Jan Olofsson, fotograf, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit, i en ålder av 70 år. Närmast sörjande är barnen Annika, Nick och Kristina.

Jag fick besked om att min vän Jan Olofsson, ”Rock-Ola”, avlidit på sjukhuset i Malmö. Vi skulle ju träffas nu på fredag, på restaurang Bullen. Vi skulle som vanligt ta några glas vin, röka lite cigarr och Jan skulle givetvis underhålla både mig och presumtiva lyssnare som slöt upp. Historier som, om man inte kände honom, skulle ha avfärdats som fantasier och påhitt.

Men Jan skarvade aldrig med vad han upplevt, vem han träffat eller vem han kände. Elvis, Jagger, Johnny Cash, ja vem som helst av de stora 1960- och 70-talsikonerna. Han behövde inte hitta på! Jan hade som musikproducent och fotograf träffat och umgåtts med dem alla.

För några år sedan var Yoko Ono inbjuden som konstnär till Wanås slott i Skåne.

”Det hade ju varit kul att träffa henne!” undslapp det Jan.

”Känner du henne?” frågade jag.

”Nej men jag har varit uppe och hälsat på John i deras lägenhet i Dakotahuset i New York”, sa Jan.

”Men Jan, det har du aldrig berättat”, sa jag.

Det imponerade på mig att Jan hade träffat en av mina stora idoler.

”Nja, det har jag nog glömt att berätta”, sa Jan.

”Förresten Göran, det vi diskuterade om Salvador Dalí, vet du hur han hade byggt sin pool när jag var där?”

Sådan var han, alltid spännande grejor att berätta.

När han svepte in på Bullen, i sin rock och stora svarta portfölj innehållande bilder, klippböcker och annat på axeln, var personalen snabbare än en revolverman i Vilda Västern. Jan kunde slänga av sig rocken med en hand och med den andra fånga upp det glas rödvin som bartendern samtidigt hällt upp under Jans entré. Ett litet stycke vardagspoesi i sig! Mitt porträtt av Jan hänger på Bullen där han brukade sitta.

Jag har haft förmånen att få resa med Jan. För några år sedan var vi nere i Hamburg, staden där han bland mycket annat lärde känna Beatles. Jan skulle göra ett radiojobb, jag skulle filma honom och sedan skulle vi ha kul några dagar. Det blev fantastiskt. Vi träffade mycket människor från musikbranschen, berömda och okända, och hade kul. Två minuter efter avfärden från Köpenhamn var vi i samspråk med ett engelskt par som Jan bjudit in till vårt fönsterbord. Vin och tilltugg kom fram och vi hade trevliga samtal under färden. De fortsatte i samma trevliga stämning på färjan. Vi pratade på till tills jag plötsligt upptäckte och uppmärksammade alla på tystnaden som inställt sig. Färjan hade lagt till för en stund sedan, alla hade gått av och vårt tåg som vi skulle fortsätta färden med hade också gått. Det intressanta i Jans berättelser blir ju inte mindre åskådliggjort av att vi hela tiden suttit i en tidigare full matsal.

Senast för en månad sedan sa Jan: ”Du Göran, det där med Hamburg bör vi göra om!”

Man ska veta att Jan var det största sociala geni som jag har träffat. Bokstavligen inträffade det nog aldrig att Jan kom in i ett rum och inte hade skapat kontakt och dialog inom två minuter. Han gillade människor!

En av de sista aktiviteter som Jan och jag gjorde ihop var en liten show på Tambourine Studios i Malmö. Jan fick möjlighet att visa sina fantastiska bilder och berätta sina fängslande historier för en entusiastisk publik.

Jan hade många vänner, men tankarna går givetvis nu i första hand till hans familj och där speciellt barnen Annika, Nick och Kristina.

Det är en stor ynnest att få ha känt Jan.

Cheers old Chap!

Frances von Rosen, Lund, har avlidit i en ålder av 90 år. Hon sörjs närmast av syskon med familjer.

Frances von Rosen var en person med vidsträckta intressen. Redan som liten flicka blev hon vän med allehanda djur och på barndomens Emmahult hade hon först ett får, sedan en gris, som följde henne vart hon gick och stod.

Senare i livet utbildade hon sig till arbetsterapeut och fick plats på Annetorpshemmet i Lund.

Frances hade en sällsynt förmåga att leva sig in i utsatta människors situation och med sin dåvarande hund, som hon så småningom fick ta med sig till arbetet, åstadkom hon en förnyelse och glädje bland sina patienter, som de inte upplevt förut.

Frances var mycket kreativ och med sina dockor, som hon själv sydde, underhöll hon sina patienter och vänner med allehanda teaterupplevelser.

Hon hade en konstnärlig ådra från sin mors släkt. Motiv från Blekinge, Skåne, Frankrike och Italien vittnar om stark förbundenhet med naturen och en blick för det innersta och äkta i det hon såg.

I Lund kom Frances också att ägna sig åt kommunalpolitik, där hon satt i kulturnämnden under flera år.

Under sin pensionärstid ägnade Frances mycket tid åt att måla och att skriva sin familjs historia.

Frances hade en stor syskonskara, där hon var en självklar medelpunkt och vänner fann hon överallt i de mest skilda sammanhang. Hennes sista vän bland djuren var ett marsvin, som hette Nikodemus. Deras relation var magisk. Han dog någon vecka innan Frances och kanske satte han punkt för hennes vilja att leva vidare.

Många, många människor kommer att hålla minnet av Frances levande.

Bertil Nosslin, Lund, professor och tidigare ordförande för Måkläppsföreningen, har, som tidigare meddelats, avlidit, i en ålder av 94 år. Hans närmaste är hustrun Maj-Britt och döttrarna Sussie och Helena med familjer.

Bertil Nosslin var en av Falsterbonäsets största naturvänner. Han var under sitt yrkesliv en framstående radiolog, professor och överläkare vid Lunds lasarett med nuklearmedicin som specialitet. På fritiden var naturen central i Bertils liv och då i synnerhet Näsets natur, som han lärde sig älska redan som barn. Hans föräldrar hade tidigt sommarhus i Falsterbo och senare köpte Bertil och hans hustru ett eget fritidshus på Södergatan i Skanör. Han utvecklade med åren en bred kunskap om både fauna och flora.

När Falsterbonäsets naturvårdsförening FNF bildades 1970 var Bertil en livlig påhejare. Han satt senare några år i föreningens styrelse och var drivande i dess floragrupp, vilken under många år noggrant inventerade floran i Vellinge kommun. Sina kunskaper delade han med sig som uppskattad exkursionsledare. Att han också var en kunnig ornitolog bidrog till fina helhetsupplevelser för exkursionsdeltagarna!

Bertil Nosslin var en ivrig förkämpe för idén att återinföra betning på Skanörs ljung, vilket så småningom ledde till att de skotska höglandsboskapen highland cattle kom dit.

På eget initiativ gjorde Bertil en minutiös inventering av Falsterbo stadsparks träd och buskar, en inventering som han ständigt höll uppdaterad. Under 35 år deltog Bertil som FNF:s representant i årliga genomgångar med Vellinge kommun om skötsel av parken, något som han fortsatte med långt upp i åldern även när synen sviktade.

Bertil var också mycket aktiv i Nordens äldsta naturvårdsförening Måkläppsföreningen (bildad 1899) och var dess ordförande åren 1975–2009. År 2010 tilldelades Bertil Nosslin Vellinge kommuns miljöpris för sina insatser. Själv var han generös med donationer till både Måkläppsföreningen och FNF.

Till nyligen var han en trogen deltagare på de båda föreningarnas aktiviteter, ofta med en särskild bussresa tur och retur från Lund till någon spännande programpunkt. Det blir tomt när Bertil inte längre är med oss!

Professorn och förre överläkaren vid dåvarande Malmö allmänna sjukhus (Mas), Bertil Nosslin, Lund, har avlidit, 94 år gammal. Han sörjs närmast av makan Maj-Britt samt barn och barnbarn.

Bertil Nosslin var under en följd av år chef för den diagnostiska isotopavdelningen vid Mas, en enhet som han byggde upp till en nationellt och internationellt ledande avdelning. Han var under en följd av år också ordförande i såväl den svenska som den europeiska vetenskapliga föreningen för nuklearmedicin.

Bertil Nosslins utbildning och tidiga forskning gällde klinisk kemi. Utöver detta hade han tillägnat sig gedigna kunskaper inom matematik, fysik och statistik. Han blev en viktig rådgivare och handledare för generationer av läkare och forskare såväl inom som utanför Mas. Nosslins metod för njurfunktionsundersökningar tillämpas fortfarande världen över och hans djupa kunskaper inom läkemedelskinetik är allmänt omvittnade. Internationellt gjorde han även en stor insats genom framtagandet av de kataloger för stråldoser till patienter inom nuklearmedicin som i dag används över hela världen.

Bertil Nosslin var en naturvetare av klass, och utöver vad som redan nämnts hann han med insatser inom botanik och ornitologi. För honom var det lika fascinerande att ha förstått hur ett läkemedel omsätts i kroppen som att ha återupptäckt en sällsynt – och som man trodde utdöd – lökväxt på en kyrkogård i Falsterbo.

Bertil Nosslin var en man med självklara och naturliga ledaregenskaper, klar i tanken, med en aldrig sinande nyfikenhet och försedd med humor och social begåvning. Han hade genom sina kunskaper och sin öppenhet förmågan att skapa kreativa miljöer kring sig. Han visste också att personer i vården uppskattas för sitt kunnande och den nytta de gör för patienterna.

Vi är många som saknar en högt värderad inspiratör, förebild, vän och mentor.

Säkerhetshandläggare Lars-Olof Olsson, Arlöv, har avlidit i en ålder av 58 år. Han sörjs närmast av hustrun Anna-Lena.

Lars-Olof Olsson, vår högt värderade kollega, lämnade oss hastigt den 7 juli.

Lars-Olof var alltsedan 1973 en trogen medarbetare i Burlövs kommun. Vi kommer länge att minnas hans insatser. Hans lojalitet, ordningssinne och plikttrogenhet var ett föredöme för oss andra.

Vårt varmaste deltagande i sorgen till familjen.

Förre medarbetaren i Sydsvenskan, Hans Erik Arwastsson, Malmö, har avlidit i en ålder av 91 år.

Hans Erik Arwastsson, en lågmäld och lyn reporter, dök upp på Sydsvenskans gamla redaktion vid Östergatan cirka 1950.

Han tilldelades diverse vardagliga göromål som att berätta i bladet om sammanträden, invigningar och bränder etc, men fick snart en alldeles speciell sidouppgift, nämligen rollen som biträde åt tidningens folkkäre kanonreporter vid denna tid: Anders Jobs, som hade tusen kontakter och uppslag men ofta inte tid att bearbeta och skriva ut sitt överflöd.

Så kunde man sent om aftonen se Anders marschera fram och åter på mattan i stora reporterrummet och diktera medan ”Arwast” satt vid skrivmaskinen och satte fason på materialet.

Men så upptäcktes att tidningen av flera skäl behövde en redig person som skrev om hästsport. Redaktionschefen Gust-Ad Hårde spände ögonen i Arwast (som visste föga eller intet om hästar) och förklarade att han fick ta över jobbet.

Hans Erik protesterade milt. Men Hårde kommenderade honom med ut på Jägersro en afton.

Herrarna chansade på var sin travare i huvudloppet. Arwasts krake kom inte ens i mål.

– Där ser du, sa Arwast. Jag duger inte.

– Jo! sa Hårde. Men du behöver öva dig.

Därvid blev det. Hans Erik Arwastsson hette tidningens stabile hästsportexpert i många herrans år. Positiv till sporten, skeptisk till speldelen.

Förre adjunkten vid Slaviska institutionen Sverker Holmstedt, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit. Närmast anhöriga är sonen Gunnar, tidigare hustrun Eva, systern Ingela samt syskonen Margareta och Valdemar med familjer.

Sverker Holmstedt var född i Lund som äldste son till privatläraren Gunnar Holmstedt och hans hustru Inga-Kari, född Gadd. Vid Katedralskolan gick han ut som A-student 1957. I det militära genomgick han tolkskolan i Uppsala. Efter studier i klassiska språk för Bertil Axelson, jämförande språk för Nils Holmer och slaviska språk för Knut Olof Falk var han lärare i ryska vid Slaviska institutionen. På sin fritid var Sverker mycket engagerad i IFK Lund.

I ett rum på IFK-hallen med utsikt mot Centrala ip satt Sverker efter pensionen, från tidigt på morgonen till långt fram på dagen, omgiven av böcker, ryska lexikon och tidningar. Framför ingången stod Sverkers cykel från anno dazumal.

Här träffades vi, några ryskintresserade, cirka en gång i veckan, och läste ryska författare. Utan pekpinnar kunde Sverker rätta betoningsfel eller med analytiskt skarpsinne bena upp satsens struktur. Då och då avbröts våra studier av att någon IFK:are eller gammal vän till Sverker tittade in för en pratstund.

På grund av sin sjukdom hade Sverker svårt att ta sig upp på sin cykel. Han brukade därför leda den en bit på Trollebergsvägen tills han kom till en lyktstolpe som han kunde ställa cykeln emot och krångla sig upp i sadeln. När sjukdomen omöjliggjorde även detta så fäste han en lapp med inskriften ”Rullator” på pakethållaren och tog sig fram med cykeln som stöd.

Sverker var en ödmjuk person med bestämda åsikter och han var utomordentligt kunnig i ryska, bland annat var han tolk vid Nikita Chrusjtjovs Sverigebesök 1964. Musik betydde också mycket för Sverker. Ur stånd att själv transportera sig satt han i sin systers bil på Kristi himmelsfärdsdag och lyssnade på bleckmusiken från Domkyrkans södra torn.

Sit tibi terra levis (Må jorden vila lätt på dig)!

Förre chefen för SVT:s Rapport Ingemar Odlander har, som tidigare meddelats, avlidit, 78 år gammal. Han efterlämnar hustrun Christina Jutterström, sönerna Jens och Björn, döttrarna Anna Klara och Johanna, nio barnbarn samt många vänner.

Den 2 oktober 1978 kom ett rapportinslag att gå till den svenska tv-historien. Thorbjörn Fälldin hade i valet 1976 lovat att inte ladda Barsebäcks andra reaktor men tvingats retirera inför de två samregeringspartierna.

Två år senare var regeringen på väg att spricka på samma fråga. Ingemar Odlander, nyss hemkommen från fyra års korrespondenttjänst i Afrika, lyckades med filmteam ta sig in i samma hiss som dramats huvudperson, energiminister Olof Johansson. Utan flyktväg försökte denne att undvika att svara på frågor men Odlander gav sig inte. Smockan hängde i luften och många tv-tittare chockerades (två dagar senare föll regeringen). I detta tv-inslag föddes den svenska skjutjärnsjournalistiken. För även om de tre O:na (Olivecrona, Ortmark och Orup) lagt grunden för en ny hållning visavi makthavarna hade pingstpastorssonen från Hästveda tagit utvecklingen ett steg till.

Under Rapports två första år, då redaktionen levde under ständigt nedläggningshot, blev trovärdigheten livlinan. För den stod inte minst inrikeschef Odlander som med pondus och enkelt språk, interfolierat med väl avvägda harklingar, också levde upp till rollen som ankare på programledarstolen. Saklighet och opartiskhet var fundamenten i regelboken, men Odlander förde även fram relevansen i vad som sändes och ville bredda perspektiven.

Själv valde han att sätta Afrika på kartan innan han återvände för att så småningom bli chef för Rapport och inleda en ny karriär – som biffdjursbonde i Sörmland. Det var ett berikande nöje att arbeta med en så mångfacetterad person som Ingemar Odlander, som vi i stridbara stunder ömsom kallade Stora Bullret eller Hertur, hans andra förnamn. Alltid påläst men också lyssnande och självkritisk. Ett journalistiskt föredöme.

Lennart Lundquist, professor emeritus i statsvetenskap vid Lunds universitet, har hastigt avlidit i en ålder av 76 år.

Hans engagemang för forskning om den offentliga förvaltningen fokuserade på demokratifrågor, yttrandefrihet och vårt offentliga etos och han granskade med kritisk blick det som hände i samhället.

Lennart Lundquist var under drygt tjugo år, med start på sent 1980-tal, en viktig inspiratör för ämnet statsvetenskap vid dåvarande Högskolan i Växjö genom att starta och på ett frimodigt, nyfiket och prestigelöst sätt leda och driva det högre seminariet i ämnet. Han hade en ovanlig och av många mycket uppskattad förmåga att skapa en sällsynt kreativ och intellektuell seminariekultur. Han hade utan överdrift en avgörande betydelse i arbetet med att förbereda ämnet för att ansöka om och senare få forskarutbildningsrättigheter i samband med tillblivelsen av Växjö universitet. Lennart Lundquist inspirerade också oss som seniora statsvetare i Växjö i vår vetenskapliga meritering. För några av oss var han redan under 1980-talet en engagerande handledare under våra doktorandstudier vid Lunds universitet. Hans sätt att handleda har varit ett föredöme för oss under vårt eget akademiska yrkesliv.

År 2013 utnämndes Lennart Lundquist till hedersdoktor vid fakulteten för samhällsvetenskap vid Linnéuniversitetet för sina insatser som forskare, vetenskaplig inspiratör och aktiv samhällsdebattör.

Lennart Lundquist var en framstående vetenskapsman som deltog i samhällsdebatten utan att förlora den vetenskapliga kompassen. Han lyfte med stort patos fram och diskuterade samhällsfrågor som ytterst angår oss alla.

En före detta handledare, kollega och god vän har nu lämnat oss. Saknaden är stor.

Lars Gårding, professor emeritus i matematik, Lund, har avlidit efter en tids sjukdom. Han sörjs närmast av svägerska, syskonbarn och syskonbarn till hustrun Eva, professor i fonetik som gick bort 2006.

Lars Gårding föddes den 7 mars 1919 i Hedemora, men växte upp i Motala där hans far var ingenjör vid kraftverket. Han började studera matematik i Lund 1937, först med avsikten att bli försäkringsmatematiker. Under den karismatiske professorn Marcel Riesz ledning utvecklades hans intresse för forskning i matematik och redan under studietiden började han publicera egna vetenskapliga arbeten.

Gårding disputerade 1944 på en avhandling om grupprepresentationer, men under de följande åren bytte han forskningsinriktning till teorin för partiella differentialekvationer.

Här arbetade han intensivt och uppnådde resultat som fortfarande är av grundläggande betydelse, bland annat ”Gårdings olikhet” och fundamentala resultat om hyperboliska ekvationer.

Han är också känd inom teoretisk fysik för de så kallade Gårding-Wightman-axiomen för kvantfältteori.

Under denna tid fick Matematiska institutionen världsrykte som ledande institution inom forskning om partiella differentialekvationer.

År 1952 tillträdde Gårding en professur i Lund som han innehade fram till pensioneringen 1984. Han hade en central roll i den matematiska institutionens utveckling, både vetenskapligt och administrativt som prefekt. Rollen som prefekt var inte alltid lätt; särskilt åren kring 1968 var det många som ifrågasatte professorers akademiska ledarskapsroll och prefektens uppgift. Gårding lyckades dock på sitt eget sätt gjuta olja på vågorna så att institutionen fick arbetsro och han fortsatte som prefekt till 1975.

Som handledare var Gårding skicklig på att ta fram ämnen till avhandlingar som var utmanande, men inte omöjliga, för studenten.

En hel generation matematiker, verksamma både i Lund och på andra håll, har honom att tacka för en stor del av sin utbildning. Gårding hade ett stort intresse för undervisning, vilket bland annat yttrade sig i att han en termin bytte arbete med en av institutionens lektorer för att delta i den lägre undervisningen.

Lars Gårdings liv var inte begränsat till matematiken. Han var mycket intresserad av och kunnig i konst, litteratur och musik och spelade både fiol och piano.

År 1987 gav han ut en bok om fåglars sång och läten, ett resultat av hans intresse för fågelskådning.

Året därpå skrev han en dialog, ett tänkt samtal om matematikens grunder mellan Gud och matematikern John von Neumann (nyckelperson i utvecklingen av datorer). Dialogen fick ett internationellt pris och uppfördes av Stockholms dialogseminarium med Margaretha Krook i rollen som Gud.

Efter pensioneringen ägnade Gårding sig också åt den svenska matematikens historia.

Hans bok om matematiken i Sverige fram till 1950 är ett pionjärarbete och ett viktigt bidrag till vår lärdomshistoria.

Vi minns Lars Gårding som en mångsidig och stark personlighet och en god vän.

Hedersdoktor, hymnolog och kantor Elisabet Wentz-Janacek, Lund, har avlidit i en ålder av 90 år. Närmast anhöriga är brodern Gunnar Wentz i Göteborg och syskonbarn.

I försommarens ljuvligaste tid, med vackra blomster och fågelsång, slog Elisabet Wentz Janaceks varma hjärta sina sista slag. Hon som betytt så otroligt mycket för kyrkomusiken i Lund och även utanför stadens gränser.

När Humanistiska fakulteten vid Lunds universitet utnämnde henne till hedersdoktor var det ett mycket gott val. Hennes arbete som hymnolog har haft, och kommer också i framtiden att få, stor betydelse.

Elisabet kom också att betyda mycket för mig när jag som första kvinnliga präst fick anställning i Lunds domkyrkoförsamling, där jag arbetade under åren 1979 till 1981. Det var en tid när det fanns kyrkvärdar som vägrade delta i gudstjänster som leddes av en kvinna och naturligtvis även församlingsmedlemmar med samma inställning.

Elisabet och jag diskuterade aldrig detta ämne. Det behövdes inte! Den som tjänstgjorde tillsammans med henne hade hennes fulla stöd. Det viktigaste var att det blev en gudstjänst som bar, gav stöd och tröst och glädje.

Elisabet kritiserade aldrig någon, men fick alltid allt att fungera väldigt bra. Hon höll ett stödjande finger i ryggen på den osäkre medan hon själv steg åt sidan. Hon hade ett hjärta för alla och var själv väldigt anspråkslös.

Hennes hem var välkomnande och öppet för släktingar och vänner. Det var självklart att hennes far skulle bo hos henne och Bedrich när han blev ensam.

Elisabet drabbades i unga år av sjukdomen tbc och fick tillbringa två år på sjukhus. Sjukdomen kom att förändra hennes liv. Hon fick avbryta sina akademiska studier och utbildade sig därefter till kantor.

Vilken tur att hon valde den utbildningen, säger vi som lyssnat på hennes musikaliska framföranden och även till den av henne ledda barnkören.

Elisabet var också ett otroligt gott stöd för sin make i hans musikaliska gärning.

Hon och Bedrich utgjorde ett gott team i musikens tjänst. Hon sörjde Bedrich från djupet av sitt hjärta och nu är vi många som sörjer Elisabet och som böjer våra huvuden i vördnad och tacksamhet.

Universitetsadjunkten och förre studievägledaren vid Slaviska institutionen vid Lunds universitet Sverker Holmstedt har, som tidigare meddelats, avlidit. Närmast sörjande är sonen Gunnar, tidigare hustrun Eva samt syskon med familjer.

Det är med tvekan man skriver en minnesruna över Sverker Holmstedt. Det bör inte missförstås: sällan har någon varit mera förtjänt av en minnesruna med lovord än Sverker. Problemet är snarare, att han själv, oerhört blygsam som han var, måhända inte skulle ha uppskattat någon sådan. Han hade en oerhörd känsla för språkets finaste nyanser och reagerade mot varje falskt skorrande tonfall. Han var inte de stora och aldrig de billiga ordens man.

Själv hade han närmast en lidelse för sanningen, och som bekant används språket minst lika ofta för att ljuga som för att tala sanning. I ryskan, som var Sverkers huvudämne, finns två ord för sanning: ”pravda” och ”istina”. ”Pravda” är den förhandlingsbara, politiskt korrekta sanningen, medan ”istina” är den strängt objektiva, omutliga sanningen. Det var för den senare, som Sverker hade en lika stark som omutlig lidelse. Det gjorde, att han, som själv aldrig tvekade att välja den sociala rättfärdigheten, aldrig kompromissade med dagsformens opportunistiska utspel. Det gjorde också att han, med sina enorma kunskaper om Rysslands och Sovjetunionens historia, aldrig frestades att inta de mot diktaturen försonliga hållningar som många i hans generation dessvärre gjort. Hans ställningstagande för demokrati och tankefrihet var starkt och omutligt.

Hans sanningslidelse gjorde också, att han självklart värderade kunskapen högre än något annat i sin lärargärning. I en tid när kunskapen alltmera devalveras och träder i bakgrunden även vid universiteten lade Sverker en oerhörd möda på att undervisa och handleda sina studenter. Även efter sin pensionering fortsatte han att tillsammans med före detta studenter översätta och tolka svåra ryska texter nere vid idrottsplatsen, där han gärna höll till. Otaliga är de lundensiska ryskstudenter, som fått sina viktigaste grammatiska lärospån av Sverker.

Sådana akademiska lärare som Sverker finns dessvärre inte längre. Desto större skäl för oss som fick uppleva hans lärargärning att känna tacksamhet.

fil mag, Landskrona

Professor emeritus Sven-Olof Öhrvik har, som tidigare meddelats, avlidit. Han sörjs närmast av hustrun Lotte samt fyra döttrar med familjer.

Sven-Olof Öhrvik fick en gedigen utbildning som teknologie licentiat och civilekonom. Efter en studieresa i USA för att lära sig mer om transistorer kom han till Svenska Radioaktiebolaget. Där mötte han den unika ”Svenska modellen” där myndigheter, försvarsmakten, affärsverk, forskningsinstitut, universitet och högskolor samt industri samverkar med användarna, ett arbetssätt som ger kostnadseffektiva system. Han nämnde ofta att de av försvaret initierade studierna ledde till en systemkompetens även för den civila marknaden, tydligast inom mobiltelefonin där Sverige blev världsledande. Denna samverkan, då även med Styrelsen för teknisk utveckling, senare Vinnova, fortsatte när han blev chef för företagets utvecklingsavdelning.

Öhrvik var ledamot i den Svenska nationalkommittén för radiovetenskap, SNRV, Kungliga vetenskapsakademiens expertorgan. Han, Östen Mäkitalo och undertecknad Walde var tre av dem som på SNRV:s radiovetenskapliga konferens 1984 i Linköping konstaterade att radioutbildningen på de tekniska högskolorna var i akut behov av ett lyft. Träffen ledde till tre åtgärder: pro primo att Televerket och Ericsson begärde att radioutbildningen på högskolorna återupptogs (universitetskanslern reagerade positivt med en unik skrivelse!), pro secundo att man fick en professur i radioteknik vid Kungliga tekniska högskolan och pro tertio att man arrangerade det första nordiska radiosymposiet, NRS 1986.

NRS, Nordiska radiosamfundet, stiftades i mitten av 1980-talet med Sven-Olof aktiv ända in på 2000-talet. NRS är en med SNRV samarbetande stiftelse vars syfte är att de nordiska länderna skall ha forskning och undervisning i världsklass, ett mål som i allt väsentligt uppnåtts med Sven-Olof som en av de drivande krafterna.

Sven-Olof Öhrvik, som 1986 blev professor vid Lunds tekniska högskola, gjorde NRS och Sverige ovärderliga insatser. Och tack Lotte för all hjälp inom NRS.

Iva Aulin Tidstrand har avlidit i en ålder av 68 år. Hon sörjs närmast av sambon Roland Sparrmo och barnen Per och Marie.

Det glittrade om Iva, hon var elegant, generös, varm och glad. Under 23 år spelade hon första violin i Malmö Symfoniorkester, MSO. Hon flyttade tillbaka till hemstaden Malmö från Österrike 1989 och gick i pension 2012. Iva såg då fram emot många år med sina närmaste, gärna sysselsatt med matlagning, cykelturer här hemma, resor till alptrakterna och huset i Grekland.

Iva växte upp i Malmö och inledde sina musikstudier i piano och violin på Musikhögskolan och fortsatte sedan studera i Stockholm. Efter en tids vikariat i Norrköpings symfoniorkester fick hon anställning i Stockholms Kungliga filharmoniker. Så fick hon ett stipendium för studier hos Günter Pichler (grundare av Alban Berg-kvartetten) vid Musikkonservatoriet i Wien och därmed inleddes en lång och betydelsefull period i Ivas liv, för det blev många år i Österrike.

Under tiden i Wien mötte hon en svensk man som läste till läkare och de gifte sig 1974. De bodde inledningsvis i Wien och Sankt Veit och fick barnen Per och Marie. En kort tid bodde de sedan hemma i Sverige, men 1980 återvände familjen till Österrike och bosatte sig då i Klagenfurt. Iva spelade i orkestern på Stadttheater, en typisk teaterorkester med varierande repertoar. Men det slutade med en skilsmässa, då Iva flyttade hem med barnen till Malmö. Hon vikarierade i Malmö Symfoniorkester och i Operaorkestern och fick så småningom fast anställning i MSO. Särskilt tycke uppstod för en av kollegorna, cellisten Roland Sparrmo, som hon levde med i Limhamn från 1995.

Under sin tid i Malmö var Iva med om att grunda Aulin-kvartetten och var ensemblens primarie. Kvartetten spelade i många skilda sammanhang, bland annat resulterade ett flerårigt samarbete med Mikael Neumann i två cd-skivor. Iva spelade också mer än tjugo år på Nyårskonserter i Lund med Kjell-Åke Bjärming och med Dan-Olov Stenlund i hans årliga uppföranden av Matteuspassionen i Malmö. Cirkeln slöts när MSO:s vänförening tilldelade förstaviolinstämman ett studiestipendium 2010. Året därpå finansierade detta en resa till Wien med bland annat konsertbesök på Musikverein på agendan, Daniel Barenboim dirigerade Wienerfilharmonikerna. Iva var tillbaka i Österrike och delade med sig till kollegorna av sin lokalkännedom och sin kärlek till den österrikiska kulturen.

I slutet av maj, vid drygt hundra års ålder, avled professorn och handkirurgen Nils Carstam som under 1950-talet flyttade till Regementsgatan 31 B i kvarteret Gudhem.

”Vi har en trollkarl i vårt hus!” ropade vi barn på 1950-talet när vi fick veta att den nyinflyttade doktorn på sjätte våningens takterrass hade sytt fast ett finger som klämts helt av i en bildörr. Och fingret växte fast igen, så att taxichauffören kunde återgå till sitt arbete. När vi blev större förstod vi som var födda på 1940- och 50-talen att doktor Carstam – farbror Nils – inte var en trollkarl utan ett geni, som framöver skulle utnämnas till professor.

”Händerna är den yttre hjärnan, enligt Leonardo da Vinci”, sade doktor Carstam och barn måste få röra på både händerna och den övriga kroppen. Den trelängade fastigheten Gudhem hade gräsmattor på ömse sidor och i mitten en stenlagd gård. Här var det förbjudet med både cykling och bollspel.

”Händerna är den yttre hjärnan” och ingen kunde väl veta detta bättre än farbror Nils som fortsatte att insistera på att vi barn både skulle tillåtas cykling och bollspel. Ingenjören och konstnären Lars Larsson, änkan efter konstnär Ask och balettmästare Karl Gustav Kruse af Verschau med sin prima ballerina Inga Berggren höll med.

Slutligen enades alla vuxna om att både cykling och bollspel skulle tillåtas oss jublande barn! Men bara vissa dagar och tider i förhållande till söndagens högmässa, radions enda barnprogram (tv innehades endast av tre barnlösa familjer) och till affärernas öppethållande på 1950-talet (till klockan 18 på vardagar, 12 på lördagar och stängt på söndagar). Denna frihet under ansvar vårdade vi barn med allra största allvar. Passerade någon förbi på trottoaren skulle allt cyklande och bollspel omedelbart upphöra. Och så skedde undantagslöst! Vi hade allra största respekt för farbror Nils och någon lekfarbror blev han aldrig. Han var allvarlig och när vi barn hälsade på honom fick vi inte springa och flaxa och ropa hej. Vi skulle stanna och stå stilla medan vi sade: ”God dag”.

Vi tyckte att vår farbror Nils var så fin – engelsk på något vis. Oavsett hur varmt det var hade doktor Carstam aldrig kavajen hängande på axeln och han knäppte aldrig upp skjortan som så många andra gjorde, utan behöll alltid kavajen på sig och skjortan knäppt ända upp till flugan.

Sverker Holmstedt har, som tidigare meddelats, avlidit, strax före sin 75-årsdag efter en tids sjukdom.

Sverker var en välkänd person i Lunds idrottsvärld. IFK Lund var hans förening. Han hade under hela livet många uppdrag som funktionär och ledare i föreningens alla sektioner: friidrott, bordtennis, veteran och oldboys.

Sverker var aktiv in i det sista, Lundaloppsfunktionär, ledare vid föreningens prova på- och öppet hus-verksamhet. Vid sin bortgång var han ledamot i föreningens huvudstyrelse och i bordtennisens sektionsstyrelse. Även Lunds idrottsföreningars samorganisation drog nytta av hans ideella engagemang, inte minst hans insats som årlig försäljare av karusellbiljetter vid de numera nedlagda vår- och julmarknaderna.

Bordtennisen låg honom varmast om hjärtat. Han vistades dagligen i IFK-hallen och följde verksamheten och de olika lagens med- och motgångar. Tisdagens motionsserie, före detta korpen, hade en säker supporter i Sverker.

För dem som varit med i bordtennisen lika länge som Sverker är hans insatser välkända. Redan 1959 var han en av initiativtagarna till att bilda en bordtennissektion i IFK Lund och han har varit där sedan dess, från storhetstiden med Lena Andersson till dagens breda ungdomsverksamhet.

Själv var han ingen fantom vid pingisbordet, men blev dock föreningens förste klubbmästare. Som ledare och funktionär var han emellertid en auktoritet.

Han var under alla år antingen tävlingsledare eller överdomare under varje helg vid tävlingar såväl nationellt som internationellt, i synnerhet i Danmark. Ingen av dåtidens bordtennisregler var okänd för Sverker. Så småningom avancerade han till att bli internationell domare med uppdrag att döma vid landskamper och stora internationella tävlingar, till exempel Scandinavian Open Championship. Han var domare vid världsmästerskapen i Göteborg 1993, där han även ingick i arrangörsstaben.

Civilt var Sverker universitetsadjunkt vid Slaviska institutionen i Lund och när deltagare från öst började komma till Sverige var valet enkelt att Sverker skulle bli deras kontaktperson. Med akademisk stringens och korrekthet förklarade Sverker på ryska för kamrat den och den varför serven inte var godkänd. Även tolkuppdrag i näringslivet i Lund förde Sverker till Moskva åtskilliga gånger.

Sverker var en egensinnig man. Han var också en stor idealist, kanske en av de sista. Hans insatser för IFK Lund och för idrottslivet i Lund är värda ett stort tack.

Som tidigare meddelats har Lennart Lundquist, professor emeritus i statsvetenskap i Lund, hastigt avlidit. Hans närmaste är hustrun Mimmi och barnen Sophia och Christoffer med familjer.

Lennart Lundquist föddes i Karlskrona 1938 och kom till Lund på 1960-talet. Universitetet var den rätta platsen för Lennart. Han värdesatte akademin högt och ville bevara universitetet som platsen för den fria och kritiska tanken. Han var en idérik och stor forskare, engagerad medborgare, prestigelös vän och kollega.

Offentlig förvaltning och demokrati är huvudteman i hans digra produktion. Han disputerade 1972 på en nydanande avhandling om politisk decentralisering. I en av sina sista böcker kombinerar han innovativt statsvetenskap och evolutionsteori. Modern politik görs, menar han, av individer i nätverk - flocken - och ofta utanför demokratins institutioner.

Tydligast är oron för demokratin i det som blev hans sista bok, ”Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?)”. I ”Demokratins väktare” lyfte han fram inte minst förvaltningschefernas stora betydelse för demokratin. Tyvärr har alltför mycket kommit att handla om ekonomi. Han är därför kritisk till NPM-styrningen av förvaltningen och menar att det bör vara en bättre balans mellan ekonomi- och demokrativärden i det offentliga.

Lennart var en flitigt anlitad föreläsare utanför akademin inte minst på detta tema som finns med i flera av hans böcker.

I tio år var han professor i Köpenhamn. 1986 kom han tillbaka till Lund och en professur med inriktning på offentlig förvaltning. Hans mest produktiva år kom efter återflytten. Han publicerade arton monografier och ett oräkneligt antal artiklar. Många av hans böcker används som kurslitteratur och ”Medborgardemokratin och eliterna” läses av alla nybörjarstudenter vid vår institution.

Lennart fick stor betydelse särskilt för doktoranderna vid institutionen och inte bara de många han själv handledde till doktorsexamen.

Engagerat diskuterade han allt från metateori till hot mot demokratin och hans dörr stod alltid öppen både bildligt och bokstavligt. Ledningsuppdrag intresserade honom inte. Hans påverkan sprang primärt ur forskningen.

Men för Lennart handlade ändå inte allt om vetenskap. Han började arbetsdagen med en kopp kaffe tillsammans med de morgontidiga vännerna, som till övervägande delen utgjordes av den administrativa personalen. I kaffesamtalen avhandlades allt ifrån opera och fotboll till politik. På anslagstavlan vid hans arbetsrum stod ofta ”Passas av barnbarn”, vilket stärkte kolleger i strävan att vårda nära relationer utan att ge upp forskarambitionerna.

Ett manus om förvaltning blir den oavslutade bok som han arbetade med till den dag han plötsligt gick bort. Statsvetenskapliga institutionen har förlorat en vän och kollega och vi har svårt att föreställa oss vår arbetsplats utan honom. Vi tänker på familjen och den förlust de har drabbats av.

Konstnären Bertil Gadö, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit, kort tid innan han skulle ha fyllt 98 år. Närmast sörjande är syskonbarnen Egil och Jenny med familjer.

Måleriet var basen i Bertil Gadös konstnärskap, men han ägnade sig också åt både mosaik, relief och friskulptur. Särskilt under 1950-talet var grafik en viktig del av hans produktion. Det för mig väsentliga är dock hur hans visuella skapande överlag tjänar som existentiell och social kommentar.

Att Gadös måleri inte bara är en fråga om rik fantasi utan också om starkt intresse för samhälle och samtid kan exemplifieras med hans referenser till De döda torskarnas ö. Det var ett ställe i Malmö hamn, där sjöfolk och fiskare hade slagit sig ner i enkla hus av spillmaterial. En av dessa kojor återgav Gadö flera gånger på 1950-talet under titlar som ”Ingens hus” och ”Huset som byggdes av Karl”. Ett foto av motivet visar att det inte är fantasi utan rör sig om en skildring av tidens Malmö.

Det Gadö framställer i sin konst kan ibland vara nästan plågsamt att betrakta. Han skulle kanske själv ha sagt att det är just sådant livet är. Människorna i hans bilder kan vara utsatta och värnlösa som i ”Titta, en ny tiggare i staden” eller aningslösa som i den imaginistiska ”Strandbunden”, där den behagfulla vilan lätt slår över i förlamande overksamhet.

En annan kategori av människor hos Gadö är kollektiven, som varelserna i ”De invigda” där de liknar trädockor. Hit hör också människorna i den stora ”Metropolis”, där en utpräglad ledargestalt frigör sig från massan, utan att man vet om det är ett hoppfullt eller hotfullt tecken.

På olika sätt åskådliggör Gadö tidens grepp om människan, med födelse, åldrande och död som anhalter. Det är här inte bara fråga om kroppens utan också om minnets åldrande, som framgår av titlar som ”Och detta är allt vi minnas” eller ”Den glömda parken”. Men den bild Gadö ger av tillvaron hade inte varit fullständig för honom, om han inte också skapat bilder som ”Ut ur mörkret” och ”Mot framtiden”, där något kommande okänt hägrar hoppfullt för människan.

Läsare i Malmö rekommenderas att någon gång bege sig till Censorsgatan 1-3 på Gullviksborg för att ta del av Gadös abstrakta mosaik ”Årstiderna” från 1966. Det är en plan bild, men den uppvisar varierande djup- och rörelseeffekter när man betraktar den på lite avstånd. Det är en för Gadö typisk berikande effekt, som har motsvarigheter också i hans föreställande bilder.

Bertil Gadö ägde en beundransvärd skicklighet med färg och pensel. Den gjorde det möjligt för honom att ge liv åt allt detta och att göra det trovärdigt.

Jan-Gunnar Sjölin, professor emeritus

Bengt Kristiansson, Falsterbo, har avlidit i en ålder av 80 år. Han efterlämnar hustrun Inger, barn och barnbarn.

Allas vår broder Bengt Kristiansson var en trogen ledare inom Lionsrörelsen i Sverige, Skåne och Skanör-Falsterbo. Bengt lämnade oss, familj och barnbarn överraskande och hastigt. Vi saknar honom främst för hans varma personlighet men också för hans glädje och kamratskap.

Bengts liv präglades av mångahanda saker. Han var tjänsteman, företagare och entreprenör. I Lionsrörelsen gick han med 1984. Först på hemmaplan, sedan i distrikt och till sist som ledare för alla Lions i Sverige. I den egenskapen knöt han kontakter, inte bara i Sverige utan över hela världen.

Han satte Skanör-Falsterbo på kartan bland de orter i cirka 200 länder där Lions finns.

Bengts motto var ”att trivas”. Att vi tillsammans skulle må gott, vara glada, göra gott och tjäna i en alltmer polariserad värld.

Bengt var generös, inte bara med sin egen person utan även med de resurser som han själv ägde eller förvaltade över. Det handlade om både egna och Lions. Han lyssnade och kom med förnuftiga förslag. Inget var omöjligt.

Bengt var musikalisk, spelade och sjöng. Dragspelet var en trogen följeslagare på varje intern sammankomst.

Bengt lämnar efter sig främst sin hustru Inger, sina barn och barnbarn. De var alla mycket betydelsefulla för honom. Han var också av central betydelse för sina syskon och deras familjer samt alla vänner och bekanta. Alla saknar vi honom.

Förre undervisningsrådet Bengt Thelin i Täby har avlidit i en ålder av 90 år. Han efterlämnar hustrun Annika och barnen Stefan och Monika med familjer samt brodern Ulf med familj.

Bengt Thelin föddes i Sala där han redan i tonåren utvecklade de intressen som kom att följa honom hela livet, nämligen musiken, sången och skrivandet.

Han studerade religionshistoria och historia i Uppsala och tog en fil kand samt en teol lic-examen i religionsvetenskap. Efter flera år som lärare i Uppsala, Stockholm och Umeå samt fortbildningsansvarig i Uppsala blev han undervisningsråd och byråchef i Skolöverstyrelsen med ansvar för gymnasieskolan. Mänskliga rättigheter, freds- och konfliktfrågor var centrala områden för honom under alla år.

Bengt Thelin hade flera internationella uppdrag för bland annat Unesco och Europarådet. Hans engagemang som styrelseledamot och ordförande i skolorganisationen International Baccalaureate med skolor i över fyrtio länder sträckte sig ända till slutet av 1990-talet.

År 1981 disputerade Bengt i pedagogik med en doktorsavhandling om läroverkens sekularisering och striden om kristendomsundervisningen. Hans avhandling Exit eforus har använts i grund- och forskarutbildning, som en unik källa för hur kyrkan en gång styrde och påverkade skolan.

Forskarutbildningen skulle Bengt senare få extra glädje av som pensionär.

Bengt Thelins stora intresse för etik, religion och fredsfrågor fick honom att forska om människan Dag Hammarskjöld, FN:s förre generalsekreterare, som ofta beskrivits som en gåtfull person.

Boken ”Dag Hammarskjöld: Barnet, skolpojken, studenten”, som utkom då Bengt var 78 år, uppmärksammade en tidigare inte dokumenterad del av Hammarskjölds liv och inspirerade Bengt att skriva ännu en bok om Hammarskjöld.

Som pensionär verkade Bengt Thelin även som frilansande kulturskribent i dagstidningar som till exempel Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning, Norrbottens-Kuriren och Helsingborgs Dagblad.

För Bengt Thelin var sången ett stort och överordnat intresse genom hela livet. Under studenttiden i Uppsala var han sekreterare och sångare i Sångsällskapet Orphei Drängar och även solist i Allmänna sången.

Under studieåren var han också förste kurator vid Västmanlands-Dala nation. Ett uppdrag som medförde rika tillfällen till sång och ledarskap.

Bengt Thelin var en uppskattad pedagog och en omtyckt chef. Han delade generöst med sig av sin sång och humanistiska bildning. Han var min pappas trogne vän sedan barnaåren. Vi är många som kommer att sakna honom.