Elsa Åström, Lund, har avlidit vid 85 års ålder. Hon efterlämnar närmast maken Anders  –  livskamrat under många år – och syskonen Astrid och Assar med familjer, barn och barnbarn.

Ett långt livsverk är nu avslutat, till brädden fyllt med innehåll. Elsa hade många strängar på sin lyra, de flesta med koppling till hennes sinne för skapande, för konst av skilda slag.

En påfallande kreativ läggning gjorde henne öppen för skapande i alla dess yttringar. Bildkonst, måleri i synnerhet, var en stark inspirationskälla liksom litteratur av skilda genrer, varav lyrik nog var den för Elsa mest väsentliga.

Elsa var en sann bibliofil. Hon älskade böcker och hade ett utvecklat sinne för ord som konst.

Ett estetiskt perspektiv på tingen, på tillvaron, var för henne naturligt.

Hon var väl bevandrad i möbelkonst och heminredning. Tillsammans med maken Anders skapade hon ett vackert hem med ständigt öppen dörr för vänner som såg till att ha vägarna förbi.

De fann i Elsa en vän som alltid tog sig tid att umgås, som självklart ställde upp i besvärliga situationer.

Omtänksamhet, generositet, äkthet var utmärkande för Elsa.

Växter, djur och natur var oumbärliga för henne. Trädgården var hennes skötebarn– vacker, välskött, inbjudande. Hennes specialitet var gammaldags rosor.

Stor glädje och tillfredsställelse fann Elsa i sitt klädskapande. Hon ritade skickligt egna modeller, klippte, skar till och sydde upp med stor kunnighet och smak. Hon tog sig tid även för andras behov av något nytt i klädväg.

I köket var Elsa en mästare. Det var platsen för många gastronomiska upptäckter tillsammans med Anders.

Yrkeslivet inte att förglömma: Elsa var uppskattad som pedagog, som lärarutbildare. Röst och tal var hennes specialitet.

Så många strängar som nu brustit. Så vi saknar dess klanger.

I våra medvetanden, i våra tankar och sinnen kommer de lika fullt att fortsätta att ljuda, vibrera, ge resonans vidare i våra liv.

Bengt Widegren, professor i molekylärbiologi, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 61 år. Han efterlämnar närmast sönerna Fredrik och Henrik.

Professor Bengt Widegrens verksamhet vid Medicinska fakulteten Lunds universitet, har redan beskrivits i fina minnesord i Sydsvenskan. Jag tillägger här en kort redogörelse rörande hans gärning vid Genetiska institutionen och storinstitutionen COB (Cell- och organismbiologi).

Bengt var min första doktorand och en framstående sådan. Han disputerade i genetik i april 1986 med den molekylärbiologiskt inriktade avhandlingen ”Highly repetitive DNA in marine mammals”. Biologin hade under 1970-talet och i början av 1980-talet nått en brytpunkt tack vare tillkomsten av omvälvande molekylära metoder. Bengt insåg tidigt att här hade öppnats en ny värld för analyser inom genetik och relaterade ämnesområden och han inkluderade snabbt de nya metoderna i sitt arbete. Hans avhandling innehöll bland annat en för dåtiden omfattande molekylär analys av en för valar unik DNA-komponent.

Bengts insatser som doktorand var ingalunda begränsade till det egna arbetet och han förmedlade generöst nya arbetssätt och rön till sin omgivning. Han blev således primus motor att införa nydanande molekylärbiologiska kurser vid Genetiska institutionen. Tillströmningen till dessa kurser var mycket stor speciellt av studenter vid Medicinska fakulteten, av vilka många senare fick framstående positioner.

Bengt tog också stor del i den handledning som många gymnasister fick vid institutionen samt den vägledning som tillhandahölls studerande och forskare vid andra avdelningar. Han var också verksam som lärare på de kurser som institutionen höll för lärare på gymnasie- och högstadienivå.

Efter Bengts disputation blev vår vetenskapliga kontakt mindre omfattande eftersom hans verksamhet då närmade sig medicin, i synnerhet cancerforskning. Hans kunskap var emellertid fortsatt unik för den lundensiska biologin och hans kunskapsförråd var ständigt öppet för både mig och många andra. Det är med sorg som jag konstaterar att Bengts gedigna kunskap icke fick den plats inom COB som denna institution så väl hade behövt för att behålla och förmedla kunnande inom de områden bredvid genetiken som Bengt var speciellt förtrogen med, exempelvis cancerforskning och immunologi.

Ett av de goda minnen som jag har av Bengt rör den expedition som vi hade väster om Island sommaren 1986 då vi samlade hudprov av fritt simmande knöl- och blåvalar för att senare etablera cellkulturer av dessa prov. Bengts sjömanskap framstod mycket tydligt vid denna materialinsamling. Att han också var en genuin malmöit som inte så lätt lät sig imponeras kom till uttryck när vi på kurs mot land fick upp ett antal rejäla rödspättor på 2–3 kilo. ”Avadå, inget mot spättorna i Limhamn”, konstaterade Bengt lugnt när han försvann under däck.

Jag framför alla lundensiska genetikers deltagande till Bengts närmaste samtidigt som jag tackar honom för lång och trogen vänskap.

Maskiningenjören Måns Lundholm, Gyllebo Nygård, Simrishamn, har avlidit, 59 år gammal. Närmast sörjande är hustrun Ylva och sönerna Jens och Fredrik samt Fredriks flickvän Diana.

I början av detta årtusende började Måns köra motorcykel. Hans val blev Harley-Davidson och sedan starten har HD:n och Måns konkurrerat om vem som gjort de största avtrycken i motorcykelvärlden, för Måns blev också legendarisk under dessa år. Han var ”director” för Malmoe Chapter Sweden, MCS, och när grunden för den klubben ändrades för nio år sedan blev Måns Lundholm drivkraften till att bilda ett så kallat independent chapter med samma namn.

Han drevs av sin passion för att planera, organisera, entusiasmera sina vänner och genomföra projekt och gjorde därmed MCS till en ytterligt välorganiserad och aktiv Harleyförening. När andra liknande föreningar ute i Europa har tvingats omorganisera var Måns Lundholm en god och aktiv samtalspartner och han blev en förgrundsgestalt i den organisation som blivit skelettet för dessa nu drygt femtio oberoende föreningar.

Efter fullbordad utbildning till maskiningenjör på 1970-talet började Måns hos sin far på Lundholms verkstäder i Borrby där en stor del av arbetet bestod av att bygga reningsverk. Han genomförde, tillsammans med Gustav Sundström, ett projekt om sophantering vilket resulterade i en bok i ämnet som sedan översatts till ett otal språk.

Under nästan tjugo år hade han sedan anställning på Kiviks musteri där han arbetade med bland annat miljöfrågor och inköp. Under femton års tid var han även starkt förankrad och aktiv inom Frimurarorden.

Sedan 2006 har Måns kämpat med en vacklande hälsa, men dessa svagheter och bekymmer hade han en förmåga att länge hantera näst intill osynligt för sina vänner. Han var kunnig hantverkare i de flesta material och hans delaktighet i framtiden fanns med ända till hans sista andetag.

Måns fick förstås smeknamnet ”Bad Cat”, i en blinkning till Gösta Knutssons berättelser. Måns var för det mesta stark, men hans klor användes aldrig i elakhet utan till att fullborda projekt. Hans stora lycka var att genomföra sina egna organiserade resor tillsammans med vänner och han hade inlett arbetet med att göra sin och hustrun Ylvas Gyllebo Nygård till en oas för mc-körande medmänniskor. Nu fick inte ”Bad Cat” nio liv och vi är många som starkt sörjer denne broder och hedersman som togs ifrån oss alldeles för tidigt.

för Malmoe Chapter Sweden

Journalisten Peeter-Jaan Kask, Genarp, har hastigt ryckts bort, alldeles för tidigt. Han hann precis fylla 70 år. Peeter sörjs närmast av hustrun Ingrid och barnen Janne, Lena och Anna med familjer.

Peeter-Jaan föddes i Pernu, Estland. Han kom, tillsammans med sina föräldrar, som flykting till Sverige när han var knappt ett år gammal, strax efter andra världskrigets slut. Familjen bosatte sig i Norrköping, vars karakteristiska dialekt Peeter-Jaan behöll livet ut trots nästan femtio år som skåning.

Efter studentexamen och universitetsstudier satsade han på journalistyrket. Då hade han redan träffat sin älskade Ingrid. Han arbetade både på Dagens Nyheter och på Stockholms-Tidningen innan det 1967 blev Skåne, Genarp, och tidningen Arbetet.

Peeter var född till journalist. Snabb, vederhäftig och oerhört nyfiken. På Arbetet hade han många befattningar – allt från reporter till nyhetschef och slutligen ledarskribent.

Hans huvudområden var politik och ekonomi, alltid ur ett vänsterperspektiv, och han var med och byggde upp Arbetets ekonomiredaktion på 1970-talet.

För att se hur statsapparaten fungerade inifrån jobbade han en tid på finansdepartementet. Där blev han högt uppskattad, men hans närvaro förbryllade också en del. Peeter var nämligen till utseendet oerhört lik en viss Erik Åsbrink, som då var finansminister.

Genom sin kunnighet och pålästhet i ekonomisk-politiska frågor var Peeter-Jaan naturligtvis en enorm tillgång för en redaktion. Detta parat med en rapp penna och en förmåga att förklara komplicerade frågor på ett begripligt sätt gjorde att han hade väldigt många läsare.

Vi som arbetade tillsammans med honom förbluffades ofta över hans fruktansvärda energi och alltid glada humör. När han kom rusande i korridoren, med ekorrögonen spelande, och tjoade visste man att det var något stort på gång. Oftast i varje fall. Hans entusiasm smittade alltid av sig på omgivningen hur besvärlig en dag än kunde vara.

Efter ett tiotal år på ledarredaktionen slutade han på Arbetet och började som frilansjournalist och författare. Han skrev krönikor i flera socialdemokratiska tidningar ända fram till sin död.

Han skrev också flera böcker. Bland annat en tillsammans med dåvarande statsministern Göran Persson, ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Hans sista bok, ”Förbannade lögner”, beskriver hur statistik kan användas för att luras. Boken är numera kurslitteratur på journalisthögskolorna.

Peeter-Jaans stora fritidsintresse var orientering. Och det var, ironiskt nog, i orienteringsspåret hans hjärta slutade slå en solig augustidag för några veckor sedan. Eller var det så att om han nu skulle dö – så skulle det vara just där …

Vila i frid Peeter-Jaan!

Lars Ohlander, vän och kollega

Christer Meyer, Malmö, har avlidit i en ålder av 76 år. Vid sidan av tandläkararbetet var han också en mycket engagerad rotarian. Han efterlämnar Arthur Byra samt barnen Joakim och Louise med familjer.

Christer Meyer blev medlem i Helsingborg Kärnan rotaryklubb 1979 och var sedan 1992 aktiv i Malmö. Under sina år i Malmö var han medlem i Malmö Triangeln rotaryklubb samt hedersmedlem i Västra Hamnen rotaryklubb efter sitt arbete med bildandet av denna klubb.

Utöver sitt engagemang i våra klubbars interna arbete var Christer under ett flertal år verksam i distriktets kommitté för The Rotary Foundation samt bidrog därutöver väsentligt till Läkarbankens och Rotary U-fonds utveckling. På det lokala planet kommer vi speciellt ihåg Christers brinnande engagemang för tandvård för hemlösa, liksom vi glatts åt hans årliga inbjudan till lunch och föreställning på Malmö opera.

Service Above Self är en grundsten i Rotarys värdekedja och Christer personifierade verkligen detta. Oegennyttigt tjänande är ett begrepp som kommer långt fram i en beskrivning av Christer som person. För sina insatser i Rotary hedrades Christer välförtjänt med en Paul Harris Fellow med en safir.

Vi kan på inget bättre sätt hedra hans minne än att fortsätta vårt eget arbete för det Rotary som var Christer så kärt.

Miljöstrategen och avdelningschefen Karin Loodberg, Lund, har lämnat oss efter en tids sjukdom. Karin blev 53 år. Närmast sörjande är maken och barnen.

Karin Loodberg har sedan mitten av 1990-talet lett och byggt upp Lunds kommuns miljöstrategiska arbete. Hon har varit en betydelsefull person för kommunens strävan att nå en hållbar utveckling och starkt bidragit till Lunds goda rykte i miljöfrågor. Karins engagemang för bland annat trafikfrågor, ekologisk mat och minskad klimatpåverkan är en viktig orsak till att Lunds kommun utsågs till årets miljökommun 2011.

Karin har under sin tid på kommunen verkat för att ta tillvara medborgarnas initiativ och engagemang för miljö- och hållbarhetsfrågor. Detta inleddes i spåren efter FN-konferensen i Rio, där världens ledare i Agenda 21 enades om vikten av lokalt arbete för att lösa de globala miljöproblemen. Sedan dess har arbetet omfattat bland annat hållbara jobb för ungdomar och Lunds tidiga initiativ att bli en Fairtrade City.

Hon var en av arkitekterna bakom Lunds strategi för miljöanpassade transporter, Lunda-Mats, och var pådrivande i den kontinuerliga utvecklingen av arbetet. Bland annat kopplat till Lunda-Mats har Karin aktivt samarbetat med forskare vid universitetet, för att nyttan av deras kunskap ska komma medborgarna till godo. Karin gav på flera olika sätt de politiska partierna förutsättningar att samverka i miljöfrågor och hon var drivande och framgångsrik i att söka extern finansiering av miljöåtgärder från staten och EU.

Som chef och vän minns vi Karin som en rakryggad och empatisk person, som såg det bästa i människor. Hon lät oss utvecklas i vårt arbete genom att ta fasta på våra styrkor. Vi var alltid välkomna att söka hennes kloka råd i både små och stora frågor. Vi hade aldrig skäl att tvivla på hennes yrkesmässiga glöd, och än mindre på hennes stora kärlek till sina barn.

Vi är många som känner stor sorg och saknad nu när Karin lämnat oss. Vi är stolta och glada över att vi fick arbeta tillsammans med henne.

Professor Stig Larsson, Stockholm, har avlidit i en ålder av 71 år. Hans närmaste är hustrun Birgit och barnen Patricia och Peter samt bonusbarnen Fredrik och Martin.

Stig var en framstående forskare inom nuklearmedicin och hade ett stort internationellt kontaktnät. Han var tidigt med om att utveckla tredimensionella tekniker för att avbilda olika organs funktion i kroppen. Dessa används idag vid miljontals patientundersökningar världen över och ger många människor möjligheter till bot för allvarliga åkommor som cancer och hjärtsjukdomar.

Stig föddes i Midskogsforsen i Jämtland men flyttade som barn mellan olika kraftverksbyggen där hans far arbetade som underhållstekniker. Han tog studenten på Luleå tekniska gymnasium och utbildade sig i fysik och radiofysik vid Stockholms universitet.

Han disputerade 1980 med en avhandling om utvecklingen av ett första komplett och praktiskt användbart gammakamerasystem for emissionstomografi (SPECT). Han lät en scintillationskamera rotera runt patienten medan den samlade in data. Ur dessa data kunde han sedan rekonstruera tredimensionella bilder av funktionen hos olika organ i kroppen.

Stig var en mycket produktiv forskare, med ett stort antal vetenskapliga publikationer och handledare till ett flertal doktorander vid Stockholms universitet.

På Karolinska sjukhuset i Solna var han chef för avdelningen för nuklearmedicin och utvecklade den till att bli en av de främsta i Sverige. På Karolinska sjukhuset etablerade han också den kliniska verksamheten av PET, framförallt för onkologiska applikationer. Han var engagerad i många vetenskapliga föreningar och organiserade konferenser, såsom den stora IEEE Medical Imaging konferensen i Lyon år 2000.

Det fanns hela tiden en skaparglädje och nyfikenhet hos Stig. Han var urtypen för en problemlösare. Som ordförande i Svensk förening för radiofysik på 80-talet var Stig en drivande kraft när det gällde att föra fram sjukhusfysiken.

Utöver sitt arbete hade Stig många intressen: allt som hade med fysik och teknik att göra, men även kultur och politik. Att laga mat var också ett stort intresse liksom laxfiske i Norge.

Världen har slutat att rotera för Stig, men hans uppfinning fortsätter att rotera kring otaliga patienter världen över och ger dem möjlighet till en bättre livskvalitet. Tack Stig!

Henry Jakobén, Bunkeflostrand, avled den 5 juni, 91 år gammal. Hans närmaste är dottern Joanna med maken Nils-Olof och barnbarnen Sara och Miriam.

Henryk Jakubowicz, som var hans polska namn, föddes i Lodz 1923. Föräldrarna hade kort dessförinnan flyttat från Samara i Ryssland där modern var född och där fadern hade hamnat efter sin sjuåriga tjänst i tsarens armé.

När andra världskriget bröt ut insåg Henry tidigt faran med att stanna kvar och innan gettot i Lodz blev ett faktum flydde familjen österut, till moderns släkt i Ryssland. Själva flykten var fylld med strapatser, umbäranden och misshandel, men familjen blev mycket väl omhändertagen av den ryska släkten - banden kom att sträcka sig i många decennier framåt.

I Ryssland tog Henry studenten och läste sedan på teknisk högskola samtidigt som han arbetade som bärare på en tågstation. När kriget var slut återvände familjen till Polen. Henry avslutade sina studier på Tekniska högskolan i Lodz och fick arbete inom textilindustrin.

År 1954 gifte han sig med Danuta ”Dana” Wajnsztok, som blev civilingenjör i elektroteknik.

Henry arbetade på ett vetenskapligt institut, med tekniker att torka färgade och tryckta textilier, vilket resulterade i cirka femtio vetenskapliga artiklar. Han organiserade flera vetenskapliga kongresser och var simultantolk från polska till ryska och tyska. Henry hade även flera förtroendeposter, bland annat som ordförande i polska Civilingenjörsförbundet för maskinteknik.

Sexdagarskriget i Israel 1967 och de så kallade marshändelserna i Polen 1968 skapade ett hårt klimat för polska judar. Sverige och Danmark uppmärksammade dessa problem och öppnade sina gränser för flyktingarna. År 1969 kom familjen till Sverige och efter två månader fick Henry arbete som civilingenjör på Alfa Laval. Tack vare sina språkkunskaper och sin tekniska kompetens blev han så småningom regional försäljningschef för Östeuropa. Han var mycket stolt över att arbeta på Alfa Laval.

Dana, Henrys hustru och bästa vän, gick bort alldeles för tidigt. Han saknade henne oerhört mycket. Henry älskade att umgås med sina två barnbarn – Sara och Miriam. Han hade haft ett händelserikt liv och ville berätta om sina vänner och sin släkt under en stormig tid: ”Det ska ni inte glömma”.

Tiden efter pensioneringen tillbringade han med att lyssna på klassisk musik, läsa och skriva. Det resulterade i flera böcker som har publicerats och läses med intresse.

Lennart Månsson, Limhamn, har avlidit i en ålder av 95 år. Under 74 år var han medlem i Malmö roddklubb. Han efterlämnar närmast hustrun Carin, sonen Rolf, gift med Ann-Christine, barnbarnen Sandra och Charlotte med familjer samt en syster med familj.

Lennart Månsson har rott sin sista tur.

Han föddes 1919 och började efter utbildningen arbeta på ekonomiavdelningen på Malmö Valskvarn. Hans yrkesbana fortsatte sedan på Kockums båtvarv i Malmö, där han arbetade på ”kalkylen” och följde upp de beräkningar som gjorts på fartygen.

Lennart blev tidigt idrottsintresserad och var under många år en skicklig elitgymnast i föreningen Pantrarna i Arlöv. Han tävlade med stor framgång i bland annat räck och var långt upp i åren ett spänstfenomen. Idrottsintresset förde honom också till roddsporten, där han var Malmö roddklubb trogen ända till sin bortgång. Han var medlem i klubben i 74 år, utsågs till ständig medlem, var en kunnig och respekterad styrman och bidrog med att stötta klubbens ungdomar genom ”Roddklubbens vänner”.

Lennarts erfarenhet som styrman gjorde att han fick styra den Malmöåtta som ute på Malmö redd fick ta emot den olympiska facklan inför OS i Helsingfors 1952.

Han var aktiv idrottsman i hela sitt liv, rodde dagligen sin motionstur på Malmös kanaler och har fått utmärkelse som Sveriges meste roddare, med över niotusen roddpass. Dessutom såg han till att simma 1 500 meter på Kockums Fritid varje dag. Träningen gjorde, att han i tid för pensioneringen deltog i Veteran-VM i Nottingham 1982 och även i masterslopp i Skottland.

Lennart var, liksom sonen Rolf, en hängiven vinterbadare i föreningen Isbjörnarna. De har båda deltagit i uppvisningar med Lions, där de har visat hur man livräddar och tar sig upp ur en vak vid skridskofärd. Lennart vinterbadade regelbundet upp till 87 års ålder, sedan blev det mer sporadiskt. Under många år var Lennart även en inbiten bridgespelare.

Förre instrumentmakaren Runo Svensson, Lund, har avlidit i en ålder av 89 år. Han sörjs närmast av sin son.

Runo Svensson arbetade vid Lunds universitet i 45 år och älskade sin arbetsplats, som gav honom stor tillfredsställelse.

Han började sitt arbete vid Institutionen för fysiologi hos professor Georg Kahlson, den store fysiologen som utbildade många fysiologer, forskade om magsyrasekretion och som så småningom lade grunden till Medicinska forskningsrådet. En dag blev Runo Svensson uppkallad till Georg Kahlson, för nu skulle han byta arbetsplats till Institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi.

”Det var en enkel förflyttning. Så gick det till då!”

Runo Svensson vandrade upp till ”medkem”, som då fanns på Sölvegatan 13 och arbetade vid denna institution resten av sitt liv. Hans chefer var världsberömda professorer i medicinsk kemi: Sune Bergström, sedermera Nobelpristagare i medicin, Bengt Borgström, sedermera dekanus och vicerektor vid Lunds universitet och under sista året Per Belfrage, initiativtagare till Biomedicinskt centrum. Det var drivande personer, som tog väl hand om sin personal.

Sune Bergström var en krävande person, men var mycket mån om sina anställda, enligt Runo Svensson själv. Han gick runt varje morgon och hälsade och undrade hur det stod till. ”Men Sune Bergström var mest i Amerika. Han var där för att ordna pengar till forskning. Han var oftare där än vad jag var i Malmö”, berättade Runo Svensson.

1967 flyttades institutionen till Kemicentrum, Sölvegatan 39 och då var Bengt Borgström hans arbetsgivare. Medicinsk forskning hade på den tiden ett försprång internationellt genom att man hade väl utbyggda instrumentverkstäder, där specialbyggda apparater kunde beställas. Det var sådana Runo Svensson tillverkade.

När jag själv började på institutionen hade Runo sin arbetsplats på bottenplan. Man fick gå ner och beställa det man ville få gjort. Det var alltid städat och undanplockat och instrumenten som Runo gjorde var små konstverk. Han putsade på dem in i det sista. Han ville gärna att man skulle komma ner lite då och då, för då förstod han att man verkligen ville ha den apparat man beställde. Det blev flera tillfällen att träffas och prata lite om förr och nu. Själv mindes Runo Svensson mycket väl den dag jag började, den 2 januari 1968, då jag fick jag frågan om jag var den nya praoeleven. ”Nej”, svarade jag, ”jag är med kand och ska forska här.” Den historien fick jag höra många gånger.

Runo Svensson tyckte mycket om sitt liv på Institutionen för medicinsk kemi. Han servade alla med sin kompetens och noggrannhet, i en tid när sådant var unikt. Institutionen var stark och framgångsrik. Runo Svensson var en del i detta. Strax före sin bortgång bestämde sig Runo Svensson för att donera hela sitt bohag till Lunds universitet för forskning. Det är en oerhört stor gest, som mottagits med tacksamhet.

John Sundström, professor emeritus i maskinkonstruktion vid Lunds tekniska högskola, har avlidit i en ålder av 98 år. Han sörjs närmast av barnen Mona och John Olof med familjer.

John Sundström föddes den 18 september 1915 i Västanfors, Västmanland. I tidiga år flyttade familjen till Skultuna, där hans far fick anställning som ingenjör vid Skultuna Messingsbruk. Under tiden där inledde John studier vid Elektriska fackskolan i Västerås med avsikten att följa i sin fars fotspår. Den utstakade vägen tog en ny riktning genom uppmuntran och ekonomiskt stöd av Johns moster Jenny från USA, som tyckte att han istället borde studera vid Chalmers. John lät sig övertygas och sökte till Chalmers, där han avlade civilingenjörsexamen i maskinteknik 1943.

Johns industriella karriär blev mycket lång och mångfacetterad. Redan under studietiden vid Chalmers arbetade han som ritare på AB Götaverken. Efter fyra års militärtjänstgöring och utbildning till officer, fick han anställning som konstruktör på Arbrå Verkstads AB. Vid Gevärsfaktoriet i Eskilstuna medverkade han vid utvecklingen av granatgeväret ”Carl-Gustaf”. 1961–1965 ledde John utvecklingen av dieselmotorer till fartyg och pumpverk vid Tändsticksbolaget i Jönköping.

Efter tysk förebild introducerades ämnet maskinkonstruktion i mitten av 1960-talet vid Kungliga tekniska högskolan och då nyetablerade Lunds tekniska högskola. Johns engagemang för utbildning av yrkesverksamma konstruktörer inom Sveriges Mekanförbund och översättning av tysk konstruktionslitteratur samt eget författande inom konstruktionsområdet gjorde att industrikollegor uppmanade honom att söka tjänsten som professor i maskinkonstruktion vid LTH. John sökte och fick tjänsten och installerades 1965.

Ämnet maskinkonstruktions inriktning mot metodik för att effektivare konstruera och utveckla produkter representerade ett viktigt nytänkande inom såväl industrin som akademien. I slutet av 1960-talet var John den förste i Sverige att introducera nya tekniker och hjälpmedel såsom CAD (datorstödd konstruktion), tillförlitlighetsteknik (idag kvalitetsteknik), naturen som förebild för konstruktionsarbete och finmekanik. Speciellt finmekaniken låg John varmt om hjärtat.

Otaliga är de berikande diskussioner om ny teknik, tekniska lösningar och inte minst forskning som vi haft under senare år, vid möten på institutionen och vid de luncher John så frikostigt bjöd på i sitt hem i Lund. Det är få förunnat att få leva ett så långt och rikt liv som John fick. Denna vetskap gör det lättare att bära sorgen och saknaden efter en nära vän och kollega.

Kostymören och maskören Sven Lundén, uppväxt i Lund, har avlidit, 67 år gammal. Hans närmaste är systern Eva-Lisa med familj.

1960-tal

Anna: ”Vi var kamrater på estetlinjen i Lund – vi tecknade hela tiden. Undersökte, iakttog, spanade. Ritade av, hittade på, uppfann. Utbildade varandra i seende och genomskådande, kommenterade vasst på Lundavis. Lekte. Tävlade. Sven var stjärnan. Vi som var med har alla sparat några av hans snitsiga bilder.”

1970-tal

Marie: ”Jag träffade Sven när jag läste i Lund. Han arbetade i en herrekipering. Han gjorde butiksjobbet till konst och såg precis vad som passade varje kund. En kurs i mask och peruk på Dramatiska institutet öppnade en ny värld och jag flyttade med honom till Stockholm. Hans passion för att läsa av människor gjorde honom bra i yrket. Han visste vad dialogen med kostymören, maskören och perukmakaren betyder för skådespelarens rollarbete. Hur en dräktdetalj kan ge skådespelaren impulser, som i sin tur ger publiken starka bilder.”

1980–1990-tal

Kim: ”Nu fick den stora publiken tillgång till Svens visioner. Sven och jag var ett team som jobbade med kostym och mask i en mängd produktioner för tv, teater och film: till exempel Hamlet, Dårfinkar och Dönickar, Apelsinmannen, Änglagård, Seppan. Vi jobbade från tidig morgon till sen kväll, år efter år. Och vi sjöng alltid! Sven var alltid i tid, alltid förberedd, alltid påläst. Det gällde att skaffa, sy och ändra plagg till alla medverkande. Kanske femhundra personer som skulle prova allt från underkläder till hårspännen. En gång när vi letade kläder i en bod hittade vi massor av pjäxor. ’Hur många barn har ni?’ undrade handlaren. ’Vi vet inte riktigt’, blev svaret.”

När maken Jerk Rysjös avled 1996 blev arbetskamraterna den familj Sven ville vara med. Efter pensioneringen från Independent kostym blev det tungt för honom att hålla upp livsgnistan.

Man kände sig sedd, kreativ och betydelsefull tillsammans med Sven såväl i arbete som i vänskap. Det minns vi, det saknar vi.

Advokaten Christian Sjöstedt (tidigare Persson), 39 år, har hastigt avlidit i en olycka. Han sörjs närmast av makan Camilla, föräldrarna Bengt och Mildred, syskonen Cecilia, med make Johan, och Camilla samt övriga släktingar och många vänner.

Christian föddes 1974 och växte upp i Lomma. Han tog juristexamen i Uppsala 2002 och anställdes, efter notariemeritering vid Borås tingsrätt, vid Lindskog Malmström Advokatbyrå i Stockholm år 2006. Han blev advokat 2011 och delägare i advokatbyrån 2014.

Christian ägnade sig åt affärsjuridik och blev med tiden en skicklig processadvokat.

Hans inlagor och andra skriftliga dokument präglades av saklighet och stringens och han visade ett helhjärtat engagemang för klienten. Han hade också en förmåga att i mål och ärenden hålla sig till det väsentliga. Detta i förening med hans stora arbetskapacitet och sympatiska sätt, gjorde att han blev mycket uppskattad av klienter och medarbetare på advokatbyrån. Detta ledde samtidigt till att han fick många nya uppdrag.

Christian var en livsbejakande och utåtriktad person och ett av hans stora intressen var resor. Det tycktes som om inget resmål var honom för avlägset. Särskilt sorgligt är att han omkom under en semesterresa till Malta med sin fru Camilla. De hade gift sig i maj i år och var i full färd med att planera för sin gemensamma framtid.

Ett annat av Christians intresse var sportbilar och han kunde på ett fängslande och humoristiskt sätt skildra sina färder med sin Porsche som han vårdade ömt.

Tomrummet efter Christian här på advokatkontoret är stort. För oss är denna olyckshändelse nära nog ofattbar och många av oss är i det närmaste förlamade av sorg. Vi kommer att bevara Christian i ljust minne.

Åke Svenstam har somnat in i sitt hem efter en längre tids sjukdom. Han blev 80 år och sörjs närmast av hustrun Ingrid och barn och barnbarn.

Åke Svenstam var en riktigt entusiastisk mångsysslare, verksam som lektor på Lunds universitet. En period arbetade han som meteorolog, men fortsatte sedan som lärare och forskare i fysik och arbetsmiljö vid Lunds universitet och på Lunds tekniska högskola 1964–1999.

Ett av hans största intresse var teatern och han arbetade mycket för att utveckla kompetensen och förbättra arbetsmiljön för de anställda.

1997 var Åke en av initiativtagarna till att starta utbildningen Scen- och teaterteknologi på Malmö högskola. Han lade grunden och formade innehållet till utbildningen som sedan låg till grund för dagens kandidatutbildning i scenproduktion på K 3, Malmö högskolas institution för konst, kultur och kommunikation. Han var programansvarig för denna utbildning fram till 2001 då han gick i pension.

År 2004 var Åke med och startade Theatre Technical Traning in Scandinavia (TTTS) som primärt arbetar med kompetensutveckling samt samarbete mellan teatrarna. Där engagerade han sig mycket och lyckades skapa ett fantastiskt nätverk för teatertekniker på många av de större teatrarna i Scandinavian.

Åke var också adjungerad till Svensk teaterteknisk förenings styrelse och gjorde stora insatser för frågeställningar kring kompetensutveckling, validering och arbetsmiljö inom teaterområdet samt för att skapa förståelse för bland annat fysiken i teatermiljön runt om på landets teatrar.

Åke var oerhört engagerad i utbildning och fortbildning. Även efter det att han hade gått i pension var han involverad i ett antal utbildningsprojekt. Bland annat försökte han flera gånger, tillsammans med Stagevision AB, starta en ny KY-utbildning för teatertekniker i Sverige.

En av Åkes gärningar som kan nämnas är införandet av nya yrkeskoder för tekniker inom kulturområdet. Han påverkade Statistiska centralbyrån att ändra de gamla beteckningarna av yrkeskoder och införa de yrkesbenämningar som idag är aktuella.

En av de frågor som Åke engagerade sig i under det sista året var validering av teatertekniker. Han kallade till möten och fick teaterbranschen att påbörja processen att bilda ett branschråd som på sikt skulle kunna jobba vidare med denna fråga.

Åke har med sin oförtröttliga vilja betytt mycket för teaterteknikerna i Sverige. Han var en idealist och materiella ting betydde inget för honom, men om han däremot kunde höja kompetensen hos någon var han tillfreds.

Han hade en fin förmåga att sammanfatta synpunkter och åsikter i stora debatter och var även en framtidsman och visionär med sina idéer och tankar som många gånger låg långt före många andras.

Åkes bortgång är en stor förlust för oss och han lämnar ett tomrum efter sig som är svårt att fylla. Nu finns det ingen vis man att få råd av i svåra situationer.

Bo Broomé, före detta hovrättspresident, Malmö, har avlidit den 10 juli 2014.

Meddelandet om att före detta hovrättspresidenten Bo Broomé avlidit gjorde oss förstämda. Han var inte bara en framstående jurist utan också en god kamrat.

Bo föddes den 18 oktober 1936 i Vanstad, där fadern var lärare. Han fick en god uppfostran med kulturella inslag och visade redan i unga år studiebegåvning. Juridiken lockade honom till Lund där han tog sin jur kand med höga betyg.

Han satt sedan ting i Oxie och Skytts domsaga i Malmö. Häradshövdingen där var en utåtriktad person som gärna tog sina notariers tid i anspråk genom att berätta historier under kaffepauserna som tenderade att bli allt längre. För Bo var dessa samkväm störande och hindrade honom i arbetet. Han var också starkt emot att det förekom starka drycker på tingshuset och avböjde häradshövdingens inviter till festande. Men han visade stor skicklighet som notarie och satte sig snart i respekt hos sin chef.

För Bo inleddes nu en karriär som domare. 1965 blev han antagen som fiskalsaspirant vid Skånska hovrätten. Hovrättsråden fick snart klart för sig att man hade en mycket begåvad aspirant på avdelningarna. Bo godkändes som fiskal och fick sedan tjänstgöra några år som tingssekreterare.

Ryktet om hans begåvning nådde snart justitiedepartementet, och 1969 blev han sekreterare i Grundlagsberedningen. Han kunde bedriva arbetet vid departementens utredningsavdelning i Malmö. På avdelningen uppfattade vi honom som en god skribent. Han deltog gärna i våra möten och kunde då komma med vägande inlägg.

1972 utsågs Bo till sakkunnig på justitiedepartementet. Hans karriär gick sedan spikrakt mot stjärnorna: departementsråd 1977, rättschef 1979, statssekreterare 1981 och justitieråd 1983. I Högsta domstolen blev han känd som en mycket skicklig domare. Men Bo kände längtan tillbaka till Skåne och när tjänsten som president i Skånska hovrätten blev ledig sökte han sig dit. Han utnämndes till president 1987.

Bo kom till en domstol som välkomnade honom. Han fann det naturligt att gå in som ordförande på avdelningarna och ägnade mycken kraft åt dömandet. Mindre nöjsam var den omfattande administrationen som tyngde honom och många gånger tvingade honom att fatta obekväma beslut. Han reagerade negativt mot sådant som han inte kunde acceptera, men var en försiktig man som undvek konfrontationer. För hovrätten var han en klar tillgång.

Vid sidan av presidentskapet tog Bos stora kapacitet också i anspråk för flera kvalificerade uppdrag i kommittéer och utredningar. 2000 utsågs han till hedersdoktor vid Lunds universitets juridiska fakultet.

Det var inte bara juridiken som fångade Bos intresse. Också det kulturella området – inte minst musiken – lockade honom. Han sågs ofta på Konserthuset på Malmö symfoniorkesters konserter. Och vi minns med nöje hans arrangemang på hovrättens ”våravslutningar” på 1990-talet då han engagerade alltifrån en harpspelare till en hel stråkorkester.

Vi minns Bo med värme.

Mats Elmelid, Höör, har somnat in efter 94 aktiva år. Han efterlämnar närmast sönerna Jan och Tomas med familjer.

Det ska vara glad musik, helst med dragspel som man kan dansa till. Och det ska vara de rätta harmonierna! Redan vid 18 år ålder startade Mats Elmelid sin första orkester ”Viljans Band”, en kvartett med dragspel, bas, trummor och sax, hemma i Öxabäck söder om Borås. Sången förstärktes i en tratt. Accordeon Swing blev det nya moderna namnet på orkestern 1945.

Efter flytten till Mellanskåne 1955 bildades Mats Elmes orkester med fem man. Under trettio år ledde Mats bandet som spelade i hela Sverige. Framgångsreceptet var soundet med två saxar, egna arrangemang och att man bytte instrument och sångare på scen. Mats spelade dragspel, orgel och elbas.

Efter att ha överlåtit orkestern 1984, började Mats spela på två man. Orgelmodulen till dragspelet gjorde att han lät som en hel orkester. Vid den sista spelningen, med gitarristen–sångaren Olle Öhgren, var Mats 90 år.

Förutom musiker var Mats framgångsrik musikhandlare. Redan på 1940- talet grundade han firman Dragspelsservice i Borås.

När flyttlasset gick till den nybyggda villan i Höör 1961 öppnades Elmelid Musik i ett litet källarrum. Han sålde mest dragspel i början, men efterhand utökades sortimentet – i synnerhet när sönerna Jan och Tomas trädde in i firman på 1970-talet.

I dag är det Jan som säljer och servar dragspel i villan. Tomas och hans medarbetare har utvecklat det lilla källarrummet till en musikaffär på tusen kvadratmeter i Höörs utkant och har även öppnat filial i Malmö.

Mats bjöd upp Rut till dans på sensommaren 1947 i Borås Folkets park. Hon skulle bli hans livskamrat tills hon rycktes bort 2009. Rut hade mycket vacker sångröst och sjöng ibland hemma till Mats dragspel.

Mats gick på ett slags väckelsemöte i Borås 1948 med Are Waerland. Då fick han veta att kosten hade helt avgörande betydelse för hälsan. Man ska leva vegetariskt, och helst inte äta eldbehandlad (kokt och stekt) mat. Nu blev Mats vegetarian och renlevnadsmänniska. Trettio år av magont försvann med detta. Han försummade sällan chansen att fördöma rökning och salt i maten.

Den nyfunna vegetariska livsstilen fick Mats att satsa på handelsträdgård. Han odlade gurka, brysselkål, tomater och vitkål och hade till och med tre bikupor.

Men heltidsodlandet kändes inte helt rätt, så 1955 flyttade familjen till Mellanskåne, nära själsfränderna på Råkosthemmet i Sätofta.

Åldern, som Mats aldrig riktigt ville kännas vid, tog till slut ut sin obevekliga rätt. De sista tre åren fick spelet vila. Men nu spelar han dragspel för Rut uppe i sin himmel som aldrig förr. Och hon sjunger ”Räkna de lyckliga stunderna blott”.

Vi minns vår far Mats med tacksamhet för allt han lärt och gjort för oss.

Docent Nils Jörgensen, Åkarp, har, efter en tids sjukdom, avlidit i en ålder av 71 år. Han sörjs närmast av vännen Elsie Risberg.

Nils Jörgensen tillbringade hela sitt yrkesliv som forskare och lärare vid Institutionen för nordiska språk i Lund. Redan som ung doktorand gjorde han banbrytande insatser i uppbyggandet av den svenska talspråksforskningen. Tillsammans med Bengt Loman skrev han ”Manual för analys och beskrivning av makrosyntagmer”, som kom att bli en hörnsten i de kommande decenniernas forskning om det naturliga, talade språket. Nils viktigaste egna bidrag till denna forskning blev doktorsavhandlingen ”Meningsbyggnaden i talad svenska”, i vilken han i detalj visar inte bara vilka grammatiska strukturer som är möjliga att använda utan också vilka strukturer som faktiskt används av språkbrukare i verkliga situationer.

Men Nils lät sig inte stängas in i ett begränsat fack. Han skrev viktiga arbeten om etermediernas språk, om det svenska medeltidsspråket, om den nordiska språkhistorien och om barnspråk. Efter pensioneringen och ända fram till sin död var han sysselsatt med ett projekt om kommunikation i vården.

Nils skaffade sig efter hand en mycket bred undervisningserfarenhet i ämnets olika delar, men han kom framför allt att förknippas med undervisningen i svensk grammatik, som han länge ansvarade för. Han var en av författarna till ”Nusvensk grammatik”, som från mitten av 1980-talet och flera decennier framåt användes i utbildningen på många lärosäten.

Vi som arbetade tillsammans med Nils i olika sammanhang imponerades av hans djupa kunskaper och hans mångsidighet. Nils må vara borta, men hans insatser för språkforskningen lever kvar.

Anders Sandgren, Arlöv, har gått bort alldeles för tidigt, vid en ålder av endast 50 år. Han efterlämnar närmast hustrun Nuan och två söner från ett tidigare äktenskap.

Anders var en hårt arbetande man som hann med att arbeta på ett flertal arbetsplatser under sitt korta liv. Efter skolan var han på verkstaden på Nordsjö färgfabrik i Sege, därefter som truckförare på Saab, reparatör på Håkanssons truck. Diskbråck på mitten av 1990-talet gjorde att han under en längre tid inte kunde förvärvsarbeta. Dock kom han åter och utbildade sig till verktygsmakare. Med en ny titandisk i nacken fortsatte han sitt arbetsliv i verkstaden på Sparholms, därefter på MC-huset och senast på Aqua Invent i Lomma

Många kände honom som Sanke och han var en hjälpsam välvillig själ inom motorcykelsfären, själv ägde han ett femtontal motorcyklar under sitt liv och var väldigt intresserad av veteranmotorcyklar. Han var också en populär och kunnig mekaniker.

Anders lämnar två barn efter sig och är både sörjd och saknad.

Åke Sandgren

Jan-Olof Nilsson, producent vid Malmös nya television och senare chef för Malmö Folkets park, avled stilla i augusti i en ålder av 79 år. Han efterlämnar hustrun Monica, döttrarna Kristina och Lena samt barnbarn.

Malmö-tv:s nya hus var färdigt 1976 och radiochefen Gunnar Ollén kontaktade så snabbt som möjligt nya tv-producenter från Stockholm. Bland dem fanns Jan-Olof Nilsson, som med familj kom till Malmö i slutet av 1970-talet och 1982 blev producent vid det nya huset vid Jägersro.

Han var full av idéer om nya typer av barnprogram och speciellt familjeunderhållningen ”Slumpen spelar in”. Han gjorde bland annat en inspelning med Cirkus Lillebil (Lillebil Rhodin var gift med Bertil Hagstadius och släkt med Trolle Rhodin). Dessutom gjorde han en clownsketch i ”Kvitt eller dubbelt”

Clownintresset drog honom emellertid mot Folkets park, där han blev chef 1986. Jan-Olof Nilsson hade sett att parken var ödslig och satte därför igång med cirkus och clowner för att roa besökare bättre. Ett lekhus byggdes om och artister uppträdde på en cirkusmanege.

Viktigast var clownen Miko som både använde sitt artisteri och vandrade i parken med sitt positiv, sin humor och sina trollerier. Jan-Olof hade anat en skicklig marknadsförare.

1991 slutade Jan-Olof Nilsson som chef för Folkets park. Dock var det han som genom clownen Miko hade spritt så mycket glädje. Det var Mikos vänner som senare bildade Mikosällskapet.

Utan Jan-Olof Nilsson hade Calle Widell, konstnär och Mikomedlem, inte kunnat skapa en staty av clownen Miko i Folkets park. Den avtäcktes den 9 augusti i år.

Den 31 augusti somnade Jan-Olof Nilsson in. Vi i Mikosällskapet känner vemod och saknad.

Birgitta Engfeldt, Lennart Holmgren och Lasse Flygare, Mikosällskapet

Bertil Erlandsson har, efter en tids sjukdom, avlidit vid 84 års ålder. Han lämnar Elsy, sin hustru sedan över femtio år, samt de fem barnen Maria, Boel, Johan, Jakob och Johannes med familjer.

Bertil Erlandsson föddes 1929 i Eljaröd på Österlen och växte upp på familjegården som den näst yngsta av sex syskon. Sina studier bedrev han på Tomelilla folkhögskola och Hörby lantmannaskola. Bertil var under större delen av sin yrkesbana verksam som lantbrukstjänsteman.

År 1955 flyttade han till Harlösa och förblev sedan, förutom en kortare sejour i Lund, byn i sitt hjärta trogen. Bertil blev snabbt engagerad i Centerpartiet, först lokalt och sedan i kommunorganisationen. Han representerade även Centern i fullmäktige och fritidsnämnd.

Men det var inom idrotten som han fann sin stora uppgift. I över 35 år hade han olika uppdrag inom Harlösa IF, bland annat tjugo år som ordförande. För sitt engagemang belönades han med olika utmärkelser av Svenska fotbollsförbundet. Den främsta utmärkelsen var dock Riksidrottsförbundets förtjänsttecken i guld och samtidigt med denna fick han sitt namn i Baltiska hallens foajé bland världsmästare och olympiska mästare. Men den hedersbetygelse som låg honom allra varmast om hjärtat var att han blev hedersordförande i Harlösa IF.

Efter idrottstiden fann Bertil snabbt nya uppgifter och utmaningar. Han brann för sin by och landsbygden och han tog initiativ till att bilda Harlösa Byalag och blev dess första ordförande. Byalaget har betytt mycket för Harlösa och bland annat bidragit till att byn fick en samlingsplats i ett byahus samt en fin utsiktsplats.

Bertil hade ett stort intresse av att resa och se andra kulturer och möta människor i andra länder. Han och Elsy har besökt många länder runt om i världen och tagit med de åtta barnbarnen på flera av dessa resor. Vi barn minns våra resor till Italien som innebar diverse strapatser, men som alltid slutade bra. Ett år tog pappa kontakt med en italiensk familj på den camping vi bodde på utan att kunna ett ord italienska. Året efter när vi kom dit så var vi hembjudna till familjen i deras hem i Forli. Detta är ett bra exempel på hur vår pappa var: social, orädd, glad för fest och sällskap.

Nu vet vi att pappa vakar över oss, sin älskade familj, och sitt älskade Harlösa.