Entreprenören och radioentusiasten Kjell Ingemar Erik Ekholm i Höllviken har avlidit i en ålder av 79 år. Han efterlämnar närmast sambon, en son och tre barnbarn.

Kjell föddes i Sjöbo 1934 och flyttade vid 15 års ålder hemifrån för att börja arbeta i Tomelilla. Under sitt liv närde Kjell ett brinnande intresse för elektronik och amatörradio. Grundstenen till intresset lades den dag han skrevs in i det militära. Pliktverket visste att Kjell hade ett förflutet som musiker med taktkänsla och ansåg således att han lämpade sig utmärkt som signalist och morsetelegrafist vid S1 i Solna. Under sin militärtjänstgöring erhöll Kjell högsta betyg i telegrafering.

Efter det militära anslöt han sig till Malmö kortvågsklubb, en förening som sysslade med radiolyssning på kortvåg. Föreningen hade en klubbtidning som hette Malmö DX-are, och denna blev Kjell snart ansvarig för.

Via radion fick Kjell kontakt med människor från hela världen och skapade på detta vis ett mycket stort kontaktnät.

Radiointresset medförde att han under 1960-talet engagerade sig i Club Radio Syd och dess kamp för icke-statligt styrda radiosändningar. Radio Syd var en så kallad piratradiostation som kringgick det svenska radiomonopolet genom att sända popmusik, nyheter och reklam från en båt på internationellt vatten i Öresund. Club Radio Syd var dess stödorganisation.

Våren 1962 tog Kjell sitt sändarcertifikat i amatörradio. Denna licens innebar dels att han i radiokretsar kunde presentera sig som SM7TE, dels berättigade den honom att inneha och sälja amatörradioutrustning.

Tillsammans med Bengt Jonasson startade Kjell sommaren 1962 Firma Bejoken Import, ett företag som från början handlade med radioapparater och komponenter till dessa. Efter några år gick kumpanerna skilda vägar och Kjell stod som ensam ägare. Företaget växte och 1971 ombildades firman till ett aktiebolag och bytte namn till Bejoken AB. Företaget har under årens lopp vidgat sin försäljning och gått från att enbart sälja radiokomponenter till att vara en etablerad försäljare av elektronikkomponenter. 2012 firade företaget 50-årsjubileum.

Kjell efterlämnar sonen Kent, sambon Irena och barnbarnen Pernilla, André och Patrik. Många är de som med värme kommer att minnas den leende riddaren av vänligheten.

Som tidigare meddelats har Catharina Stenqvist, professor i religionsfilosofi i Lund, avlidit efter en kort tids sjukdom.

Vi representerar en av vänkretsarna utanför teologiska institutionen och har lärt känna Catharina genom Eva Österberg, hennes livskamrat. En del av oss har vandrat med Catharina. Det var Catharina som satte igång denna sommaraktivitet som vi haft så stort nöje av. Hon framkastade att hon gärna skulle vilja vandra på pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Någon annan intresserad? Vi var sex, inklusive Eva, som nappade.

Det blev början till underbara och ibland rätt tuffa vandringar längs pilgrimsleder i Spanien, Frankrike och Portugal och längs andra leder i Italien och på flera öar i Medelhavet. Det blev intensiv gemenskap i ständigt nya omgivningar. Catharina alltid med lätt bagage – inga vandringskängor för henne, ibland till och med sandaler – minsta ryggsäck även de första åren då vi bar allt vårt pick och pack själva, och med en liten påse dinglande i ena handen för det som skulle vara lättast åtkomligt under vandringen.

Vi kommer att sakna Catharina på våra fortsatta vandringar.

Catharina var viktig för oss i alla de diskussioner vi hade kring litteratur, musik och teater. Vi kom ofta in på livets existentiella frågor inte bara under vandringarna, utan också i samband med till exempel operaföreställningarna på Kino samt de många skådespel vi för eget nöje uppförde inom vår lilla Soppteater. Vi minns särskilt hennes analyser av Sofokles drama Antigone.

Catharina var en lättsam, glad och öppen person. Men hon var inte den som hördes högst och mest vid våra träffar för mat och prat. Ofta lågmäld och eftertänksam var hon en lyssnande person och kunde komma med verkligt inkännande kommentarer.

Vi är glada att vi lärt känna Catharina och haft henne som vän. Vi saknar henne mycket.

Universitetslektor Lars Ask, 85 år, Lund, gick bort den 1 juni 2014. Hans närmaste är makan Lisbeth samt barnen Cecilia, Sven och Katarina med familjer och bröderna Olle och Inge samt svägerskan Inger med familjer.

Lars Ask kom till Fysiska institutionen vid Lunds universitet 1954 där han 1965 disputerade i kärnfysik.

Han var en uppskattad forskare på Fysicum och blev 1966 erbjuden en lektorstjänst på den nyinrättade avdelningen för fasta tillståndets fysik vid Lunds tekniska högskola.

Att bygga upp en ny avdelning, som vid den tiden enbart bestod av två forskare (en professor och en lektor) samt tre doktorander, var en stor utmaning. Fasta tillståndets fysik var ett nytt vetenskapsområde inte enbart i Lund utan även i Sverige. Både forskning och undervisning behövde byggas upp från grunden.

Detta innebar att man bland annat var tvungen att skriva kompendier för alla tre kurserna eftersom det inte fanns några läroböcker i ämnet på svenska. 1971 utgav Gleerups förlag läroboken ”Elementär modern fysik” där Lars bidragit med avsnittet om fasta tillståndets fysik. Hans insatser i detta sammanhang var enastående, inte minst med tanke på att fasta tillståndets fysik var ett nytt ämnesområde även för honom. Men kanske var just detta en av anledningarna, vid sidan av hans stora entusiasm, till att han blev en mycket kompetent föreläsare som var ytterst uppskattad av studenterna.

Lars insatser var inte enbart inriktade på undervisningen. Han var också en utomordentligt skicklig administratör med utmärkta kontakter inom Fysicum. Detta hade en oerhörd stor betydelse framförallt under avdelningens uppbyggnadstid. Därutöver tog han också hand om avdelningen när avdelningsföreståndaren var på tjänsteresor och medverkade med stort engagemang när avdelningen anordnade internationella konferenser.

När det blev dags att ta ett gruppfoto fanns han oftast med i andra raden, när det var dags att göra en insats gick han gärna först.

Vid sidan av fysiken fanns hans stora idrottsintresse. Han hade blivit reservofficer i Kristianstad vid I6 och deltog i VM i militär femkamp 1954, som han vann med sitt lag. I Lund spelade han senare handboll för Lugi. Ingen målstatistik står till vårt förfogande, men att han efter en hård match gärna sökte sin vila på Österlen kan vi förmoda.

Lars Ask var mycket uppskattad av oss alla inom avdelningen, på Fysicum och av studenterna. 1994 lämnade han avdelningen för att gå i pension, saknad av vänner och kollegor.

En sista hälsning från vännerna på avdelningen för fasta tillståndets fysik vid Lunds universitet genom

Hermann Grimmeiss och Günter Grossmann

Kerstin Gamstorp i Malmö har avlidit, 92 år gammal. Hon sörjs närmast av vännerna.

Kerstin Gamstorp föddes i Lund 1922, där hon också växte upp. Hon studerade latin, religionshistoria och klassisk fornkunskap och varvade studierna med tjänstgöring som elev på Lunds stadsbibliotek. Hos Kerstin fanns tidigt en tanke på att arbeta med barn. Hon fick under sin tid som elev goda förebilder på bibliotekets barnavdelning. Efter ytterligare studier vid Skolöverstyrelsens biblioteksskola i Stockholm erhöll Kerstin sin första tjänst i Sundsvall.

När det nya stadsbiblioteket i Malmö stod färdigt 1946 erhöll Kerstin en ordinarie tjänst, i vilken service till såväl vuxna som barn ingick. På barnavdelningen fick hon den legendariska Helja Jacobson som chef, som redan 1914 hade handplockats av bibliotekspionjären Valfrid Palmgren till att bli chef för Malmös första barnbibliotek. Valfrid Palmgren besökte årligen Malmö stadsbibliotek medförande nya idéer. Härigenom kom Kerstin i kontakt med nya verksamhetsformer såsom sagostunder, programverksamhet, klassbesök, visningar och tävlingar. Kerstin var en av de sista som kunde ge självupplevda beskrivningar av möten med Valfrid Palmgren, banbrytaren för barn- och ungdomsbibliotek i hela landet.

Efter tio år i Malmö erbjöds Kerstin tjänsten som chef för barnavdelningen i Lund. Redan 1964 lockades hon emellertid tillbaka till Malmö till en motsvarande tjänst där.

Från 1958 och framåt var Kerstin engagerad på nationell nivå genom sitt uppdrag som sekreterare i Sveriges allmänna biblioteksförenings specialgrupp för barn- och ungdomsverksamhet. Under en period undervisade hon blivande bibliotekarier i barnbiblioteksverksamhet vid Biblioteksskolan i Solna och medarbetade i handboken ”Att arbeta i barnbibliotek”. Kerstin verkade också i många år som lektör i Bibliotekstjänsts bokinköpslistor samt arbetade med skolradioprogram och skol-tv.

Kerstins ledstjärna var i alla lägen att väcka läslust. Hon betonade betydelsen av ett brett, varierat utbud av ”lustläsningsböcker” och var skeptisk till att överbetona det ”lämpliga”. Kunskapsförmedlingen är det viktigaste i teorin, lustläsning i praktiken, menade Kerstin.

När Kerstin 2011 intervjuades med anledning av de svenska barnbibliotekens 100-årsjubileum såg hon tillbaka på sitt yrkesliv med glädje. Trots svårigheter att hävda barns och ungdomars rätt till bibliotek i en stundtals oförstående omgivning ångrade hon aldrig sitt yrkesval.

Kerstin var en synnerligen vänfast person, som långt efter sin pensionering höll kontakten med tidigare arbetskamrater. Vår pensionärsförening Dugg hade i henne en flitig medlem.

Själv mötte jag Kerstin redan under min utbildning till bibliotekarie och kom sedan att arbeta i hennes närhet under ett antal år. I svåra situationer var Kerstin till ett stort stöd, både på det yrkesmässiga och på det privata planet. Jag minns henne med glädje och tacksamhet!

Kommisarie Rikard Vigre, Höllviken, har avlidit. Han blev 54 år. Hans närmaste är hustrun Annika, barnen Filip, Josefin, Samuel och Linda, syskonen Anders och Charlotte samt fadern Jan.

Det var med bestörtning som vi mottog beskedet att vår nära vän Rikard Vigre alltför hastigt och oväntat ryckts bort precis före Kristi himmelsfärdshelgen.

Vi lärde känna varandra redan i slutet av 1970-talet genom ungdomspolitiskt engagemang i Malmö Muf, där Rikard satt i styrelsen tillsammans med oss.

Rikards samhällsintresse och sunda värderingar ledde via militärtjänstgöring på K1 i Stockholm, till en långvarig karriär inom polisen. Från patrullering och radiobilstjänst gick vägen vidare till flera år som engagerad utredare på stöldroteln.

Efter vidareutbildning inom data och systemområdet och några års arbete utanför polismyndigheten, återvände Rikard till polismyndigheten där hans kompetens på dataområdet snart togs till vara för tjänstgöring inom dataenheten och Rikspolisstyrelsen. Utöver vardagligt arbete hemma i Sverige deltog han även i arbetet med att via svensk polis bistå länderna på Balkan med att återuppbygga ett fungerande polisväsende.

Det går inte att skriva om Rikard utan att nämna hans stora golfintresse. Hans starka tävlingsdrift kom väl till pass i golfen, där han var ”singelhandikappare” och hans i vanliga fall mycket lugna sinnelag resulterade ibland i en och annan krökt klubba när bollen inte gick hans väg – vilket dock hörde till undantagen.

Privat var Rikard mycket vänfast och man var alltid välkommen i Rikard och Annikas familj oavsett om det var på en kvällsfika, grillning eller kräftskiva med obligatorisk ”spika-i-stubbe”-tävling. Även semesterresor tillsammans med goda vänner stod på programmet – ibland till franska Rivieran, och någon gång även på Englands kanaler.

Det är många nyårsaftnar och midsommaraftnar våra familjer har firat tillsammans. Det blir tomt i fortsättningen, men mitt i det sorgliga känns det ändå bra att vårt gamla ”herrmiddagsgäng” från ungdomsåren samlades för en kort tid sedan efter några års uppehåll – fast vi hade ju önskat att det inte skulle ha blivit vår sista ärtsoppa med punsch tillsammans.

Hur ledsamt det än känns att förlora en av våra bästa kompisar, så går våra tankar ändå först och främst till Rikards familj.

Frid över Rikards minne.

Göran Eberhard, Lund, adjungerad professor i psykiatri och hedersledamot i Svenska psykiatriska föreningen, har, som tidigare meddelats, avlidit, 79 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Marie-Louise och barnen med deras familjer, men också av många vänner och kollegor samt hela den svenska psykiatrin.

Göran var född och uppvuxen i Landskrona. I Trelleborg träffade han under gymnasieåren sin blivande hustru Marie-Louise. Tillsammans kom de att få fem barn, som på olika sätt framgångsrikt följt sina föräldrar i spåren.

Göran tvekade från början om sin yrkesbana. Han planerade först att läsa atomfysik vid Kungliga Tekniska högskolan men valde att sedermera studera kemi, filosofi och psykologi. Med tiden blev det dock medicinstudier, vilket varit till stor glädje för svensk sjukvård och svensk psykiatri.

Göran var tidigt ute med studier av arvets och miljöns betydelse för individens aktuella status. Med professor Erik Essen-Möller som handledare skrev han en avhandling om arvets och miljöns betydelse för uppkomsten av magsår. Frågeställningar som än idag är lika aktuella.

Under sin karriär kom Göran att verka som klinisk lärare i Linköping och som överläkare i Helsingborg, Malmö och Trelleborg. Han var en lysande administratör och fungerade långa tider som chef och ledare i de psykiatriska organisationer där han verkade. Men han hade också ett djupt känt intresse för enskilda patienter. Han hade i Lund en egen mottagning och många av de patienter han hade skött på olika orter där han varit verksam fortsatte att konsultera honom på hans privatmottagning då han bytt tjänstgöringsort.

Han hade också en ledande ställning i svensk psykiatri. Han var under en period ordförande i Svenska psykiatriska föreningen och blev på senare år hedersledamot i föreningen.

Det som kom att bli mest dominerande i Görans gärning blev hans intresse för depressionssjukdomarna och deras behandling. Han var en oerhört uppskattad ledamot i svenska PTD-kommittén (PTD står för Prevention and treatment of depression), en sammanslutning med uppgift att sprida kunskaper om depressioner och deras behandling.

Då svenska PTD kommittén genomförde en omfattande utvärdering av utbildningarnas effektivitet i det så kallade Gotlandsprojektet var han en aktiv deltagare. Han var också en av grundarna till Svenska serotoninsällskapet med huvudsaklig uppgift att knyta nära kontakter och förmedla informationsutbyte mellan kliniskt och prekliniskt verksamma forskare.

När Göran blev adjungerad professor vid Lunds universitet kom han att aktivt delta i utbildningen av yngre medicinare i såväl Malmö som Lund.

Göran Eberhard var humoristisk och anspråkslös samt en lysande historieberättare. Han hade ett varmt och vinnande sätt. Man kände sig alltid välkommen i hans sällskap och han var alltid till gott stöd då vinden ven i psykiatrin.

En god vän är borta. Vi är många, kollegor och vänner, som kommer att sakna honom djupt och han kommer att förbli i minnet för lång tid framöver.

Före detta sjukvårdsdirektören Per-Olof Ranman, Göteborg, har avlidit, 86 år gammal. Han sörjs närmast av sonen Bo Ranman.

En av de främsta ledarna för Göteborgs sjukvård har gått ur tiden. Vi har förlorat en vän och en stimulerande arbetskollega.

Per-Olof Ranman var i hela livet Göteborgs kommun trogen. Han körde buss och spårvagn i tjugo år samtidigt som han studerade och kom sedan till centrala kansliet inom sjukvården. Han gjorde en snabb karriär, var engagerad i utbyggnaden av vårdcentraler i Göteborg och medverkade i projekt inom flera discipliner. Han låg bakom idén med Västra Frölunda och Lundby sjukhus, en småskalig sluten vård i kombination med öppen vård, ett nytänkande som gav eko i hela Sjukvårdssverige.

1977 kom Per-Olof Ranman till Sahlgrenska som sjukhusintendent men blev snart den förste sjukhusdirektören. Han städade upp bland de administrativa rutinerna och ökade sjukhusets självstyre på viss bekostnad av det centrala kansliet. En personlig relation till chefer på olika nivåer, till fackliga företrädare och till politiker var viktigare för honom än att bygga upp storskaliga strukturer. Han satsade på ”den självständiga kliniken”; budget skulle hållas, men besluten var nedflyttade.

Sahlgrenska är ett forsknings och undervisningssjukhus. Per-Olof Ranman satsade på samarbete och ofta personunion mellan chefer i sjukvård och på fakultet. Han var väl medveten om att olika discipliner har olika traditioner och därmed rekryterar medarbetare av olika läggning. Därför kan de olika disciplinerna inte godtyckligt buntas ihop. Han visste att chefer i vården respekteras för sitt medicinska kunnande – finns inte den respekten hjälper inte aldrig så många konsulter och ekonomisk skolning.

Per-Olof Ranman var aktiv och ledande när Östra sjukhuset i fullständig form togs i bruk under 1970-talet. Relationerna till Östra sjukhuset kunde gnissla, men varken sammanslagning eller så kallad köpa-säljkonkurrens var aktuella – det mesta gick att lösa.

Det första nybygget på Sahlgrenska på många år, operation, sjukhus- och donationslaboratorier backades upp av Per-Olof Ranman. Han ansåg också att sjukhus har en historia som skall vårdas. Sahlgrenskas första aula – Per Dubb-salen – räddades och rustades upp genom hans försorg.

År 1987 var det dags för Per-Olof Ranman att ta rodret för hela Göteborgs sjukvård, en skuta inte helt lätt att styra. Men han var en god skeppare och navigatör, omgav sig med rätt besättning och kunde peka ut färdriktningen med hela handen. Han verkade som sjukvårdsdirektör till sin pensionering i slutet av 1992.

Det var en man med självklara och naturliga ledaregenskaper och demokratiska grundvärderingar. Klar i tanken, försedd med humor och social begåvning samt förmåga att med positiv kraft stimulera sin omgivning till arbetsinsatser utöver det vanliga. Han delade frikostigt med sig av sina erfarenheter i kurser i administration för läkare.

Det är många som länge kommer att minnas denna starka profil inom Göteborgs sjukvård.

Sven Lindstedt

professor em, f d chefsläkare Sahlgrens

ka sjukhuset

Ulla Leissner

f d sjukhusdirektör Östra sjukhuset och Universitetssjukhuset i Lund

Göran Eberhard, Lund, adjungerad professor i psykiatri och hedersledamot i Psykiatriska föreningen, har, som tidigare meddelats, avlidit, i en ålder av 79 år. Han sörjs närmast av hustrun Marie-Louise, fem barn och arton barnbarn.

Professor emeritus Göran Eberhard skulle just fylla 80, när uppbrottet inträffade. På visst sätt kan den sannskyldiga åldern uttryckas bäst på franska i Görans fall. Quatre-vingts, det vill säga fyra gånger tjugo.

Hans sinne i en på sistone bräcklig kropp kunde sägas härbärgera fyra tjugoåringar. Intellektuell öppenhet och andlig vitalitet var in i det sista påtagliga.

Vid sidan om sin eminenta psykiatriska karriär förunnades Göran en stor familj med barn och barnbarn, som han hade all anledning att känna stolthet och glädje över. Och som hans älskade hustru Marie-Louise underhållande berättat om i boken ”Minnen – Historia om historier”.

Det var på Capri vi mötte varandra, Göran, Marie-Louise och jag. Den yttre miljöns betydelse vid första mötet är inte försumbar.

En fridsskapande fredad zon med vida vyer, som Axel Munthes skapelse San Michele, manar lätt till ett andante. Samtal ges tid att bli eftersinnande. Tankar får ta tid.

Görans ”plutarchiska” karaktär (lyssna först, tala sen) fick andhämtning att komma till sin rätt.

Han lyssnade, tog ett par bloss på pipan. Därefter kom en redogörelse i organiskt tempo om en, ibland intrikat, frågeställning. Om hur det sannolikt förhöll sig.

En vänskap oss emellan utvecklades och fördjupades. Och blev bestående.

Otaliga är mina minnen från alla välsmakande middagar i de Eberhardska hemmen i Lund och Falsterbo, med såväl stimulerande och avspända samtal i substantiella spörsmål som kittlande skvaller om ditt och datt.

Detta under sena uppesittarkvällar, oftast med en ”bayer” som sängfösare.

Göran visste att krydda ett seriöst meningsutbyte med en humoristisk och avväpnande anekdot i oförglömlig lapidarstil i rätt moment.

Skämtet tog aldrig bort allvaret, gav däremot samspråket en välgörande rytm och sälta.

Göran hade en fingertoppskänsla för psykiska problem. Han förstod att exempelvis ge ett hypokondriskt baserat hälsobekymmer rimliga proportioner. Han tog allsköns konsultation på fullaste allvar. Och visade total närvaro.

Troligtvis var han betjänt av sin rika erfarenhet av egenheter och sällsamma avvikelser i fråga om beteende och psyke från sin privata psykiatriska mottagning. En aktivitet han bedrev vid sidan om rent vetenskaplig forskning och periodvisa chefsfunktioner.

Man kände sig trygg och väl till mods i Görans sällskap. Aldrig obekväm.

Ett av de finaste orden jag vet i svenska språket är innerlighet.

Göran Eberhard har för mig genom sitt väsen gett det ordet ett outplånligt hjärteavtryck, som aldrig går att fästa och mäta på någon medicinsk teckenremsa.

Ett ekg i detta hänseende beträffande Görans skaplynne bör uttydas: empati, kunskap, glädje.

Jag känner en djup tacksamhet över att ha fått gåvan att vara en nära vän i cirka 25 år.

Saknaden och sorgen saknar ord.

Yngve Tidman, journalist och fil dr, Malmö, har avlidit i en ålder av 98 år. Han efterlämnar barnen Majbritt och Lennart, barnbarn och barnbarnsbarn, släkt samt många vänner.

Med Yngve Tidman går en person med ett särpräglat liv ur tiden. Hans historia sammanfattar ett liv som blottlägger en bild av ett Sverige när det var som mest traumatiskt och besvärligt, från födelseåret 1916 upp i hög ålder, och i slutfasen en studiebragd som sannolikt saknar motstycke. Vid åttiotvå års ålder kröntes han med doktorsgraden vid Lunds universitet.

Under de nära hundra år han levde fylldes tiden med ytterligare studier, författarskap och ännu, trots åldern, nya planer för framtiden. Hans ovanliga bildningstörst, som väcktes redan i ungdomen, blev hans osvikliga följeslagare och övervann 1920- och 30-talens ständiga motgångar med arbetslöshet och svårartad fattigdom.

Under vägen dominerades Yngve Tidmans ambitioner och drömmar om att bli en beläst man med pennan som verktyg. Hans tidiga dröm var journalistiken, helst ville han arbeta på Arbetet i Malmö, ”arbetarpressens flaggskepp”, och efter en turné på småtidningar runtom i Sverige infriades den målsättningen.

Hans första chans kom dock på Aurora i Ystad, där han fick in en fot redan i tjugoårsåldern. Under nära tre årtionden genomförde Tiffa – så kallades han på Arbetet – en mer än lyckad karriär som ledde fram till ledarskribenten–krönikörens uppgifter med analyser av den politiska utvecklingen.

För oss kolleger framstod Yngve Tidman som en älskvärd och lågmäld arbetskamrat, som uttalade sig sakligt, men framför allt med en påtaglig vänlighet.

I sin självbiografiska bok, ”Jakten på ett liv”, skildrar Yngve Tidman själv hur hans liv tog sin början. Han var född utom äktenskapet, sockenbarn, och utackorderades vid fem års ålder till ett främmande småbruk i byn Tolånga i Sjöbotrakten (1921). Födelseorten var Ystad, där den unga modern Maria saknade möjligheter att sörja för sonen.

I fosterhemmet fanns det tillräckligt med mat på bordet, som det i hemmet i Ystad ofta saknades, men för övrigt var förhållandena inte mycket bättre än i de förslummade husen i staden. Yngve blev ett ensamt barn. Om sin far visste han ingenting, och den styvfar som han så småningom fick var inte heller en far att räkna med. Men modern och mostern Elma var måna om att Yngve skulle få gå i skolan i Ystad och ordnade att han kom hem från fosterhemmet i Tolånga lagom till fjärde klass.

Yngve Tidman betonar i sin självbiografi att det var den socialdemokratiska ungdomsklubben Frihet i Ystad som pekade ut den färdriktning i livet som det med Yngves bakgrund var naturligt att välja. SSU-klubben gästades av för Ystadsborna och Skåne som helhet bekanta journalister och politiker, vars framträdanden rimmade med de uppfattningar som Yngve fann överensstämma med sina erfarenheter.

Hade någon sagt till den unge Yngve Tidman att han långt fram i livet skulle erövra en doktorstitel som en följd av sina kunskaper, hade han antagligen trott sig möta dårar. Men 1998 lade han fram sin avhandling ”Spräng Amalthea! Arbete, facklig kamp och strejkbryteri i nordvästeuropeiska hamnar 1870–1914”.

Han skriver själv: ”Den dominerande frågan i avhandlingen var: Hur var det möjligt att arbetarna i industrialismens ursprungsland, England, inte kunde hindra att hamnarbetare i tiotusental kunde värvas för strejkbryteri i andra länder.

Disputationen i Lund renderade Yngve Tidman både svensk och utrikes uppmärksamhet, även om en annan person var den största mediemagneten vid själva högtiden: Kofi Annan, FN:s förre chef, som blev hedersdoktor samtidigt som Yngve fick sin doktorshatt. Men Yngve Tidman summerade att den uppmärksamhet han själv väckte var fullt tillräcklig. Och det föll sig naturligt att den nye doktorn upplevde sin revansch med hänsyn till den torftiga starten i livet.

Direktör Lars Dahlberg, Lund, avled den 29 april, nära 86 år gammal. Han sörjs närmast av sin hustru Gull Maj.

Lars Dahlberg var med om att bygga upp det industriella Sverige. Han började arbeta redan som 13-åring med att svetsa radiatorer på Asea i Eskilstuna. Redan då var han beslutsam och ambitiös, vilket inte minst visades genom den ingenjörsexamen han fick ut genom kvälls- och helgstudierna han ägnade sin fritid åt.

Efter Asea följde fem år i början av 1950-talet som tidsstudieman på Saab i Linköping varefter han jobbade några år på Cloetta. På Cloetta träffade han även sin älskade hustru Gull Maj. 1958 gick flyttlasset till Lund och en kort tids arbete på Åkerlund & Rausing, innan han gick över till Tetra Pak.

På Tetra Pak såg man tidigt hans potential och Ruben Rausing lär ha sagt ”den mannen skall vi vara rädda om”. Lars Dahlberg fick tidigt ansvar för såväl maskinproduktion som inköp. När han började på Tetra Pak i början av 1960-talet hade Tetra Pak en mycket svår ekonomisk situation med ständig pengabrist. I samband med detta pressade läge insåg Lars Dahlberg tidigt vikten av att outsourca tillverkningen istället för att investera i ”egna” verkstäder och var därmed bland de första av sin tid i modernt logistiktänkande.

I och med att Lars gått hela vägen från arbetargolvet till direktörsstolen hade han både pondus och auktoritet och samtidigt ödmjukhet. Med denna bakgrund kunde han hantera allt från ilskna leverantörer till svåra fackliga förhandlingar på ett beundransvärt sätt, kanske på grund av att han var en mästare på att förklara de svåraste av problem på ett väldigt enkelt sätt, men även genom den humor och värme som gjorde att Lars fick med sig hela organisationen. På Tetra Pak kom han att kallas ”ubåten” för sin förmåga att dyka upp när problem hade uppstått, vilket var en stor trygghet för hela företaget och de anställda. Få personer kunde dölja något för Lars Dahlberg.

Han var innovativ och efter hans pension utvecklade vi tillsammans ett aseptiskt doseringssystem, Arom Pak, som sedermera även köptes av Tetra Pak.

En stor industriell ledare har gått ur tiden. Det är med stor tacksamhet jag ser tillbaka på tiden med Lars, först med förmånen att ha honom som chef och senare som en nära vän. Saknaden är stor. Tankarna går främst till Gull Maj som har mist sin make.

Inger Jöngard, Eslöv, har avlidit, 92 år gammal. Närmast sörjande är Louise och Kjell-Åke, Maud och Alvar, Cecilia och Lars samt barnbarn och barnbarnsbarn.

Inger Jöngard var född i Stockholm där hon växte upp och studerade vid Lyceum för flickor. Med några av sina skolkamrater därifrån hade hon sedan livslång nära kontakt. Sommarloven tillbringade hon hos en släkting på Källstorps gård i Skåne. Hon var mycket minnesgod och kom ihåg namnen på remonthingstarna från Flyinge och berättade gärna om hur hon red barbacka på dem. Efter avslutad skolgång blev hennes intresse för djur och natur bestämmande. Hon genomgick Jälla lantmannaskola i Uppland.

Det var när hon arbetade som kontrollassistent i Skåne som hon mötte sin blivande make, Torvald, bortgången 2002. Även han hade gått på lantmannaskola. Tillsammans köpte de så småningom en gård på Ylles hed nära Svalöv. Deras förnamn i kombination fick bli gårdens namn – Toringe. De flyttade dit 1946. På den avstyckade gården bor nu en av döttrarna.

Inger drevs av stor verksamhetslust. Under tiden på Toringe startade hon studiecirklar och scoutgrupper. Hon engagerade sig också i hemvärnet. Hon läste mycket, ända upp i hög ålder, ofta digra historiska verk vilket gav oss många intressanta samtalsämnen.

Under vintrarna, då arbetet på gården så tillät, gjorde hon och Torvald många och långa resor. På den tiden var sådant resande inte alls vanligt. Hon kunde berätta om ibland äventyrliga resor till länder i Afrika, Sydamerika och Asien.

Efter flytten till Eslöv deltog hon i olika studiecirklar, gärna i historia och konsthistoria. På väggarna hemma hängde hennes samling av tavlor med skånska landskapsmotiv.

Under flera år efter makens bortgång gjorde hon med dottern Cecilia och mig kyrkoturer runt om i Skåne. Så länge hennes krafter stod henne bi deltog hon med stort intresse i dessa lärorika utflykter. Kyrkan i Annelöv med dess gamla historia blev det sista besök som hon orkade med. Men vi talade sedan ofta om våra resor runt om i Skåne.

Vi är många, släkt och vänner, som med tacksamhet kommer att minnas Inger Jöngard, hennes humor, hennes vänfasthet och omtanke om andra.

Gun Qvarnström, Lund, har avlidit i en ålder av 93 år. Hennes närmaste är barnen Olof, Åke och Per samt många barnbarn och barnbarnsbarn, släkt och vänner.

Min bästa reskamrat och vän, Gun Qvarnström, har rest ifrån mig och lämnat ett stort tomrum. Gun och jag har sett stora delar av världen tillsammans, både som representanter för IFLA (Internationell bibliotekssammanslutning) och rent privat.

På det nu krigshärjade Krim åkte vi i en skraltig buss till Jalta och kände oss som personer i en Tjechovnovell. Vi besökte gammelsvenskbygderna vid Svarta havet.

Och vi genomkorsade Australien och gjorde reklam för ett kommande biblioteksmöte i Stockholm. Vi släpade runt på vår AV-utrustning (talböcker, film med mera) till såväl Moskva som Åland. En bättre reskamrat än Gun kunde man inte ha. Hon var dessutom oerhört kunnig och hade stor erfarenhet genom sitt arbete med talböcker och AV-medier på Bibliotekstjänst i Lund.

Sin stora familj till trots hade hon alltid tid för sina vänner.

Tack till en fin vän och reskamrat som nu nått sitt sista resmål.

Mona Johnsson, bankdirektör i New York med rötterna i Malmö, har avlidit, 71 år gammal. Hon sörjs närmast av syskonen Anita och Christer med familjer samt många vänner runt om i världen.

Mona Johnsson hade ett ben på var sida av Atlanten. Hon lämnade Sverige och Malmö för New York i unga år. I New York hade hon sin yrkeskarriär och blev bankdirektör i Republic National Bank på huvudkontoret på Fifth Avenue. Mona Johnsson var ansvarig för kunder som hade mer än 10 miljoner dollar att investera. Därutöver var hon juridiskt sakkunnig när banken behövde ekonomiska analyser vid uppköp av andra banker och i förhandlingar med kunder.

Jag träffade Mona för första gången för mer än trettio år sedan. Jag hade blivit ombedd att göra en intervju med henne om hennes karriär som bankdirektör i New York. Hennes berättelse innehöll en häpnadsväckande resa. Från början var hon sekreterare, men för att lära sig mer om bankvärlden gick hon igenom allt som hennes chef, bankens grundare, kastade i papperskorgen. För att komma vidare studerade hon sedan ekonomi och juridik vid universitetet i New York.

Hon hade en strålande karriär och som den oerhört sociala person hon var, agerade hon ofta värdinna vid bankens stora tillställningar i såväl New York som bland annat Washington DC, med presidenter och andra högdjur som gäster.

Mona var mycket aktiv inom Swea (Swedish Women’s Educational Association), en förening för svenska kvinnor som bor och har bott utomlands. Mona startade Swea New York och var spindeln i nätet i alla Sweas avdelningar runt om i världen och även i Malmö.

Hon var också mycket aktiv inom Svenska kyrkan i New York och dagarna efter hennes bortgång höll man en minnesgudstjänst för henne där.

I Malmö var Mona bland vänner och bekanta Guld-Mona. Hon älskade glitter och glamour och hade gärna en guldpaljettkavaj, många juveler, perfekta naglar och det långa blonda håret i en uppstudsig hästsvans. ”Alltid retar det nån”, sa hon ofta.

Kärnan i Monas liv var familjen: mamma Daisy, nu död sedan några år, syskonen Anita och Christer och deras barn. Glamour, glitter och guld i all ära, men för den jordnära skånska gräbban Mona Johnsson från Malmö var familjen till syvende och sist det viktigaste i livet.

Mona Johnssons hjärta slutade att slå efter ett snabbt sjukdomsförlopp. Hon somnade stilla in, i kretsen av sin närmaste familj, på Sus i Malmö. Hon är i ljust minne bevarad och mycket saknad av alla som någon gång korsat hennes väg.

Eva Davidson, dietist, Helsingborg, har avlidit, 64 år gammal, efter en längre tids sjukdom. Hennes närmaste är sambon Jens, barnen Tom och Lotta, de tre barnbarnen Ella, Anny och Pelle samt systrarna Ann och Monica med familjer.

Eva var en kvinna med ett stort, varmt hjärta, mycket energi, humor och glädje. Hon var realist och stod med båda fötterna på jorden, också när det gällde sjukdomen som tog henne ifrån oss i förtid.

Det goda i livet var viktigt: att umgås med vänner och familjen, att laga och äta god mat tillsammans och njuta gott vin därtill. Att vandra i naturen och om hösten plocka svamp var en given fritidsaktivitet. Så vem blev skogsmulle när barnen var små, om inte Eva! Kulturutbudet på båda sidor om Sundet tog hon ofta del av och böckernas värld sammanförde henne med sambon Jens.

Under utbildningen till ekonomiföreståndare i Uppsala bestämde sig Eva för att bli dietist. Då fanns ingen svensk utbildning, så 1974 läste hon en ettårig kurs i näringslära i danska Århus. Året därpå återvände hon med sin danske man och hennes första anställning som dietist blev på lasarettet i Varberg. När första barnet Tom föddes flyttade familjen till Falster i Danmark. Efter ett år flyttade de till Helsingborg där Eva valde att stanna.

Eva stod aldrig stilla i dietistyrket utan ville alltid ta del av de senaste rönen. Som ensamstående mamma tog hon en magisterexamen. Hon blev samordnare för dietisterna vid Helsingborgs lasarett och arbetade för att förbättra deras villkor. Under drygt tjugo år drev hon tillsammans med Ingalisa Philip den privata kvällsmottagningen Dietistgruppen.

Hon var en modig person som tog tag i saker som hon inte ansåg sig behärska eller var rädd för. Efter att hon fyllt 50 år åkte Eva på språkkurs till England och hon utmanade sin höjdskräck genom vandringar på hög höjd.

Eva var den sortens vän med vilken samtalet tog vid där det senast slutade och närheten alltid fanns där, även om det varit länge sedan man sågs. Vi är tacksamma att vi fick lära känna, arbeta och umgås med Eva och vi minns henne med stor kärlek och glädje.

Cecilia Hägerhäll, professor vid avdelningen för biokemi och strukturbiologi vid Lunds universitet, Stångby, har som tidigare meddelats avlidit, vid 50 års ålder, efter en lång kamp mot cancer. Hon efterlämnar som närmaste fadern Lars och systern Caroline.

Klok, modig, altruistisk, ämneskunnig, engagerad, rolig, omtänksam, tapper, bokmal, berättare, mentor, kosmopolit, mångsidig, okonventionell, omutbar, analytisk, arbetsmyra, föredöme. Dessa är ord som väl beskriver Cecilia Hägerhäll. Hon var aktiv inom ett flertal områden, från humaniora och samhällsvetenskap till naturvetenskap. Hennes perspektiv, egna erfarenheter och kontaktnät var utpräglat internationella. I sin yrkesroll som professor inom kemi på Lunds universitet såväl som privat tog Cecilia varje uppgift på djupt allvar och bearbetade den rationellt.

Redan vid unga år gav hon sig ut att upptäcka världen. Hon har bland annat rest med mujahedin i Afghanistan, haft samarbete med ett internationellt bioteknikföretag i San Francisco och drivit projekt tillsammans med forskare på universitet i USA, Tyskland och Ryssland. Efter studier i molekylärbiologi disputerade hon 1994 på Lunds universitet i ämnet mikrobiologi och forskade under återstoden av sitt liv inom området bioenergetik.

Detta förde henne till Johnson Foundation, University of Pennsylvania, Philadelphia, USA, för postdoktorala studier och flera år senare tillbaka till Lund som forskare och lärare inom biokemi på Kemiska institutionen.

Hon blev docent 2001 och 2012 utnämndes hon till professor. Grundpositionen i hennes gärning vid universitet var att utåtrikta och intensifiera verksamheten samt att säkerställa intellektuellt förhållningssätt. Cecilia var även engagerad och aktiv i olika rättvise- och jämställdhetsaspekter inom universitetets verksamhet. Som forskare inom sitt ämnesområde är Cecilia känd både utomlands och i Sverige. En lång rad studenter på olika nivåer och från en mängd olika länder har henne att tacka för utbildning och vägledning. Många forskarkollegor och vänner världen runt kommer för alltid att minnas hennes entusiasm, optimism och intellekt.

Flera extraordinära, på olika sätt svåra, händelser samt många års sjukdom drog inte ned Cecilia. Hon fortsatte oförtrutet med kraft på sin linje med det viktiga i fokus. Huset på cykelavstånd norr om Lund – utan tv, med fina hjälpsamma grannar, två katter, äppelträd och ett eget välfyllt bibliotek – var en oas och ett läger för Cecilia också under hennes sista dagar i livet.

Livet blir svårare och inte lika roligt utan Cecilia.

Sven Rosengren, Malmö, före detta kyrkoherde i Limhamns församling, har avlidit i en ålder av 94 år. Han efterlämnar hustrun May, sonen Anders och döttrarna Karin och Ingrid med familjer.

Sven Rosengren prästvigdes i Lunds domkyrka 1947 och fick därefter kortare eller längre missiv till ett stort antal församlingar i Lunds stift. Efter ett par år som stiftsadjunkt för ungdomsverksamheten i stiftet kom han 1956 till Limhamns församling, först som kyrkoadjunkt och sedermera som komminister. 1969 utnämndes han till kyrkoherde i församlingen, en tjänst som han innehade fram till pensioneringen 1984.

Limhamn är en gedigen del av Malmö – också kyrkligt. Den miljön passade Sven Rosengren som hand i handske. Inga äventyrligheter, men ett uthålligt och målmedvetet arbete som hade framgång.

Sven var av den typen som Kaj Munk en gång kallade ”den ganske almindlige folkekirkepraest”– prästen som stannade länge i sin församling, växte samman med den i glädje och sorg, och räckte den kyrkans ord och nådemedel som fritt erbjudande när de efterfrågades.

Efterhand blev barndopsbarnen, konfirmanderna, vigselparen och begravningarna många. Han kunde väl inte komma ihåg dem alla? Men den typen av präst som han var har övat upp förmågan att minnas namn och ansikten. Det finns en viktig ömsesidighet i detta: att församlingsborna – oberoende av kyrkligt engagemang – känner till prästen. Sven, med sitt vänliga väsen och sin kombination av allvar och humor, fann sig väl tillrätta i den situationen.

Samtidigt som hans arbetssätt kunde uppfattas som traditionellt var han en ”påhittig” präst, som inte var främmande för nya grepp i församlingsarbetet. Detta gällde inte minst i hans omfattande pojkarbete som ofta samlade 80–100 pojkar i 10-årsåldern, en åldersgrupp som det normalt inte är så lätt att rekrytera. Att han lyckades berodde dels på fantasieggande inslag i upplägget och dels på att han kunde engagera ett stort antal ledare med olika kompetenser.

Sven hade i sitt arbete stor hjälp av sin hustru May, som trots eget kvalificerat yrke ställde upp som frivilligarbetare med ansvar för viktiga områden inom församlingsverksamheten.

De senaste åren, när Sven och May flyttat från Limhamn till Slottsstaden, sökte de sig regelbundet till den nya hemförsamlingens samlingar och mötesplatser, där de i vida kretsar blev mycket uppskattade.

Robert Larsson, musiker, Hemmesdynge, har avlidit i en ålder 65 år. Hans närmast sörjande är Hustrun Viveka, sonen Jon och barnbarnet Zack.

Robert Larsson började spela gitarr redan som tonåring, och ingick i olika bandkonstellationer. Med tiden blev han mer och mer fingerfärdig på plankan som han då hade. Han utvecklades till en mycket respekterad gitarrist i sin hemort Malmö.

Vid den här tiden blev Jimi Hendrix känd över hela världen och han blev Roberts stora idol. När Hendrix kom till Lund för en konsert var Robert med kompisar såklart där, allra längst fram. Publiken jublade. Då hände det – Robert och hans följe tog Hendrix fuzzpedal, enbart för att ”dissekera” den och granska innehållande komponenter. För vem ville inte låta som Hendrix?

Robert var med och skapade banbrytande gitarrspel i olika band, såsom Pears,Take Off, Lotus och Asoka. Ett par år var han även anställd som musiker på Stadsteatern. 1981 träffade han sitt livs kärlek, Viveka Svensson. Tillsammans med Bosse Andersson bildade de en dansbandstrio.

Första gången jag träffade Robert, 1985, lirade han bluegrass i en replokal som vi delade. Mina kompisar och jag fnissade och pekade. Vi var 17 år och förstod inte bättre. Själv spelade vi hårdrock och tyckte att ”gubbarna” tillhörde något man kunde stänga in i skafferiet. Men ack, det tog inte lång tid att förstå på vilken nivå Robert spelade. Han kunde spela skjortan av vem som helst.

Ett par år senare återförenades vi via en gemensam vän för ett kvällsjam hemma hos Robert och Viveka. Sedan den dagen har vi spelat tillsammans. Men nu har gitarren tystnat och Robert åkt iväg till Hendrix-landet. Hoppas han lämnar tillbaka fuzzpedalen.

Alla som kände Robert Larsson vet vilken härlig och humoristisk man han var. Tack, min bäste vän, för den tid vi fick tillsammans.

Claes Wohlfart, Veberöd, mikrobiolog, har avlidit. Han blev 62 år. Hans närmaste är hustrun Tove och två döttrar.

Claes Wohlfart föddes i Lund 1952, där han också tillbringade sin uppväxt. Efter studentexamen studerade han kemi och biologi och disputerade 1986 i mikrobiologi på en avhandling om hur antikroppar förmår att neutralisera en virusinfektion.

Redan som doktorand visade Claes stort intresse för undervisningsfrågor. Han producerade bland annat läromedel i mikrobiologi, som användes vid universitet i hela landet. Genom sitt intresse för pedagogik och sin förmåga att entusiasmera, kom Claes att involveras i undervisning även utanför universitetet. Det är därför inte förvånande att Claes framgent kom att ägna sig åt undervisning.

Efter disputationen fick Claes ett högskolelektorat och rekryterades något senare som prefekt vid Institutionen för biologisk grundutbildning, en position han upprätthöll åren 1988–2010.

Som lärare blev Claes mentor för många av deltagarna i hans kurs i cellbiologi. Kursen var den första akademiska kontakten för många studenter, och åtskilliga av dem har omvittnat att det var Claes entusiasm och kunskaper som fick dem att välja biologin för fortsatta studier. Studenterna stod alltid i första rummet. Inga spörsmål var för små eller för obetydliga – vare sig de rörde privata problem eller undervisningsfrågor – för att Claes med empati och gott omdöme skulle engagera sig.

Som prefekt med ett ovanligt gott sinnelag för ekonomi, blev Claes mycket uppskattad. I budgetarbetet uppfattades han som korrekt och rättvis vid fördelning av resurser. Inom ramen för prefektuppdraget var han alltid redo att med diplomati och uppfinningsrikedom stödja och uppmuntra lärar- och arbetskollegor i svåra eller pressade situationer.

Som en naturlig följd av hans framgångsrika administrativa arbete och engagemang inom undervisningen, erhöll Claes universitetets pedagogiska pris 1993. Han fick också ett särskilt hedersomnämnande av Lunds naturvetarkår 1998. I motiveringen framhölls särskilt hans engagerade arbete med att införa datoranvändning inom biologiutbildningen. Som Excellent Teaching Practitioner kom han att ingå i fakultetens Pedagogiska akademi från dess start 2007.

Claes gärning som lärare kom främst att beröra de små tingen inom biologin, såsom virus, mikroorganismers och den enskilda cellens struktur och funktion. Han var dock en sann biolog med ett brinnande intresse för bland annat botanik. Han introducerade sålunda tidigt sina båda döttrar i växternas fascinerande värld. För flickorna kom de latinska namnen spontant att ersätta de svenska trivialnamnen, ofta till munterhet och förvåning i sällskapslivet.

De två sista åren ägnade Claes mycket tid och energi åt sitt stora renoverings- och pensioneringsprojekt – en liten fastighet vid strandkanten i Smyge. Men försynen ville annorlunda och det glädjefyllda arbetet tillsammans med hustrun kom ej att förverkligas.

En god pedagog och människa har gått ur tiden.

E Everitt

E Waldemarsson

L Bjellin

för vänner och kollegor vid institutionen

Professor emeritus Sven-Olof Öhrvik, Stockholm, har avlidit i en ålder av 85 år. Han efterlämnar makan Lotte samt fyra döttrar med familjer.

Sven-Olof Öhrvik blev både teknologie licentiat och civilekonom 1954. Så rustad fick han ett stipendium av Sverige–Amerika-stiftelsen för att i USA studera den nya halvledartekniken, vilket kom att prägla hela hans yrkesliv. Han började sedan på Svenska Radioaktiebolaget SRA (Ericsson Radio Systems ERA) med att införa transistorer i stället för elektronrör. Han steg snabbt i graderna och blev bland annat chef för den sektion som tog fram radiolänkar, såväl militära som civila.

År 1960 blev han chef för utvecklingsavdelningen och ledande för företagets radioforskning och kompetensutveckling; det gällde både kunskap på hög nivå och Ericssons jordnära ”radioskola”. Åt detta område kom han att ägna resten av sitt yrkesverksamma liv.

Öhrvik var ledamot av Svenska Nationalkommittén för radiovetenskap (SNRV), Kungliga Vetenskapsakademiens expertorgan, instiftat 1931 med syfte att främja forskning och utbildning inom det radiovetenskapliga området. Här verkade han inom flera områden såsom radiosystem och signalbehandling, vågutbredning, komponentteknik.

1985 utnämndes Sven-Olof till adjungerad professor i tillämpad elektronik vid LTH. Professuren blev ordinarie 1986 och då kunde han från grunden bygga upp en framgångsrik institution.

SNRV minns Sven-Olof som en ingenjör som kombinerade en försynt framtoning med drivkrafter för det svenska radiokunnandet, manifesterat genom att han år 1994 fick KTH:s stora pris såsom ”Banbrytare som gjort Sverige världsledande i radioteknik”.

Professor Bertil Nosslin, Lund, har avlidit i en ålder av 94 år. Han sörjs närmast av hustrun Maj-Britt samt barn och barnbarn.

Bertil Nosslin föddes i Malmö 1919. Efter studentexamen 1938 fortsatte han sin utbildning inom Medicinska fakulteten i Lund. Anatomi var då en årslång introduktion för blivande läkare och inom detta ämne avancerade han snabbt till amanuens. Därigenom blev Bertil en av mina första akademiska lärare. På grund av det pågående världskriget var det en tid ont om aktuella läroböcker. Men som förutseende pedagog författade Bertil ett utförligt och av oss nykomlingar mycket uppskattat kompendium rörande nervsystemets något snåriga anatomi.

Dessutom hade han förmånen att få tillgång till en studentbostad på institutionens översta våning. Det var, med dagens ögon sett, ett minst sagt makabert boende, eftersom de människokroppar som var nödvändiga för den tidens dissektionsövningar förvarades i byggnadens källare.

Parallellt med studierna och undervisningsuppdraget företrädde Bertil studenternas intressen i aktuella utredningar rörande deras villkor. Han var ledamot av 1948 års läkarutbildningskommitté. Dessa insatser och hans för övrigt livliga deltagande i studentlivet ledde till att han 1948 valdes till Studentkårens ordförande.

Våra personliga kontakter ökade när vi båda med familjer råkade bli närmaste grannar på Neptunusgatan, i det då vidöppna åkerlandskap som senare utvecklats mot öster i stadsdelen Stampelyckan. Utöver våra gemensamma intressen för undervisning och forskning hade vi ofta ingående samtal om Bertils breda biologiska fritidsintressen.

Fågellivet på strandängarna i Skanör, där han hade sin sommarvistelse, inblickar från hans årliga exkursioner till Stora Karlsö eller tranornas återkomst till de skånska insjöarna utgjorde ofta ämnen för våra samtal och belyser samtidigt hans mångsidiga personlighet.

Bertil hade ett brinnande intresse för rent kliniska problem och även för den forskningstekniska utvecklingen. Nuklearmedicin, det vill säga användandet av radioisotopiska ämnen för diagnos och behandling, var efter kriget en banbrytande nyhet som Bertil utvecklade vid Malmö allmänna sjukhus på initiativ av docent Bengt Skanse och i samverkan med chefen för Klinisk-kemiska institutionen, professor Carl Bertil Laurell, samt radiologen Inge Gynning. 1967 inrättades en särskild nuklearmedicinsk enhet vid sjukhuset. Detta pionjärarbete har fått stor klinisk och vetenskaplig betydelse, inte minst rörande behandling av sköldkörtelns sjukdomar.

Bertil Nosslins insatser för medicinsk utbildning och forskning är av bestående värde. Hans stora intresse och kunskaper inom olika biologiska områden överskred vida gränsen för sedvanliga hobbyverksamheter. Bertils mångsidighet parades dessutom med en stor social kapacitet, som ej kan skattas högt nog av elever, kollegor och vänner samt raden av patienter som gynnats av hans forskningsinsatser.