Anders Lundström, Limhamn, har avlidit i en ålder av 68 år. Han sörjs närmast av släktingar och vänner.

En kulen eftermiddag i mars för två år sedan fick jag ett telefonsamtal. Mannen som ringde hade varit på Soldattorpet. Vi hade ett långt och mycket intressant samtal som avslutades med att han sa:”Jag ser här i Limhamniana Nytt att ni söker en kassör. Det skulle jag kunna tänka mig.”

Det blev upptakten till att Anders Lundström vid kommande årsmöte för Limhamns museiförening valdes till kassör och det blev också upptakten till ett mycket gott samarbete i styrelsen och en respektfull vänskap.

Dessvärre blev inte vårt samarbete så långt. Den 10 oktober 2014 fick jag beskedet att Anders avlidit. Budet var väntat, han hade varit sjuk ett tag.

Anders hade ett mycket stort engagemang i Limhamns museiförening. När han kom till föreningen hade han just efter pensionering flyttat tillbaka till sin barndoms Limhamn. Han berättade gärna om sin lyckliga uppväxt nära Strandgatan, om lekarna och äventyren på breplasserna i fiskehamnen. Som extra krydda hade han av en slump kunnat köpa en bostadsrätt på Strandgatan, en lägenhet som hans farfar och farmor bott i. Detta betydde mycket för Anders. Han hade kommit hem.

Anders utbildade sig till civilingenjör vid Tekniska högskolan i Lund men han hade också ett stort humanistiskt intresse för historia, astronomi och politik.

Anders engagemang i föreningen omfattade inte enbart kassörsuppgiften, vilken han skötte oerhört grannlaga och ägnade mycket tid. Han hade också ett stort intresse i föreningens fortsatta arbete och de förändringar en ideell förening alltid gör för att möta den omkringliggande utvecklingen. Han var tydlig i sina åsikter, motiverade klart sin uppfattning, vilka kanske inte alltid överensstämde med vad andra tyckte. Men han var också lyhörd och tog till sig andras argument.

Det är tomt efter Anders.

Bengt Ludvig Persson, Bjärred, har, som tidigare meddelats, avlidit. Han blev 77 år och sörjs närmast av Maylise och sina systrar med familjer.

Vår fine kamrat och gode vän Ludde har lämnat oss.

Han var en underbar och säregen människa. Redan när vi mötte honom första gången, vid terminsstarten på Väg- och vattenbyggnadslinjen på Chalmers, förstod vi att han var speciell. Han var nämligen latinare, den ende bland oss som ju annars alla var realstudenter. Denna humanistiska skolning präglade honom genom hela livet och gjorde honom till en unik civilingenjör och vän.

Förutom att studera hade vi naturligtvis också fester och roade oss på olika vis. Ludde var en av initiativtagarna till det som blev det ytterst livskraftiga sällskapet ”Gubbhyllan” med ett dussintal medlemmar. Vi hade regelbundna middagar på restaurant där vi åt och drack gott samt följde en ritual, bland mycket annat skrevs det protokoll med foton till. Underbara kvällar! Härliga minnen!

Det fantastiska är att efter examen fortsatte Gubbhyllemötena med en årlig sammankomst sista helgen i november. När det för första gången var Luddes tur att arrangera möttes vi på hans sommarställe i Sjöbo. Där lyckades han få oss upplänningar att till och med uppskatta svartsoppa med krås.

Gubbhyllan ordnade ibland extra ordinarie möten. Bland annat hyrde vi en 36-fotare i Saint Tropez och seglade till Korsika. Ludde var i denna lugna miljö i sitt esse. Han roade oss så vi hade träningsvärk i kindmusklerna – vi var inte vana att gapskratta timmar i sträck. Hans kommentarer var blixtsnabba. Någon klumpade till det och fick bommen i huvudet. Ludde: ”Det var en bom som blev en träff!”

Men Ludde var också ansvarsfull. Han väntades i Libyen och vi var lite sena på återvägen. Han fick oss att ankra i en bukt på franska kusten där det fanns en liten järnvägshållplats. Vi blåste med viss möda upp jollen och Ludde satt i den i kostym med uppkavlade byxben, ty han skulle vada sista biten med skorna i handen. Han kom i tid till sitt arbete.

Mötena med Gubbhyllan har fortsatt genom alla år, med en viss, viktig, förändring: vi har numera gummorna med och ses på sommaren.

Senaste mötet var nu i juli och Ludde och Maylise var med förstås. Ludde var märkt av Parkinsons sjukdom, men huvudet var intakt. Nästa gång blir vi högst fem gubbar.

Avslutningsvis vill alla vi som har haft förmånen att vara hans vänner säga att vi har lidit en stor förlust, en riktig skånsk hedersman har gått ur tiden.

Ludde och jag träffades i början på 1970-talet. Tillsammans med våra fruar hade vi många trevliga fester. Ludde, som var rädd om sin kropp, ville hänga med mig i löpspåret. Många rundor, såväl med gymnastikskor som med skidor, avverkades i Lödde sandskog.

Ludde påstod att vi slog banrekordet på skidor en kväll då det var blankis på banan. Så småningom fick Ludde upp flåset och vi deltog i ett antal motionsrundor såsom Yddingeloppet, Kraftverksloppet och Segerundan, samtliga lopp på cirka 12 kilometer. Många trevliga stunder hade vi i bastun.

Eftersom Ludde varit i Libyen och jag i Gaza hade vi lärt oss en del arabiska uttryck, mest fula sådana. Dem höll vi för oss själva och skrattade gott åt våra kunskaper. Ofta drog Ludde till med några latinska fraser och då blev det ännu roligare. Ofta hängde han med mig på cykelturer, bland annat till och från Malmö. Han arbetade ju sista tiden bland annat med Malmös avlopp och jag hos Malmöpolisen. Någon menade att det var vi som tog hand om Malmös undre värld. Tillsammans med våra respektive gjorde vi många fina resor till bland annat Österrike och Tyskland. Luddes 75-årsdag firade vi i Tyskland.

För några år sedan blev Ludde sjuk. Han blev allt sämre och hade rörelsesvårigheter. Trots att han tacklade av mer och mer hade han sitt goda humör. Vi kunde sitta långa stunder och tala om allt trevligt vi varit med om. Den sista veckan i livet tvingades han tillbringa inom vården. Då ville han inte vara med längre, men trots sin sjukdom höll han humöret uppe ända in i det sista.

Vi upptäckte också att vi var släkt. Vi härstammar båda från Hans och Una som levde på mitten av 1600-talet, men det är en annan historia.

Vi har mist en god vän och kamrat som alltid ställde upp. Det är med stor sorg jag och Ingegerd nu tar farväl av Ludde.

Musikern Christer Persson, Malmö, har avlidit vid 62 års ålder. Han sörjs närmast av syskon med familjer.

Gitarristen och komponisten Christer Persson har vandrat ur vår verklighet. Vi är en stor profil, flanör och ett landmärke fattigare. Christers gärning inom musiken är väldigt stor: som pedagog, tolkare och nyskapare. Hans nästan omättliga aptit på musik, litteratur, bildkonst och matlagning inspirerade hans musikskrivande och gestaltade därigenom hans musik på ett högst personligt sätt. Han var en klassiskt skolad gitarrist som aldrig försatt ett tillfälle att öva och utveckla sin teknik. Hantverkskunnandet stod högt i kurs för Christer.

Utöver sin solokarriär bildade han gitarrensemblen Void Minimalistic Orchestra.

Conny C-A Malmqvist: Gitarrorkestern formerades och hade sin första spelning på klubben The Void som låg på Hyregatan 12 på Gamla Väster. Året var 1981. Medlemmar har skiftat genom åren, kommit och gått: Christer Persson, Hans Annellsson, Johan Celander, Fredrik Sundström, Jan Persson och Conny Malmqvist har alla låtit sina gitarrer klinga och dåna. Christer var orkesterns komponist och kapellmästare. Fyra och ibland fem elgitarrister utmanade hörseln. Det var minimalism och noisemusik i oskön blandning.

Christer karakteriserade musiken som partiturmusik med rocken som klangbotten. Stundtals lät vi som en viskning, stundtals som ett jetplan som lyfter från marken. Vi spelade på konstgallerier, konsthallar, fester och rockklubbar i Malmö och Lund. En av milstolparna i gruppens långa historia var spelningen på Elektronmusikfestivalen i Stockholm 1986 där orkestern och violinisten Tomas Gunnarsson framförde Christers komposition ”Jaloux”. 1990 kopplades både Gunnarsson och jazzsaxofonisten Cennet Jönsson in när gruppen framförde ”Ode to Gerty MacDowell” på Fredmans i Malmö.

Bengt Adlers: Mitt samarbete med Christer tog sin början då han satte musik till min diktsamling ”From the Corners of My I” 1987. Verket framfördes vid ett flertal tillfällen, bland annat på Lunds konsthall, Galerie Leger och Malmö konsthall. Höjdpunkter var vid Polyphonix-festivalen i Paris 1988 och på The Living Art Museum i Reykjavik 1991.

Gemensamma resor fördjupade vänskapen och jag minns när han väckte mig mitt i natten på hotellet i Paris för att han inte kunde höra min andning eller hur han övade upp sig med Bach-stycken på förmiddagen i hotellrummet. Tillsammans i en stor grupp besteg vi ett isländskt berg, efter konserten där, i våra kostymer om natten. Magiskt, men ansträngningen var stor för Christer som led av en ärvd njursjukdom. Inte långt efter hemkomsten fick Christer en ny njure och livet återvände, men han var starkt präglad av detta öde under stor del av sitt liv.

Själv drogs jag även in i arbetet med Void och Christer och jag samarbetade med projektet ”Tutti” under flera år till uruppförandet på Rooseum i Malmö 1996.

Sista samarbetet var ”Den andra kinden” tillsammans med Conny C-A Malmqvist och resulterade i en cd som kom ut under 2007 på OEI.

Chocken över att Christer är borta har i detta skrivande inte lagt sig än. Christer fattas oss!

Pensionären Elvin Josefina Mårtensson, Sigfrid Bengtssons äldreboende i Staffanstorp har avlidit, 95 år gammal. Närmast sörjande är döttrarna Sara, Boel och Anna och deras respektive samt barnbarnen Elin, David, Hannah, Johanna, Anton och Joar.

Saknaden efter Elvin är en självklarhet, men mildras av en viss tacksamhet över att hon har fått sluta sitt liv efter flera års svårigheter med syn och hörsel samt demens. Men det måste med en gång sägas att hon höll modet uppe för det mesta, bara vid enstaka tillfällen lyste tröttheten över det egna tillståndet igenom.

95 år gammal tillhörde Elvin den krympande grupp människor som har upplevt förändringen som Sverige genomgick under 1900-talet. Hon fick vara med om en resa från hemmanet i södra Lappland till en tillvaro i 1950- och 1960-talens Staffanstorp och Sverige och tog med sig all lärdom och klokhet som detta gav.

Hon föddes 1919 i den lilla byn Ruskträsk, som barndomen och uppväxten skapade mycket starka band till, band som – trots att hon drog ut i världen – aldrig försvagades och som gjorde att hon alltid återvände.

Elvin utbildade sig till sjuksköterska, utexaminerades vid 1940-talets mitt och började arbeta på sjukhuset i Lycksele. Under en semester i Ammarnäs träffade hon Skånepågen Georg, som hade letat sig upp till en lärartjänst på orten. Tycke uppstod vilket ledde till bröllop när 1940-tal var på väg att bli 1950-tal. Dottern Sara föddes 1951 och med tiden flyttade familjen till Sollentuna.

Här stiftades bekantskap med bland andra skådespelarna Bengt Blomgren och Ellika Mann och trubaduren och diktaren Broder Tor Bergner. Elvin fick möjlighet att utveckla sitt intresse och sina färdigheter för diktrecitering och sång till glädje för alla som fick höra henne.

Flytten gick vidare söderut (Skånepågen ville till hemtrakterna), först till Lund och sedan till Staffanstorp där de bodde på två olika adresser. Den senare bostaden blev deras hem i över femtio år och ett andningshål för alla som kom i kontakt med Elvin.

När döttrarna – Boel föddes 1953 och Anna 1957 – började nå lite högre åldrar, blev Elvins sjuksköterskearbete allt mer framträdande. Tjänster som distriktssköterska, sköterska på läkarmottagning och nattsjuksköterska på Sankt Lars var aktuella före pensioneringen.

Elvins kulturella intresse var alltid mycket stort och dominerande. Diktläsningen och sången har nämnts och hennes målande kom att bli en markant del av hennes vardag under de sista tjugofem åren. Hon utvecklade en enkel, men effektiv stil, som förfinades allteftersom åren gick. Den som äger en äkta Elvin Josefina kan skatta sig lycklig. Tyvärr var hon för blyg för att delta i fler än ett fåtal utställningar.

Saknaden är det naturliga vid ett sådant här tillfälle: döttrarna saknar en kärleksfull mamma, barnbarnen en alltid lojal och intresserad mormor, alla andra en vänlig och uppriktig medmänniska. Och hunden Fos får leta reda på en annan vänlig själ som sticker till honom en kaka då och då.

Julia Catling, 76 år, Malmö, har avlidit. Hon lämnar efter sig sonen, Roland Catling, och en rad vänner över hela världen.

Julia Catling är död. Efter ett händelserikt liv är hon nu borta. Två korta meningar med en innebörd som är svår att förstå, då Julia var en ytterst levande människa. Alltid närvarande, alltid nyfiken, elegant, en livsnjutare. Julia föddes i Sydney, Australien. Barndomen ägnade hon åt balettlektioner och åt observationer av omgivningen vilka hon skrev ner och ritade i böcker. Hennes granskande blick fick jag själv erfara under vårt första möte. Jag klarade testet och vi blev vänner. Hon kom att berika mitt och familjens liv på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig.

Modern, som var skådespelare, dog alltför ung och det bidrog säkerligen till att Julias tonår blev fyllda med upptäcktsresande in i vuxenlivet.

Julias skapande förde henne in på en konstskola med inriktning på modedesign. Där hittade hon hem. På skolan kunde hon fokusera och göra det hon älskade: att skapa vackra kläder och konst.

När hon senare i livet lämnat sitt aktiva yrkesliv, återupptog hon sitt målande. I hennes ombonade hem hängde hennes målningar, sida vid sida med bilder på hennes älskade son Roland och deras gemensamma passion: katter.

För att kunna försörja sig som ung, ensamstående mamma, arbetade hon först som journalist i Hongkong. Hennes uppgift var att intervjua dåtidens kändisar.

När en vän tipsade Julia om en ledig plats som dansare på en av stadens teatrar tog hon chansen och sadlade om. År av kringresande på olika teatrar i Asien och Europa följde nu. En dramatisk flygresa till en show i Beirut, timmarna efter att sexdagarskriget brutit ut, kom att förändra Julias liv. Via England och en kärlek från Sverige hamnade hon och sonen till slut i Malmö. Hon arbetade först inom restaurangnäringen för att senare gå vidare till sjukhuset, dåvarande Umas. När vi samtalade om Julias spännande liv inom showbiz, ansåg hon själv att den perioden i hennes liv var ointressant. Arbetet var hårt och efter gigen spelade hon bridge med sina kollegor på sitt rum. Vilket är långt från den glamourösa bild folk tycks ha om branschen, sade hon.

Det som verkligen var intressant med hennes liv var i stället det hon fick uppleva som invandrare i Sverige och anställd på ett sjukhus. Där fanns dramatiken i hennes liv.

Helmer Lång, Vejbystrand, har, som tidigare meddelats, avlidit vid 90 års ålder. Han sörjs närmast av hustrun Solbritt, barn och barnbarn.

Helmer hade akademiska meriter som få, men till sitt väsen var han jordnära. Precis som Karlfeldt kunde han tala med ”bönder på bönders sätt men med lärde män på latin”.

Vi möttes i Skånes författarsällskap. Det var början på en underbar vänskap. Kvällen blev verkligen lång(s) med skrönor i Piratens anda. I denna genre var Helmer den främste bland likar. Han var troligen också den som litteraturvetenskapligt kunde denne författare allra bäst.

I Piratensällskapet var han vår naturlige nestor. I många år var Helmer självskriven som redaktör för den uppskattade årsboken.

Vi fann också varandra i vinterbadandets ädla konst. Han doppade sig i Skälderviken och jag i Öresund, men ibland gästade vi varandras sällskap, han tillhörde Isbitarna i Ängelholm och jag Isbjörnarna i Malmö.

Efter en tids bekantskap föreslog Helmer att vi skulle skriva en bok tillsammans. Boken som skulle ges ut fick titeln ”Skämt och oförskämt”. I förordet skrev Helmer:

”Ett Skämt bör inte vara skämt (obs! liten bokstav)! Då kan det lukta illa (alldenstund det är ett adjektiv; se detta ord i SAOL)!

Därför ha vi i denna bok huvudsakligen hållit oss till det slags skämt som är oförskämt.”

Boken lär aldrig komma ut men vi hade mycket roligt under tiden vi jobbade med den.

För att samla material föreslog Helmer ett besök hos ”en gammal Piratenfigur” uppe på Hallandsåsen.

– Han kan berätta historier må du tro, sa Helmer. Ta med dig anteckningsblocket, vi kanske kan använda något. I skogen där vägen tog slut låg berättarens stuga. Som smörjmedel överlämnade Helmer en sjuttiofemma renat och gubben hämtade ett spetsglas och slog upp till sig själv. Det gick en timme, det gick två. Innehållet i flaskan sjönk sakta, men säkert. Trots Helmers ivriga uppmaningar sade gubben inte ett knyst. Till slut frågade Helmer:

– Varför vill du inte berätta, du kan ju så många roliga skrönor! Mannen satt tyst en stund, men svarade till slut:

– Ingen dj-l skall tjäna pengar på mina historier.

Helmer var sina vänners vän, rättfram, modig, tålde inte skitsnack, man visste var man hade honom. Han höll sina löften och värnade om familjen. Alltid en förkämpe för demokratiska värden. En beundransvärd man är borta.

Sorgen har sin tid, så småningom kommer jag att minnas honom med glädje.

Trygve Bång, f d ordförande i Författarcentrum Syd

Förre disponenten Gunnar Svenson, Skänninge, har avlidit i en ålder av 99 år. Hans närmaste är barnen Ulf, Skänninge, Mona, Linköping och Gert, med maka Birgitta, född Gillberg, Husqvarna, barnbarnen Petra, Robert och Paula samt barnbarnsbarn.

Gunnar Svenson föddes i Hammenhög, son till byggmästaren Gustav Svensson med maka Gerda, och kom tidigt att arbeta hos Otto Ohlsson på Hammenhögs frö.

Några och tjugo förflyttades han år 1937 till filialen i Skänninge, där han rätt snart kom att besätta chefsstolen.

Politiskt verkade han för högerpartiet/moderaterna och vid kommunsammanläggningen kring 1970 var han den siste ordföranden i Skänninge stadsfullmäktige.

I föreningslivet tog han del genom sitt ordförandeskap i Skänninge IK 1950–1955.

Gunnar Svenson närde en fäbless för vackra bilar, icke minst så kallade amerikanare, ofta av märket Ford. I dessa färdades han och Gärsnäsfödda makan Gunhild (1913–1992) otaliga gånger de 35 milen till hembygden.

Sedan i våras vistades Gunnar Svenson på ett äldreboende i Väderstad.

Han har av systersonen Rolf Gustavsson, krönikör i Svenska Dagbladet, beskrivits som en generös, jovialt livsbejakande person, ingalunda någon snål och trist asket. Själv minns jag min ingifte morbroder som en elegant herre med hjärtat på rätta stället. Det var lätt att se upp till honom.

Lundapolitikens nestor, f d boktryckaren Per-Håkan Ohlsson, har, som tidigare meddelats, avlidit, 98 år gammal. Hans bortgång utgör slutet på ett innehållsrikt liv bland annat inom politiken.

I fyrtiotvå år, från 1944 till 1985, var Per-Håkan Ohlsson (m) ledamot i kommunfullmäktige. Ingen annan har under fullmäktiges 150-åriga historia innehaft uppdraget så länge. Dessutom var han under ett antal år ordförande i den i hans mening förnämsta nämnden – den suveräna byggnadsnämnden. Där medverkade han till att Lund byggdes ut i takt med Universitetets expansion. Intresset för varsam stadsbyggnad bar han med sig hela livet. 2007 tog han initiativ till ett seminarium, ”Univercity”, som dokumenterade hur gamla, små och medelstora universitetsstäder i Europa utvecklades i samklang med sina universitet.

En del uppdrag var ärvda. Från fadern Håkan Ohlsson hade han inte bara övertagit boktryckeriet utan också uppgiften att fullfölja ett löfte från 1922 att se till att den schartauanska väckelsens ursprung i Lund skulle få ett minnesmärke, tänkt färdigt till 1925 vid 100-årsjubileet av Schartaus död. När Schartaustatyn till slut – mot alla odds och endast tack vare Per-Håkan Ohlssons viljestyrka – hade rests på Domkyrkoplatsen 2003, så sammanfattade han arbetet lakoniskt: ”Uppdraget är fullgjort”.

Den politiska karriären nådde sin höjdpunkt i uppdraget som kommunfullmäktiges ordförande 1980–1985. Utöver att leda sammanträdena med fast hand ägnade han sig åt att, tillsammans med hustrun Birgitta, ta väl hand om de internationella besöken till staden. Varje grupp hälsades välkommen på sitt språk.

Kontakter togs också för att stärka Lunds internationella nätverk. Städer i Baltikum, Tyskland, Frankrike och England besöktes. Ett särskilt varmt intresse hade han för det nordiska samarbetet. Han var en av initiativtagarna till att Lund fick en vänort också på Island: Dalvik norr om Akureyri. Med sedvanlig handlingskraft och privat finansiering såg han till att Lunds studentsångare fick komma dit i samband med en Islandsturné.

Vi som på olika sätt efterträtt honom i politiken fick ofta uppmuntrande ord oavsett partifärg, men också kärnfulla, kritiska ”råd”. Hans engagemang för staden Lund var oerhört starkt och han försvarade alltid stadens profil och skala.

När han slutade sitt sista sammanträde i kommunfullmäktige i oktober 1985 citerade han på ett ungefär ”den gamla boken” (Jer 29:7): Sök den stadens bästa där du är satt att verka, så att den blomstrar.

Livsverket är över för Per-Håkan Ohlsson. Uppdraget är fullgjort.

presidium

Karin Lindroos, en hängiven kulturarbetare inom form och design, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder 61 år. Hon efterlämnar närmast Oscar Heijkenskjöld och sina barn och barnbarn.

Nyheten om Karin Lindroos bortgång når mig och mina tankar går till familjen, hennes nära och kära.

Karin och jag var inte nära vänner, men vi var nära i våra samtal om kultur och dess betydelse.

Karin höll en kurs för mig och andra kulturarbetare i Buisness womans lokaler ovanför Teatermuseet på Kalendegatan i början av 2000-talet.

Kursen handlade om Kulturens värde och mening i vårt arbete och i våra liv.

Karin förmedlade en sådan kraft och självklarhet i sitt sätt att leda kursen att det än idag lever starkt inom mig och i mitt arbete.

Vi var inte nära vänner, men som sagt blev vi nära genom detta arbete och så fick jag en tydligare plattform att stå på i mitt kulturutövande.

Hon var alltid noga att få oss delaktiga i de frågor som väcktes om den kultur vi skapade. Genom sitt kunnande fick det mig att känna mig i centrum av mitt eget skapande.

Det fanns inga svårigheter som vi inte kreativt kunde lösa och många gånger slutade vårt arbete för dagen med Karins fantastiska skratt, ett skratt som var som balsam för en sökande kultursjäl.

Vi arbetade med färgens och formens betydelser och att våga ta med det i skapandet. För mig personligen blev det ett enormt lyft att äntligen börja blanda inte efter vad som var tänkbart utan efter vad min magkänsla sade. Mitt arbete blev så himla roligt och fick flera lyft mot att börja tänka annorlunda och modet att våga. Våga vara en konstnär i mitt arbete.

Var än jag sedan mötte Karin var det som om samtalen aldrig tog slut.

Det kunde vara slumpmässigt på tåget mot Stockholm eller runtom i Malmö och varje gång berikades jag av det vi talade om och så kunde vi skratta åt de finurliga vägar en kulturarbetare ibland måste ta.

De få gånger vi var på samma festligheter vet jag att jag tänkte när Karin steg in i rummet:

”Här kommer en stark berikning av färg och form”.

Stark, vaken, färgvacker och med ett brinnande intresse för livet, så framstod Karin och tro mig, det smittade av sig.

Karin Lindroos var ett levande bevis för hur kultur kan få ett samhälle att ändra sig till det bättre och få oss människor att ta tydligare ställning till hur vi vill det ska ut omkring oss. Hur kultur ska få lov att ha en stark och tydlig plats i våra liv och i samhället vi lever i.

Malmö stad med omnejd har mist en stor kulturpersonlighet som inte var rädd för att ta del av gräsrötternas röster och förmedla dem vidare. Men jag glädjer mig åt att få fortsätta dessa givande samtal om kulturens värde för oss alla.

Tack Karin!

Malmö idrottsmuseums förre chef Anders Hammer har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 75 år. Han sörjs närmast av barnen med familjer samt syskon och kusiner.

Anders var en sann idrottshistorisk eldsjäl. Det var han som byggde upp och utvecklade idrottsmuseet från den sömnigt perifera tillvaro det länge befunnit sig i. Runt millennieskiftet utvecklade han ett gott och aktivt samarbete med oss på Malmö högskolas nystartade idrottsvetenskapliga program. Studenterna företog inte bara studiebesök på Malmö idrottsmuseum, utan fick även utbildning i arkivkunskap där. Flera föreläsningar förlades till museet och ett antal studenter kom att delta vid de frukostmöten som arrangerades av idrottsmuseets vänner. Under Anders tid öppnades verkligen portarna för den idrottshistoriskt intresserade.

Anders var drivande i att utveckla svensk och nordisk idrottshistoria, inte minst genom att arrangera ett antal nordiska idrottshistoriska symposier i samarbete med Sveriges centralförening för idrottens främjande. Dessa symposier blev viktiga nav där nordiska idrottsforskare fick möjlighet att visa fram sin forskning och debattera viktiga frågor. Därtill var dessa symposier nyskapande eftersom de även var öppna för intresserade journalister.

Vi på Malmö högskolas idrottsvetenskap har många fina och roliga minnen av Anders. Flera av oss fick ett förtroende långt utöver det vanliga av honom, vilket innebar att vi utanför museets normala öppettider kunde forska på plats och ta del av museets omfattande källmaterial. Han lånade även frikostigt ut bilder ur museets stora bildarkiv för våra publikationer och i utbildningssyfte.

För oss, samtliga inflyttade norrifrån, framstod Anders som själva symbolen för det mustigt folkhemska Malmö från Kockums och Eric Perssons tid. Han var en sann lokalpatriot med en omisskännligt grov malmöitisk dialekt och ett gott hjärta. Det fanns alltid tid och plats för en fika, fyllda av gott kaffe, minnen, anekdoter och inte minst frejdiga diskussioner. Man kom fram till saker över kaffekoppen och inte via e-mejl. Anders imponerades föga av händelser norr om Skåne – eller ”troligtvis bebodda trakter norr om Hässleholm” som han uttryckte det – och betonade envetet betydelsen av ett lokalt idrottshistoriskt perspektiv, vilket hellre blickade söderut mot Danmark än norrut mot Stockholm. Sådant var nyttigt för oss att höra och vi bär det också med oss när vi nu med sorg och saknad konstaterar att ett tomrum uppstått i kretsen av idrottshistoriker.

Kaj H:son Holmdahl, f d röntgen- och överläkare vid Kalmar centrallasarett, har avlidit i en ålder av 96 år. Han efterlämnar döttrarna Birgitta, Marie-Louise och Ulrika och sonen Ulf med familjer, samt en bror, en syster och en svåger.

Kaj föddes i Göteborg 1918, i slutet av spanska sjukans härjningar, en sjukdom som nästan tog hans liv. Han fick sex syskon och blev en mycket omtyckt storebror och en aktiv fadder för den yngste, som föddes efter att Kaj tagit sin studentexamen och tidigt miste sin fader. Kajs skolgång blev mycket splittrad, på grund av att fadern arbetade som kirurg och därmed flyttade mellan olika lasarett.

Kaj tog studenten i Halmstad 1936 och studerade medicin i Uppsala med licentiatexamen 1945. Han var tidigt mycket mekaniskt intresserad och det bidrog säkert till att han efter en initial utbildning till kirurg i Uppsala och Sundsvall övergick till röntgenologi.

Sin första överläkartjänst fick han i Arvika under början av 1970-talet, men han flyttade efter några år till chefstjänsten i Kalmar, där han som omtyckt ledare stannade till sin pensionering 1983.

Därefter flyttade han och hustrun Annika till ett äldreboende i Lund. Efter Annikas bortgång gjorde han, med bröderna Martin och Tore, månadslånga besök i Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien. Sista tiden bodde han i perioder hos sina döttrar och köpte ett litet radhus vid Sundet.

Kaj höll ständig kontakt med alla sina barn, släktingar och vänner.

Han blev en samtalspartner med stil och elegans ända till slutet, välorienterad, kunnig, aldrig kritisk, alltid positiv. Riddaren av ”Det Osynliga Ljuset” har hängt upp sin sköld.

Vi kommer att sakna honom mycket.

Svante Carlsson, Stenakoncernens finansdirektör och starke man, har avlidit, 65 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Ekaterina, barnen Martin, Helena, Fredrik och Jennie samt styvdottern Deborah.

Svante var en stor man i den internationella finansvärlden. Han hade stark integritet och vågade ta egna beslut. Han var ingen ”ja-sägare” internt, hade stora vyer, globala kontakter, var alltid på resande fot, men förblev alltid Stena och familjen Olsson trogen. En man som ständigt arbetade tills krafterna alltför tidigt tog slut.

Svante Carlsson var finansdirektör och vice koncernchef i Stenasfären i mer än trettio år – det världsomfattande rederiet med bland annat offshore, fastigheter, skrot, återvinning och investmentbolag, samt många andra strängar på lyran. Vi i Göteborg tänker mest på Stena som färjerederiet med de stora, vita fartygen som går till Frederikshavn och Kiel. Men Stena är så otroligt mycket större än så. Svante var till stor del arkitekten bakom den fantastiska expansionen av Stenasfären, från ett företag med tretusen anställda i början av 1980-talet till dagens tjugotusen anställda över hela världen.

Svante, parhäst till Dan Sten Olsson, var den person som gjorde Stenas enorma tillväxt ute i världen – från de små Danmarksbåtarna vid Packhuskajen 1963 till världens mest sofistikerade rederi för tankfartyg, ro-ro, och isförstärkta oljeborrfartyg – möjlig och trovärdig. Han hade de ovanliga egenskaperna som ekonomi- och finansman i grunden, från att kunna se bortom detaljer och Excelark till att alltid koncentrera sig på affären och helheten, med ett kommersiellt tänkande i första rummet. Det finns inte så många av den kalibern.

Han var en intellektuell kraftkarl som talade och förhandlade med de ledande finansinstituten i City of London och Wall Street i New York lika naturligt som med Handelsbanken på Första Långgatan i Göteborg.

Svante var alltid helt lugn även i svåra förhandlingar. Han sammanfattade vad vi och Stena kunde göra och lutade sig sedan tillbaka som om allt som behövde sägas var sagt. På det viset gav han finansierande banker intrycket att saken var färdigförhandlad och det var bara för bankerna att acceptera eller inte.

Vi är tacksamma mot Svante, också för att han tidigt lärde oss ”att ett nej kan betyda ett ja” i Koncernen …

Våra tankar går till Svantes familj.

Olle Hultén, direktör och tandtekniker, Limhamn, har avlidit vid 84 års ålder. Han sörjs närmast av döttrarna Suzanne och Pernilla Hultén och Anna Hultén Dennis samt sönerna Johan och Jockum Hultén med familjer.

Olle ”Hans O” Hultén, en frontperson och gigant inom tandteknikprofessionen har lämnat oss.

Som samarbetspartner och kollegor, men i huvudsak som långvariga vänner, vill vi teckna minnet av Olle.

Olle Hultén utbildade sig till tandtekniker vid dåvarande tandteknikerskolan på Gamla Väster. Han utexaminerades 1950. Tillsammans med kurskamraten Gösta Möllefors startade han omgående ett eget laboratorium. Olle arbetade med kronor och broar. Hans konstnärliga talang kom väl till pass genom skulpterandet av små konstverk för patienternas munnar. De två förstod tidigt värdet av att samarbeta med tandläkarhögskolan i Malmö.

Deras företag utvecklades snabbt, bland annat i det av dem ombyggda, stilfulla, vita och svarta huset bredvid nuvarande hovrätten. DP, Dentala proteslaboratoriet, blev tidigt Sverigeledande. Man producerade i Malmö och distribuerade till hela landet, och snart inom Norden. Samarbetet med tandläkarhögskolan värnades och många är de tandläkar- och tandteknikerstuderande som gjort minnesvärda studiebesök hos skojfriska Olle och Gösta.

Kollegorna fick ögonen på orten Boxholm, strategiskt placerad vid järnvägen. Ett stort laboratorium med utbildningsavdelning byggdes. Allt skickades med post. Boxholm livades upp och företaget fick stor uppmärksamhet.

Olles framsynthet och entusiasm kunde snart inte rymmas i Norden. Man köpte producentbolaget Austenal Inc med huvudort i Chicago. Olle blev chef och med sin stora sociala kompetens passade han utmärkt i USA och blev snabbt ett känt namn. Till ett världsomspännande nätverk av dentallaboratorier sålde man produkter, ordnade kurser och seminarier, allt i Olles regi. Gösta Möllefors skötte laboratorierna i Malmö, Stockholm, Boxholm, Göteborg, Jönköping, Örebro och Glasgow.

När Olle Hultén lämnade USA beslöt de att dela på sig. Det fanns helt enkelt inte plats för två så kraftfulla personer i företaget.

Olle utvecklade sin grundtanke om nyttan av samarbete med tandläkarhögskolorna. I Göteborgs tandläkarhögskolas hus startade man ett laboratorium under namnet HMK 1991 (Hultén, Myrin, Karlsson). En kungakrona blev symbolen. Kungen hade inte tid att delta vid invigningen, men var givetvis på sant Hulténmanér inbjuden.

Vid tandläkarhögskolan i Malmö öppnades senare Teknodont, tillsammans med tidigare medarbetare och ett tandtekniskt specialföretag. Under slutet av 1970-talet hade Hultén och Möllefors donerat en skulptur för borggården föreställande en bananformad återgivning av underkäkens rörelseomfång, ett världsberömt resultat av forskning där. Denna profil blev symbolen för Teknodont.

Olle drabbades av ett svårt handikapp och var rullstolsbunden de sista sex åren av sitt liv, men han förblev intresserad och aktiv på många sätt.

Det är oräkneliga tandtekniker och tandläkare i en stor del av världen som med glädje och uppskattning kommer att minnas Olle Hultén.

Mats Rondin, professor vid Musikhögskolan i Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit vid 54 års ålder. Han sörjs närmast av hustrun Helena och tre barn.

Mats Rondin var sedan länge en mycket omtyckt och uppskattad lärare i cellospel hos oss vid Musikhögskolan i Malmö. Han var en drivande kraft i utbildningen av stråkmusiker och 2005 utsågs han till professor. Under innevarande mandatperiod var han också ledamot i Konstnärliga fakultetens styrelse.

Mats Rondin lämnar på flera plan ett stort tomrum efter sig, i högsta grad rent personligt hos släkt, vänner och kollegor, men också professionellt som en ledande och oersättlig gestalt i det svenska musiklivet. Hans lysande karriär som solist och dirigent är välkänd. I regionen blev han känd som skapare av musikfestivalen i Huaröd och den kammarorkester han där grundade, en ensemble som snabbt lockade till sig etablerade musiker men som även fungerande som en plantskola för unga talanger. Han gästade alla betydande svenska orkestrar och musikinstitutioner och gjorde uppmärksammade internationella framträdanden.

Vid Musikhögskolans musikerutbildning ledde han genom åren regelbundet orkester- och kammarmusikprojekt. Bland många minnesvärda ögonblick kan nämnas hans insats vid Musikhögskolans 100-årsjubileum då han dirigerade den stora festkonserten i Malmö konserthus, liksom häromåret när han var solist med skolans orkester i Friedrich Guldas Cellokonsert.

Mats Rondin rörde sig ledigt mellan olika musikaliska stilar och arbetade gärna med musiker som hade olika bakgrund. Hos honom fanns en sällsynt hög grad av prestigelös nyfikenhet och upptäckarglädje inför nya samarbeten och musikaliska möten. Det som räknades var den musikaliska kvaliteten, och den kompromissade han aldrig med. Han arbetade lika gärna med nykomponerad musik som med klassiska verk och uruppförde ett stort antal nyskrivna verk både som cellist och som dirigent. I hans engagemang och i kvaliteten på utförandet var det ingen skillnad om musiken var skriven av en kompositionsstudent vid Musikhögskolan eller en väletablerad tonsättare.

Spåren av Mats Rondins gärning som cellolärare ser man tydligt resultat av i musiklivet. Flera av hans studenter genom åren är nu verksamma som solister, orkester- och kammarmusiker runt om i landet och internationellt – de för nu hans musikaliska arv vidare.

Saknaden efter Mats är stor. Det är svårt att föreställa sig att vi inte kommer att möta honom igen med cellon på ryggen i Musikhögskolans korridorer. Våra varmaste tankar går till Mats familj och anhöriga.

Pernilla Wadmark, 48 år, Stolpaberga, Vintrie, har avlidit efter en tids sjukdom. Hon lämnar maken Anders, sönerna Henrik, Axel och Jakob, släkt och många vänner i stor sorg och saknad.

Det finns vissa – få – personer som har något alldeles speciellt, som lyser extra och är en förebild och inspiration för oss andra. Pernilla var en sådan person.

Hon tillförde det extra modet, udden och det kloka perspektivet, som balanserar, men som också friskar upp och inte alltid är den mest bekväma sanningen. Av henne kunde vi räkna med, ibland brutal ärlighet, men också klokhet, sund lojalitet och framförallt obrottsligt djup vänskap.

Pernillas genuina nyfikenhet, varma humor och vakna ärliga intresse för världen och människor runt omkring, förde henne ut på okända vägar.

Inte minst i yrkeslivet gick hon sin egen väg. Som reseledare var hon den obestridligt bästa Italienguiden.

Efter avslutade studier i internationell ekonomi jobbade hon som konsult i några år, men ansåg detta innebära för mycket pappersarbete och bytte bana. I stället kombinerade hon sin stora passion för Italien och för matlagning med sin erfarenhet inom marknadsföring. Resultatet blev succén Mat och vin på Stolpaberga, där hon tillsammans med stjärnkockar lärde ut matlagning till företagskunder och privata grupper. Att få laga mat och prova vin på Stolpaberga var en unik upplevelse i kvalitet och sinnesfröjd.

Trots framgångarna ville Pernilla ha nya utmaningar och nästa jobb blev som sortimentstrategikonsult för flera stora affärskedjor. Samtidigt startade hon företaget Warm där hon med en vän designade och sålde träningskläder.

Snart lockade dock mat- och vinbranschen tillbaka Pernilla. Som produktchef på Åkesson Vin reste hon världen runt för att framgångsrikt finna och komponera viner för de svenska och norska marknaderna.

Dessutom bedrev hon och familjen flera rörelser inom jordbruk, stalluthyrning, projektering av mark och fastigheter. Allt detta och mycket mer hann Pernilla med. Alltid med kvalitet och utan att vi kände att hon någonsin stressade till det.

Pernilla var i sanning världsvan. Hon reste ofta, mycket och med lätthet – med familjen, i arbetet och med vänner. Hennes erfarenheter och goda kunskaper i flera språk tog henne obehindrat runt världen.

Hon var av en speciell och särskild sort. Okonstlad, naturlig, rättfram och rättvis. Pernilla hyste också ett genuint intresse för barnen, inte bara sina egna, utan alla. Hon såg dem och de kände sig sedda och uppskattade av henne. Med sin energi och styrka utgjorde hon ett positivt kraftfält i vilket vi alla – familjen, vännerna och barnen – mer än gärna befann oss. Trots sin integritet, kände vi oss aldrig någonsin exkluderade, utan tvärtom: Pernilla var här och nu, vår nära vän och syster.

Sista gången vi träffade Pernilla, förstod vi att det var just det, vårt sista möte. Det var dags för Pernilla att släppa taget. Så tog hon, den där septembereftermiddagen, ett alldeles för tidigt avsked, med sitt vanliga ”Hej då, vi hörs snart!”

Och det gör vi, Nilla, vi hörs.

För vännerna

Hannelore Håkansson, fil dr h c, Lund, har avlidit i en ålder av 89 år. Hennes närmaste är sonen Christer med familj.

Hannelore Håkansson växte upp i Bremen och bodde där till början av 1950-talet. Hon engagerade sig tidigt i arbetet vid IM Schwedenheim i Cloppenburg utanför Bremen, där hon träffade sin blivande man Sören Håkansson som arbetade som byggnadsingenjör där. De gifte sig 1953 och bosatte sig i Lund 1956.

Hannelore anställdes vid Lunds universitets geologiska institution redan 1957 som laboratorieassistent och blev senare forskningsingenjör. Hon intresserade sig tidigt för mikrofossilanalys, först vegetationshistorisk pollenanalys och sedan miljöhistorisk analys av kiselalger. En forskarkurs i diatoméanalys vid mitten av 1960-talet fångade hennes intresse för kiselalgers morfologi och artrikedom (diatoméanalys tillämpas på främst sjösediment för tolkning av miljöförändringar). Inom detta område blev hon en självlärd forskare, internationellt välkänd och respekterad inom kvartär paleoekologi. Hon samarbetade med forskare och doktorander och handledde dem som valt denna forskningsmetodik.

Hannelore fördjupade sig i kiselalgernas systematik och var sedan 1980-talet en världsauktoritet på vissa släkten. Hon publicerade flera artiklar i ledande internationella tidskrifter, som ensam författare eller tillsammans med kolleger. Hannelore deltog dessutom i flera forskarteam som arbetade med paleoklimatiska och paleolimnologiska frågeställningar från olika delar av världen. Inom diatométaxonomi medverkade hon i ett internationellt nätverk tillsammans med kolleger i bland annat Norden, Tyskland, England och USA och gjorde många forskningsresor till dessa länder.

Hannelore inspirerade såväl studenter som utländska gästforskare som sökte sig till Lund. Hon promoverades till hedersdoktor vid Naturvetenskapliga fakulteten 1990 men hon fortsatte sin forskning och handledning långt efter sin pensionering.

Parallellt hade hennes man Sören Håkansson utvecklat laboratoriet för kol-14 datering vid Lunds universitet och på motsvarande sätt hedrats 1982. Tillsammans var de ett unikt forskarpar som båda gått den långa vägen.

Hannelore hade hela livet stort intresse för sång och musik. Redan vid 10 års ålder var hon med i Bremens domkyrkokör, som före kriget gav konserter i flera storstäder på kontinenten. I Lund var hon aktiv i domkyrkokören fram till 1960-talet. Hon var också engagerad i IM:s arbete såväl i Tyskland som i Lund.

Hannelore var en samvetsgrann och kritisk forskare som ställde stora krav på sina egna insatser och på de studenter som sökte sig till henne. Hennes livshistoria gjorde djupt intryck på oss. Vi tänker på henne och den livsglädje och entusiasm som hon utstrålade. Saknaden är stor men vi känner tacksamhet och glädje över att ha haft henne som kollega och vän i många år.

Fil doktor Lena Lang, 56 år, Åhus, har avlidit. Hon efterlämnar maken Bo och sönerna Victor, David och Emanuel med familjer.

Lena började sin forskarutbildning i pedagogik vid den då nystartade Malmö högskola. Parallellt med sina studier hade hon en lärartjänst vid Riksgymnasiet i Kristianstad, och mötet med studerande där väckte hennes intresse för djupare studier om konsekvenser av funktionshinder. Inför avhandlingsarbetet genomförde hon flera delstudier om perspektiv på skola, habilitering och boende bland ungdomar med rörelsehinder. Forskningsrapporterna rör elevers förväntningar på studierna vid riksgymnasier i Sverige, i en serie som Lena krönte med sin doktorsavhandling ”Och den ljusnande framtid är vår” 2004.

Fokus för studierna var ungdomarnas väg in i, genom och ut ur gymnasiet. Lena kunde konstatera att skoltiden var ganska ljus för flertalet ungdomar medan ”vägen ut” kunde vara ”jättetuff”. Typiskt för samtliga dessa studier, liksom för Lenas senare forskningsansatser, är att hon lyssnade till och lyfte fram elevernas egna röster, de som sällan blev hörda.

Som universitetslektor vid fakulteten för lärande och samhälle vid Malmö högskola axlade hon även uppgiften som studierektor för forskarutbildningen, samtidigt som hon ingick i flera konstellationer inom fältet forskning om funktionshinder.

Hennes lyhördhet blev tydlig i ett ännu pågående forskningsprojekt för en inkluderande grundskola, vilket hon initierade och där hon ansvarade för den vetenskapliga ledningen. Genom hennes professionella, välorganiserade, kreativa och personliga engagemang utvecklades flera fördjupningsstudier med delaktighet och rättighetsperspektiv i fokus. Om detta skrev fakultetens dekan: ”Med värme och humor samlade hon forskargruppen till inspirerande och relationsskapande möten.”

I sitt arbetsrum hade Lena en ”doktorsväska” där pillerburkarna hade etiketterna ”lugn”, ”ro”, ”mod”, ”bus”, ”styrka” – livselixir som Lena förmedlade i arbetsgemenskapen med sina kolleger. Skrivbordet i ”Modulen” vände Lena utåt mot himlen, havet och ljuset i omvärlden.

Lena har nu lämnat detta jordiska, mitt i en lovande forskarkarriär. Hon hade nyligen inlämnat sin docentansökan, vilken mottogs positivt. De insatser hon redan gjort på området forskning om funktionshinder är betydande och utgör en god grogrund för oss kolleger att bygga vidare på. Hon var vänsäll och sparade inte sig själv. Hennes engagemang, förutom familjen, gällde främst människor som på olika sätt lever i utanförskap. Hon visade i dessa sammanhang en äkta och sansad empati. Saknaden efter Lena är djup inom hennes familj. Maken Bo sade i sitt avskeds- och minnestal att ”inga andra par har hållit varandra så mycket i handen som vi båda”.

Vi saknar Lena som trogen vän och engagerad kollega.