Caj Nilsson, Svalöv, har avlidit vid 77 års ålder. Han efterlämnar sönerna Joakim och Jonas samt dottern Jessica med familjer.

Släktforskarskåne har sorg. Caj Nilsson från Svalöv har lämnat oss mitt i sin gärning. Han var ett välkänt namn för släktforskare i både Skåne och Blekinge men också inom den nationella släktforskarrörelsen. Caj var i vida kretsar uppskattad för sin beredvillighet att hjälpa till med att lösa problem oavsett om det handlade om texttolkning eller krångliga datorer. Han var en kraft att lita på som villigt tog på sig arbetsuppgifter i lokala, regionala och nationella föreningar.

Caj var även utbildare och ledde under många år både släktforskningskurser och datakurser i Svalöv för studieförbundet Vuxenskolan. Han hade just börjat en ny termin där när hans liv så oväntat tog slut. Han var en drivande kraft och under många år ordförande i Svalövsbygdens släkt- och folklivsforskarförening och var vid sin död medlem av redaktionsgruppen för föreningens medlemsblad ”Släkt och bygd”. Caj verkade i flera år inom Skånes genealogiska förbund, SGF. Han har varit ledamot av styrelsen för SGF och dess valberedning och var vid sin bortgång samordnare för Anbytardagarna.

Under de senaste tio åren ägnade Caj mycket av sin tid för att jobba, både nationellt och regionalt, för föreningen Datorhjälp i släktforskningen, DIS, och dess regionförening för Skåne, Blekinge och södra Halland, DIS Syd. Han var sedan 2007 kassör i DIS Syd, men också utbildare och en fadder som medlemmar kunde få hjälp av. Det var en uppgift som Caj verkligen passade för, och där hans problemlösningsförmåga kom väl till pass. Vid sin död ingick Caj i en arbetsgrupp med uppgift att författa instruktionen för DIS planerade nya släktforskningsprogram och han ingick i föreningen DIS valberedning.

Men han hade även andra intressen i föreningslivet: Han var medlem i Svalövs Gille och under många år ordförande i sin bostadsrättsförening, där han vid sin död var senior advisor.

Hans familj ska veta hur mycket han har betytt och uträttat för släktforskarrörelsen. Caj lämnar ett stort tomrum i de föreningar som han verkat i. Vi sörjer en vän och god kamrat.

för Svalövsbygdens släkt och folklivsforskarförening, Skånes genealogiska förbund och DIS Syd

Förre generallöjtnanten Sven-Åke Jansson, Färlöv, har avlidit efter en tids sjukdom. Han sörjs närmast av hustrun Anita samt barnen Kristian, Helena och Nina.

Sven-Åke blev officer vid dåvarande I 6 i Kristianstad år 1961. Efter genomgången Militärhögskola i Stockholm blev han generalstabsofficer och tjänstgjorde bland annat vid Försvarsstaben i Stockholm. Sedan flyttade han och familjen till Boden. Där tjänstgjorde han vid Norra Militärområdesstaben, på P 5 och slutade som chef över I 19. Under tiden i Boden tjänstgjorde han även inom FN som chef för den svenska FN-bataljonen på Cypern. År 1986 flyttade familjen till Ystad. Där blev han försvarsområdesbefälhavare. År 1988 utnämndes Sven-Åke till generalmajor och chef för Gotlands Militärkommando. Han avslutade sin karriär som militärbefälhavare i Södra Militärområdet mellan åren 1994 och 1998. Därefter gick han i pension. Som nybliven pensionär arbetade han som konsult och även som rådgivare till den nybildade försvarsmakten i Litauen.

Som officer visade Sven-Åke stor självständighet och mångsidighet. Han tvekade aldrig att ta på sig stora och komplicerade uppgifter som krävde förmåga att planera och samverka under till exempel större ledningsövningar och beredskapskontroller. Sven-Åke var en stark och orädd chef som utövade sitt ledarskap med pondus, fasthet och med ett aldrig sviktande gott omdöme. Han var initiativrik, kreativ och hade även en förmåga att planera och arbeta långsiktigt.

Sven-Åke hade många intressen vid sidan av sitt arbete. Han var en flitig motionär och cyklade, åkte skidor och orienterade. Hans stora passion och största intresse var familjens trädgård. År 1997 köpte han och hustrun Anita prästgården i Färlöv i Skåne, vars stora tomt de med mycket energi och kunnande utvecklade till en av Sydsveriges mest besökta trädgårdar.

Som kamrat var Sven-Åke vänfast, idérik och generös. Otaliga äro de tillfällen då vi vänner kunde besöka hans hem och i skuggan av hans enorma bokar diskutera och tala om gamla goda tider. Vi, hans gruppkamrater från Militärhögskolan i Stockholm, kommer att sakna en god vän och en bra kamrat.

Gymnasieläraren och läroboksförfattaren Malin Tyllered, född Ehinger, Lund, har avlidit i en ålder av 78 år. Närmast sörjande är maken Gunnar samt sönerna Olof och Dag med familjer.

Malin var född på Gotland och förblev sommargotlänning, men växte upp i Halmstad och har under större delen av sitt vuxna liv varit bosatt i Lund.

Efter studentexamen 1955 tillbringade hon ett år på college i den amerikanska södern. På hemvägen kolliderade hennes båt, Stockholm, med den italienska Andrea Doria, en händelse som blev en vändpunkt i Malins liv, inte minst för att hon i detta sammanhang träffade sin blivande make.

Malin utbildade sig till lärare i engelska och svenska och gjorde karriär inom skolans värld.

I Lund var Polhemsskolan hennes arbetsplats, och hon stod bakom en rad läroböcker för gymnasieskolan med särskild inriktning på icke-teoretiska program. Under många år var hon också knuten till lärarhögskolan i Göteborg där hon medverkade i utformningen av centrala prov. Malin brann för sitt yrke.

Utanför skolan var Malin aktiv på många områden, framför allt inom Amnesty där hon var medlem i den nu nedlagda gruppen 21. I alla år har man också kunnat se henne bakom disken i Amnestys affär på Bredgatan i Lund.

Malin omgav sig med en stor vänkrets. I denna ingick ”Bokgruppen” som bildades redan 1968. Där var Malin en stor inspiratör, ständigt påläst, ständigt nyanserad, ständigt klok. Saknaden efter henne är oerhörd.

På hennes begravning spelades sången ”Koppången”, där några rader talar om att de som lämnat oss ”…förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här.” Nu har Malins låga slocknat, men i vårt minne lyser den stark.

Gunnel Ankarstrand Lindström, Evelyn Bramstång, Marianne Ehinger, Kerstin Jansson Otto, Ingrid Meijling Bäckman och Marie-Louise Teurnau Grelz

Anders Hallin, Lund, har avlidit i en ålder av 47 år. Han sörjs närmast av hustrun Christin och sonen Jesper.

Vår kollega under 27 år, Anders Hallin, har gått bort och lämnat ett stort tomrum efter sig.

Anders arbetade som servicetekniker och specialist inom ett flertal viktiga områden och var ett föredöme med sitt starka engagemang, tekniska kunnande och kundfokus.

Anders ställde alltid upp för kunderna och sina kollegor med eget stort ansvar. Han var ett föredöme för kåren och vi kollegor kunde alltid lita på Anders.

Att han kunde hålla lågan uppe och visa sådan drivkraft dag efter dag gav oss extra motivation att själva försöka förbättra oss och kämpa på.

Han var en god vän och arbetskamrat och saknaden är stor på vår arbetsplats! Våra tankar går till Christin och Jesper.

Läkaren och släktforskaren Ingrid Gottfries, Lund, har lämnat oss. Hon avled, 88 år gammal, i sitt hem i Lund. Hennes närmaste är syskonen Charlotte Weibull i Åkarp, Carl-Gerhard Gottfries i Göteborg och Marianne Gottfries i Malmö.

Min släktforskarvän Ingrid Gottfries har gått ur tiden. Hon föddes på Gamlegård i Borrby den 3 mars 1926 som sjätte barnet i en syskonskara på åtta barn.

Ingrid var mycket intresserad av sin släkt och dess ursprung. Vi träffades för 25 år sedan på en av Ingrids systers, Charlotte Weibulls, utställningar av äldre konstvävnader. Vi fann att vi hade en gemensam släkting: konstväverskan Janna Jönsdotter från Borrby nr 3, moster till Ingrids mormor liksom till min makes mormor. Många skickliga konstväverskor finns dokumenterade i Ingrids forskning.

Ingrids forskning resulterade i många intressanta släktböcker även ur historisk synpunkt.

Hon skrev om sina föräldrar Ragnhild och Julius Gottfries på Gamlegård i Borrby och om sin moster, handarbetslärarinnan Erica Lannefors på Österlen.

Hon skrev om sin mormors syster Ingrid Andersson, skapare av nationaldräktsaffären i Malmö. Hon skrev släktböcker om släkten från Vomb. I boken ”Volters vägar” finns hennes far Julius Gottfries förfäder. ”Ättlingar till Dannemannen Niels” handlar om den i Hannas kända Åkesgården, som tillhört samma släkt sedan 1500-talet. Härifrån kom Ingrids morfar Ola Larsson.

Att sprida kunskap om Ingrids släktböcker är att glädja Ingrid. I böckernas värld lever vi vidare.

Håkan Blomsterberg, Vejbystrand, har avlidit i en ålder av 68 år. Han sörjs närmast av hustrun Marianne och sönerna Thomas, Magnus och Peter med familjer. Håkan Blomsterberg var verksam som speciallärare, först i Malmö, därefter i Ängelholms kommun. Han var aktiv i Vejbyföreningen och under många år hade han uppdraget som hamnkapten i Vejbystrand. Som kapellmästare, trumpetare och sångare i bandet Teachers spred han mycket glädje.

Håkan och jag träffades på Lärarhögskolan i Malmö i slutet av 1960-talet. Slumpen gjorde att vi blev ett arbetspar under hela utbildningen. Det var en fullträff. Musik hade vi som ett gemensamt intresse och på andra områden kompletterade vi varandra. Samarbetet med Håkan blev för mig en ständig källa till inspiration och glädje.

Efter avslutad utbildning fortsatte vi att umgås. Vi bildade familjer och kom att bosätta oss i samma del av Malmö.

På 1970-talet var Håkan och jag under flera år kollegor på Videdalsskolan i Malmö där vi, förutom det pedagogiska uppdraget, tillsammans engagerade oss för personalens trivsel. Det blev många minnesvärda fester där Håkan ofta stod för underhållningen.

Våra familjer växte under denna tid parallellt och vi umgicks flitigt. Så flyttade Håkan med sin kära familj till Ängelholm och senare till Vejbystrand.

Flytten innebar att vi sågs mera sällan, men sedan några år tillbaka hade vi återupptagit umgänget. Vi såg med glädje fram emot att fortsätta med detta under många år, men ödet ville något annat.

Håkan var en omtänksam person som ville alla väl. Han var en estet, konstnärlig och noggrann. Hans händighet och goda smak kom till uttryck i allt han tog sig för. Det kunde vara ombyggnad eller inredning av hus, trädgårdsodling eller renovering av båtar.

Hav och båtar är intressen som vi också hade gemensamt.

Mina och min hustru Olus tankar går nu till Isse och barnen.

Tillsammans med dem delar vi många ljusa minnen av Håkan, solskensspelmannen i sommarhagen.

Bengt Ludvig Persson, Bjärred, avled den 2 oktober i en ålder av 77 år. Han sörjs närmast av Maylise med barn och barnbarn samt av systrarna Ulla och Birgit med barn.

Ludde, som han helst ville bli kallad, var en bildad man. Med sin bakgrund som latinstudent och civilingenjör från V på Chalmers hade han, redan vid början av sitt yrkesliv, vitt öppna sinnen för såväl klassiskt vett som modern teknik och produktion. Den öppenheten var tydlig under hela hans liv och den släppte ständigt in nya intryck och lärdomar i en nyfiken själ. Den lät honom också se världen från ett mänskligt perspektiv och gjorde honom till en stimulerande tolk av den egentliga nyttan i de tekniska tjänsterna.

Med sitt levande intresse för språk, historia och all humaniora visade han att lärande aldrig kan hejdas och att världen har många nyanser.

Dessutom visade han att samtal om arbetet blev mest effektivt när det präglades av mänsklighet. Ludde var en man som kunde tala med alla – och som gjorde det.

Han kom under en stor del av sin yrkesbana att arbeta på Malmö vatten- och avloppsverk. Hans första anställning mellan 1968 och 1971 omfattade främst arbetsuppgifter kring utredning och projektering av vattentorn och stora vattenledningar. Efter en längre utflykt till asfaltbranschen och till utlandsarbete, bland annat i Libyen, återkom han 1983 som överingenjör för rörnätsavdelningen och sedan som va-chef fram till sin pensionering 1999.

Luddes tid som va-chef kännetecknades av en förvaltningsmässig turbulens där verksamheten fick ingå i många olika konstellationer, en turbulens som kulminerade i en konkurrensutsättning, där va-verksamheten nära nog hade hamnat hos Anglian Water. Här lyckades han med hjälp av sina medarbetare styra va-skutan i trygg hamn och vi kunde ägna tid och energi till verksamheten.

Hur kunde vår stads vattenförsörjning bäst tryggas? Hur kunde ledningssystem förbättras successivt för att minska översvämningsproblem? Vilken kvalitet kan vi sträva mot? Det var frågor som Ludde ofta lyfte fram och beskrev med termer som speglade medborgarnas intresse. Han kunde föreställa sig hur de tänkte i praktiken och han kunde få oss andra att förstå det.

Med sitt starka historiska intresse fascinerades han av romarrikets vattenförsörjning med dess akvedukter och fontäner och den tvåtusenfemhundra år gamla, men ännu i drift varande Cloaca Maxima. Det historiska intresset och engagemanget kom även väl till pass några år efter pensioneringen då han var medförfattare av en mycket intressant bok om Malmö VA-verks historia.

Vi som var med på Luddes tid på VA-verket kommer alltid att minnas hans fantastiska humor, hans bullriga skratt som spred mycket glädje, hans fenomenala ordvitsar som både var tänkvärda och roande och hans stora omtanke om sina medarbetare.

Ludde var inte bara vår chef utan även en sann och trogen vän som ville alla väl.

Per-Håkan Ohlsson, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit. Han blev 98 år och sörjs närmast av sina barn med familjer.

Per-Håkan Ohlsson föddes 1916 i Lund under första världskriget. När det andra världskriget bröt ut var han 24 år. När det tog slut hade han efter sin fars önskan avbrutit sina studier i teologi och semitiska språk och tagit över ansvaret för familjeföretaget, Håkan Ohlssons förlag.

Han dog den 28 september i år. Vilket långt liv. Så många erfarenheter, så många minnen, omöjliga att dela med oss som är födda långt senare. Och ändå föreföll han alltid leva och planera för nuet och framtiden.

Han blev ordförande i biblioteksnämnden 1979. En moderat politiker, då omgiven av negativa rykten: högdragen, rent av svårtillgänglig. Så fel man kan ha. Han kom som den borne företagsledaren, styrelseledamoten i Svenska arbetsgivarföreningen, och blev den klippa som Lunds stadsbibliotek behövde.

Bibliotekets budget – vid den tiden behandlad som en sorts hushållskassa – betraktad med hans erfarna blick, förvandlades och Lunds stadsbiblioteks möjligheter att köpa in böcker och media ökades väsentligt, faktiskt så mycket att inget svenskt folkbibliotek vid den tiden hade ett så allsidigt bokbestånd. Detta gjordes i samarbete med dåvarande bibliotekschefen Elisabet Ingvar.

Från och med sitt tillträde som ordförande i biblioteksnämnden var Per-Håkan Ohlsson stadsbibliotekets mentor och mecenat. Han stöttade med råd och penningbidrag, alltid diskret och anspråkslös. Han använde sitt kontaktnät för att främja bibliotekets utveckling.

När jag efterträdde Elisabet Ingvar som bibliotekschef kunde jag lita på att få del av hans sakkunskap och stöd. Då blev jag också närmare bekant med honom och upptäckte att det under den strama ytan fanns både humor och värme. När jag på 1990-talet av en slump mötte honom på gatan förhörde han sig om hur det stod till på biblioteket, och jag – som nyligen råkat ut för en yrkesmässig motgång – berättade om de framtidsplaner som fanns för biblioteket. Han svarade mig på sitt ordknappa sätt: ”Det största är att komma igen”.

Beata Sjögreen, bibliotekschef i Lund 1988–2000

Sven-Åke Jansson, tidigare generallöjtnant och militärbefälhavare i Södra militärområdet, har, som tidigare meddelats, avlidit efter en tids sjukdom. Han sörjs närmast av hustru Anita och tre barn: Krister, Helena och Nina.

Född i Ängelholm skulle Sven-Åke Jansson efter värnplikten vid Norra skåningarnas regemente (dåvarande I 6) söka som officer där. Efter studier vid Försvarets läroverk, som så många andra av 1980-talets generaler, avlade han Officersexamen 1961. Han gjorde som duglig officer en snabb och rak karriär och skulle efter militärhögskola och generalstabstjänst tjänstgöra många år i Boden vid I 19/P 5, som kompani- och bataljonschef vid stridsvagnsbataljonen samt vid milostaben. Det var en placering som bör ha tilltalat hustru Anita, som är från Kalix. De träffades i skidspåret vid hans tidiga vinterutbildning.

Sven-Åke slutade sin tjänst i Boden våren 1986 efter att ha varit regementschef för I 19/P 5. Därefter återvände han till Skåne som försvarsområdesregementschef för Södra skåningarna (P 7/Fo 11), men snabbt vidare som militärkommandochef för Gotland (1988–94), före sin avslutande tjänst (1994–98) som militärbefälhavare i Södra militärområdet. På vägen hade han gjort ett halvårs FN-tjänst som bataljonschef på Cypern. Som pensionär utsågs han till rådgivare åt det fria Litauens försvarschef.

För Sven-Åke var människorna viktigast och inte minst hans familj. Denna gick före hans yrkeskarriär när den drabbades av livets besvärligheter. För oss arbetskamrater var han en trofast och gästfri vän. Sven-Åke ställde krav på sina underlydande, men behandlade dem med en bakomliggande värme. Han var drivande och envis och ville att verksamheten skulle flyta hans väg, varför man såg att han blev minst sagt irriterad när han inte alltid fick som han ville.

Om man ”googlar” hans namn hittar man inte mest om hans militära bana utan om hans intresse för Gotlands civilsamhälle och senare för utvecklingen av trädgården vid Färlövs gamla prästgård strax utanför Kristianstad. Han hade inte bara ”gröna fingrar” utan också vett, vilja och handlingskraft.

Som tidigare meddelats har Gunnar Eneskär, Skanör, avlidit vid 92 års ålder.

En stor underhållare har gått ur tiden och över Bifrost.

Alla de som haft förmånen att roas av hans framträdanden minns en unik personlighet, som gjorde en lång och glad resa genom decennierna.

Som orkestermusiker och flöjtist fick Gunnar tidigt en gedigen tonkänsla och en lyssnande förmåga, som även senare återspeglades i hans sång. Lutan och humorn blev hans kära följeslagare och artistnamnet Lutfisken blev hans signum. Allehanda glada spektakel fyllde hans liv, alltifrån ungdomens Ronneby Brunn till Djurgårdsbrunns värdshus, under studierna och genom otaliga ordenssällskap, gillen och akademier, till såväl ett sångarliv i OD som Juvenalorden och senare i livet även Uardakademin.

Visor, skratt och glädje följde honom, trivsel spred han ständigt till sin omgivning. Överallt sågs han uppträda och underhålla och överallt hördes hans djupa andrabas. Även som etablerad Gluntsångare och mångårig ålakung uti Skanör täckte han ett brett spektrum av kalas.

En ärlig självsäkerhet följde Gunnar, Jantelagen var honom fjärran. Jante hördes morra: Sodom och Gomorra! Sodom och Gomorra! Detta framkallade mest en förvånad uppsyn: Jante, vem är det? Har jag träffat honom?

Gunnars godhjärtade livsinställning bestod genom åren liksom hans allmänna vitalitet och positiva livssyn, detta trots stigande ålder. Strax före sin bortgång färdigställde han i sitt 93:e år en jubileumskantat till Paltgillets stundande 100-årsjubileum.

”Musiker, spexare, Lutfisk, artist

– det kunde aldrig bli trist!”

Carpe Diem!

Per-Håkan Ohlsson, boktryckare och politiker, har, som tidigare meddelats, avlidit.

För äldre Lundabor är Per-Håkan Ohlsson inte minst förknippad med Lundapolitiken. Som en dominerande – inte dominant – kommunpolitiker under många år präglade han sin stad och dess utveckling. Hans intresse och nyfikenhet inskränkte sig inte till några få områden. Han syntes, vänlig, intresserad och korrekt, i många olika sammanhang, även om vissa låg honom varmare om hjärtat. Några har vittnat om hans betydelse för Domkyrkan, en av de institutioner som sätter sin prägel på Lund. En annan är naturligtvis Lunds universitet. Per-Håkan var genuint engagerad i och kunnig om verksamheten vid Universitetet. Via de stiftelser han förestod gynnade han också flera fakulteter. Inte minst har Humanistiska och Teologiska fakulteterna anledning att minnas honom med djup tacksamhet för alla stora och små, alltid betydelsefulla, bidrag. De är för många att räkna upp, men en insats som gav eko vida omkring var när han, en extern välgörare, räddade latinet som ämne vid det universitet där det funnits sedan begynnelsen. Det var som välförtjänt hedersdoktor han deltog i promotionen 2013.

Requiescas in pace, praeclarissime doctor!

Olle Ydstedt, konstnär och politiker, Limhamn, har avlidit i en ålder av 82 år. Hans närmaste är sonen Anders med hustrun Susanne, dottern Filippa med maken Max Book och sonen Egon, systern Siw samt särbon Ingmari Rady.

Olle Ydstedt har lämnat oss. För Malmömoderaterna är detta en stor förlust. Ända sedan mitten av 70-talet har han varit en av de drivande inom partiets Limhamnsförening och dess verksamhet. Limhamn och dess utveckling var hans största politiska intresse.

Han blev en centralfigur inom Limhamnsmoderaterna. Hans politiska engagemang rörde främst samhällplanering, kultur och miljö, men även de sociala frågorna låg honom varmt om hjärtat. Han var också nämndeman i Malmö tingsrätt, och flitigt verksam i Limhamns föreläsningsförening.

I valrörelserna var han den pådrivande entusiasten som fick oss alla att oförtröttligt färga Limhamn ljusblått. Och under de senare åren fick våra moderata seniorer i honom en god inspiratör.

Han växte upp i Osby, studerade historia och konsthistoria vid Lunds Universitet och utbildade sig därefter till bildlärare på Konstfack i Stockholm. 1962 kom han till Malmö och Heleneholmsskolan. Efter en period under 1970-talet på lärarhögskolan i Kristianstad återvände han sedan till Malmö och en tjänst som lektor i bild och form vid Lärarhögskolan.

Vid sidan av yrkeskarriären var Olle också en framstående porträttkonstnär. Han har haft flera utställningar i bland annat Malmö, Osby, Szczcecin, Wroclaw och New York. Den sista publika utställningen var på Malmö Stadsbibliotek där han ställde ut porträtt av Malmöförfattare. Men på senare år fördjupade han också sin ungdoms intresse för realistiskt landskapsmåleri, nu med motiv från Öresund och Österlen.

Bertil Persson, ordförande för Sveriges moderata seniorer

Fil dr, docent Helmer Lång, Vejbystrand, har, som tidigare meddelats, avlidit vid 90 års ålder. Han efterlämnar hustrun Solbritt, barn och barnbarn.

En verkligt äktskånsk märkesman har lämnat oss. Helmer Lång föddes och växte upp i Malmö och blev sedan det skånska landskapet trogen i nittio år, under de senaste decennierna bosatt i Nordvästskåne. Det kanske mest påtagliga beviset på hans känsla för det skånska är Skånska Akademien, som grundades på hans initiativ 1981. Han var i många år dess ständige sekreterare och satte som sådan i hög grad sin prägel på Akademiens tillvaro. Hans idérikedom kom till uttryck bland annat i utformningen av årsböckerna och genomförandet av årsfesterna med tillhörande utnämning av Akademiens diplomater. Saknaden har varit stor, då hans hälsotillstånd under senare år omöjliggjort hans deltagande vid Akademiens möten.

Helmer Långs initiativförmåga tog sig dock även många andra uttryck. Han stiftade 1972 Max Walter Svanbergsällskapet, han var en av grundarna av Piratensällskapet 1982, han var under tre decennier chef för konstutställningen under Lundakarnevalerna, han var mångårig ordförande i Nordvästra Skånes skrivarelag samt skribent i flera skånska tidningar för att göra ett axplock bland hans engagemang. Han var också en mångårig förstebas i Lunds Studentsångförening och aktiv i Nordvästra Skånes konstnärsförening som varje år delar ut ett stipendium i hans namn.

Den akademiska karriären kröntes med avhandlingen ”Kolingen och hans fäder”, som kom 1966, och som ledde fram till en docentur i litteraturhistoria vid Lunds universitet. Han kom sedan huvudsakligen att arbeta som gymnasielärare i Helsingborg. Dock fortsatte han sin forskning som spann över vida fält – från Kolingen och Piraten till finstämda lyriköversättningar av framför allt Rimbaud och konstnärsanalyser av exempelvis Max Walter Svanberg. Han var också flitigt anlitad som litteraturkritiker.

Många kommer att minnas Helmer Lång som en i ordets bästa bemärkelse bred skåning.

Idrottshistorikern Anders Hammer har gått ur tiden, 75 år gammal. Han sörjs närmast av döttrarna Mette och Maria samt sonen Tuve med familjer. Han efterlämnar även sina syskon Lena och Lars och kusinerna.

Anders Hammer ledde Idrottsmuseet i Malmö under dess viktiga uppbyggnadsepok från nystarten 1985 och var starkt engagerad som skribent och idégivare i vänföreningens olika publikationer: dels i tidskriften Skånsk idrotts historia som började utkomma 1995 med fyra nummer om året, dels i årsboken med samma namn från 2001. Med sin penna syntes Anders i varje utgåva och han skulle även ha bidragit till årsboken 2014, men sjukdomen kom emellan.

Inom den svenska idrottshistoriska forskningen var Anders ett aktat namn. Han var en av arkitekterna bakom de svenska idrottshistorikernas symposier i Malmö och han kämpade både för museets bevarande, vilket var nödvändigt en tid, och för dess utvidgning. Anders såg också till att Idrottsmuseet några år förekom på Malmöfestivalen med hedersgäster som Gunder Hägg, Arne Andersson och Lennart Strand på tribunen.

Om Idrottsmuseets komplexa och komplicerade historia skrev han för övrigt i årsboken 2003.

Anders var författare till boken om Skånes idrottsförbunds första hundra år (1908–2008), en underhållande översikt där han lyfte fram okända skånska idrottsbedrifter. I förordet till denna bok slog Anders fast en central tanke i sin gärning: Insikten om att Skånes tusentals idrottsföreningar måtte inse att de inte bedriver verksamhet bara för ögonblicket utan att de är ”en del av idrottens roll i samhälls- och kulturhistorien”. Alltså: Släng inga dokument, inga arkiv, skänk dem till Idrottsmuseet!

Anders var en god vän, och vi var ett litet gråhårigt gäng som med Anders som chaufför ofta hade anledning att åka till Tyskland på diverse roliga resor. Det som införskaffades där bunkrade han upp på sitt älskade sommarställe mitt i Skåne, där vännerna var välkomna att testa sig igenom hans kulinariska kunnande. Måltiderna kombinerades gärna med ovanliga nedslag och berättelser om släkten Hammers liv och leverne, bland annat i Skanör.

Anders hade bakom sig akademiska kulturhistoriska studier i Lund, där han bland annat kom att arbeta på Kulturen tillsammans med Rolf Edling. För Anders var det, som hans kamrater från Lundaåren påpekat, lika viktigt att diskutera filosofi som att kunna fixa till söndriga tv-apparater!

Rockpoeten Ronny Carlsson, Simrishamn, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 62 år. Han sörjs närmast av sina barn.

Jag bläddrar i dagstidningen och ser ett känt ansikte, ett ansikte som jag känner så väl. Det fångar mig med sin slitenhet och sina vackra dag av djupa mänskliga erfarenheter.

Ansiktet är Ronny Carlssons. Slitenhet kan ge vackra fåror. Jag ser med smärta ett ansikte med tunga mänskliga erfarenheter i övermått.

Ronny Carlsson är död. Den skånske rockpoeten har tystnat.

Ronny som ända från 1970-talet var med och introducerade rockpoesin i Skåne och Sverige. Denne Eslövsgrabbs skrovliga sandpappersröst som gjorde honom till ett välkänt namn i sin genre.

Han föddes i Eslöv för 62 år sedan och musikaliteten fanns i släkten. Av morfar fick han en gitarr, men det skulle dröja länge innan han började traktera den. Han blev kanske aldrig någon virtuos på sitt instrument. I stället var det nog den nakna rösten som gav det starkaste avtrycket. Rockmusiken och poesin intresserade honom. Efter sin medverkan i några lokala band flyttade han in i Peps Perssons kollektiv och där skapades ett band som blev känt under namnet Rockamöllan.

Det blev starten på en lång och framgångsrik karriär. Men själv var han mäkta ointresserad av sådant som karriär och framgång. Det betonade han i våra samtal om konstnärskap och karriär. Efter debuten med Rockamöllan kom fyra lp-skivor i rask takt. Under en period verkade Ronny i Stockholm där han bland annat gjorde ett par inspelningar med sin dåvarande sambo Ulla Skoog.

Åter i Skåne gav han ut den uppskattade cd:n ”Kom bara förbi” och senare en nyutgåva av ”Minnesläckor”. En lyrikbok publicerade han också, ”Mellan kistorna och krogen”. Hans röst uttrycker ohöljt det allra mest mänskliga, den griper lyssnaren med sin alldeles äkta oförställdhet. Inga vackra inställsamma slingor där inte. Nej, bara den rena känslans råhet och slitenhet. Förra året kom så en ny cd med bland annat en text om en svart sargad tösabits övergivenhet och död. Den heter ”Regnet föll”. Där berättar Ronny Carlsson om det som är temat i hela hans rockpoesi, flickan, tösen, som han sjunger om utnyttjas, slits sönder i sitt sökande efter en famn att vila ut i.

Den texten – så oändligt gripande – kunde mycket väl vara sången/dikten om Ronny Carlssons eget liv.

En ny cd var under arbete och Ronny talade sällan om det arbete som skulle bli något viktigt för honom. Men annat kom emellan och nu är Ronny Carlsson död. En stor rockpoet är borta och saknas av många, många.

Detta är inga pliktskyldiga tomma ord i sorgens stund.

Det är eftertankens bittra sanning som talar, som alltid aningen sent.

Inga-Lisa ”Peggy” Åkerlund, född Paulsen, Ängelholm, har gått bort, 103 år gammal. Närmast anhöriga är barnen Ingela, Annika och Christian med familjer.

Inga-Lisa föddes 1911 i Åkarp. Efter flickskola i Lund utbildade hon sig till lanthushållslärarinna i Uppsala. Där mötte hon två kamrater som blev vänner för livet. Mot slutet av sitt liv sa hon: ”Jag tänker ofta på allt roligt vi haft, och jag kan se deras leenden framför mig när jag vill.”

Efter utbildningen fick hon anställning som hemkonsulent. Hon älskade sitt arbete, som bestod i att resa runt på landsbygden i Malmöhus län och hålla kurser för husmödrar i den nya tidens metoder för matlagning, konservering och hemmets skötsel.

Just före krigsutbrottet 1939 gjorde hon en lång resa i Europa och såg tyska nazister fyllda av slagord och hatpropaganda, och lärde känna judiska familjer vars tragiska öden grep henne djupt.

Hela sitt liv behöll hon ett engagemang för utsatta och förtryckta människor. Peggy var en livlig och utåtriktad ung kvinna med sinne för sällskapsliv och dans. Hon träffade Torsten, som var tandläkare i Ängelholm. Som person var han hennes raka motsats, inåtvänd och eftertänksam. De gifte sig 1941. När hon sent i livet fick frågan varför hon valt en så omaka make sa hon: ”Torsten var den jag verkligen kunde samtala med!”

Äktenskapet var ovanligt för sin tid, genom att Peggy kunde bevara sin frihet för egna vänner och intressen. Yrkesarbetet fick hon dock ge upp. Tidsandan var sådan att en gift kvinna i hennes samhällsställning inte skulle yrkesarbeta. Men som hemmafru kände hon sig begränsad, och när vi tre barn blev äldre började hon som lärare i hemkunskap på särskolan. Hon var förtjust i arbetet med eleverna, och hon värdesatte den fina andan och sammanhållningen på skolan.

Peggy läste mycket, tyckte om film och deltog i stadens filmstudio tills hon blev 100 år. Alla slags levnadsöden berörde och engagerade henne. Hon hade ett djupt intresse för människor och tog omsorgsfullt del i familjens, släktens och vännernas liv.

101 år gammal flyttade hon till ett äldreboende. Hon var rädd att förlora sin självständighet, men hennes glada, vänliga och tacksamma väsen gjorde även den sista tiden rik och meningsfull.

Mats Rondin, cellist och dirigent, har, som tidigare meddelats, avlidit vid 54 års ålder. Han sörjs närmast av hustrun Helena och de tre barnen.

Du gav mig, o Herre, en teg av din jord

som jag nu min egen får kalla.

Du gav mig ett värv och ett bröd för mitt bord …

Ur Hjärtats nycklar, en opera av Peter Bruun med libretto av Ylva Eggehorn, baserad på en bok av biskop emeritus Martin Lönnebo.

Operan Hjärtats nycklar var den sista föreställning som Mats Rondin dirigerade. Han dog långt bort från sin Helena, sina barn och sitt älskade Skåne, bara 54 år gammal. Jag har fått samtal efter samtal från musiker och artister som alla ställt samma fråga: Hur kunde det hända? Hur ska det gå nu? Sammantaget bär de vittnesbörd om en man som i sitt liv och sin gärning varit ett stöd, en hjälp och en inspirationskälla för många som valt musik som sitt yrke.

Mats Rondin studerade cello både vid Kungliga musikhögskolan och vid Sveriges Radios musikskola, Edsberg. Under sin utbildning hade han lärare som Gunnar Norrby, Erling Bløndal Bengtson och Frans Helmerson, storheter i musikvärlden. Han tog diplomexamen bara 21 år gammal och fick omgående en eftertraktad plats som solocellist i Malmö Symfoniorkester.

När jag tillträdde som chef för orkestern 1984 mötte jag en fantastisk musiker, mogen trots sina unga år och med en otrolig förmåga att hitta de långa linjerna i musiken. Malmö symfoniorkester huserade då fortfarande i teaterhuset på Fersens väg, men bygget av det nya konserthuset i korsningen Amiralsgatan/Föreningsgatan var redan påbörjat. Inför invigningen hade orkesterns violaspelare Gunnar Jansson, också en skicklig kompositör, fått uppdraget att skriva en solokonsert för orkesterns unge cellist.

I mitten på 1980-talet var invigningen av ett nytt konserthus i Malmö en riksnyhet. Radio och tv direktsände och den mediala uppmärksamheten var enorm. Anspänningen och pressen i huset var stor, men det märktes inte på Mats. Cellokonserten var inte lätt, men han gick in och spelade med en självklarhet och säkerhet som vore det vilket repertoarstycke som helst. Det var Mats i ett nötskal, han var närmast ett naturbarn, med ett omedelbart förhållande till musiken. Konserten blev hans genombrott för en bredare publik.

Bara något år senare blev Mats solocellist i Sveriges Radios symfoniorkester i Stockholm och lämnade Malmö. 1988 återkom jag till Stockholm som chef för Svenska rikskonserter och vi kunde återuppta kontakten igen. Ett antal år senare återvände jag till Skåne och våra privata möten blev allt mer sällsynta.

I mitten av 1990-talet bildade Mats Huaröds kammarorkester tillsammans med Staffan Scheja och Sture Eriksen. Allt oftare sökte han sig tillbaka till Skåne och 1998 lämnade han Sveriges Radios symfoniorkester för en frilanstillvaro. Vad som förundrade mig var hur han ofta bytte ”spår”. Av ren nyfikenhet bjöd han in till gränsöverskridande möten. Han arbetade med artister som Lisa Nilsson, Salem Al Fakir och Viktoria Tolstoy, utforskade stilar som jazz och folkmusik, alltid med oväntade och originella resultat.

Det var kammarmusiken och det konstnärliga ledarskapet som ledde in honom på dirigentbanan och han fick snabbt tunga uppdrag. Jag var imponerad över hur han hanterade konserten som gavs i samband med kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllop. Programmet krävde att han snabbt kunde kasta sig mellan olika genrer, från klassiskt till Magnus Uggla och tillbaka igen. Och som allt han gjorde framstod det som så enkelt och så naturligt.

I oktober 2009 blev jag chef för Malmö opera och Mats Rondin var en av de första dirigenter jag engagerade. Sedan dess har Mats varit en självklar del av arbetet i huset. I Les Misérables, Evita, Miss Saigon och senast Doktor Zjivago har han hjälpt såväl debutanter som veteraner att nå längre än de någonsin gjort tidigare. Hans vänlighet och lågmälda humor, i kombination med ett stort kunnande, har gjort honom till en av de mest respekterade och älskade musikanterna på Malmö opera.

En musiker är en människa som lever på att spela musik. En musikant är en människa som får musiken att leva. Det kunde Mats!

Bengt Hall, vän och teaterchef

Som tidigare meddelats har Bo Håkansson, Farstorp, avlidit. Han sörjs närmast av hustrun Wenche och tre barn.

Saknaden är stor och jag sörjer en god vän. Men jag är glad över att jag under många år hade förmånen att lära känna Bo.

Vi delade många intressen, bland annat motocross, och jag minns fortfarande första mötet vi hade på crossbanan i Saxtorp i slutet av 1980-talet.

Bo har alltid funnits för mig – som en god vän, men också som mentor och bollplank i affärssammanhang. Jag har haft stor respekt för honom och hans stora engagemang och generositet samt av hans kunnande inom en mängd olika områden.

Vi har även rest en del ihop och var senast i somras och spelade golf i Marbella.

Jan Thorén

Per-Håkan Ohlsson, Lund, har, som tidigare meddelats, avlidit. Han blev 98 år och sörjs närmast av två döttrar och en styvson med familjer.

Vi är hos fotograf Per Bagge i Lund, Bantorget 6, in på gården, i oktober 1921. En allvarlig pojke klädd i klassisk sjömanskostym tittar rätt in i kameran och på oss sentida betraktare. Det är Per-Håkan Ohlsson, 5 år gammal. Han avporträtteras tillsammans med pappa, boktryckare Håkan Theodor född 1871, och sin 1-åriga lillebror Sven-Håkan.

Familjen Ohlsson gick inte så sällan till fotografen. Den äldsta bilden av ”gossen Ohlsson” är från 1917, och här finns bilder från 1918 med mamma, farmor (född 1841) och kusin och åter från 1923.

Tanken svindlar: här sitter, tillsammans med sin farmor som föddes under första halvan av 1800-talet, den man som alldeles nyss regelbundet sågs vid lunchtid på Akademiska Föreningen och som har varit med och format staden Lund på så många sät. Förankrad i tiden och i sin egen särskilda plats, Lund.

Under senare årtionden kan jag följa Per-Håkan Ohlsson inte minst bland pressbilderna från Firma Hagblom, cirka 1 200 000 pressfotografier, nästan uteslutande tagna i Lund mellan åren 1927 och 2003.

Denna rika samling, liksom Per Bagges glasplåtar, har Universitetsbiblioteket kunnat förvärva tack vare Per-Håkan Ohlssons omtanke och generositet. Han var alltid trogen sitt engagemang för bokens värld, för grafiska tekniker och för Lund. Detta glömmer vi inte.

Eva Nylander, chef för avdelningen för samlingar vid Universitetsbiblioteket i Lund och stf. universitetsbibliotekarie

Karin Lindroos, arkitekt SIR/MSA, konstnär och lektor i design vid Linnéuniversitetet i Växjö, har avlidit. Hon blev 61 år. Hennes närmaste är Oscar Heijkenskjöld och sönerna Kalle, Casper och Johannes.

När allt annat går under finns tre saker ändå kvar: tron, hoppet och kärleken, men störst av dem är kärleken. Karin hade tron, hoppet var starkt, så starkt som det blir när allting annat sviktar. De sista gångerna jag besökte Karin på Umas i Lund och Hospice i Malmö sa hon med eftertryck: ”Störst av allt är kärleken!”

Det var lätt in i det sista att både skratta och gråta tillsammans med Karin. Hon var en älskansvärd vän som generöst och oreserverat delade med sig av sin kärlek till andra. Hon fick ta emot många varma och uppskattande hälsningar från alla håll under sin sista sjukdomstid.

Första gången jag träffade henne var på Form/design center där hon i sin egenskap av inredningsarkitekt arrangerade utställningar och servade besökare med goda och praktiska råd. Jag är säkert inte den enda som minns henne som tjejen med tofsen – en kaxig hårtofs mitt på huvudet. Originell och mycket färgstark i ordets bästa bemärkelse. En gudabenådad konstnär.

Karin var född i Stockholm, dotter till Gunvor, teckningslärare och textilkonstnär, och Bengt Lindroos, arkitekten bakom Kaknästornet. Karin utbildade sig på Konstfack där hon träffade kurskamraten och blivande maken Oscar Heijkenskjöld. 1976 avlade de examen och flyttade ett år senare till Malmö. 1984 gifte sig Karin och Oscar. Bröllopsresan blev en tur med Rundan i Malmös kanaler.

Som yrkesverksam drev Karin bland annat det egna företaget Klart Lysande, art in business inom verksamhetsområdena inredning, utställningsformgivning och konstnärlig utsmyckning. Hon var vid sin bortgång lektor i design och inredningskonst på Linnéuniversitetet i Växjö.

Skapandet var för Karin inte bara ett yrke utan ett sätt att leva. Hon gjorde tygtryck och var en hängiven Mandalamålare. I hennes fria målande finns det mycket som påminner om Hilma af Klints måleri.

Under några år på 1990-talet var Karin styrelsemedlem i lokalavdelningen för Sveriges inredningsarkitekters riksförbund. Hon var medlem i flera nätverk för kvinnliga företagare bland annat Sinnrika och Nerv.

Den ojämna kampen mot cancern är slut. Saknaden efter Karin är stor. En stor familj, många vänner och kollegor får nu fylla tomrummet efter henne med fina minnen och tacksamhet över att ha fått vara delaktiga i hennes liv. Med våra tankar håller vi Karin levande.