Lennart Lundquist, professor emeritus i statsvetenskap, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 76 år. Hans närmaste är hustrun Marie-Louise och barnen Sophia och Christoffer med familjer.

Jag minns tydligt mitt första möte med Lennart Lundquist. Det var på ett seminarium 2005. Lennart började med att läsa upp Fausts första monolog, där han beklagar sig över att han har studerat filosofi, juridik, medicin och dessvärre också teologi: ”Och ändå är jag lika klok som jag var förut, stackars tok!”

När han inte citerade Faust kunde han komma med en bitande kommentar om världsläget eller forskningen på sin karakteristiska, vänliga blekingska som tycktes släta över det faktum att det han sa ofta var ytterst vasst. Men mest av allt var han snäll.

Snäll och arbetsvillig. Han kom till jobbet halv åtta åtta, ibland tidigare, på helgerna lite senare. Så satt han och skrev hela morgonen och gick sedan hem för att leka med barnbarnen eller något annat nyttigt. Operamusik på hög volym som strömmade ut i korridoren. Paus för en kaffe och lite snack om fotboll och annat. Att han rent formellt blev pensionerad 2005 spelade ingen roll. Det var bara att ”plita på”, som Nils Stjernquist, statsvetarprofessorn som en gång rekryterade honom, brukade säga.

Ilskan var en viktig drivkraft för honom, framförallt den ilska som riktades mot ekonomismen i offentlig förvaltning, införandet av New Public Management och underminerandet av ämbetsmännens självständiga ställning. Eller det som slarvigt kallas för nyliberalism i största allmänhet. När han på sin 70-årsdag hedrades med en festskrift hade han förberett sig med att beställa hem femtio exemplar av Naomi Kleins ”The Shock Doctrine”, som han glatt delade ut till alla. ”Och om det är någon som inte vågar ta, så kan ni komma till mitt kontor sen!”

Det som upptog hans sista decennium i livet var ändå yttrandefriheten i förvaltningen. Men han kunde inte börja med det egentliga ämnet först.

Nej, först skulle han skriva en metateori. Boken, som kom att heta ”Att hantera humanvetenskapens tudelning” inspirerades av sociobiologin och försökte beskriva hur man kan studera människan både som biologisk och som kulturvarelse. Därpå följde ”Flocken i massamhället”, en ”makroteori” som lyfter fram människans tänkta ursprungstillstånd i små flockar som en grund för organiseringen i samhället. Först efter dessa två böcker kände Lundquist att han kunde återvända till utgångspunkten, med ”Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?)”, som kom 2011.

För att kunna göra något sådant – ta sig tid att skriva tre böcker i stället för en – måste man ha fasta arbetsrutiner, gott om tid, och gott humör. Jag är glad över att Lennart Lundquist hade allt detta.

Så sent som förra året gav han sig in i den eviga debatten om yttrandefriheten, denna gång tillsammans med den nästan femtio år yngre kollegan Mi Lennhag om den skamliga hanteringen av Edward Snowden, i en artikel i Svenska Dagbladet.

Nu har operamusiken tystnat i Edens korridorer.

Tom Rolf, Oscarbelönad filmredigerare i Hollywood har, som tidigare meddelats, avlidit, 82 år gammal. Han sörjs närmast av sin Malmöfödda maka Cathy Dieterle med son och dotter.

Tom, som han större delen av sitt liv kallades, hette egentligen Ernst Rolf och var yngste son till den legendariske revydirektören och sångaren Ernst Rolf och dennes sista maka, skådespelaren och sångaren Tutta Rolf, Hon gifte senare om sig, först med den amerikanske filmregissören Jack Donohue och därefter med regissören Hasse Ekman.

Ernst Rolf junior föddes nyårsafton 1931 i Djursholm och flyttade med sin mor och styvfar som 8-åring till USA. Pappa Ernst dog under dramatiska omständigheter juldagen 1932.

Efter skolgång i bland annat en jesuitklosterskola i Kalifornien och jobb som ”däcksgutt” på ett norskt handelsfartyg tog han värvning i elitstyrkan i The US Marine Corps med vilka han deltog i Koreakriget. Han blev skadad och avbröt sin krigstjänst.

Här började hans fina karriär i filmbranschen som regiassistent. Ett halvsekel och över fyrtio filmer senare var han ansedd som en av de bästa filmredigerarna i Amerika.

Praktiskt taget varenda produktion Tom var med i hade världsberömda regissörs- och skådespelarnamn. Som exempel kan nämnas succéfilmen ”Taxi Driver” med Martin Scorsese och Robert de Niro, ”Lucky Lady” av Stanley Donen med Burt Reynolds och Liza Minnelli och naturligtvis Robert Redford som både regissör och skådespelare i storfilmen ”Mannen som kunde tala med hästar’’.

Tom fick många utmärkelser under åren, bland annat British Academy Award, och som en höjdpunkt i karriären en Oscar för Philip Kaufmans ”Rätta virket”.

Tom var en varm Sverigevän och undertecknad hade glädjen att lära känna honom. Han visade sig vara lika stilig som sin far och en vänlig och intelligent samtalspartner.

Tom förstod inte mycket svenska, men man kunde inte ta miste på hans stora glädje när han på Katrinetorps slott höll fest för sin hustru Cathy i samband med hennes födelsedag.

Han njöt storligen då vi vid bordet sjöng Ernst Rolfvisor – bland annat ”Ju mer vi är tillsammans” och ”Bättre och dag för dag”, som han naturligtvis inte hade möjlighet att höra på detta spontana sätt i Amerika.

Energirådgivaren och skyddsingenjören Torbjörn Klittervall, Södra Sandby, har avlidit, vid en ålder av 77 år, efter lång tids sjukdom. Han efterlämnar närmast hustrun Ragnhild, döttrarna Marie, Kristina och Kåkå, barnbarn, syster och syskonbarn.

Vår vänskap började med diskussioner kring rent yrkesmässiga ämnen, men mötena och kontakterna kom sedemera att bli mångfasetterade och avhandla vitt skilda kunskapsområden. Torbjörn var särskilt intresserad av kvaliteten på byggandet. Var ofta ute på byggplatser, intervjuade byggare och husägare, fotograferade och dokumenterade som underlag för framtida fackartiklar och föredrag.

Torbjörn var den genuine ingenjören med förnämlig analytisk förmåga. Den använde han bland annat till att kritiskt granska och ifrågasätta olika forskningsresultat och åsikter. I en tid med allt mer marknadsstyrd forskning hade därför hans aktiviteter mycket stor betydelse. Han ställde sig ofta tre tänkvärda frågor: vem har bekostat undersökningen, vad vinner forskaren på sitt ställningstagande och kommer andra forskare till annorlunda resultat om undersökningen upprepas?

Torbjörns personlighet kan man kort karakterisera som den oförvitlige ämbetsmannens. Självständig, orädd och omutlig påtalade han alltid felaktigheter han stötte på. När han i olika sammanhang kom i kontakt med någon forskningsuppgift han bedömde som felaktig tog han upprepade kontakter med berörda forskare, myndigheter och tidningar i försök att rätta de felaktiga uppgifterna.

Åtgärder för att minska energianvändningen i bostäder var ett annat intresseområde. I början av 2000-talet gav han sig in i passivhusdebatten. Genom egna effekt- och energiberäkningar var han tidigt klar över att hus i nordiskt klimat måste ha värmesystem och att värmeenergi måste tillföras redan vid några plusgrader ute.

Han intresserade sig även för effekt- och energifrågor gällande Sveriges elförsörjning. Trots sitt museala intresse för gamla möllor vid föreningen Skånska Möllor insåg han tidigt vindkraftens problem med elnätens överföringskapacitet och behovet av vattenbaserad kompensationskraft med tillhörande höga kostnader. Beträffande uppgifter om vindkraftens märkeffekt och utnyttjandetider gav han berörda myndigheter och politiker välgrundad och svidande kritik för deras glädjekalkyler.

Under några år på 2000-talet ingick Torbjörn i Sydsvenskans tvärvetenskapliga grupp ”Bogranskarna” under ledning av redaktören Karl G Jönsson. Detta arbete gillade Torbjörn och var särskilt lämpad för genom sitt helhetstänkande och praktiska synsätt.

Torbjörn var familjens fasta punkt och trygghet i en föränderlig värld. Han hade svar på alla frågor och kunnig i det mesta. Detta berodde inte bara på hans personlighet utan även på utbildningen som ingenjör med allmän inriktning. Han var händig: kunde snickra, sy och var en duktig kock.

Torbjörn var en stor kämpe som nu lagt ner sin vassa penna för gott. Han lämnar ett stort tomrum efter sig bland oss många vänner och kollegor. I stor sorg och saknad efter Torbjörn går nu våra tankar till hans närmaste.

Civilingenjören Hans Fransson, Hjärup, har avlidit 71 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Ragnhild samt barnen Tobias, Mattias och Ingela med familjer.

Som nybliven civilingenjör vid Lunds tekniska högskola kom Hans Fransson att vid Naturvårdsverket och senare Länsstyrelsen i Malmöhus ta itu med centrala miljöproblem.

Många upptäckte den unge ingenjörens förmåga att på ett begripligt och intresseväckande sätt förmedla kunskaper om hur luftföroreningarna håller på att förändra hela jordens klimat och därmed våra livsbetingelser. Ny teknik måste fram. Dessutom tvingas vi att hushålla bättre med energin. Metoder passande för en innovativ smålänning!

Än större utmaningar väntade honom och mig på 1970-talet, som sekreterare i en bred, parlamentarisk kommitté (Aka-utredningen). Dess uppgift var att föreslå en lämplig nationell plan för hur det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet skulle tas om hand på ett säkert sätt. Kärnkraften föreföll lovande vid denna tid.

Regeringen Palme uppdrog åt vår chef, landshövdingen Gösta Netzén, att leda en stor utredning om det radioaktiva avfallet. I den fanns ledande företrädare för alla partier i riksdagen samt en rad av landets främsta experter.

Det skulle snart visa sig att Hans Fransson blev en ovärderlig tillgång för utredningen. Kunskaperna, engagemanget och arbetsglädjen hos Hans smittade av sig. Inte minst Hans förmåga att se praktiskt på problemen. Generna i rörmokarsonen från Värnamo kom väl till pass.

Vi vågade efter hand till och med ifrågasätta vad betydande experter tog för givet. Huvudmotståndarna i 1976 års stormiga valrörelse, Palme och Fälldin, läste högt ur vår utredning. Båda fann argument för sina åsikter och det under bästa sändningstider i tv. Ett gott betyg, tyckte vi.

Regeringar kom och gick, många gånger efter hårda politiska motsättningar om energipolitiken, närmast kärnkraften och dess ”eviga” avfall. Men i alla politiska stormar efter 1976 har ändå våra centrala förslag om lagring, transporter och slutförvar gradvis förverkligats. Vi tvingade till och med teknikerna att godta termen slutförvar som ett bättre ord än deponi.

Karriären för Hans Fransson lät inte vänta på sig. Han fick ledande befattningar först i Malmö Energi, senare i storföretagen Sydkraft och Eon. Om Hans gärningar där må andra vittna.

I Almedalen, Apladalen, riksdagshuset, EU-kommissionen och Kalifornien kände han sig lika hemma. Fast den bekväma, nästan egenhändigt byggda fritidsbostaden Lindstad vid Hindsen, mitt i småföretagens Småland, älskade han nog allra mest som sitt ”här”.

Även en internationalist lär enligt vetenskapen ändå ha sin geografiska hemvist rotad i sin själ.

Saknaden efter Hans är oerhört stor för oss alla. Framför allt för Ragnhild.

Vi minns med stor beundran och tacksamhet deras ljusa, vackra och gästfria hem i Hjärup. Där och i Lindstad gladdes de med rätta över sina framgångsrika ungdomar och framför allt över de många barnbarnen. En kär och glad farfar och morfar leker inte mer med dem. För mig känns det som om min egen bror har gått bort.

Professorn i molekylärbiologi Bengt Widegren, Lund, har avlidit i en ålder av 61 år. Hans närmaste är sönerna Fredrik och Henrik.

Bengt gjorde sin grundutbildning i biokemi och molekylärgenetik vid Lunds universitet. Efter doktorsexamen i molekylärgenetik 1986 med en rad arbeten rörande repetitiva DNA-sekvenser hos valar och två års postdok-arbete i USA, engagerade sig Bengt – som forskarassistent, docent och från 1995 som universitetslektor – allt mer i tumörimmunologisk forskning vid Wallenberglaboratoriet i Lund och i samarbete med Rausinglaboratoriet vid Institutionen för neurokirurgi.

Han applicerade flera olika molekylärgenetiska tekniker, dels för att förbättra immuniserings- och vaccinations-metoder, dels för att förfina den immunologiska analysen. I samarbetet utvecklades i olika tumörmodeller vacciner i form av cancerceller som uttryckte olika immunologiska aktivatorer efter att generna för dessa överförts i laboratoriet.

I en experimentell hjärntumörmodell i råtta ledde arbetet till att intracerebral tumörväxt ofta helt kunde förhindras genom immunisering utförd då tumören ännu var liten. Detta ledde till ett omfattande arbete i samverkan med neurokirurgiska kliniken för överförande av resultaten till patienter med elakartade hjärntumörer.

År 2000 gav Läkemedelsverket tillstånd till behandling av patienter med deras egna, vid operationen uttagna tumörceller, som sedan i laboratoriet odlats och behandlats så att de kunde injiceras som vaccin till patienterna.

Detta var en för sin tid helt unik studie, som förlängde patienternas överlevnad och som väckte stor internationell uppmärksamhet.

Bengt utnämndes 2004 till professor i molekylärbiologi och ägnade stort intresse i ett centralt problem inom cancerimmunologin, nämligen cancercellers förmåga att hämma immunreaktioner. Analysen av en av mekanismerna för detta ledde fram till en lovande metod att på epigenetisk nivå framkalla hämning av immunreaktivitet.

Den är för närvarande under utveckling vid laboratoriet för att bli ett läkemedel vid autoimmuna sjukdomar och vid transplantation. Tyvärr hann Bengt inte skörda frukterna av detta och andra, ännu ofullbordade idéer och projekt, som han lämnade efter sig.

Bengt imponerade med sina kunskaper inom molekylär genetik, immunologi och biokemi. Han var en mycket skicklig och uppskattad lärare och föreläsare.

Hans förmåga att kombinera sitt kunnande med innovativt tänkande förde forskningen framåt och möjliggjorde att projekten fann nya vägar.

Bengt var vänlig, hjälpsam och uppmuntrande mot sina arbetskamrater. Han värdesatte sin familj mycket högt och talade ofta varmt om sina två söner och sin mor.

Vi minns mången ”brain storming” där idéerna sprutade från Bengt – alltid med en underfundig humor och gärna följda av en historia från någon av hans vildsvinsjakter eller fisketurer. Det kunde vara på laboratoriet eller långt borta på någon vetenskaplig konferens i till exempel Hongkong, Klippiga bergen eller San Diego. Bengt fanns alltid till hands för att förklara de mest skiftande fenomen inom molekylärbiologins värld.

Vi minns Bengt med stor värme och saknad.

Vännerna vid Rausinglaboratoriet, avdelningen för neurokirurgi, Lunds universitet

Peter Ericsson, Xiaolong Fan, Xing-Jun Jing, Aida Maddahi, Henrietta Nittby, Bertil R R Persson, Johan Rebetz, Leif G Salford, Hans-Olov Sjögren, Gunnar Skagerberg, Zhongtian Xue

Hans Rorsman, professor emeritus, Lund, har avlidit i en ålder av 84 år. Hans närmaste är barnen Dan, Ia och Tina med familjer.

Hans Rorsman kom från histologiska institutionen till hudkliniken i Lund 1955. Han disputerade 1962 och blev docent i dermatologi-venereologi samma år. 1972 utnämndes han till professor i dermato-venereologi vid Götebors universitet och 1974 vid Lunds universitet, en befattning han stannade kvar vid till pensioneringen 1995. Tjänsten var förenad med en befattning som överläkare vid hudkliniken i Lund där han också under många år var klinikchef. Han var även under tre hela ämbetsperioder chefsläkare vid Lunds Universitetssjukhus. Universitetet i Lund utnyttjade också hans organisatoriska begåvning, bland annat som prodekanus.

För att bli en skicklig dermatolog fordras ett speciellt medfött visuellt igenkännandets minne. Hans Rorsman hade begåvats med detta i hög grad. Detta kom inte bara patienterna till gagn utan bidrog också till att göra hudkliniken i Lund till en synnerligen stimulerande arbetsplats för etablerade och blivande dermatologer. För 42 år sedan skrev Hans Rorsman första versionen av sin lärobok i dermato-venereologi för medicine studerande. Denna har varit lärobok och uppslagsverk för generationer av läkare i stora delar av Sverige och har återkommit i sju upplagor. I den åttonde upplagan, som utkom 2012, deltog Hans Rorsman inte aktivt själv i arbetet, men boken fick nu namnet Rorsmans Dermatologi Venereologi för att hedra upphovsmannen.

Hans Rorsmans forskning har huvudsakligen varit av grundforskningskaraktär men med stark koppling till patienter. Han hade en sällsynt analytisk förmåga att se samband mellan resultat redan i ett obearbetat råmaterial. Hans forskning på malignt melanom tillhörde under många år ett av Cancerfondens mest högprioriterade projekt. Lund räknades, jämte Harvard University och Yale University, som ett av tre ledande världscentra inom pigmentforskningen. Det finns inom pigment- och melanomforskningen två ytterligt prestigefyllda pris, dels Seiji Memorial Award och dels Myron Gordon Award. Hans Rorsman har tilldelats båda.

Hans Rorsmans vetenskapliga produktion rymmer mer än tvåhundra arbeten. Han var Honorary Member i Society for Investigative Dermatology och Honorary Member i European Society for Dermatological Research och hedersmedlem i flera nationella dermatologiska societeter. Han har tillhört The International Committee of Dermatology, som är en sammanslutning av alla världens dermatologsällskap och som dessutom är WHO:s expertorgan för hud- och könssjukdomar. Under den tid han som skattmästare skötte den ekonomiska förvaltningen för kommittén tillkom internationella dermato-venereologiska utbildningscentra i bland annat Tanzania.

Hans Rorsman hörde sålunda till en av de främsta inte bara inom svensk dermato-venereologi utan han var också en högt aktad dermatologisk ledargestalt internationellt. Hans kontakter och arbete ute i världen kom även hans adepter och medarbetare till stor glädje och nytta. Men det som vi, hans seniora medarbetare, kanske mest kommer att minnas av våra gemensamma år på hudkliniken i Lund är de dagliga, informella kontakterna med Hans och våra regelbundna möten och konferenser under Hans ledning. Vi minns våra kaffestunder i biblioteket, där vi fick njuta av en kulturpersonlighet med stort intresse för litteratur, konst, musik, natur och resor. Han var en eminent, humoristisk berättare, som frikostigt delade med sig av sina upplevelser och sin allmänbildning. Vi saknar en aktad kollega och kär vän.

Alf Björnberg, Ove Bäck, Christer Hansson och Eva Tegner

Gunnar Ollén, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 100 år. Han sörjs närmast av hustrun Kirsten och barnen Gunhild, Lil, Joakim, Peter och Theresa med familjer.

”En klok och vältalig, vördnadsbjudande åldring”. Så fint beröms kung Nestor av Homeros i Iliaden och Odyssén. Dessa superlativer passar alldeles utmärkt in på den 100-årige professor Gunnar Ollén som nu fullbordat sitt mångfacetterade, helt unika livsverk i humanismens tjänst.

Han var ju också en nestor i många sammanhang, inte minst i den bok, ”Forskarliv”, som Strindbergssällskapet stod för i samband med hans 90-årsdag. Här sammanfattas hans lysande bana som akademiker, forskare radio- och tv-pionjär och inte minst som författare. Det blev inte mindre än ett femtiotal skrifter med ”Bordtennis” 1940 som den första – Gunnar var en av Sveriges bästa bordtennisspelare och var också lagledare för landslaget. Det sista alstret blev ”Det underbara som kom genom luften, en personlig redogörelse för utvecklingen av Sveriges radio/tv i Malmö 1925–1975” där Gunnar var med i nära trettio år på ett mycket framgångsrikt sätt.

Men mest magnifikt i hans produktion är resultatet av hans forskning kring favoritförfattaren August Strindberg. Gunnar har i hela nitton band av Nationalupplagan av Strindbergs texter bidragit med både redigering och kommentarer.

När man tar del av Gunnars fantastiska meriter så frågar man sig: hur i all sin dar har han hunnit med och orkat allt detta? Hans mångårige medarbetare tv-producenten Bengt Roslund har nog i sin nyutkomna bok ”Skam den som ger sig” nyckeln till fenomenet, då han skriver: ”Det som Gunnar Ollén bestämt sig för att genomföra, det lyckades han med. Förr eller senare. Med talang och finess.”

Alltså; en stark vilja att uträtta väsentligheter till folks båtnad. Så kunde han till exempel också glädja sig åt att Malmö kallades Sveriges tv-huvudstad på 1960-talet. Inte minst bidrog talangupptäckt Lasse Holmqvist som ankare i ”Bialitt”, onsdags- och lördagssoffor och kanske framförallt ”Här är ditt liv”. Många andra skickliga medarbetare, inte minst den fasta personalen, bidrog stort till många utmärkta program. Men Gunnar lär visst aldrig ha varit en vanlig ”chef” utan snarare en kolossalt duktig ledare av idrottslig karaktär.

Jag har haft den stora förmånen att känna denna ödmjuka medmänniska i precis sextio år. Det var 1954 vi träffades av en slump på Saxtorps motorbana utanför Landskrona. Jag var sportchef på Helsingborgs Dagblad i Helsingborg, det var söndag. Jag kom sent efter att ha bevakat en allsvensk match på Olympia och det var omöjligt att hitta en kil i det mångdubbla publikledet runt banan. Jag fick se en lastbil och gick fram och presenterade mig. ”Ja, men då är vi ju kollegor! Jag heter Gunnar Ollén och ska referera för Radiotjänst i Malmö. Välkommen upp”, sade mannen med mikrofon och räckte mig sin andra hand.

Där grundlades ett kamratskap som utvecklades till varm vänskap då vi under årens lopp kom att odla våra gemensamma stora intressen: teaterkonst och Strindberg. Gunnar med hustru var en mycket flitig gäst på Malmö stadsteaters fem salonger, då jag var press- och reklamchef och han var en tid ordförande i vår Strindbergförening i Lund. Framförallt var han en intressant föredragshållare.

Trots att Gunnar var en väluppfostrad gosse från Djursholm och senare en soignerad gentleman fjärran från vulgaritet och ett sådant skrytuttalande så kan jag inte låta bli att citera ett brev från August Strindberg till kollegan Edvard Brandes. Gunnar skulle kunna ha sagt så med full evidens:

”Jag är en djefla man som kan göra många konster.”

Sven Tollin

Torbjörn Klittervall, Södra Sandby, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 77 år. Hans närmaste är maka, barn, barnbarn och syskonbarn.

Att med mätteknik dokumentera misstag och brister i olika miljöer är inte det enklaste sättet att bli populär hos företag och myndigheter. Frågor om elektromagnetism, elöverkänslighet, allergiframkallande ämnen med mera kan vara kontroversiella, så också tekniskt och ekonomiskt kritiska synpunkter på olika energikällor som till exempel vindkraftverk. Torbjörn gjorde det och utmanade därmed mantraförsedda experter inom förnyelsebranschen. Han såg till miljön som helhet där andra gärna ville blunda.

Intresset för våra bomiljöer gjorde att han bland annat medverkade i Sydsvenskans intressanta bopanel.

Ett område där vindkraften i högsta grad tilltalade honom gällde Skånes gamla vindmöllor, många bevarade och ömsint vårdade. Hans sista engagemang i detta kulturarv genom Föreningen Skånska möllor gällde Flackarps mölla som ligger utanför Lund men i Staffanstorps kommun. Det var en höststorm som fick honom att med hjärtat i halsgropen cykla från Möllevägen i Södra Sandby till Flackarp bara för att kunna konstatera det han hade befarat. En vinge hade brutits och möllan måste på något sätt räddas med allt vad det innebär av kostnader och komplicerat, tungt ideellt arbete.

Torbjörn har också utgivit boken ”Väderkvarnar i Skåne”. I övrigt har han publicerat och debatterat, särskilt om tillämpningar av miljörelaterade lagar.

Harold F Robert, Kuala Lumpur och Lund, har avlidit vid 70 års ålder. Han efterlämnar närmast Karin och barnen Philip, Maya och Cristopher.

Harold F Robert och jag möttes i början av 1970-talet då jag skulle åka på en reportageresa till Sydostasien och bland annat besöka Malaysia.

Eftersom jag behövde lite information och tips gick jag till Domus på Mårtenstorget i Lund där det jobbade en kille från Malaysia. Det var Harold som kom att bli en vän för livet.

Harold kom till Lund i början av 1970-talet, gifte sig med Karin Hellborg och fick barnen Philip, Maya och Cristopher.

Harold lärde sig snabbt svenska och blev mycket populär bland Lundaborna; bland torgfolket, polisen, akademiska Lund samt inte minst bland de Domusanställda. Han var en positiv fixare som gjorde allt möjligt, han var generös och rolig. Man var alltid välkommen i hemmet i Kuala Lumpur där han tidvis bodde.

När Gunnar Menander, Kent Fall och undertecknad på 1980-talet skulle producera en video om gummiodling i Malaysia hjälpte Harold oss med sina kontakter högt upp i regeringen. Det behövdes.

Att få gå till Selangor club i Kuala Lumpur och äta curries på bananblad med en kall öl var en stor upplevelse.

Saknaden är stor.

Anders Torbrand i Gånarp, Munka Ljungby, har avlidit i en ålder av 77 år.

Anders var den sammanhållande länken i brödraskapet Roddareorden Wasaborg.

Vi var de första fartygsbefälseleverna som år 1959 utexaminerades från skolfartyget Wasaborg. Anders har sedan dess verkat för vidare sammanhållning. Förutom telefonsamtal och träffar, med ej för avlägset boende, har Anders varit huvudman och ordnat med jubileumssammankomster där alla med möjlighet närvarat.

Tack för dina insatser, Anders!

genom Roland Flemk, sjökapten

Hans Fransson, Hjärup, har, som tidigare meddelats, avlidit 71 år gammal. Hans närmaste är hustrun Ragnhild, barnen Tobias, Mattias och Ingela med familjer.

I mitten på 1990-talet kom Hans Fransson till Sydkraft. Skälet var att Malmö Energi, där Hans arbetade, förvärvades av Sydkraft. Civilingenjören Hans, med synnerligen intressant kunskap och erfarenhet inom myndighets- och politikerkontakter, började så småningom arbeta professionellt med dylika relationer på Sydkraft. Genom en omorganisation på Sydkraft hamnade han snart på kommunikationsstaben, där vi arbetade tillsammans under tio fantastiskt spännande och roliga år.

Hans hade ett stort kommunikativt ansvar under den politiska avvecklingen av Barsebäcks kärnkraftverk, under avregleringen av elmarknaden och svallvågorna därefter samt under och efter de kända stormarna Gudrun och Per. Myndigheter och beslutsfattare skulle alltid få en bild som gjorde Sydkrafts ansträngningar rättvisa. Med Hans kunskap och erfarenhet utsågs han till kontaktperson för dessa relationer. Han kom med all rätt att kallas för Sydkrafts lobbyist. I det jobbet var han ”outstanding” – inte för att övertyga och övertala – utan för att han hade en förmåga att skapa, upprätthålla och utveckla dessa kontakter och relationer.

Han var mästare på att öppna stängda dörrar och faktiskt kunde han ibland öppna dörrar som var låsta. Han mer eller mindre bodde i Stockholm där det mesta av det svenska beslutsfattandet sker. Epitetet ”Sveriges 350:e riksdagsman” spreds i korridorerna och historien om att riksdagsmedlemmar undrade vilket parti han representerade dök upp med jämna mellanrum. Han var verkligen bra på att anpassa sig till varje situation, men ändå med båda fötterna i den energirika myllan på Sydkraft.

När samarbetet med den tyska energikoncernen Eon utvecklades till att Eon blev storägare i Sydkraft inkluderades Bryssel bland Hans arbetsplatser. Han hittade en liten lägenhet som blev hans europeiska centrum. En typisk Hans Fransson-lösning vilken var en del av hans småländska sinne. Det var därifrån som lösningar på hur vi skulle hitta rätt i EU-labyrinten mejslades ut och det var därifrån som kontakterna på såväl minister- som tjänstemannanivå byggdes upp.

Hans hade många strängar på sin lyra. Han älskade att skriva tal, sånger och rim. Många av Sydkrafts chefer har under åren känt sig trygga med Hans skrivna tal i kavajens innerficka. De var alltid en underbar blandning av fakta, anspelningar och humor. Åhörarna, som dessutom alltid fick en historielektion kopplad till händelsen, drog igenkännande på smilbanden.

När Hans pensionerades var vi några arbetskamrater som tillsammans med Hans började prova vin. Dessa träffar blev tyvärr inte så många, men mycket glada och efterlängtade. Det var då som våra gemensamma minnen avhandlades – minnen som svetsade oss samman och som var så innerligt glada.

Våra tankar går nu till Hans älskade familj som han så fint beskrivit i sin bok som blev klar tidigare i år.

Hans vänfasthet var enormt stor, hans skratt smittade alltid av sig. Hans humor satt mitt i prick.

Vi saknar honom mycket.

Stieg Claesson, Johan Aspegren, Göran Bolin, Roger Strandahl

vännerna på Stab Kommunikation, Eon Sverige

Christer Dahnmark, Lund, har avlidit i en ålder av 76 år. Älskad bror, ömsint morbroder och vän.

En svidande vacker midsommarnatt lämnade Christer oss för alltid, alla vi kvarblivare, stumma i sorg och saknad.

Christers livsresa började i Karlskrona, där växte han upp, där tog han studenten. Dit återvände han sedan alltid regelbundet – till havet, skärgården, skogen. Men hans plats på jorden blev Lund. Vid lärosätet blev han den flitigaste av studenter, han tröttnade aldrig på att läsa och förkovra sig. Han blev utomordentligt beläst, djupt bildad och enormt kunnig. Ämnesbredden var också enorm: latin, franska engelska, ryska, astronomi, historia, geografi, naturvetenskaperna, filosofi, litteratur, språkvetenskap politik, biografier... Och så gudagåvan: hans fenomenala minne. Allt han läst mindes han med en förbluffande skärpa och precision. Att föra ett samtal med denne glasklare, intelligente och bildade man var en ren njutning. Han blev med tiden sitt eget universitet, en sann efterföljare till lärdomsgiganten Alf Henriksson. De sjutusen efterlämnade böckerna vittnar om djupet i kunskaps- och lärdomspassionen.

Men Christer Dahnmark var egentligen aldrig intresserad av den yttre resan – karriären. Dock blev det ett antal akademiska betyg. Hans lärdomsresa var i stället tydligt mer inåtriktad och parallellt med sitt ständiga kunskapssökande arbetade han på Postverket för att kunna försörja sig och investera i sin förnämliga bokskatt. Vi sörjer och minns honom alla med största saknad.

Eva och Christer Nilsson

Bosse Persson från Malmö har avlidit i en ålder av 72 år.

Den skäggige gubben har följt människan genom historien: Den kloke Saturnus, den druckne Silenus och den för oss så älskade Sankt Nicolai – Jultomten.

Vi behöver den här figuren i våra liv. Ibland som varnagel, men oftast som en vänlig och generös man.

Malmö har länge haft sin egen ”skäggige gubbe” – Tomten – förkroppsligad av Bosse Persson. Han har stått på Södergatan eller utanför Systembolaget med sin bössa, sina skyltar med bilder av svältande barn, sin grå rock och sin röda toppluva, ofta inbegripen i samtal med ett förundrat barn som dragit slutsatsen att Tomten faktiskt finns, och att han står här, mitt i Malmö, och samlar in pengar till världens barn. Och det är inte bara Malmös ungar som tack vare Bosse har trott på Tomten, utan många är också de vuxna som, efter att ha sett eller talat med den vänlige Bosse, har tänkt att Tomten faktiskt existerar.

Bosse var politiskt och kyrkligt engagerad och hjälpte behövande och utstötta. Han var påstridig och envis och fick därför också fiender; han ansågs ”jobbig”. Jag minns att han en gång berättade för mig hur arg han var då en av Malmös bespisningar beslutat att ta en tia betalt för den mat man serverade åt hemlösa. Då protesterade Bosse och utbrast: ”Vad skall de göra som inte har en tia, då?!” Dagen efter gick han dit och gav tio kronor till dem som behövde. Han var de illa medfarnas skyddshelgon, och jag tror att många resignerat insåg, att så som Bosse är, ja så måste Tomten vara, och i samma stund upplevde man en stor tacksamhet över att Bosse fanns – över att Tomten var på riktigt.

Jag har fina minnen från år 2007 då jag målade Bosse som fadern till ”den förlorade sonen”. Vi tillbringade flera dagar ihop i min ateljé och Bosse älskade att stå modell i vacker kostym från Malmö opera. Han fotograferade flitigt med sin engångskamera, förstorade upp bilderna, plastade in dem och visade sedan runt dem på stan. Han var stolt över sin medverkan.

Länge planerade vi att måla honom som Sankt Nicolai, men det blev aldrig av. Det är jag ledsen över. Men jag känner glädje och tacksamhet över att ha känt Bosse Persson, den riktige och alldeles äkta Tomten.

Vi hoppas att han snart kommer tillbaka till oss.

Johan Falkman, konstnär

Kompositören Jan Strinnholm, Uppsala, har avlidit vid 78 års ålder. De närmast anhöriga är hustrun Karin samt barnen Anna Karin och Daniel med familjer.

Så var det dags igen, att falla in i vemodets tilltrasslade garn ... Pianisten och kompositören Jan Strinnholm har lämnat oss. Han kommer aldrig mer att sitta vid vårt köksbord och dricka kaffe och prata om livet och det känns fel och konstigt.

Jan Strinnholm personifierade begreppet ”musikant”. Han lät sig inte styras av vare sig konventioner eller sina otaliga egenhändigt nedtecknade kompositioner. Han var en musikalisk anarkist. Vad som helst kunde hända, vilket det också gjorde. Spänningen var helt underbart olidlig. Han brydde sig inte om att räkna fjärdedelar, ibland var det fyra, ibland blev det bara tre medan harmoniken tog sina alldeles egna vägar. Min man, trumpetaren Jan Allan, tyckte alltid att det var extra intressant och skojigt att lira med Strinnholm för man visste aldrig vartåt det bar eller hur det skulle sluta, något som tilltalade herr Allan mer än det mesta.

”Strinnholm har influenser som stammar ur Peterson- Bergers nationalromantik varligt modifierade med Keith Jarrets tidiga framfart. Hans ibland galna och vilda pianospel innehåller allt som behövs för att berätta en hel världshistoria, vilket gjort att han har klarat sig alldeles utmärkt som solopianist. Han har mest spelat med sig själv, ändå har han fullt sjå med att sluta samtidigt. Takterna har varit många och vansinniga och fullständigt lysande.” Citat mig själv. Jan ringde för en massa år sedan och bad mig skriva baksidestexten på en CD. Jag sa okej och tio minuter senare var det klart.

Det är enkelt att skriva om människor man tycker om.

Strinnholm var en ljuvlig personlighet. Blygsam, lågmäld, vänlig, varm och underfundig som få, med en gnistrande glimt i sin ögonvrå som talade bus, allvar, kärlek, humor och intelligens.

Vår flygel och våra hjärtan har nu ännu en kär vän, att sakna.

Rolf Rosén, tidigare skoldirektör i Lund, har avlidit i en ålder av 86 år. Han sörjs närmast av sönerna Mats och Hans med familjer.

En av profilerna inom Lunds Kommunala skolvärld, Rolf Rosén, har avlidit. Som skoldirektör under det expansiva skeendet i det nya Lunds kommun efter kommunsammanslagningen på 1970- och 1980-talen kom våra skolor att präglas av hans ledarskap. Från dåvarande skolöverstyrelsen kom nya tankar och propåer i en strid ström. SIA-utredningen ledde till en samordning av skola och fritidshem.

Att överföra detta till vår kommun var en mäktig uppgift för både skolkansliet och politikerna eftersom förutsättningarna var så skiftande mellan staden och byarna. Som född och uppväxt i Lund var Rolf väl förtrogen med områdets förutsättningar och behov. God kunskap om kollegers förmåga var också en tillgång vid rekrytering av skolledare. Skulle den rektorn och den studierektorn bilda ett bra arbetslag just på den för tillfället aktuella skolan?

Under Rolfs tid som skoldirektör fanns inte bara grund- och gymnasieskolan, kommunala musikskolan, Komvux, AV-centralen och en stor avdelning för byggen av nya skolor. Här fanns också avdelningen för underhåll och påbyggnad av befintliga enheter under skolförvaltningens ansvar. Nära hälften av kommunens budget gick över skolan.

Som ordförande i skolstyrelsen hade jag förmånen att samarbeta med Rolf. Vi träffades de flesta onsdagar. Då kunde vi ta upp dagsaktuella ärenden såväl som tankar för framtiden med en ömsesidig öppenhet och respekt som jag med glädje tänker tillbaka på. Jag vet att det samma gäller för Rolfs närmaste medarbetare på skolkansliet och vid rektorskonferenserna.

När nu våra tankar går till sönerna med familjer, minns vi Rolf som en lågmäld chef och en god ledare.

skolstyrelsens ordförande, 1947-1958

Förre direktören Gunnar Eneskär, Skanör, har avlidit i en ålder av 92 år. Han efterlämnar närmast dottern Katarina och sönerna Mikael och Magnus med familjer.

Gunnar Eneskär levde ett rikt liv med stort engagemang i många olika sammanhang. Han var Skanörs Ålakung, han sommarpratade i radion och var med i Lasse Holmqvist program ”Bialitt”. Han var medlem i Uarda-akademien, Juvenalorden och Paltgillet.

1964 invaldes han i Paltgillet och han har inte missat något av våra årliga möten sedan dess. Paltgillet är ett snart hundraårigt gille med uppgift att för svenske män födda norr om Skåne ordna ett fantastiskt midvinterblot med den nordiska mytologin som bakgrund, och där det spexiga och parodiska ges utrymme parallellt med det högtidliga, ofta poetiska. Inför Paltgillets kommande 100-årsjubileum var han i full gång med att skriva en jubelkantat som han hann slutföra och som kommer att framföras under ”Jubelblotet”. Paltgillet fyller i år 100 år och det skulle ha varit Gunnars femtionde midvinterblot.

Gunnar Eneskär var en av Paltgillets mer framträdande personligheter. Med sin tydliga barytonröst var han en given sångledare, något han gärna tog på sig. Han gladde sina bröder i Paltgillet med en aldrig sinande konstskatt av allehanda sånger, ofta med texter som ingen kunde förstå att han kom ihåg!

I den självbiografiska skriften ”Sicket ett liv” har han berättat om sitt otroliga liv. Vi som fått uppleva honom minns en glad gamäng och en underhållare. Vi kommer att sakna honom och hans sedelärande sång om ”Flomma Blomma från Lomma” som Gunnar alltid framförde som ”grand final” på alla Midvinterblot.

Lars Karlsson

Ninni Bolding, Lund, avled i maj vid 59 års ålder. Hon efterlämnar närmast syskonen Nilla, Nisse och Jonas med familjer.

En kämpe har lämnat Lund, men hon har lämnat spår efter sig hos många av oss. Och inte bara hos oss, en och annan dörr och kyrkport har nog också spår efter Ninnis framfart, hon var envis och ville visa att en rullstol inte är något hinder för att ta sig fram här i världen. Trots funktionshinder och de praktiska svårigheter som detta innebar så lät sig inte Ninni hindras från att leva ett så livsbejakande liv som möjligt.

Ninni var en litterär person, vi delade dikter och citat med varandra. Oscar Wildes ”We are all in the gutter, but some of us are looking at the stars”, passade in på hennes sätt att leva och se till det positiva och vackra i tillvaron.

Ninni tog alltid den svages parti. Stig Dagermans dikt om att göra en annan människa väl – ”en hungrande broder mindre, betyder en broder mer” – deklamerade hon utantill. Hade hon en slant över så gav hon den till någon av Lunds tiggare. Med glimten i ögat kunde hon slänga käft med hög som låg och hon hade ofta ett uppmuntrade ord till de ”tilltufsade” i samhället.

Liksom Karlfeldts Fridolin kunde Ninni konsten att ”tala med bönder på bönders vis och med vise män på latin”. Hon hade synpunkter på översättningen av bönen Fader Vår och hon tog upp det med teologiskt skolade personer. Hon gillade inte det där med ”utsätt oss inte för prövning”. Är det något vi vet, så är det att människor utsätts för prövningar genom hela livet och Ninni tyckte att tror man på Gud så borde man i stället be; ”var med oss i vår prövning”!

Barnen var viktiga för Ninni, kanske allra viktigast, ”Barn skall inte uppfostras de skall ”UPP-ÄLSKAS”, var hennes bestämda mening. Hon tänkte att om barn får uppleva villkorslös kärlek så ordnar sig det mesta för dem i livet. Hon var mycket stolt och glad över sina syskonbarn och berättade gärna om trevliga sammankomster tillsammans med dem och övriga familjen.

Musiken flödade i Ninnis hem, hon var utbildad och skicklig på att spela tvärflöjt. En tid var hon flöjtlärare och många barn valde att börja spela blockflöjt när ryktet spred sig om den nya, hyggliga spelfröken som hade börjat på skolan. När hon senare i livet fick svårt att spela själv, ljöd cd-spelaren desto mer; förutom Joan Baez som inspirationskälla var Barbro Hörberg en av favoriterna och sången ”Håll alla dörrar öppna, för nyfiken vill jag inte dö” spelade Ninni ofta. Hon var en sökare och ville tro att det finns en god Gud, men all ondska i världen gjorde det svårt för henne att ta till sig det glada budskapet om att det finns en god stark kraft som vill kärlek till och mellan människor. Dock höll hon dörren mot ”himlen” på glänt!

Någon har sagt: ”Jag tror inte på Gud, men jag har inget emot att få en överraskning efter döden!”

Ninni ville inte dö, hon ville leva, men jag hoppas att hon fick en överraskning efter döden!

Jag saknar Ninni och lyser frid över hennes minne!

Gerd Olofsson, tidigare universitetslektor i kemi i Lund, har avlidit i en ålder av 78 år. Hon sörjs närmast av sina syskon.

Gerd Olofsson föddes i ett småbrukarhem i Västerbotten och växte upp i Anundsjö, Ångermanland i kretsen av åtta systrar. Föräldrarna hade små ekonomiska möjligheter, men insåg att Gerd hade ”läshuvud”, och det skapades möjligheter för henne att studera.

Efter studentexamen fortsatte hon sin utbildning i Uppsala där hon 1964 blev licentiat i oorganisk kemi. Gerd fortsatte sitt forskningsarbete vid termokemiska avdelningen i Lund under ledning av professor Stig Sunner vid det nybildade Kemicentrum. Gerd disputerade 1968 i termokemi och fortsatte därefter sin forskning i Lund.

Hon inledde snart kalorimetriska undersökningar av yt- och kolloidkemiska problem, ofta i nära samarbete med kollegor på avdelningen för fysikalisk kemi.

Genom sin experimentella skicklighet och sin analytiska stringens blev Gerd sedd som en av de ledande i världen inom sitt område, och hon attraherade ett flertal utländska gästforskare till Lund.

Gerds insatser inom kemin, lokalt, nationellt och internationellt, sträckte sig långt utanför hennes egen forskning.

Hon var under flera år kontaktperson för Kemicentrum, bland annat för industriella frågor. Vid avdelningen för fysikalisk kemi fick Gerd en nyckelroll som oöverträffat effektiv organisatör och administratör i flera större nätverk och satsningar. Nationellt hade Gerd en central roll i bildandet av Kemistsamfundets sektion för ytkemi (senare Yt- och materialkemisektionen) år 2001, och blev dess första ordförande. Gerd var under många år aktiv inom den internationella kemiunionen IUPAC.

Hon blev invald i Commission of Thermodynamics 1987, där hon engagerade sig i frågor rörande rapportering av termodynamiska data och nomenklatur. Gerd fick även uppdrag som kommissionens sekreterare och, senare, sekreterare för Division of Physical Chemistry.

Naturligvis hade Gerd rika intressen utanför de professionella. Hennes nyfikenhet och reslust förde henne till många nära och fjärran platser på vår jord, där hon alltid förstod att ta in och uppskatta både natur och kultur. Hennes trädgård i Södra Sandby var en skön oas av spännande prydnadsväxter och nyttoodlingar. Intresset för golfspel bidrog säkert till hennes karakteristiska fysiska spänst.

Bilden av Gerd är dock ofullständig utan ett försök till beskrivning av den djupt uppskattade personen Gerd. I alla sammanhang såg hon vad som behövde göras, tänkte alltid på de människor som var inblandade och på deras behov.

Hon var ovärderlig som mentor och kontaktskapare. På sitt lågmälda och oegennyttiga sätt, men med stor integritet, fasthet och inlevelseförmåga, har hon alltid stött oss vänner och kollegor, både i våra professionella roller och som de individer och sociala varelser vi är.

Gerd lämnar ett stort tomrum efter sig.

för vänner och kollegor på Kemicentrum, Lund

Överste Ulf Persson, Nacka, har hastigt avlidit, 60 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Yvonne.

1975 blev Ulf officer vid Skånska luftvärnsregementet i Malmö.

Han var en reflekterande och ifrågasättande officer och mycket tydlig i sina ställningstaganden. Hans förmåga att tränga in i komplicerade frågor och snabbt ta fram väsentligheter var stor.

Ulf gick Militärhögskolans högre tekniska kurs och blev generalstabsofficer. Han arbetade under lång tid vid Försvarets materielverk, där han bland annat var projektansvarig vid utveckling av luftvärnsrobotsystem 23. Det var Ulf som var upphovsman till akronymen Bamse, som sedan blev ett begrepp för detta luftvärnsrobotsystem.

Under åren 1998–2000 var Ulf chef för Luftvärnets stridsskola i Norrtälje. Han engagerade sig mycket i den förestående flytten av skolan från Norrtälje till Halmstad, allt för att den stora flytten skulle fungera smidigt.

2002–2006 tjänstgjorde Ulf som militärattaché i Lettland och Litauen, med stationeringsplats Riga. Under dessa år var han som militärattaché engagerad i införandet av svenska luftvärnssystem i de baltiska staterna.

Tiden som militärattaché följdes av fortsatt internationell tjänstgöring som ställföreträdande chef för svenska delegationen till övervakningskontingenten i Korea, på gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Kontingenten har till uppgift att övervaka vapenstilleståndsavtalet mellan länderna.

Efter utlandstjänstgöring avslutade Ulf den militära karriären vid Högkvarterets produktionsledning 2013. Han var engagerad i Kungliga Krigsvetenskapsakademien där han invaldes 1997.

En av hans stora styrkor var hans humor. Alla kommer att sakna Ulf som en engagerad, principfast och diskussionsglad person med stor integritet och, som sagt, mycket humor.

Gunnar Ollén, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 100 år. Han efterlämnar närmast hustrun Kirsten och barnen Gunhild, Lil, Joakim, Peter och Theresa med familjer.

Gunnar Ollén, bordtennisspelaren, radio- och tv-chefen med mera, var också Strindbergssällskapets förste ordförande. Han fick Strindbergspriset 1995 och utsågs till hedersordförande 2005.

Redan 1941 hade Ollén doktorerat i Stockholm på en avhandling om Strindbergs 1900-talslyrik. Han blev docent följande år och fick professors namn 1989. Olléns handledare var professor Martin Lamm, välkänd Strindbergsbiograf. Lamm var också, tillsammans med Fredrik Ström, initiativtagare till bildandet av Strindbergssällskapet. Vid det konstituerande mötet den 1 juni 1945 i Stadshuset utsågs Gunnar Ollén till ordförande.

Gunnar Ollén var ordförande under nio år. Han avgick 1954 och hade då varit chef för Radiotjänst i Malmö i fyra år. Han efterträddes av Torsten Eklund som var engagerad i att utge ”August Strindbergs brev”. Detta projekt initierades av sällskapet under Olléns ledning. Under åren 1948–2001 utgavs 22 volymer av sällskapet på Bonniers förlag.

Redan i oktober 1945 utkom det första numret av medlemsbladet ”Meddelanden från Strindbergssällskapet”. I stort sett i varje nummer fram till det sista, som utkom i april 1984, finner man artiklar med Olléns signatur G.O. Till att börja med under artiklar om Strindberg i Sveriges radio, men senare inriktades hans presentationer och recensioner även mot teaterns och filmens världar.

Parallellt med den löpande granskningen av föreställningarna på de olika scenerna gav Gunnar Ollén ut vad han själv kallade en handbok i ämnet, ”Strindbergs dramatik”. I den skildrade han Strindbergsuppsättningarnas historia i olika medier och länder. Den första upplagan av detta standardverk kom 1948 och den senaste, med ett betydligt utökat sidantal, utkom 1982.

Gunnar Ollén var även djupt engagerad i utgivningen av ”August Strindbergs samlade verk”, initierad av sällskapet under 1970-talet. Här medverkade han med textredigering och kommentarer i inte mindre än 19 band (av sammanlagt 72). Dessa omfattade nästan alla Strindbergs dramer, de blå böckerna och den sena lyriken.

Arbetet sysselsatte honom under två decennier fram till år 2000, då de två sista delarna av ”En blå bok” utgavs.

När Gunnar Ollén fyllde 90 år hyllades han av Strindbergssällskapet med en bok, ”Forskarliv – sex decennier med Strindberg”, redigerad av Catharina Söderbergh och Anna Bodin (Höök). Den innehåller, förutom ett urval av Olléns många artiklar om Strindberg, även hans egen skildring av hur det gick till att bilda Strindbergssällskapet.