Åke Svenstam har, som tidigare meddelats, avlidit vid 80 års ålder. Han sörjs närmast av hustru, barn och barnbarn.

Åke tog studenten i Göteborg och efter en kort sejour på Chalmers kom han till Lund i mitten av 1950-talet.

Han var en av grundarna av studentorkestern Academimusiccorpset Bleckhornen 1956. Där hade han medlemsnummer #2 av idag omkring #480. I Bleckhornen spelade Åke valthorn. Han var lång och syntes över hela orkestern. Förut hade det bara funnits namnlösa studentorkestrar som uppstod de novo för det aktuella karnevalståget och sedan upplöstes.

Vid Lunds universitet blev Åke fysiker och sysslade med meteorologi, akustik och miljö.

Han var med och bildade Jubileumsfonden som förvandlades till den öppna gruppen Bleckhornens Vänner, vars uppgift är att utdela stipendier till någon förtjänt i dagens orkester.

Åke var praeses i den slutna gruppen Bleckhornsacademien. Han ledde och övade Pyttipannaorkestern i sitt garage till öltältsspelningen under karnevalen 2006.

Han deltog med glädje i spelningarna på Lindénflotten på Ringsjön och hans blonda hår sågs vaja i den ljumma sjöbrisen.

Vi minns med glädje Åkes och hustrun Kickans generösa hem. Vi saknar dig, Åke.

Karin Strandqvist, Bunkeflostrand, har avlidit 70 år gammal. Hon sörjs närmast av maken Leif och två barn med familjer.

Karin Strandqvist, en osjälvisk, glad och öppen kvinna, somnade hemma kl 02.00 den 1 augusti.

Hon såg händelser och människor med positiva ögon och spred mycket energi med sin optimism.

1944 föddes hon i en familj med så småningom fem syskon. Hon tog realen med stort A i matte.

När hon var 15 år träffade hon en påg och de förlovade sig vid midsommar 1963. Pågen var undertecknad. Vi fick en son 1964 och en dotter 1968. Tre år senare flyttade vi till egen villa i Bara. Vi var ett par i 55 år.

Efter skolan började Karin på Addo som ritare. Innan hon slutade hade hon jobbat med en engelsk designer och varit med och skapat huven till den räknemaskin som senare fanns på alla postkontor.

När barnen blev större, besökte Karin arbetsförmedlingen. Hon fick rådet att läsa ”vuxenlinje” vilket ledde till att hon tog studenten och ingenjörsexamen.

Karin fortsatte på den mansdominerade väg som anställning på Ericsson innebar, i både Malmö och Lund. I den världen mötte hon ovärderliga vänner.

Karins väg var inte utan ”fnurror på livstråden”. Hon hänvisade ofta till Livets träd, Yggdrasil, och dess nornor, Urd, Verdandi och Skuld, som delade ut människornas livstrådar. Trots en del ”fnurror” klagade Karin aldrig. Om någon frågade hur hon mådde blev svaret alltid: Jo tack, bra.

Hon gladdes över att sonen gifte sig och att dottern fick två töser och en påg och gifte sig även hon. Hon gladdes också över de två bonusbarnbarnen, varav ett har fått tre töser.

Äldsta barnbarnet föddes under den stora snöstormen 1989. Dessutom fick Karin höra att denna tös väntar barn.

Karin hade en förmåga att ta tillvara det som fanns. Hon kunde verkligen ”laga soppa på en spik” och uppskattade det naturen hade att ge. Ett återkommande utflyktsmål var till exempel Klagshamn där hon plockade blåhallon vid stranden med barnbarn och vänner.

Vänner av bägge könen och i varierande åldrar gladde henne mycket.

Glädje och skratt och ett positivt liv tog slut med: ”Gå och lägg dig, nu ska vi sova.”

John Sundström, professor emeritus vid Lunds tekniska högskola, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 98 år. Han sörjs närmast av barnen med familjer.

Vår nestor och förebild, John Sundström, har vid nära 99 års ålder lämnat ”det jordiska” och oss – vännerna i Anders pågar – som ägnar oss åt seniorgympa i fader Lings anda.

John blev känd – i Lund och världen – som industriman och i en andra karriär som akademisk lärare och forskare på LTH. Maskinteknik var hans ämne, och typiskt för John var hans val av symbol – Loke – det magnifika ångloket som placerades framför hans institutionsbyggnad som förebild för teknologerna.

Som ”medicinman” blev jag (Anders Gustafson) imponerad av den sisu han visade i deltagandet i motion och gymnastik, och med vilken han lyckades bemästra den allvarliga, handikappande sjukdom som drabbade honom då han nått kulmen på sin akademiska karriär. De sista åren tog han dock färdtjänst (!) till gympan.

Bland Pågarna såg man John som ett föredöme och en inspirationskälla när det gällde att hålla igång med gympan. Men denne till synes inbundne ”gigant” var också en eftertraktad bordskavaljer vid våra sociala träffar – av Pågarna och inte minst av våra respektive. Likaså visade han ofta prov på lekfullhet, till exempel när han gav oss en ”Give-me-five-hälsning” och ett glatt leende då vi möttes på gympagolvet och ute på stan.

Det blir tomt i ledet hos Pågarna utan John!

Tore Persson, Malmö, har avlidit i en ålder av 84 år. Ända sedan ungdomen var han medlem i Malmö roddklubb. Han efterlämnar närmast barnen Eva och Olle, fyra barnbarn samt brodern Åke.

Året var 1972 och jag hade nyss fyllt 13 år. Vi var flera ungdomar som sökte oss till Malmö roddklubb och efter att vi hade lärt oss roddens grunder, blev vi tillfrågade om vi ville träna mera. Tore Persson var en av de entusiastiska ledare som tog hand om oss och klubben växte. Under 1970- och 80-talen hade roddklubben över fyrahundra medlemmar, vi slet ut lastbilen Televinken och två turistbussar, som tog oss runt i Sverige och Europa.

Tore höll i träningspassen och satt jämt i motorbåten. Han planerade och instruerade, bokade tävlingar, mekade med bussen, arbetade i styrelsen och var en starkt drivande kraft på klubben. I mångt och mycket var han Malmö roddklubb.

Tore arbetade som kemigraf, först på Skånska Dagbladet och sedan på Sydsvenska Dagbladet på Segevång i Malmö. Han träffade Barbro. De gifte sig i mitten av 1950-talet och fick barnen Eva och Olle. Tore älskade jazzmusik och han och Barbro tog ofta ut och dansade på Amiralen och Sankt Jörgen. Han hade även ett stort intresse för bilar och var en hängiven vinterbadare.

Tore lade, tillsammans med övriga eldsjälar i de skånska roddklubbarna, ned stort arbete på roddanläggningen på Hjelmsjön, Örkelljunga. De arbetade med klubbstuga och bryggor, drog vajrar i sjön och skapade en roddbana som lockade roddare från Sverige, Norden och Europa. Ett jätteevenemang var Seniormatchen, en föregångare till dagens Europamästerskap, där Tore var en av dem som höll i trådarna.

Framgångarna för Malmö roddklubb har varit många under åren och bland annat har klubben rott hem inte mindre än 29 svenska mästerskap samt 21 SM-guld för juniorer. Av dessa 50 SM-tecken, är Tore delaktig i 27!

Under Tores ledning har roddklubben levererat kandidater till landslaget, deltagit på flera NM och VM, tagit ett silver på Seniormatchen i Italien och även nått en sjätteplats på OS i Atlanta 1996.

Framgångarna på roddbanan ledde också till att Tore fick vara med i en Hollywoodfilm, med stjärnor som Kirk Douglas och Tony Curtis. Roddare från Danmark, Norge och Sverige agerade vikingar i ”The Vikings”. Inkomsterna från filmen gjorde att Tore och Barbro kunde bygga sin villa på Riseberga i Malmö. De betalade kontant. Det skägg han anlade som viking behöll han under resten av sitt liv.

Trots alla framgångar, viftade Tore undan blommor, diplom och förtjänsttecken. Jag förfärades som ung junior över att han förvarade alla roddmedaljer i en skokartong! Han skrev i sin egen dödsruna att han aldrig fick hissa de stora seglen och att ordet lagom väl kan passa hans liv.

Jag håller inte med. Tore har gjort ett gediget intryck och har satt sin prägel på Malmö roddklubb, i Skånes roddförbund, på Hjelmsjön och på svensk och nordisk roddsport.

Roland Wallgren har lämnat oss, familj, släkt, vänner och arbetskamrater.

Roland började sin yrkesbana som ingenjör vid Televerkets radiosektion i skiftet mellan 1950 och 1960-talen.

Han och vi andra som var med vid utbyggnaden av de svenska tele- och radionäten fick uppleva en enastående satsning på tv, FM-radio och de mobila näten.

Övergången till digitalteknik medförde allt mindre utrustningar med dramatiskt ökande prestation.

Rolands specialområde var radiolänk, en teknik för att trådlöst binda samman olika punkter i de allt mera komplexa näten. Som chef för radiolänkverksamheten i södra Sverige blev han en av alla uppskattad personlighet, både för sitt mjuka sätt att leda verksamheten och för sin enastående förmåga att samverka med andra.

Han gjorde tillsammans med Per Brugge succé genom sina ITV-baserade kurser i just radiolänkteknik, kurser som användes i hela landet.

På fritiden använde sig Roland av sina djupa kunskaper inom ljud- och bildområdet. Han var en mästare i att hantera musikmaskiner från bland annat Yamaha. Roland fyllde våra personalfester både med musik och avancerade trollerikonster. Han var genom sina breda kunskaper och sin öppna läggning ett givet nav i de flesta samtal.

Strax efter sin pensionering flyttade han med hustrun Inga-Lena till Växjö för att få utlopp för sin frihetslängtan där även fiske ingick.

Vi, alla hans arbetskamrater, sörjer Roland och minns hans liv med oss med stor glädje.

Roland Wallgren från Växjö, tidigare Malmö, har avlidit i en ålder av 80 år. Han efterlämnar närmast hustru och barn med familjer.

Roland var för mig en mycket god vän och förebild på mitt första jobb som ingenjör. Han visade mig snabbt stort förtroende, var en god pedagog och tålmodig mentor.

Hans goda humör, sprudlande humor och genuina intresse för andra människor gjorde det väldigt lätt att umgås med honom. Jag har mycket svårt att tänka mig att någon tyckte illa om Roland.

Han var alltid mycket ärlig och uppriktig och stod för sina åsikter. Men han var aldrig dogmatisk eller fördömande. Han strävade alltid efter att försöka förstå.

När vi träffades levde han i en klassisk borgerlig relation med fru och barn och drömmen om en villa och semestrar vid en småländsk sjö med en liten fiskebåt och ett metspö. Jag var ung, röd och radikal och umgicks i helt andra kretsar med andra värderingar.

Under våra många bilresor tillsammans längs länklinjerna i södra Sverige hade vi många diskussioner om livet, samhället och politiken.

Dessa diskussioner betydde mycket. Det var nyttigt för mig att bryta mina tankar med hans. Jag lärde mig förstå att allt inte var så svart-vitt som jag nog ibland inbillade mig att det var.

Under början av 1960-talet skedde en gigantisk utbyggnad av det svenska länknätet. Vi på länkavdelningen hade fullt upp med att besiktiga och ta över drift och underhåll av nya länklinjer och länkstationer.

Utrustningen kom framförallt från Tyskland och vi hade ett mycket tätt samarbete med de tyskspråkiga leverantörerna. Men vi hade även ett stort och nära samarbete med våra kollegor på andra sidan Sundet. Så vi växlade friskt mellan svenska, tyska och danska under dagarna. Och det passade såväl Roland som mig. Roland älskade att leka med ord och kunde vara lika tramsig som jag.

Vi kunde ha vansinnigt roligt på våra resor och ofta nattliga inmätningar när vi rådbråkade olika språk – verkliga såväl som fiktiva.

När jag träffade Roland igen för tolv år sedan var det underbart att se att hans dröm hade gått i uppfyllelse. Han satt i sin fina villa vid en sjö i Småland och verkade så genuint tillfreds med sin tillvaro.

Det är med stor sorg jag tvingas acceptera att Roland nu är borta. Men jag är så oändligt tacksam för att jag har fått kalla honom min vän.

Ingenjören K-G Hellström, Malmö, har avlidit 84 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Ingun och hennes familj samt syskonen Jan-Erik och Ulla-Britt.

K-G Hellström var son till Edit och Torsten Hellström i Ystad. Fadern drev en plåtslagerifirma på Stallgatan där de även hade sin bostad. K-G växte upp här tillsammans med tre syskon.

Skolgången genomfördes i Ystad. Efter detta började han på Teknis i Malmö och utbildade sig till ingenjör.

Militärtjänstgöring gjorde han på I7 i Ystad. Efter denna tjänstgöring utbildade han sig till reservofficer i Stockholm.

Efter avslutad utbildning hade han anställningar bland annat i Malmö stad och Lomma Eternit AB innan han startade egna firmor, till exempel en firma för installation av köksinredningar på Gran Canaria. Efter återkomsten till Sverige startade han firma i samma bransch i Malmö.

Inom idrotten var han väldigt aktiv. Han spelade handboll i Ystads BK och på äldre dagar spelade han golf i Rönnebäcks GK, där han höll i pensionärsgolfen. Friidrotten var annars hans starka sida och han sprang 800 m, 1 500 m och 3 000 m för Ystads IF. Som en av stafettdeltagarna är han fortfarande innehavare av klubbrekordet på 1 000 meter.

K-G kom med i YIF:s Veteraner 2003 och deltog aktivt i verksamheten. Det var sällan han missade dessa möten tillsammans med grannen Lars Hylestedt.

Vi minns denne gentleman med glädje!

Gunnar Eneskär, legendarisk spexare, trubadur och underhållare, har, som tidigare meddelats, tagit ett definitivt steg in i odödligheten.

I nära anslutning till invigningen av Öresundsbron 2000 genomförde nio ledamöter från Uarda-akademien i Lund en numera legendarisk tågresa Östersjön runt. Gunnar var en av de första att anmäla sig och iförd frack och med minimal packning klev han, med oss andra, ombord på tåget i Lund för resan tillbaka via Stockholm, Haparanda, Kemi, Helsingfors, Sankt Petersburg, Vilnius, Warszawa, Berlin, Hamburg, Århus och Köpenhamn.

Med sitt glada humör och sin förmåga att roa omgivningen med en outsinlig repertoar av sånger, kupletter och roliga historier, blev Gunnar en av resans stora förgrundsgestalter.

Med sin välklingande basröst och sitt imposanta utseende fick han omgivningen att omedelbart förstå att något stort var på gång. I med- och motgång kunde vi lita på Gunnars trygga ”det ska nog gå bra pågar”, oavsett vrånga passkontrollanter i Vitryssland, argsinta danskar i Århus eller vid bristande likviditet på Tivoli i Köpenhamn.

Sitt smeknamn ”Sesam” erövrade han ofrivilligt vid besöket på den då tämligen nya ambassaden i Berlin. Under en förevisning av byggnadens unika arkitektur noterade sällskapet hur en stor avskiljande sten- och glasvägg oförklarligt rörde sig fram och tillbaka i en säregen rytm. Fenomenet väckte en viss förundran men fick sin förklaring när det visade sig att det var Gunnar som ofrivilligt råkade trampa på en knapp i golvet som reglerade väggens rörelse. Och Gunnar ”Sesam” Eneskär kunde verkligen öppna dörrar oavsett om det gällde framträdanden i samband med Uarda-akademiens Rotary-kavalkader, jubileumsföreställningar av spexet Uarda eller vid sena sexor på Akademiska föreningen i Lund. För dagens unga spexare blev han ett föredöme och oändligt beundrad för sin förmåga att blåsa sin lergök i stjärten.

Tv-reportern och kommentatorn Roger Blomquist har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 57 år. Han sörjs närmast av hustrun Maria och två barn.

Många upplevde nog Roger Blomquist som lite väl bullrig och självsäker när han först tog plats i kommentatorsstolarna. Det var i början, när han slogs om utrymmet i revir som redan var inmutade av etablerade tv-personligheter. Men så hittade han sina egna arenor: konståkning, ridsport, simhopp och dans bland många andra. Där fick ”Blomman” blomma. I vilken mån han dirigerades dit och hur mycket som var hans fria val vet jag inte. Men just dessa sporter, som inte står i det starkaste medieljuset vanligtvis, råkade med åren bli några av de mest populära tv-sporterna, tillika de först utsålda i samband med olympiska spel. Sporter som de flesta kunde så mycket mindre om än fotboll, ishockey, handboll, tennis. Roger tog alltid sitt jobb på allvar. Hans entusiasm var bubblande. Det hördes att han älskade jobbet.

Han var som en mousserande cava när han kom igång, han tog i som om han var i världens centrum och med sitt goda humör, sina skratt, sin påtagliga glädje över att få rapportera, gjorde han oss intresserade av det som vi vanligtvis inte brydde oss så mycket om. Han kunde hantera spänning och besvikelse så att det kändes in i märgen. När stordåden var ett faktum gick han upp ett par oktaver och rösten sprack. Precis som Toivo Öhmans röst gjorde när han rapporterade om Ulrika Knapes OS-guld 1972, som Plex Peterssons när han med försiktiga, känslosamma ordslingor lotsade Ingemar Stenmark ner för pisterna.

Roger vågade visa känslor, han var engagerad, omtänksam mot de aktiva, men också – och det är kanske det finaste jag kan säga om honom – kortfattad, bestämd, rak och kompromisslös när han ville säga ifrån på skarpen: ”Svagt!” ”Skärpning!” ”Urdåligt!” Han tog ställning, både i positiva och negativa sammanhang, på ett sätt som kändes befriande, uppfriskande i jämförelse med en allt mjäkigare och slätstruken kommentatorsstil som brett ut sig.

Jag hörde hans sista, nästan viskande, kraftlösa ord till oss tittare från ryttar-VM innan han, efter tuff kamp, fick kasta in handduken för att åka hem och somna in, knäckt av två års fight med cancern.

Sorgligt, Roger, att vi tvingades höra din fina röst brytas i det lägre registret och av en alldeles skoningslös anledning. Du hade så mycket kvar att ge.

Ingrid Wadenheim, Malmö, har avlidit vid 66 års ålder. Hon efterlämnar närmast sin man och tre döttrar med familjer.

Svenska Noonanföreningen har mist sin grundare Ingrid Wadenheim alldeles för tidigt och sorgen är stor hos oss alla i föreningen.

Ingrid Wadenheim föddes i Jönköping den 30 maj 1948. 1969–70 gick hon en traineeutbildning på Televerket, där hon träffade sin blivande man, Sune Wadenheim. Båda fortsatte sedan inom Televerket och senare Telia fram till pensionen. Ingrid var en eldsjäl och har under de senaste tjugo åren ägnat sig alltmer åt ideellt arbete, först i Svenska Noonanföreningen och sedan alltmer inom Riksförbundet Sällsynta diagnoser.

Ingrid byggde som ordförande upp föreningen, men även sedan hon lämnat över ordföranderollen till andra fortsatte hon mycket aktivt att bidra till föreningens verksamhet. Bland annat hade hon en fenomenal förmåga att hitta fonder som kunde tänkas stödja vår förening och hon lyckades väldigt väl med detta. Dessa ekonomiska medel har varit en förutsättning för att föreningen har kunnat arrangera såväl familjeträffar som utbildningsaktiviteter för föreningens ungdomar.

Ingrid har under senare år varit engagerad i Riksförbundet Sällsynta diagnoser. Senast i somras deltog hon som representant vid Almedalsveckan. Hon har varit särskilt aktiv i internationella sammanhang, såväl på nordisk som på EU-nivå.

När nya medlemmar kom till Noonanföreningen var Ingrid och hennes familj de första att bekanta sig med nykomlingarna och de gjorde alltid att man kände sig välkommen. Med sin värme, ärlighet och stora närvaro fick hon alla att känna sig bekväma och våga prata och i sin tur bjuda på sig själva.

Ingrid månade om sin man Sune och döttrarna: Boel, Ellen och Lina. Alla i familjen Wadenheim bidrar alltid med sina starka personligheter till föreningens träffar vilket vi tror Ingrid kände stolthet över.

Det är vår goda vän Ingrid vi minns och saknar allra mest. Ingrid var både klok och god. Hon hade ett mycket starkt intellekt och samtidigt en oändlig medkänsla och värme. Ingrid var en generös och omtänksam person med en sund portion humor. Vi saknar hennes trygga, varma mänsklighet och hennes konkreta, realistiska livshållning.

Skräddarmästare Arthur Dittlau, Malmö, har avlidit, 94 år gammal. Han sörjs närmast av barnen Hans-Erik och Carina med familjer.

En mäster har lagt ned saxen!

Med Arthur Dittlaus bortgång har en av den gamla stammens mästerhantverkare lämnat oss. Arthur växte upp i en småbrukarmiljö i Ilstorp, där fadern gick in i gjuteribranschen i Sjöbo. Efter skolgång och en kort tid som gjutarlärling kom Arthur som 15-åring under fyra år i lära hos skräddare Sjöbeck i Sövdeborg. Tolv timmars arbetsdag och 1,7 mil daglig gångväg präglade arbetets betydelse i unga år. Under världskrigets orostider 1940–42 var Arthur värnpliktig skeppsskräddare på pansarskeppet Sverige, där han genom sin yrkesroll snart blev bekant med alla, från menig till amiral.

Under 1940-talet, med familjebildning i Stockholm, genomgick han Stockholms tillskärarakademi samt gjorde karriär hos ett flertal skrädderier. Så småningom flyttade han med familjen till Malmö, där han bland annat var verkmästare på Gino-konfektion och försteskräddare i Engelska skrädderiet.

År 1953 öppnade Arthur eget herr- och damskrädderi på Köpenhamnsvägen och gjorde under tre decennier detta till ett kvalitetsbegrepp inom stadens beklädnadsbransch. Arthurs handsydda kostymer var gjorda för livstid, inte till nästa modeväxling. Och hantverket var utfört därefter: yppersta kvalitet i varje detalj – trettio års användning utan att en knapp lossnar eller en fodersöm går upp.

Därmed var Arthur en ypperlig representant för ett kvalitetshantverk sprunget ur en tid innan massproduktionens flodvåg gjorde kunderna okänsliga för god kvalitet. Arthur var efter försäljningen av företaget 1987 fortfarande verksam i yrket under ett årtionde och var också en mångårig, mycket aktiv medlem i Malmö skräddareförening.

Sportjournalisten Roger Blomquist, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit efter en tids sjukdom. Han sörjs närmast av sin hustru och sina två barn.

Vår kollega och vän, sportjournalisten och kommentatorn Roger Blomquist har gått bort. Tomrummet efter Roger gapar stort hos så många och inte minst hos oss alla på SVT Sport. Ingen kunde uttala den ryske konståkningsvirtuosen Plusjenko som han. Ingen kunde växla från stekande talintensitet till total tystnad som han. Och det komiska ögat hade han och förstärkte gärna en rolig situation med ett skratt eller ett pricksäkert ”oj oj oj då”.

Han var kommentatorn med bredd. Konståkning, gymnastik, simhopp, ridsport, handboll, fotboll hockey, golf, shorttrack, skotercross. Det är bara ett axplock av sporter han kommenterat i SVT.

Han var också en kommentator med spets och stil, personlig stil – just sådant som gör en kommentator till något extra. I en god tradition här på SVT Sport följde han i spåren av Bengt Grive, tystnadens konstnär, Sven Plex Petersson som målade med orden och lät Stenmarks åk tala för sig själva, Christer Ulfbåges mäktiga stämma och Jacob Hårds mer melodiösa känsla för den idrottsliga dramaturgin. Roger var Roger. Det var uselt eller världsklass, det var succé eller skandal. Han var passionerad, modig, tyst när det krävdes och den sanne entusiasten i de rätta ögonblicken.

Roger ville alltid mer. Bättre. Längre. Programförslagen ramlade in och det redaktionella samtalet drevs på när Roger var närvarande. Allt var inte genomtänkt alltid. Men framåtrörelsen, energin och viljan att leta på nya marker fanns där hela tiden.

Under de sista åren när han kämpade med sin sjukdom kramades vi ofta när han var i Stockholm. Han var inte bara här i sin egen tjänst utan även som facklig representant för sina kollegor på sporten. Sådan var han också – bärande det kollektiva ansvaret för sina kompisar i lönerevisioner, schemaändringar, riskbedömningar och så vidare.

Roger bar på en eld. När den nu har slocknat blir det kallare. Men ljuset är kvar i det minne där vi ser en lätt framåtlutad man sprinta vidare mot nästa uppdrag. Nästan alltid med ett leende på läpparna.

Tack Roger! Du var unik. För oss. För publiken.

Ulla Holm, född 6 september 1931, avled den 11 september 2014 i sitt hem i Gessie. Hennes närmaste är sonen Göran med familj.

Min svärmor Ulla är en av de där ”okuvliga personerna” som Mankell skriver om. Varje gång livet krängde åt ett annat håll än hon kanske hade föreställt sig kämpade hon vidare utan att någonsin klaga eller bli bitter. Hon hade förmågan att hela tiden hitta glädjeämnen och finna kraft. Hon var en kämpe.

Som mycket ung mor fick Ulla börja arbeta tidigt, trots att hon hade läshuvud. Men Hermodskurser gav henne allmänbildning och på arbetsplatsen Saturnus kunde hon till slut utföra kemiingenjörens arbetsuppgifter. Nyfikenheten och en obändig lust att förkovra sig gjorde att Ulla alltid ville vidare.

När Ulla och livskamraten Lennart flyttade ut på landet på 1970-talet fick hon fullt utlopp för sitt stora intresse för djur och natur. Travhästarna blev ompysslade med stor omtanke, likaså katterna och fåglarna. I trädgården prunkade grönsaker, frukt och bär. Trots heltidsarbete hann Ulla med allt hon ville företa sig. Som medelålders började hon springa tjejlopp, rida på Malmö Ridklubb och var på ridläger med sitt äldsta barnbarn under sin sista friska sommar 1991.

En svår tbc-sjukdom drabbade Ulla som 60-åring. Ingen trodde att hon skulle överleva, allra minst läkarna, som kallade henne ”ett medicinskt unikum”.

De fysiska krafterna sinade, men den själsliga styrkan växte. Tillbaka från en lång sjukhusvistelse kämpade sig Ulla tillbaka till livet, fortsatte rida, bjuda på goda middagar, pyssla lite i trädgården. Hon lärde sig Qigong och visade all möjlig omsorg om vår familj.

Som farmor var Ulla aldrig insmickrande med kommersiella gåvor. En stor peng eller något från världsnaturfonden blev i stället uppskattade presenter. Samhällsengagemanget närde hon med radio, tidningar och böcker. Samtalen med henne handlade ofta om aktuella händelser. Ulla stod alltid på de svagas sida. Hon hade ett starkt patos för mänskliga rättigheter, för miljö och djurskydd. Hon visade med sitt exempel hur man kan leva enkelt, sparsamt och jordnära – med stor livskvalitet.

Fler sjukdomar härjade Ullas kropp. När båda knälederna byttes ut samtidigt lyckades hon ändå komma på benen. Om hon föll måste larmet gå, upp kunde hon inte ta sig utan hjälp. Hon ville själv ta ansvar för medicinering och var inte alltid ense med läkarna. Men vem kände hennes kropp bättre än hon?

Även om hennes fysiska skal rämnade fanns den flickaktiga, pigga rösten kvar. Ulla gladdes åt barnbarnsbarn och de små tingen i livet. Inte minst den enorma katten Boman var ett sällskap när Lennart dog och hon blev ensam i det lilla huset mitt på slätten, bland vindar och fält.

På hennes 83:e födelsedag satt vi i solen och åt önskemat. Ulla var så nöjd och glad. Nöjd med sitt liv som nu kändes fullbordat, glad för sina närmaste och goda vänner som alltid brydde sig om henne.

Okuvlig, in i det sista, somnade Ulla in hemma, precis som hon önskat. Jag är så glad att just hon blev min svärmor och var en så bra mamma till sin son.

Bert Petersson, Malmö, har avlidit, 78 år gammal. Han efterlämnar hustrun Berith samt barn och barnbarn.

Bert var en legendar inom hundvärlden. Han blev medlem i Malmö brukshundklubb 1962 och var verksam som instruktör, lärare i hundtjänst och även som domare inom brukshundsporten. Han var klubbens ordförande under några år, utsågs sedermera till hedersmedlem och blev klubben trogen under hela sitt liv.

Jag lärde känna Bert 1974 när jag som nybliven hundägare med labradoren Sara kom till Malmö brukshundklubb. Detta blev början till en livslång vänskap som lade grunden till ett fortsatt intresse för hundsporten.

Bert var en stor tillgång för klubben genom sin breda kunskap, sin hjälpsamhet och ett brinnande intresse både för sina egna och för andras hundar. Detta i kombination med den trygga framtoningen har gjort att han medverkat till att det har kommit fram många framgångsrika ekipage inom klubben. Bert kunde man fråga om allt och kunde han inte ge ett svar omedelbart så funderade han och återkom med råd eller lösningar. Otaliga är de tävlingar där Bert var engagerad som spårläggare, tävlingsledare eller domare. Ingenting var främmande för Bert.

Han ställde alltid upp närhelst det behövdes. Om någon behövde hjälp med att spåra eller något annat kunde Bert ge sig ut i skog och mark en tidig morgon och till exempel lägga ett spår för att lösa ett specifikt problem, en hjälp som var ovärderlig.

Trots Berts sviktande hälsa blev det många fina fikastunder där hans spjuveraktiga sinne stundtals skymtade fram. Det är jag tacksam för.

Bert lämnar ett stort tomrum efter sig och han har lämnat bestående avtryck hos både vänner och Malmö Brukshundklubb.

Bo Håkansson, Farstorp, har, som tidigare meddelats, avlidit. Han sörjs närmast av hustrun Wenche och tre barn.

Vännen Bo Håkansson har lämnat oss. Alldeles för tidigt, saknaden blir stor.

Bosses ledarskap karakteriserades av fantasi, kreativa lösningar, kraftfullhet och genomförandeförmåga samt värme och omsorg. Han hade en enastående kapacitet att skapa spännande relationer världen över med makthavare, exempelvis Henry Kissinger, Bill Clinton och Tony Blair. Alla kom de till Börssällskapet som föredragshållare när Bo ”from Malmoe” kallade.

Bosse var vår synnerlige vän sedan fyrtio år tillbaka. Han var en positiv och livsbejakande människa, som personifierade entusiasm och djupt engagemang.

Många härliga New Yorkresor med Bosse och Wenche passerar revy. En av de stora och mest upplevelserika var när ”Bosses eget ihopsamlade” ishockeylag spelade match i Madison Square Garden med Bosse själv på isen. Detta följdes av middag på Hotel Waldorf Astoria, där Lill-Babs förgyllde med att sjunga New York, New York så att hotellväggarna sjöng med. Svensk-amerikanska företag förbrödrades och nära vänskapsband knöts.

Bosses engagemang och satsningar på medicinsk forskning var och är beundransvärda. Livet utan Bosse blir tråkigt, grått och trist. Han var en ovanligt levande person. Det finns ett pärlband av minnen – de är inte pärlor i detta sammanhang – de är dyra diamanter att varmt vårda.

Vi är tacksamma att få ha upplevt hans generösa vänskap.

Per-Håkan Ohlsson, boktryckare och kommunpolitiker, har, som tidigare meddelats, avlidit. Han blev 98 år och sörjs närmast av två döttrar och en styvson med familjer.

Domkyrkans två torn har genom århundraden bildat en välkänd silhuett mot Lundahimlen. En annan högrest silhuett i Lund, Per-Håkan Ohlsson, är död.

St Annegatan nr 4 var från födseln Per-Håkan Ohlssons hem och utgångspunkt i ett långt och rikt liv. Här fanns familjeföretaget Håkan Ohlssons boktryckeri, som Per-Håkan övertog och drev i många år tillsammans med sin bror Sven-Håkan Ohlsson.

Med den bakgrunden var Per-Håkan Ohlsson Urlundabon med två stora livsintressen: STADEN och Domkyrkan. Få personer har som Per-Håkan genom decennier kunnat leda och följa utvecklingen genom ett stort engagemang i Lundapolitiken.

Tiden räckte även till för Studentsångarna, senast i årets vårliga studentsång. Per-Håkan var också en drivande kraft i Föreningen Nordens Lundaavdelning och i Föreningen Gamla Lund.

Otaliga är de kulturella aktiviteter som fått generösa bidrag från familjens stiftelse. Många internationella gäster på besök i staden har, under Per-Håkans tid som kommunfullmäktiges ordförande, välkomnats i rådhusets Knutssal och imponerats av värdens vältalighet. De fick alltid en hälsning på sitt eget språk.

Även i en fullsatt domkyrka fanns det varje söndag plats för en till. Den platsen blir nu tom.

Nils Arne Andersson, kommunfullmäktigeordförande i Lund 1986-88.

Entreprenören och finansmannen Bo Håkansson, Farstorp, har, som tidigare meddelats, avlidit. Han blev 67 år och efterlämnar närmast hustrun Wenche och tre barn.

Till min stora bestörtning fick jag ett sms från min dotter i tisdags morse om att min gode vän Bosse hade omkommit i en mc-olycka.

För cirka två år sedan var Bosse med på min frus begravning och försökte hjälpa mig att komma över det värsta. Vi delade entreprenörskap och idéer kring bioteknik. Jag hade förmånen att bli inbjuden på frukost en gång i veckan med dem som arbetade på Farstorps gård.

Bosse och jag delade intresse för privatflyg. De gånger vi träffades blev det mycket affärsprat. En gång vid ett kaffebord när jag presenterade en plan för min ekonomiska återhämtning så reste han sig upp och utbrast ”du är för jävlig som kan tänka så positivt”.

Bosse var en mycket positiv inspirationskälla som ibland kunde ringa från Kina eller Japan. Vänner som Bosse växer inte på träd. Jag tänker mycket på familjen och försöker räkna ut vilken hjälp jag kan bidra med.

Jan G Nilsson

Sjökaptenen Björn Sandén från Vänersborg, tidigare Malmö, har avlidit i en ålder av 82 år. Han efterlämnar hustrun Ingrid samt barnen Torbjörn, Katarina, Jeanna, Tomas och Anna med familjer.

Björn Sandén föddes i Vrå utanför Ljungby där hans far Kurt Sandén var präst. Han var äldst bland sex syskon.

Efter folkskola i hemorten skrevs han in vid Osby Samrealskola – på den tiden ett internatläroverk – där han tog realexamen år 1949. Efter en kort sejour på Malmö handelsgymnasium bestämde han sig för att gå till sjöss.

Efter föreskriven praktik ”på däck”, som förr i tiden var minst 36 månader, avlade han styrmansexamen vid Navigationsskolan i Malmö.

Därefter tjänstgjorde han som styrman i det Helsingborgsbaserade Hillerströmrederiets fartyg. Sjökaptensexamen avlade han år 1958.

Efter sjökaptensexamen tjänstgjorde Björn först som styrman, senare som vikarierande befälhavare i Öresundsbolagets fartyg mellan Malmö och Köpenhamn.

Öresundsbolaget var det dominerande rederiet när det gällde passagerartrafiken mellan Sverige och Danmark i den södra delen av Öresund. När trafiken mellan Limhamn och Dragör startade 1960 erbjöds Björn att bli ordinarie befälhavare först i M/S Dragör, senare i flera av de efterföljande större färjorna.

Efter åren i färjetrafiken återgick Björn till handelsflottan och var under några år befälhavare i Rederi AB Ragnes M/S Maj Ragne samt i några av rederiets övriga fartyg.

Sin yrkesbana slutade han som hamnchef i Vänersborg.

Förutom sitt maritima intresse ägnade sig Björn åt filateli och var en hängiven frimärkssamlare. Litteratur tillhörde också hans intresseområden.

Under många år var Björn en engagerad medlem i Sjöfartsföreningen i Malmö. Han svarade bland annat för frankeringen av föreningens utskick, som han alltid frimärkte med vackra sjöfarts- och skeppsmotiv, ofta flera på varje kuvert. Detta var mycket uppskattat bland medlemmarna.

Med sitt vänliga och tillmötesgående förhållningssätt till andra människor var Björn omtyckt både bland sina besättningar i de olika fartygen där han tjänstgjorde liksom bland kamrater och vänner inom föreningslivet och i det privata.

Vi i Sjöfartsföreningen i Malmö saknar en god vän och kamrat.

Björn Sandén växte upp i en kristlig miljö vilket präglade honom som människa. Detta kom passande till uttryck i det bibelcitat som fanns med i dödsannonsen. Det är ord från Gamla testamentet, från Psaltaren 139, ” Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där Din hand leda mig, och Din högra hand fatta mig ”.

May fair winds blow …