrad av kurdernas riksorganisation i Sverige.

Men Helenas kärlek till barn och unga tog sig också andra uttryck. l många år tillhörde hon som judinna gruppen ”Förintelsens ögonvittnen”. Dessa beundransvärda – nu få – personer har länge vittnat om de fruktansvärda förhållandena i de nazistiska förintelselägren där miljontals människor gasades ihjäl under andra världskriget. Helena har besökt många högstadie- och gymnasieskolor i Skåne och berättat om sin tid i Auschwitz–Birkenau. Det är en storslagen insats som dessa ”överlevare” gjort och gör för att åstadkomma ett slags ”vaccination” och främja fortsatt kamp mot rasism, diskriminering, antisemitism.

Själv har jag varit med Helena i flera skolor och sett hur unga killar i årskurs nio gråtit av medlidande när Helena berättat att hela hennes familj förintades i dödslägren.

Vi i SFKB sörjer Helena oerhört mycket och känner stor tacksamhet för hennes många fina, starka och solidariska livsgärningar!

Vår beundran för henne är stor. Trots allt·hon varit med om visade hon ändå livsglädje. Detta visade hon till exempel när hon en gång i Malmö stadsbiblioteks föreläsningssal plötsligt reste sig upp och till klezmermusikanternas toner dansade runt bland publiken, graciöst och glatt, strålande av levnadsglädje.

Så minns man henne gärna, vår modiga, späda, starka Helena!

Larry Andow, socialdemokratisk politiker från Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit. Han efterlämnar närmast döttrarna Lena och Maria med familjer.

Larry hade politiska förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna i Lunds kommun i över trettio år. Han började sin politiska bana med uppdrag som ledamot i Tekniska verken 1974 och var sedan andre vice ordförande där i nio år. Han var kommunalråd under sju år och ordförande i byggnadsnämnden i fyra år. Larry var ledamot för S i Lunds kommunfullmäktige i trettio år varav åtta år som ordförande.

I samband med att en socialdemokratiskt ledd majoritet bildades efter valet 1988 blev Larry ordförande i byggnadsnämnden. Då, liksom nu, var det bostadsbrist i Lund, och Larry arbetade kraftfullt och målmedvetet för att öka bostadsbyggandet, vilket resulterade i färdigställandet av ett rekordstort antal bostäder.

Larry var också ledamot i styrelsen för Socialdemokraterna i Lund under flera år. Han arbetade mycket och intensivt, inte minst i samband med valrörelserna då han var ett oslagbart vallokomotiv med sitt mycket stora kontaktnät.

Larry var slagfärdig i de politiska debatterna, och drev med stort engagemang och entusiasm de socialdemokratiska frågorna, i de olika politiska organ där han hade uppdrag. Larry hade mycket stor social kompetens och hade vänner i alla politiska läger.

När Larry, efter valet 1994, fick frågan om han ville åta sig ordförandeskapet i kommunfullmäktige, så var kommentaren: ”Då får jag ju vara tyst”. En ordförandes uppgift är i första hand att fördela ordet och se till att beslut kan fattas. Lunds kommunfullmäktige är en livaktig och talför församling och det är ofta många förslag som ska hanteras i samband med att beslut ska fattas. Den uppgiften klarade Larry galant.

Oavsett uppgift tog Larry sig an sina uppdrag målmedvetet och med stort engagemang. Han var arbetargrabben från Karlskrona som stod stadigt med båda fötterna i de socialdemokratiska värderingarna om rättvisa och solidaritet.

Vi minns Larry som en färgstark person och en engagerad partivän. En positiv livssyn var kännetecknet för Larry och han var en eldsjäl som outtröttligt och engagerat arbetade för de socialdemokratiska idéerna och visionerna.

Det var aldrig tråkigt i Larrys sällskap. Med humor och charm underhöll han oss med anekdoter och berättelser – både självupplevda och andras – till exempel om när han under sin ordförandetid i kommunfullmäktige parkerat sin cykel framför rådhuset och blev upprörd när den var stulen. ”Det stod ju att det var min – det stod King på den.”

Det är ett litet axplock av vår partivän Larrys Andows insatser och de minnen som vi har av honom. Larry såg trots sin sjukdom fram emot att delta på första maj. Att Larry slutade sina dagar på arbetarrörelsens högtidsdag känns symboliskt. Vi saknar dig, Larry!

Bodil Andersson Rack, Lund, har avlidit i en ålder av 50 år. Hennes närmaste är maken John, dottern Lily och mamma Märta.

Bodil föddes i Ramsele i Ångermanland, men flyttade som 8-åring till Råneå i Norrbotten. Hon visade tidigt intresse för språk och kommunikation. I unga år hade hon flera brevvänner som ofta försågs med långa och engagerade redogörelser, i regel med många utropstecken. Bodil behöll flera av sina brevvänner i vuxen ålder även om breven ersattes av mejl, sms och personliga möten. Engagemanget, kontaktfrekvensen och utropstecknen bestod.

Efter gymnasiestudier i Luleå och drygt ett år som au pair i London kom Bodil till Lund för universitetsstudier 1984. Hon blev legitimerad logoped 1989.

Trots en lågmäld framtoning, var Bodil driftig och passionerad. Hon genomförde envist och kontrollerat det hon hade föresatt sig. ”Lagom” var ingenting för Bodil. Det var allt eller inget. Oftast allt.

Bodil tränade på Gerdahallen och utbildade sig snart till gympaledare. Hon förberedde omsorgsfullt musiken till sina träningspass och hade här nytta av sin stora musikalitet. Under flera år var Bodil också aktiv i Lunds Akademiska Kör och senare i Allhelgona Motettkör.

Som logoped specialiserade sig Bodil på läs- och skrivsvårigheter. Hon var i början av 1990-talet projektledare på dyslexiförbundet FMLS och arbetade som logoped och utbildare på Lernia AB. I början av 2000-talet bildade hon egna företaget Spella AB. Hon var också delägare i Oribi AB och deltog där i utvecklandet av rättstavningsprogrammet Stava Rätt, som utkommit i flera versioner. Arbetet medförde internationella kontakter och Bodil fann då sin livskamrat John.

Bodil flyttade till John och Johns söner Josh och Sam i York, England 2005. År 2007 föddes dottern Lily. Bodil ville att Lily skulle få uppleva ”svensk lucia på dagis och galonbyxor”. Därför gick flyttlasset tillbaka till Lund 2010.

Bodil älskade att planera – särskilt festligheter. Vi minns de minutiösa förberedelserna inför bröllopet i Ekshärad, Värmland 2008. Trots att Ekshärad inte precis ligger nästgårds för många var uppslutningen stor. ”Detta är vad Bodil vill – klart vi kommer!”

Bortsett från talang och begåvning minns vi Bodil i första hand som vän. I vilket sammanhang hon än rörde sig fann hon alltid nya vänner, samtidigt som hon lyckades bevara de gamla.

Med sin öppenhet mötte hon människor förutsättningslöst och hon fick många att känna sig som ”en speciell vän”.

Det blir tomt utan Bodil, men vi som har fått förmånen att lära känna henne kommer att minnas henne med stor värme.

Catharina Stenqvist, Torna Hällestad och Lund, har avlidit vid 63 års ålder. Hon var professor i religionsfilosofi vid Lunds universitet och efterlämnar närmast sin käraste, Eva Österberg, och brodern Gunnar Stenqvist med familj.

Sorgen och saknaden efter Catharina är bortom ord. Kanske därför att det viktigaste hon sade var det hon gjorde. Catharina var alltid redo att lyssna och stödja, men också att dela egna tankar och bekymmer.

Hos Catharina parades stor integritet med en fantastisk öppenhet. Hon delade ofta det som hände henne och som påverkade henne.

Aldrig var det utfläkande. Aldrig urskillningslöst. Alltid äkta, i stort som i smått.

Så var Catharina också som religionsfilosof. Brottandet med stora frågor om liv och död stod helt oantastligt i mitten. De bearbetades med vitalitet, inte i grubblande. De var viktiga och allvarliga, men i Catharinas sällskap blev utbytet kring dem aldrig tungt eller trist.

Catharina omhuldade starkt mångfalden i det religionsfilosofiska seminariet.

Självfallet ska allt diskuteras och granskas, men lika självklart ska var och en ha rätt att följa sitt spår och att vandra sin religionsfilosofiska väg. Så helt öppen för individen, utan att vara individualistisk. Men också så anti-auktoritär och anti-elitär utan att vara mjäkig eller kravlös. Så chosefri och utan prestige var Catharina.

Denna hållning bottnade i en stark intuition naturligtvis. Men också i ett skarpt intellekt. För Catharina stod inte intuition och känsla i motsättning till tanke och intellektuell bearbetning.

Catharina var på det sättet mycket hel. Alldeles oerhört hel. Mycket närvarande och i det avseendet helt omystisk.

Catharina sörjs av familj, kolleger, doktorander, studenter och många, många vänner i ett stort nätverk från när och fjärran.

Kanske är det så att när sorgen drabbar så handlar det om saknad. För mig innebär denna saknad också en oerhörd tacksamhet och glädje över det liv som blivit en del av mitt. Så oerhört fint det är, men nu plötsligt också så oerhört sorgligt.

Patrik Fridlund, vän och kollega

Sven-Olof Öhrvik, en pionjär och visionär inom mobiltelefonin, har, som tidigare meddelats, hastigt avlidit vid 85 års ålder. Närmast sörjande är hustrun Lotte och deras fyra döttrar.

Sven-Olof föddes i Stockholm 1928. Han tog civilingenjörsexamen i elektroteknik på Kungliga Tekniska högskolan 1951 och under 1954 blev han såväl teknologie licentiat på KTH som civilekonom vid Handelshögskolan i Stockholm.

Han anställdes på Ericsson (dåvarande SRA) 1956, där han först blev ansvarig för utveckling av militära radiolänkar. Därefter var han under 25 års tid chef för den centrala utvecklingsavdelningen vid Ericsson Radio.

Han blev 1986 utnämnd till professor i tillämpad elektronik vid Lunds Tekniska högskola och var verksam där fram till sin pension.

Under sin långa tid som chef för utvecklingsavdelningen introducerade han flertalet nya teknologier som innebar att företaget alltid låg på yttersta framkanten: införandet av transistorer i sändarstegen på 1950-talet, mobil dataöverföring och bärbar polisradio på 1960-talet, mikroelektronik för personsökare och mobiltelefoni NMT (nordisk mobiltelefoni) under 1970-talet.

Han var också den som tog initiativet till forskningen inom digital mobiltelefoni, som senare skulle bli GSM. Detta initiativ omfattade inte bara Ericsson utan också professorer vid landets tekniska högskolor och dåvarande Televerket. Detta placerade Sverige i en ledarposition i forskarvärlden vilket lade en viktig grund för Ericssons framgångar inom GSM.

Han hade en fantastisk förmåga att ta in ny teknik och se in i framtiden. Detta skapade en entreprenörsanda som än idag har stor betydelse för hur ledande innovationer skapas på Ericsson.

Sven-Olof var också en underbar person med stor mänsklig värme och positiv utstrålning.

Han belönades med KTH:s stora pris 1994 och var ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin.

Bodil Andersson Rack, logoped, har avlidit, i en ålder av 50 år. Närmast sörjande är maken John, dottern Lily och modern Märta.

Inom dyslexivärlden i Sverige vet de flesta vem Bodil var. Hon kunde som få koppla ihop teori och praktik. Föreläsningarna hon gav drog mycket folk på dyslexikongresserna, hon kunde tala inför både vanligt folk och professionella logopeder. Hennes stora, stora kontaktnät var närmast legendariskt.

Trots att hon kom från nordligaste Sverige blev Lund hemvisten i hela hennes vuxna liv.

Hög ambitionsnivå var en självklarhet, det var så redan i studierna till logoped och som reseledare i Lunds Akademiska Kör.

Bodil sade en sen kväll i början av sin karriär att rättstavningsprogrammen i datorerna inte alls fungerade bra för det hon ville göra i sin undervisning. En av oss svarade att man lätt skulle kunna göra ett bättre. Bodil såg alltid till att saker hände, alltså skaffade hon pengar och körde igång ett projekt.

Så enkelt att skriva rättstavningsprogrammet var det nu inte, för Bodil höjde ribban hela tiden. Men just därför blev det så bra att det används i de flesta svenska skolor idag. Det blev faktiskt grunden till företaget Oribi AB som i dag har en handfull anställda.

Bodil hade också att annat företag – Spella AB – i vilket hon gjorde dyslexiutredningar och höll föreläsningar. Hon tappade aldrig kontakten med praktiken i landsting, skolor och organisationer.

När Bodil gifte sig gjorde hon det rejält, med ett extra ståtligt bröllop i Ekshärad i Värmland där hennes morfar hade varit kyrkoherde. Då fanns redan lilla dottern Lily och många tillresta vänner från hela Sverige och England fick ta del av den totala lyckan.

Vi saknar Bodil, både som varm och nära vän och som professionell medarbetare. Dyslexiförbundet FMLS sätter rubriken ”Dyslexi-Sverige har sorg” på sitt meddelande om Bodils bortgång, och det är just nu oändligt sorgligt för oss. Men allra mest tänker vi på John, Lily och Märta.

Elsa Åberg, en av de största och äldsta operaentusiasterna i Malmö, har avlidit, 90 år gammal. Närmast sörjande är dottern Ewa-Birgitta och sönerna Erik och Lennart med familjer.

Elsa Åberg föddes i Göteborg, men flyttade snart till Malmö, där hon gifte sig och fick tre barn.

Elsa betydde mycket för Operakonstens vänner i Skåne, OVIS, som jag hade glädjen att grunda 1980, och i vars styrelse hon satt redan under pionjärtiden och många år framåt.

Hon gladde sig mycket åt att sammanslutningen fortfarande finns i ett allt hårdare kulturklimat och att man så sent som i år, tack vare nuvarande ordförande Ingemar Olander och vice ordförande Jörgen Oldbring, fått en förnämlig medlemstidning i färg.

Elsa tillhörde den typ av människor som sprider gemyt varhelst de drar fram. Hon var dessutom en generös och godhjärtad dam, som gärna upplät sitt hem – fyllt av musiklexikon, skivor, noter och bibliografier – till OVIS möten, vilket mycket bidrog till sammanhållningen och glädjen i styrelsearbetet.

Många gånger var hon också värdinna för olika artister efter operapremiärer på Malmö stadsteater.

Eftersom Elsa också hade en praktisk sida ordnade hon på senare år så att hon fick bo nära teatern där hon var en flitig gäst: precis mitt emot Teaterhotellet på Holmgatan och nästgårds till den, i höst 70-årsjubilerande, vackra byggnaden vid Fersens väg, numera Malmö Operas hemvist.

Jüri Maran, i Ängsbyn utanför Höör, har avlidit, 69 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Christina och de båda sönerna Ants och Jonas med familjer.

Hösten 1944 flydde många estländare över Östersjön till Sverige. I Visby på Gotland fick flyktingarna genomgå läkarkontroll och avlusning och utfodrades. Männen samlades i egna baracker och kvinnorna bodde för sig – utom alla gravida kvinnor, som blev inkvarterade i Odd Fellows lokaler. Där möttes våra familjer första gången.

I slutet av oktober transporterades de vidare till Nybro och Nybro Brunn, en anläggning som stod tom under vinterhalvåret och som hastigt gjorts om till flyktingförläggning.

Redan efter ett par dagar där fick Elsa Maran värkar och kördes till BB i Nybro, följd av min mor Hille dagen efter.

Jüri och jag kom till världen med två dagars mellanrum och vi döptes samtidigt i Nybro kyrka. Elsa blev min gudmor och Hille blev Jüris.

Familjen Maran bosatte sig sedermera i Malmö och vi hamnade i Lund.

I brist på släktingar i Sverige fick Jüri bli min storebror, han var ju två dagar äldre än jag. Våra familjer umgicks mycket. Jüri och jag träffades ofta fram till tonåren.

Sedan skildes våra vuxna liv åt för att på 1980-talet åter sammanstråla på Bosjöklosters golfbana. Vi har sedan dess varit oskiljaktiga.

Det blir inget gemensamt 70-årsfirande i höst, för jag har mist en ”storebror” och vän.

Förre expeditionschefen Lennart Olsson, Malmö, har avlidit, 93 år gammal. Han sörjs närmast av syskonbarnen.

Lennart växte upp i Tobakshejdan i Ystad, där många andra Ystads IF-profiler växt upp.

Skolgången genomförde han i Ystad. Efter detta började han som lärling och medhjälpare vid bussarna i samma stad. Efter några år anställdes han på Scan i Ystad. Han blev trogen detta företag under hela sitt yrkesverksamma liv. Förutom i Ystad kom han att tjänstgöra i både Malmö och Kävlinge.

Militärtjänstgöringen gjorde han vid I 7 i Ystad. Här var han med och blev svensk militärmästare i handboll 1942.

Inom korpen i Ystad var han engagerad i bowling och hockey-pocky. Idrottsmässigt ägnade han sig åt handboll, först i IFK Ystad 1940–43 och sedan i YIF från 1943 som målvakt. När han flyttat till Malmö spelade han för IFK Malmö under ett antal år.

Lennart kom med i YIF:s veteraner 1993 och deltog aktivt i verksamheten så länge hälsan stod honom bi.

I våras donerade han hela sin samling idrottsböcker till YIF, då han skulle flytta från sin lägenhet i centrala Malmö till ett äldreboende i Hyllie.

Vi minns denne gentleman med glädje!

ordförande i Ystads IF:s Alliansförening

Förre överläkaren och docenten Tomas Gejrot, Åhus, har avlidit. Han blev 90 år och sörjs närmast av hustrun Gunnel, barn och barnbarn.

Tomas Gejrot föddes 1923, tog studenten i Nyköping och blev medicine doktor och docent vid Karolinska institutet. 1968–1988 var han chef på öronkliniken i Kristianstad.

Han sökte sig nästan alltid till något utöver det vanliga. Ett tidigt exempel på detta var när han 1951 var den yngste kirurgen hos Röda Korset under Koreakriget. För detta fick han sextio år senare ett diplom och ett personligt brev från Sydkoreas president.

I Tomas Gejrots vetenskapliga artiklar finner man en faiblesse för ovanliga sjukdomar. Så handlade till exempel hans avhandling 1964 om tumören glomus jugulare, en sällsynt åkomma som kan ge hörselnedsättning och yrsel. Artiklarna om detta blev internationellt mycket uppmärksammade. Vanliga, men ofta svårförklarliga symtom, som yrsel och öronsus, ingick i hans intressesfär.

Han var Svensk ÖNH-tidskrifts förste och mångårige redaktör. Åren 1979–1980 var han ordförande i Läkaresällskapet i Lund och 1987 invaldes han i Kungliga Fysiografiska sällskapet.

Med Tomas Gejrot har en nestor inom medicinhistorien gått ur tiden. Han var en av dem som skrivit flest medicinhistoriska artiklar i Sverige. Det började i Svenska Läkartidningen med den mycket intressanta morbus Ménière 1961 och sedan med ”Om Döbeln och hans blessyr”. Tomas Gejrot svarade för en egen spalt i Läkartidningen under många år och skrev i den och i andra tidskrifter ett par hundra medicinhistoriska artiklar och recensioner. Han var naturligt nog också under många år redaktör för Sydsvenska Medicinhistoriska sällskapets skrifter. 1991 blev han docent i medicinens historia vid Lunds universitet.

Kristianstads och Åhus historia stimulerade honom till ett antal skrifter och föredrag, bland annat om sjukvård och hälsa. Även helt andra lokala företeelser roade honom. Han skrev till exempel om sjönöten, vars sista naturliga förekomst i Sverige var i sjön Immeln.

Tomas Gejrot var en mycket sällskaplig och roande person och det skrattades alltid hjärtligt i hans närhet. Han var mycket frispråkig men ingen, inte ens de största potentaterna inom professionen, kunde bli arg på honom. Det var också med glädje och förväntningar vi såg fram mot sammanträffanden med Tomas Gejrot och han gjorde oss aldrig besvikna.

Direktör Gösta Renell, Onsala, avled den 5 maj, nära 81 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Miriam och sönerna Per och Jan med familjer.

Dalmasen Gösta Renell blev civilekonom på Handelshögskolan i Göteborg 1958 och anställdes på Volvo året efter. Han blev ekonomidirektör 1971 och var sedan under tjugo år en central gestalt i företaget.

Han ingick i koncernledningen från 1975 och som vice vd från 1981 fram till pensioneringen 1990.

Gösta Renell tillträdde som ekonomidirektör i en tid då den tidigare ledningen, med Gunnar Engellau, Per Ekström, Svante Simonsson och Per Eriksson, lämnade över till nästa generation. De hade, sedan slutet av 1950-talet, byggt upp Volvo till landets största och viktigaste företag. Koncernen gick nu in i en ny fas med Pehr G Gyllenhammar som chef. Ung dynamik kom in. Bygget fortsatte. Kursen var klar även om oväntade avvikelser ibland fick göras.

Gösta Renell blev det kloka valet som ekonomidirektör i den nya ledningen. Han kände det Volvo i detalj som nu verkade över hela världen med säljbolag och fabriker i många länder. Han hade en naturlig auktoritet, oftast med glimten i ögat, och gav klara direktiv med väl utsatta gränser för sitt ekonomifolk runt jordklotet. Samtidigt hade han alltid tid för ett personligt samtal där hans förmåga till inlevelse och kloka råd gav honom vänner för livet.

Ekonomidirektören i ett världsföretag syns inte alltid på bryggan, men hans skickliga arbete är en förutsättning för att seglatsen skall vara trygg också när stormarna går. Volvo var inte förskonat från sådana – såväl egna som naturliga, som de två stora energikriserna under 1970-talet. Gösta Renell blev här en trygg och sammanhållande faktor i en världskoncern.

En viktig roll för en ekonomidirektör är den som den omutlige sanningssägaren. Gösta Renell var här idealisk. Lugnt och sakligt, alltid diskret, framförde han sina övertänkta argument för Volvos bästa.

Gösta Renell var ingen jasägare. Han var tryggt övertygad om Volvos möjligheter att klara sig självt i den mest utmanande av industrier, bilbranschen. Han var av samma virke som de som så framgångsrikt, under första hälften av 1900-talet, byggde svensk exportindustri. Det var aldrig tal om flytt av huvudkontor till utlandet och framför allt inte om uppstyckning av företag.

Vi är många som saknar Gösta Renell, såväl inom Volvo som utanför, och i de många andra företag där han framgångsrikt kom att verka som ordförande och styrelseledamot.

Professor Catharina Stenqvist, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit. Hon blev 63 år. Hennes närmaste är livskamraten Eva Österberg samt bror och brorsbarn med familjer.

Catharina Stenqvist avled den 5 maj 2014 på hospis i Lund, bara några månader efter cancerdiagnosen. Hon föddes den 10 juli 1950 i Enköping.

Efter avlagd teologie kandidat-examen 1975 i Lund och prästvigning 1977 fortsatte Catharina med forskarstudier i religionsfilosofi. Hon disputerade i Lund 1984 på avhandlingen ”Simone Weil: om livets tragik – och dess skönhet”. Catharina blev 1987 utnämnd till docent i religionsfilosofi och blev 2001 befordrad till professor. Redan innan dess hade hon som universitetslektor verkat som ämnesföreträdare och ansvarig för forskarutbildningen sedan 1995. Hon blev Lundafakulteten trogen livet ut och var älskad och högt uppskattad av sina doktorander, kollegor och studenter.

Catharinas verksamhet som religionsfilosof var gränsöverskridande och vette åt fenomenologi och feministisk filosofi. Hon verkade även över fakultetsgränserna med handledning, mentorskap och forskning, bland annat i det tvärvetenskapliga projektet ”Förmoderna livshållningar – Idéer, dygder och värden i förmodern och tidigmodern tid”. Catharinas forskning har även handlat om mystika erfarenheter samt om hur de mänskliga gränssituationerna födelse och död påverkar människans livshållning.

Det akademiska sammanhanget kännetecknas av konkurrens och prestigetänkande. Catharina stod dock för det rakt motsatta. I ord och handling gjorde hon oerhört mycket för att lyfta fram och hjälpa andra; särskilt de doktorander hon så framgångsrikt handledde. Hennes eget tänkande utmärktes inte bara av en mycket stor mognad, ämneskunskap och skärpa utan också av en sällsynt prestigelöshet och intellektuell ärlighet.

Under hennes ledning blev forskarseminariet i religionsfilosofi vid Lunds universitet ett osedvanligt konstruktivt forum för filosofins stora och svåra frågor. Diskussionen var uppsluppen och kamratlig utan att förlora sitt krav på god argumentation. Catharina hade en fantastisk förmåga att fundera över vad det innebär att leva och samtidigt göra det till fullo!  

Sorgen och saknaden är stor; så är också vår tacksamhet för all hennes professionella och personliga omsorg och för att vi fick vara en del av hennes liv. Hon lämnar ett stort, stort tomrum efter sig.

docent i religionsfilosofi, Lunds universitet

filosofie doktor i religionsfilosofi, Lunds universitet

Som tidigare meddelats har Catharina Stenqvist, professor i religionsfilosofi i Lund, avlidit efter en kort tids sjukdom.

Hon kom hem från en konferensresa till Indien med diffusa magsmärtor och illamående i januari. Det visade sig vara en aggressiv bukspottskörtelcancer som spred sig till levern. Den 5 maj dog hon på hospis i Lund där livskamraten Eva Österberg vakade och sjöng för henne in i det sista.

Catharina Stenqvist var född den 10 juli 1950 i Enköping. Hon prästvigdes 1977 och blev teologie doktor 1984 och professor i religionsfilosofi vid Lunds universitet 2001. Från 2009 var hon ledamot av Agder Vitenskapsakademi (Kristiansand, Norge). Under ett antal år ingick Catharina i bedömningsgrupper för forskningsprojekt vid Svenska kyrkans forskningsråd och Vetenskapsrådet.

Hon efterlämnar ett stort tomrum, hos kolleger och vänner och hos sina doktorander. Vid sin död ledde hon ett av de mest livaktiga doktorandseminarierna vid CTR. Där samsades doktorander med renodlat analytisk metod med doktorander som skrev om franska fenomenologer eller om Augustinus. Tonen i seminariet var alltid hjärtlig, ibland utmanande men alltid respektfull. Trots de olika metodologiska utgångspunkterna och krav på intellektuell stringens fanns en insikt om att sanningen var något att söka, inget man ägde.

Catharina skrev sin doktorsavhandling om Simone Weil och disputerade 1984 på avhandlingen ”Simone Weil. Om livets tragik – och dess skönhet”. Livet igenom behöll hon ett intresse för de stora mystikerna, alltifrån Catharina av Sienna till Thomas Merton och Emilia Fogelklou, alla människor som gick egna vägar och sökte sig mot djupet. Catharina var själv som person en av de friaste, som i sitt krav på ärlighet vägrade att gömma sig bakom masker. Hennes chosefrihet, rättframhet och integritet gav henne många vänner.

Under hennes ledning skapade några av oss ett feministteoretiskt nätverk vid teologen i Lund. Catharina var också en av arrangörerna för en stor flervetenskaplig konferens om genus och religion. Hon hade ett stort internationellt nätverk med kvinnliga forskare. De senaste åren var hon, tillsammans med Marie Lindstedt-Cronberg, ledare för ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt kring förmoderna livshållningar.

Hennes egen forskning handlade om kärlek och om gränssituationer. Den religiösa erfarenheten, mystik erfarenhet som livssyn och människans existentiella belägenhet, med frågor om det onda, om kärlek och död, stod i fokus.

Vi är många som förlorat en nära vän och kollega och alltid kommer att minnas hennes trofasta vänskap. Sorgen blandas med stor tacksamhet, för allt hon betytt för familj och vänner, för studenter, doktorander och kollegor och genom sitt författarskap. De öppna samtalen är borta, men hennes tankar och minnet av hennes glada skratt lever.

, docent i etik, Lunds universitet, professor i etik, Svenska kyrkans forskningsenhet och Uppsala universitet

Professor emeritus i nationalekonomi Göran Skogh, Lund, har efter en tids sjukdom avlidit, 70 år gammal. Hans närmaste är hustrun Gunilla och barnen Erik, Elin och Frida med familjer.

Göran växte upp i en konstnärsfamilj i Värnamo där pappan var möbeldesigner och modern konstnär. Detta arv återspeglas i Görans förmåga till kreativt tänkande, skaparförmåga och entreprenörskap som utgör en röd tråd genom hela hans livsgärning. Med sin småländska företagaranda lade han grunden till rättsekonomins utbredning i Sverige och Europa.

Med sin avhandling ”Straffrätt och samhällsekonomi”, framlagd i Lund 1973, introducerade Göran rättsekonomi som forsknings- och undervisningsämne i Sverige. Intresset för rättsekonomi väcktes bland annat av Görans blivande fru Gunilla som arbetade som psykolog inom kriminalvården.

År 1974 startade Göran, tillsammans med juridikprofessorn Carl-Martin Roos, ett seminarium i ekonomi och juridik vid Lunds universitet. Seminariet utvecklades väl och 1977 kunde de arrangera ett internationellt symposium i rättsekonomi i Lund. Göran var en sann pionjär i att inse vikten av ett starkt internationellt forskningsnätverk och tvekade aldrig inför att knyta kontakter, oavsett om det gällde en student eller en Nobelpristagare.

Utifrån sitt växande kontaktnät tog Göran 1984 initiativ till European Association of Law and Economics (EALE), en organisation för forskare i rättsekonomi. Den första konferensen hölls i Lund. Idag är EALE en livskraftig organisation som knyter samman fler än trehundra rättsekonomer i Europa.

Bland rättsekonomer internationellt är Göran känd och hyllad som ”the founding father of EALE” och kanske kommer detta att bli hans främsta arv. För oss som följt Göran på nära håll är det tydligt att han internationellt är mer respekterad som forskare och nydanare, än han är i Sverige. År 2012 inrättades The Göran Skogh Award som delas ut till den bästa uppsatsen av en ung forskare vid den årliga EALE-konferensen.

Göran lämnade Lund 1998 för att bli professor i nationalekonomi vid Linköpings universitet. Efter några framgångsrika år där drabbades Göran tyvärr av sjukdom som i förtid tvingade honom att gå i pension.

Göran har fått leva ett lyckligt och intressant liv omgärdad av en varm och nära familj. Han har inspirerat och öppnat dörrar för oss som korsat hans väg. Han har varit en generös och omtänksam vän som trott på människors förmågor och möjligheter när de själva har tvivlat. Göran är sörjd och saknad av många.

Per-Olof Bjuggren och Göran Hägg

vänner och kollegor

Ruth Halldén har, som tidigare meddelats, avlidit, några veckor innan hon skulle fylla 87 år. Hon efterlämnar två barn: Martin och Nina, gift med Gunnar, samt fem barnbarn.

Ruth föddes i Sundsvall 1927 och flyttade efter studentexamen till Uppsala där hon studerade humaniora och avlade sin fil mag-examen 1951. Under studietiden skrev hon i Ergo och medarbetade i Upsala Nya Tidning 1953–63. Hon bevakade det då nya mediet tv, skrev kåserier och refererade debatter. År 1963 rekryterades hon av Olof Lagercrantz – alltid på spaning efter de bästa pennorna – till Dagens Nyheter och fick där den stora publik som länge såg henne som den ledande litteraturbedömaren.

Hennes goda anseende vilade på grundmurad beläsenhet och ett säkert omdöme. Ruth Halldéns unika stil var klar, konkret och rolig. Litteratur- och teaterkritik kompletterades med intervjuer, reportage med mera. Få hade öga för pretentioner, floskler och tidens dumheter som Ruth Halldén. Kåserierna var den perfekta formen för hennes genomroliga avklädningar; observera av fenomen, inte av personer. Ett par år i början av 1990-talet flyttade Ruth Halldén till Svenska Dagbladet.

Hon återkom till DN och medarbetade långt upp i åren. I ungdomen hade hon givit ut två diktsamlingar. I ”En bra bok” från 1991 diskuterade hon varför man ska läsa, och varför just skönlitteratur. Där gav hon förslag på femtio böcker med författarna rättvist fördelade mellan män och kvinnor. Ruths beläsenhet var ju vid, men den klassiska brittiska litteraturen stod hennes hjärta närmast. som man förstår av essäsamlingen ”Vid romanens rötter” från 1997 och ”Radikaler & viktorianer” från 2004. Mellan dem kom hennes ”Tankar om kultur”. Hon var en av de tidiga mottagarna av Gerard Bonnier-stipendiet och samma år, 1994, fick hon Lunds stads kulturstipendium.

Avgörande för henne på det personliga planet var mötet under Uppsalatiden med Sören Halldén. Som äkta par delade de intressen och inställning till livet. När Sören Halldén blev professor i teoretisk filosofi i Lund 1964 flyttade familjen till staden. De avstod från det strikta akademiska sociala livet och odlade i stället enskilda vänskaper vid avspända middagar i sitt kök eller trevliga utflykter.

Den som haft glädjen att höra till vänkretsen ska alltid minnas de rättframma och lättsamma mötena med ett par som trivdes så väl tillsammans. Jag har haft förmånen av ett halvt sekels vänskap. En beundrad och besjälad kulturförmedlare har gått ur tiden.

Britt Dahlström, litteraturhistoriker och vän

Eskil Lundberg, Stockholm, avled efter en kort tids sjukdom den 22 maj. Han föddes 1939 i Trelleborg. Närmast sörjande är hustrun Barbro och Eskils barn Estelle och Carl-Fredrik med familjer.

Eskil var den borne diplomaten. Efter att ha varit FN-soldat i Egypten 1960 började han en lång karriär inom utrikesdepartementet som Sverigefrämjare i Mellanöstern, Vietnam och Indien. 1982 blev Eskil ambassadråd i Peking. Det var hans första längre Kinavistelse och starten på ett livslångt levande intresse för landet. Som Sveriges generalkonsul i Shanghai blev han mycket uppskattad.

Efter pensioneringen var Eskil verksam inom Region Skåne och i flera andra svenska näringslivssammanhang. Han hjälpte mindre företag att utvecklas i Kina. Han var ledamot i styrelsen för Sweden China Trade Councils nya grupp för svensk miljöteknik. I dessa relationer kombinerade han sina eminenta, breda och djupa diplomatiska erfarenheter och kunskaper med ett godhjärtat engagemang för svenskt näringsliv. På världsutställningen i Shanghai gjorde han ett oförglömligt intryck på de kinesiska gästerna.

Eskil var mentor och i frontlinjen för Sveriges strävan att exportera innovationssystem till Asien. Han var en av våra största Kinakännare och -främjare. Han verkade för en ny samverkansmodell med Kina. Generöst och oegennyttigt delade han med sig av sin kompetens om hur det kinesiska samhället fungerar och vem som från tid till annan sitter i beslutsfattande ställning. Flera förstod att ta emot Eskils stöd och hans vidsynta insikter. På sjukbädden fick han beskedet att ett av hans adeptföretag – tack vare hans modell – nått stora framgångar i Kina.

Hans professionella stringens, stora integritet och goda omdöme – tillsammans med hans gentlemannaframtoning, skånska charm och estetiska sinne – gjorde honom till en enastående medmänniska.

Eskil var en god, uppriktig och pålitlig vän som hela tiden entusiasmerade andra till att växa i förädlingen av sina verksamheter.

I evig åminnelse. I stor tacksamhet och djup saknad.

Vännerna, Göran Adenskog, Tony och Katarina Clark, Sven-Thore Holm, Ewa Polano, Sten Söderberg, Elisabet Söderström, Ying Ying Wang och Åke Åredal

Professor Jure Piskur, Lund, avled den 18 maj i samband med en svår cancersjukdom. Närmast sörjande är hustrun Judita Gartner och sönerna Jan och Jure.

Jure föddes 1960 i delrepubliken Slovenien i dåvarande Jugoslavien. I samband med sin forskning besökte han stora delar av världen, men han höll alltid nära kontakt med sitt hemland och gladdes över dess nationella frigörelse. Det var med stolthet han 2012 mottog utnämningen till Ambassador of Science för Slovenien.

Efter studier i kemi och biologi, och efter ett kort forskningsbesök i Stockholm, flyttade Jure med nybildad familj till Canberra där han doktorerade vid Australian National University. Enligt honom själv var det här han blev en äkta molekylärgenetiker, i synnerhet efter att han lärt sig utnyttja jäst som experimentorganism.

År 1988 flyttade Jure vidare till Danmark där han arbetade först vid Carlsberg-laboratoriet och sedan vid Köpenhamns universitet och Danmarks Tekniske universitet i Köpenhamn. Här breddade han sin vetenskapliga erfarenhet till att även innefatta bananflugan Drosophila.

När Jure 2004 utsågs till professor i molekylärgenetik i Lund var hans viktigaste forskningsområden väl utmejslade. För det första intresserade han sig för hur DNA:s byggstenar bildas – och ombildas – i olika organismer, sträckande sig från bakterier över växter till människan. Syftet var att grundläggande förstå cellers funktioner, men också att utnyttja kunskapen för att bekämpa tumörer. För det andra undersökte han genetiken och kemin hos andra jästsvampar än den allmänt studerade öl- och bagerijästen. Även här handlade det om att förstå dess biologi rent grundvetenskapligt, men också att ge dessa alternativa jästarter ökad praktisk användning vid etanoljäsning.

Med stor kraft samlade Jure i Biologihuset i Lund en internationell forskargrupp kring sig för vilken han blev en inspirerande ledare. Många studenter, doktorander och andra forskare fick uppleva hans entusiasm och varma omtanke som mentor. Han var också en engagerad lärare som bidrog till att öka intresset vid Lunds universitet för hur biologiska forskningsresultat kan tillämpas. När Jure planerade en kurs i molekylär bioteknik var det till exempel självklart att den skulle innehålla ett moment om patentlagstiftning baserat på föreläsningar av forskare med erfarenhet från området.

Vid nyår 2014 var Jure beredd att lämna Lund för nya utmaningar i Danmark och Slovenien, men drabbades då av ett svårt sjukdomsbesked. Med sin återstående energi försökte han göra framtiden så bra som möjligt för sina studenter och medarbetare och för familjen. Han avled stilla i sin trädgård den 18 maj i en ålder av endast 53 år.

Jure berättade själv att han ville leva intensivt. Det gjorde han, och vi – kolleger, vänner och arbetskamrater – saknar honom djupt.

Professor Nils Carstam, Malmö, avled den 28 maj i en ålder av drygt 100 år. Han sörjs närmast av sönerna Bertil, Lennart och Ragnar med familjer.

Grundaren av handkirurgiska kliniken i Malmö Nils Carstam var en sann pionjär inom det handkirurgiska fältet, en nestor inom Malmösjukvården.. Dagens handkirurgiska klinik som länge varit ett flaggskepp inom sjukvården i Malmö är resultatet av den utveckling han initierade för drygt sextio år sedan. Otaliga patienter i Malmö och i södra Sverige som drabbats av skador eller sjukdomar i sina händer har genom åren behandlats vid handkirurgiska kliniken i Malmö där de alltid kunnat räkna med bästa tänkbara omhändertagande och specialistvård.

Nils Carstam föddes i Växjö 13 september 1913 och fick sin utbildning till läkare och kirurg i Lund under 40-talet. Under tjänstgöring vid sjukhuset i Växjö väcktes tidigt hans intresse för handskador när han fick behandla en stor mängd skadade händer från möbel- och glasindustrier i närområdet.

Genom besök 1950 hos amerikanska kollegor tillsammans med sin mentor, den svenske handkirurgen Erik Moberg, kunde Nils Carstam föra hem viktig ny kunskap om behandling av handskador, och efter hemkomsten från USA 1951 ställde professor Helge Wulff, chef på kirurgiska kliniken vid Malmö allmänna sjukhus, några vårdplatser till förfogande för handkirurgi under Nils Carstams ansvar. 1962 bildades en självständig handkirurgisk klinik, den första i Sverige.

1969 blev handkirurgi en egen specialitet, mycket tack vare Nils Carstams initiativkraft. 1973 bildades på Carstams initiativ Svensk handkirurgisk förening. Nils Carstam hade ett rikt internationellt nätverk och var bland annat hedersledamot i såväl den amerikanska som den brittiska föreningen för handkirurgi. 1979 tilldelades han av regeringen professors namn och1992 förärades Nils Carstam titeln ”pioneer of hand surgery” vid en internationell handkirurgisk kongress i Paris.

Nils Carstam var en man med öppna sinnen och många intressen. Han var en erfaren bridgespelare och han hanterade såväl tennisracketen som golfklubban med stor skicklighet ända upp i hög ålder. Han var mycket konstintresserad och hade en särskild faiblesse för tavlor med handmotiv. I sin avskedsföreläsning 1979 ”konst och konstigt om händer” gav han en bred exposé över handmotiv inom konsten.

Vi som haft förmånen arbeta med Nils Carstam minns en gestalt med resning, integritet och stort allvar i sin gärning. Han var en man med stil, en hedersman som alltid uppträdde oklanderligt i vit skjorta och fluga. Nils Carstam ingav stor respekt men han hade alltid tid att lyssna till sina medarbetare och ge råd och vägledning. Han förhävde sig aldrig utan föredrog att hålla en låg profil. Han hade en mild och vänlig framtoning som bidrog till trivseln, sammanhållningen och vikänslan på kliniken. Vi, hans tidigare medarbetare, är tacksamma för allt han gav oss i form av ny kunskap och nya insikter inom det handkirurgiska fältet, och vi vill hedra honom för den viktiga roll han spelat för utvecklingen av svensk handkirurgi.