Sjuksköterskan Karin Lindvall, Malmö, har avlidit, 61 år gammal. Hon sörjs närmast av sin make Richard och sonen Johan.

Vi är många patienter från Umeå i norr till Ystad i söder som har lärt känna Karin under de 36 år som hon arbetade på koagulationsmottagningen på sjukhuset i Malmö.

Det var inte bara sjuksköterskan vi lärde känna henne, utan också en god och omtyckt medmänniska som alltid fanns till hands när vi besökte sjukhuset för våra problem som blödarsjuka.

Många är de som träffade syster Karin för första gången när familjens nyfödde fått diagnosen blödarsjuka. Då fanns hon där som en ovärderlig hjälp och tröst för den drabbade familjen.

Det var inte bara under vanlig arbetstid som man kunde kontakta henne, hon ställde upp för sina patienter i stort sett dygnet runt.

Barnen som besökte sjukhuset för behandling älskade sin syster Karin för hennes sätt att ta om hand och ge tröst i alla situationer. Karin var också den som alla kom i kontakt med när vi patienter under 1970-talet fick börja med hembehandling.

Åtskilliga är vi blödarsjuka samt föräldrar till blödarsjuka barn som har suttit på hennes mottagning för att lära oss injicera så kallade faktorkoncentrat.

På senare tid ägnade Karin sig åt forskning om drabbade familjers kunskap om blödarsjuka. Hon disputerade på avhandlingen ”Health Related Quality of Life and Adherence in Haemophilia”.

Vi är många patienter som i dag känner stor sorg och saknad, men minnena av vår allra käraste syster Karin är skatter som vi gömmer och vårdar i våra hjärtan.

Ulf Lindoff, Lund, har avlidit i en ålder av 78 år. Närmast anhöriga är sönerna Mats, Sven och Bengt med familjer.

Efter en längre tids sjukdom har Ulf Lindoff lämnat detta jordiska i en ålder av nästan 79 år. Han var en man med många strängar på sin lyra, men vi minns honom främst som en generös och engagerad ledare av ett antal bridgegrupper för pensionärer.

Det var tack vare hans människointresse och organisationsförmåga som åtskilliga seniorer har kunnat gå till någon av stadens träffpunkter en torsdags- eller lördagseftermiddag för att spela lite tävlingsbridge under trivsamma former eller deltaga i en bridgevecka ute på Habo gård. Alla var välkomna och man behövde inte ha någon partner med sig – Ulf fixade det också om det behövdes.

Ulf var matematiker av facket och hans intresse för statistik yttrade sig på ett sätt som vi som gärna vill förkovra oss som bridgespelare har haft stor glädje av. Vid alla tävlingar såg han till att med blixtens hastighet skriva av den aktuella given på tävlingsprotokollets baksida. Han köpte också in ett mycket stort antal kortbrickor och kortlekar, oftast väl begagnade. Dessa kunde sedan med hjälp av de sparade tävlingsprotokollen användas som övningsmaterial och diskussionsunderlag för vår grupp som sedan sekelskiftet träffats varje onsdagsförmiddag på en av träffpunkterna.

När hans krafter började sina såg han till att alla väskor med kortbrickor och gamla tävlingsprotokoll fördelades mellan oss i denna onsdagsgrupp. På det sättet kommer vi ännu under lång tid framöver att kunna fortsätta våra diskussioner om hur just vi klarat att bjuda och spela en viss giv. Också de tävlingsgrupper som Ulf startade kommer att fortsätta sin verksamhet under ledning av andra.

Lunds bridgespelande seniorer har således all anledning att ha Ulf Lindoff i tacksamt minne. Och vi kommer alla att sakna hans lättsamma humor och hans finurliga budgivning vid bridgebordet.

Bert Frithiof, tidigare ordförande i IFK Klagshamn, har avlidit i en ålder av 76 år. Han sörjs närmast av barnen Jane, Ola och Johan med familjer.

IFK Klagshamn har mist sin mångårige ordförande Bert Frithiof.

Bert startade sitt engagemang i föreningen på 1980-talet och var bland annat tränare för ett framgångrikt juniorlag. Han var även tränare för seniorlaget under ett flertal år och hans stora ambition var att föreningen i huvudsak skulle representeras av egna spelare från ungdomssektionen.

Som föreningens ordförande mellan åren 1987 och 2003 såg han till att föreningen blev framgångsrik genom att skapa bra förutsättningar som exempelvis tillgångar till fler gräsplaner, nya omklädningsrum och en organisation för föreningens alla verksamheter.

Bert var även en entreprenör och såg till att föreningen utvecklades genom att ordna verksamheter som inbringade både goodwill och bättre ekonomi. Han ordnade avtal för kioskverksamheten på badplatsen i Klagshamn och han var snabb med att skapa en organisation som startade Åshöjden Cup.

Han var den största anledningen till att föreningen blev årets IFK-förening 1996, en utmärkelse som varken IFK-föreningarna i Göteborg eller Norrköping lyckats uppnå. Det är med stor sorg och saknad vi minns Bert som alltid påminde sina styrelseledamöter om att vi representerar en kamratförening.

Våra tankar går till dottern Jane och sönerna Ola och Johan med familjer

Roland Andersson och Anette Hedin för alla ”gamla” IFK Klagshamnare

Tidigare studentläkaren Inga Rydén, Lund, har avlidit, 95 år gammal. Hon sörjs närmast av barnen Stefan, Cecilia och Daniel med familjer.

Många, många är vi som under decennier har haft Inga Rydén att tacka för vårt fysiska och psykiska välbefinnande. Generationer av studenter har varit patienter hos Inga, och flera av oss blev så småningom också hennes vänner och fortsatte kontakten med henne länge efter studenttiden.

Redan 1958 blev Inga Rydén den första studentläkaren i Lund, och hon kom att personifiera studenthälsan i nästan trettio år. En studievägledare berättar att han till flera studenter som hade problem och behövde stöd och hjälp rekommenderade att ”du ska gå till studentläkeriet, men det ska vara Inga Rydén!”. Till Inga kunde man säga sådant man inte berättade för någon annan, och hon tog emot dessa förtroenden stilla, lugnt och klokt. Hon kunde lyssna och ge råd, och hon förmedlade en självklar ro som fick patienten att spänna av och se saker och ting lättare och ljusare.

Inga mötte ofta studenter som var stressade och oroliga, och för att finna metoder att hjälpa dem – oss – utbildade hon sig i klinisk hypnos. Hon använde hypnosbehandlingen både som medel att uppnå avslappning och i samtalsterapi, och för den som var mottaglig blev behandlingen en stor och avgörande hjälp.

I hypnosterapin ingår att lära sig att själv gå ner i djup avspänning, och ännu kan jag höra hennes röst som uppmanade till att ”lagra lugn i ditt inre, lugn som du har tillgång till närhelst du behöver”.

Efter pensioneringen fortsatte Inga som privatpraktiserande läkare, med mottagning i anslutning till det egna hemmet. Den miljö som hon och hennes man Tord hade skapat var ombonad och välkomnande, med många böcker och en stor konstsamling. Där samlade hon från slutet av 1990-talet en drömgrupp. Hon intresserade sig för drömmar, och i gruppen följde vi en metod (utarbetad av Montague Ullman) som innebar att med varandras hjälp försöka förstå – inte tyda – våra drömmar. Det var oförglömliga stunder som berikade våra liv och våra tankar.

Vid Ingas begravning nämndes att hon alltid undrade om hon gjort tillräckligt. För alla som hon hjälpt och för vilka hon funnits till är denna undran helt överflödig. Det var en ynnest att vara hennes patient och hennes vän.

Inez Mattsson från Malmö, tidigare husmor vid bland annat sjömanskyrkan i Rotterdam, har avlidit i en ålder av 92 år. Hon sörjs av syskon och många vänner.

Inez Mattsson var född och uppvuxen på ön Björkö i Korpo socken i Åbolands skärgård. Hon var ett av tolv syskon. Levnadsförhållandena med fiske och småjordbruk krävde allas arbetsinsatser och det var en lång rodd- eller seglingsväg till fastlandet. Under Vinterkriget evakuerades befolkningen, vilket innebar ytterligare påfrestningar.

Inez fick utbildning som barnsköterska i Helsingfors. I den egenskapen fick hon genom en släktings försorg sedan plats hos en diplomatfamilj i Rio de Janeiro 1957.

Hon visade tidigt vilken duglighet och kapacitet hon hade och blev snart anställd som husmor vid Svenska sjömanskyrkan i samma stad. Så småningom kom hon att bli husmor vid sjömanskyrkan i Rotterdam, som blev världens största hamn.

De svenska och danska handelsflottorna var då stora. Besättningarna kunde vara uppemot femtio man, men också bestå av så få som sju till elva personer. Många i manskapet var tonåringar och hade oftast dåliga språkkunskaper. Vid de dagliga båtbesöken i hamnen fick sjömanspräst eller assistent ofta frågan: ”Är Inez kvar på kyrkan?”.

Kyrkan blev då ofta ett ” hem långt hemifrån” och besökssiffrorna på mer än tjugotusen om året vittnar om att Inez tillsammans med övriga medarbetare hade en förmåga att skapa hemtrivsel, som kunde konkurrera med annat i hamn. Vardagens kaffe med kanelbulle eller högtidsdagarnas fest, hjälp med att ringa hem med mera var en trygghet och en glädje för både gammal och ung sjöman. Även för Hollands utlandssvenskar blev sjömanskyrkans gudstjänster och fester en tillgång, där Inez var den välkomnande värdinnan. Nog kunde det också bli ett och annat förtroligt samtal med den lyssnande husmodern, som hjälpte till att lösa en sjömans problem. För att skaffa sig ytterligare erfarenheter var Inez Mattsson en tid husmor vid sjömanskyrkan i Kapstaden och därtill mönstrade hon på ett svenskt lastfartyg några resor för att känna på sjöns villkor.

Under hennes uppväxt i den finländska kusttrakten, där mycket sjöfolk seglade ut, höll ofta sjömanspräst gudstjänst och förbön för havets folk. Känslan för den kristna omsorgen om det ofta utsatta sjöfolket var en given hos henne. Hon hade sinne för plikt och ansvar, initiativkraft och förmåga att delegera. Det var blandat med humor och ett uns av kvardröjande nordisk blyghet, kanske kärvhet.

Så har hon under mer än ett kvarts sekel skapat ett minne av en legendarisk välkomnande husmor på en svensk sjömanskyrka. Det står inskrivet i sjömanskyrkans historia och i många sjömäns minnen. Hon har nu nått den goda hamnen.

Rockmusikern Ronny Carlsson, Simrishamn, har, som tidigare meddelats, avlidit i en ålder av 62 år.

Jag lärde känna Ronny för nitton år sedan, när jag arbetade som socialarbetare hos Hörby Kommun och han blev min klient. Efter något år flyttade Ronny från kommunen och min yrkesmässiga roll i relation till honom upphörde. Istället uppstod med tiden en slags vänskap mellan oss och jag lärde känna människan och artisten Ronny Carlsson.

Livet hade utrustat Ronny med en rik potential. Han sjöng ut sin sårbarhet med sin kraftfulla röst som var både sträv och känslig på samma gång. I sina sånger berättade han om ensamhet, övergivenhet, tårar, kärlek, ja, allt som rörde vid den utsatthet som livet lärt honom. Han diktade ur en smärtsam och ren källa. Ronny hann ge ut ett antal skivor, som fortfarande berör många människor och lever vidare, inte minst genom att ungdomar nu har börjat upptäcka honom.

Med de gåvor som Ronny besatt, tycktes vägen vara utstakad mot en större karriär. Ändå dalade Ronnys stjärna med tiden betänkligt för att sedan försvinna i obemärkthet de senaste tio åren. Så sent som 1998 blev han kontaktad av den amerikanske blueskännaren och skivproducenten Sam Charters, en storhet i sitt fack. Men av de långt framskridna kontakterna blev inget. Ronnys kommentar till det var: ”Jag schabblade bort det”. Ronny led av en sjukdom och med åren berövade den honom alltmer hans kreativa energi och många möjligheter till konstnärlig utveckling och trängde emellan i relationer. Ronny skulle aldrig tillfriskna från denna sjukdom.

En del av sorgen vid Ronnys död är, att vi aldrig fick uppleva mer av just det som han gav oss en aning om i vissa magiska stunder på scenen. Ronny var en egenartad storhet med sin ömsinthet och sin underfundiga humor. Jag tror att många av oss vill minnas honom så.

Ulf Lindoff, Lund, har avlidit i en ålder av 78 år. Ulf sörjs närmast av sönerna Mats, Sven och Bengt med familjer samt väninnan Evy.

Ulf Lindoff föddes 1935 i Sävsjö. Efter studentexamen i Nässjö 1955 fortsatte han med naturvetenskapliga studier på Lunds Universitet och blev fil mag 1958.

Samma år träffade han sin blivande hustru Gudrun Johansson som han gifte sig med 1960.

De bildade familj i Lund, där Ulf var verksam som forskare på astronomiska institutionen i Lund och Gudrun var adjunkt på Tunaskolan.

Ulf disputerade 1968 på en avhandling om jättestjärnor i öppna stjärnhopar. Som docent i astronomi 1968–1972 var han gästforskare på Mount Stromlo-observatoriet i Australien och Europeiska observatoriet i Chile.

1972 tillträdde han en lektorstjänst i matematik och fysik vid Hermelinskolan i Luleå där han var verksam till pensioneringen 1997. Under Luleåtiden var han politiskt aktiv inom socialdemokratin och satt i fritidsnämnden 1975-89.

Ett av Ulfs stora intressen var filateli. På 1980-talet var han ordförande i Norrbottens filatelistförening. Man kunde inte passera förbi en by i Sverige utan att man fick byns filatelistiska historia. Specialintresset var första- och sistadags stämplar, dessa datum kunde han utantill.

Efter pensioneringen och som änkeman återvände Ulf till Lund där han var en engagerad ledare inom pensionärsbridgen.

Ulf var oerhört entusiasmerande och vetgirig när det gällde områden han var intresserad av, vilket till exempel kunde vara datorer, statistik, frimärken eller bridge.

Att, för eftervärlden, dokumentera vad som hände var också viktigt för Ulf, vilket betydde att han efterlämnade detaljerade årsvisa fotoalbum och dagböcker från 1950-talet till nutid.

Legitimerade sjuksköterskan Karin Lindvall har, som tidigare meddelats, avlidit vid 61 års ålder. Hennes närmaste är maken Richard och sonen Johan.

Karin föddes, växte upp och utbildade sig i Malmö. Hon blev tidigt på det klara med vilket yrke hon skulle satsa på och utbildade sig till sjuksköterska. Efter en kortare anställning vid reumatologiska avdelningen, dåvarande Malmö allmänna sjukhus, påbörjade hon 1978 en lång och framgångsrik karriär vid koagulationsavdelningen under professor Inga Marie Nilsson. Karin åtog sig uppgiften att ansvara för behandling och omvårdnad av patienter med blödarsjuka (hemofili) med stort engagemang och blev snart den hjälp och det stöd som denna svårt drabbade patientgrupp var i så stort behov av. Karin utsågs till koordinator för verksamheten som ansvarar för en stor del av landets patienter i alla åldrar.

Den stora utmaningen kom i början av 1980-talet då cirka hälften av alla blödarsjuka som genomgått behandling drabbades av hivsmitta genom medicineringen. På den tiden fanns inga bromsmediciner och många patienter, såväl barn som vuxna och enstaka anhöriga, avled i aids. Karin var en av de få personer som orkade och vågade ge tröst och stöd till patienterna och deras familjer i denna stora tragedi.

Hon var alltid anträffbar på ett mycket självuppoffrande sätt. Associationen till Florence Nightingale ligger väldigt nära.

Karin kom tidigt in i den akademiska verksamheten och utvecklade efterhand en egen forskningslinje inriktad på att studera livskvalitet hos patienter och deras anhöriga, och den vårdbörda som det innebär att ha en blödarsjuk person i familjen. Studierna fördes på ett såväl nationellt som internationellt plan, där hon fick användning av de kontakter och nätverk hon odlat genom sin karriär. Karin försvarade sin avhandling 2013 och blev därmed Nordens enda disputerade hemofilisjuksköterska.

Sjukdomen drabbade Karin mitt uppe i en intensiv fortsättning på sin karriär inom akademi och sjukvård. Hon var sjuksköterskan som gjorde hembesök hos en familj med ett nyinsjuknat barn med blödarsjuka, som informerade om sjukdomen på dagis och i skolan, som mötte patienter och anhöriga vid mottagningsbesöket, och som hjälpte de äldre patienterna med deras behov. Hon var navet i nästan alla läkemedelsstudier och forskningsprojekt – en unik, mångfacetterad och kompetent sjuksköterska av det slag som man skulle önska att fler patientgrupper hade haft möjlighet att ha ”som sin syster”.

Sjukvården och patienterna har i förtid mist en stor personlighet som betydde så mycket för så många.

Alexandra Schalin, Malmö, har avlidit i en ålder av 47 år. Hon sörjs närmast av maken Hasse och barnen Ronja och Gustav.

I år fyller förskolan Tofsvipans föräldrakooperativ i Vipeholmsparken i Lund 25 år och Alexandra har funnits på förskolan nästan lika länge. Det är många familjer på Mårtens Fälad, Vipeholm med omgivningar som genom åren har haft förmånen att få lära känna Alexandra och som är ledsna och känner stor saknad just nu. För många av oss som har varit på förskolan länge är Alexandra synonymt med Tofsvipan. Hon var en stabil, fast punkt för oss alla.

På ett föräldrakooperativ uppstår ofta täta och varma band mellan personal och familjer, något som vi verkligen kände med Alexandra. Hon månade nästan lika mycket om föräldrar och syskon som om barnen på förskolan. Det fanns alltid tid till vänliga frågor och omsorg om oss alla och vi hoppas och tror att hon kände att vi månade om henne på samma sätt.

Alexandra var ett energiknippe. Hon hade alltid nära till skratt, och man blev glad av att vara i hennes närhet. Samtidigt tog hon alla barn på allra största allvar. Hon hade en magisk förmåga att, utan att höja rösten det minsta, bara genom ord och kroppsspråk få barnen att förstå när de hade gjort något fel och var lika uppmuntrande när de gjorde rätt. Alexandra var en ledargestalt, utan att hon riktigt visste om det själv. Hon utstrålade pondus och använde det på allra bästa sätt, både bland barnen och kollegorna, och åtnjöt stor respekt från barn och vuxna.

För Alexandra var det viktigt att lära barnen att vara ute i naturen. Våra barn har kommit hem med åtskilliga sånger och ramsor om spindlar, nyckelpigor och andra små kryp och vi minns det stora grillfatet där Alexandra tillagade luncher och varma mellanmål. Även mitt i vintern lagades det varm fruktsallad som åts utomhus, allt till barnens stora glädje.

Under Alexandras sjukdomstid har vi haft tät kontakt med henne. Hon var hela tiden inställd på att komma tillbaka till Tofsvipan och vi längtade alla efter den dagen. Barnen saknade henne och skrev brev till henne som besvarades med härliga Alexandrabrev där hon bland annat berättade om vad hon fick till frukost på sjukhuset. Barnen var så oroliga för att hon inte skulle få gröt som hon tyckte så mycket om.

Under sensommaren förstod vi att Alexandra inte skulle komma tillbaka till Tofsvipan. Ett besked som var otroligt svårt att ta till sig. Vi kommer att göra allt för att Alexandras tankar och idéer ska leva kvar på förskolan. Vi planerar att en dag om året ha en Alexandradag så att pedagogerna och kommande Tofsvipor alltid kommer ihåg vilken fantastisk vän och kollega vi hade i Alexandra.

Våra tankar går till Alexandras närmaste.

Du fattas oss, Alex!

Bageriägaren Gunborg Håkansson (född Greko), Genarp, har avlidit i en ålder av 104 år. Hon sörjs av barn, barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnbarn och många vänner.

Gunborg Håkansson föddes i Holmeja men växte upp i Vikhög och i Vinninge. Fadern Nils Greko drev kvarn, och trots att Gunborg blev faderslös redan som 5-åring ärvde hon känslan för att driva faderns verksamhet. Efter giftermål med Helmer Håkansson 1931 drev familjen Lantmannaaffären och kvarn- och spannmålsrörelse på Gödelövsvägen 14 i Genarp. 1937 övertog de bageriet på Häckebergavägen 30. Efter att Helmer gått bort 1949 drev Gunborg bageriet till 1981 tillsammans med två söner och flera anställda.

Genom sin välskötta bagerirörelse blev Gunborg Håkansson en mycket uppskattad person i bygden. Bröden och bakverken från Håkanssons Bageri saknas än idag av många gamla kunder.

Trots att Gunborg tidigt fick ensamt ansvar för fyra barn och en bageriverksamhet var hon en mycket aktiv person även utanför hemmet, inte minst i föreningslivet i Genarp.

Hon hade ett stort trädgårdsintresse och skötte som 100-åring sina älskade blomsterrabatter. Bekantskapskretsen var omfattande och huset på Häckebergavägen hade ofta besök. Hon fanns självklart i centrum, men framhävde aldrig sig själv. Många smittades av hennes humor och hon ägde en berättarkonst som man sällan upplever i dagens generationer. Minnet och känslan för detaljer fick hon behålla hela livet och det var en fantastisk tidsresa att höra henne beskriva händelser från Vikhög, Klågerup och andra skånska byar för snart hundra år sedan. Det var ett annat Skåne där varje litet samhälle på slätten hade egen sparbank, eget hotell, affärer, slakteri och kvarn.

Gunborg Håkanssons bortgång är en påminnelse om ett avslutat tidevarv i Genarp och det är svårt att tänka sig en mer värdig representant för denna tid än Gunborg. Sorgen är därför djup och den delas av många.

Olle Hultén, medlem i Travellers’ club i Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit.

Olle Hultén var medlem i Travellers’ club sedan 1997. Hans goda humör var alltid en fröjd när han besökte våra sammanträden och med Olles pojkaktiga upptåg blev det aldrig några döda punkter på mötena (§4d i stadgarna: Att icke vara glädjedödare).

Olle var en medlem som såg till att vi skulle trivas och vid många årsmöten var det han som hade sponsrat det röda vinet till maten. Som chef för tretusen anställda i världen var han van att ordna det mesta. Olle sade alltid: ”Ingenting är omöjligt utan bara lite mera jobbigt.”

Som medlem i Travellers’ club skall man ha besökt många platser på klotet och även ha varit verksam länge utomlands. Olle hade i många år bott och arbetat i USA och även varit bosatt ett antal år i Schweiz. Han besökte under sina affärsresor Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika, Oceanien samt Australien.

I USA blev Olle självutnämnd skånsk ambassadör. Under en av resorna skulle han resa i Sten Bergmans fotspår, då han besökte Nya Guinea med Magnus Andersson. Han vistades också i Wyoming och red enligt utsago mycket med cowboys.

Även små resor var Olle med och arrangerade. Speciellt ett par som man aldrig glömmer. Med ett antal kamrater intog han Pepparholmen när den var nyanlagd och satte upp en skylt som bevis för detta. När han blev uppkallad till Öresundskonsortiet och man frågade vad han hittat på blev hans svar, ”Vi är skånska pirater som intagit Pepparholmen”.

Ett gammalt ånglok med vagnar fanns stationerade i Limhamn och dessa skulle Olle självklart låna med all personal. De flesta som skulle åka med tåget skulle gå på vid Malmö Central men dock icke Olle – han kom till Limhamns station med flaggor och skyltar som skulle sättas på tåget. Han kopplade även på en gammal restaurangvagn så att man kunde få mat på den långa resan till Trelleborg, som var målet. Där skulle en stor skånsk örlogsflagga sättas upp på ett av de högsta husen i Trelleborg. Olle måste stå och instruera lokföraren under hela färden, så det var nödvändigt att komma ända fram till loket med maten.

Även att bara åka till Köpenhamn med Olle var en upplevelse. Det var med limousin som resan skulle genomföras, med många som alltid var inbjudna till rådhuset när kulturpriset skulle delas ut till årets stipendiat. Det blev även hästdroskor i Klampenborg och besök på den tidigare ryska ambassaden som då beboddes av Olles son Jockum.

Olle har även skrivit en sång till Travellers’ club som vi varje gång vid festliga tillfällen sjunger. Den kommer alltid att finnas i våra hjärtan och i Travellers’ sånghäfte. Melodin är naturligtvis från den skånska visan ”Låt dem bara gå på, vi klarar oss nog ändå”.

Saknaden är stor, men vi alla känner tacksamhet och glädje över att ha haft Olle Hultén som vår medlem och vän.

Anna-Lena Rasmusson, barnskötare på Djupadalsområdet, har avlidit i en ålder av 63 år. Hennes närmaste är maken Bengt och dottern Elin.

Vår medarbetare, kollega och vän Anna-Lena Rasmusson somnade fridfullt in den 1 november efter en kort tids sjukdom, alldeles för tidigt i livet. Den varmt klingande gotländska dialekten och det lugna ljusa leendet kommer alltid att finnas kvar i våra minnen.

Anna-Lena växte upp på Gotland och kom tillsammans med sin make Bengt till Malmö i unga år. En flytt hon aldrig ångrade. Gotland fanns alltid kvar.

Anna-Lena var en mycket omtyckt medarbetare, kollega och barnens förtrogna i förskolans värld. Med sin stabilitet och trygghet ingav Anna- Lena ett stort förtroende hos alla oss som fick glädjen att korsa hennes väg. Barnens trygghet och väl stod alltid främst. Anna-Lenas glädje, närhet till skratt, allvarsamhet, generositet, värme och lugn fick vi, vuxna och barn, vara med och dela. Anna-Lena hade förmågan att sätta sig själv åt sidan, glädjas åt andra och stötta den som hade det svårt. Hon fick andra att växa i tankar och beslut, liten såväl som stor. Anna-Lena visste vad hon tyckte och kunde förmedla detta. Hon lärde oss betydelsen av eftertankens dygd. Hon sa ofta, ”låt mig sova på saken, så ska jag säga vad jag tycker”.

Med Anna-Lenas förmåga till fokus på möjligheter och klokskap var hon en självklar medlem i vår krisgrupp. Vid den brand som omskakade oss alla, stora som små, gav hon kraft genom de generösa, klartänkta, pålästa och organiserade förslag hon framförde. I akuta situationer behövde hon inte sova på saken, utan uppgiften blev självklar.

Anna-Lena tog sig an alla uppgifter med stort ansvar. Vi kommer att minnas listorna på det som behövdes göras, i väl prioriterad ordning. Allt för verksamhetens bästa, för barn och vuxna. Anna-Lena missade inte, trots att även hon kunde uppleva vardagens hets.

Plötsligt förändrades allt! Det hände så fort. Den sista tiden, under sin sjukdom, välkomnade och uppskattade Anna-Lena alla besök. Vi upplevde att hon kände både glädje och kraft av att få vara med att dela förskolans dagliga verksamhet. Hon saknade barnen. Den saknaden var nog den svåraste, men med teknikens hjälp kunde Anna-Lena på avstånd ta del av och glädjas åt att följa sina barn.

Vår saknad kommer alltid att finnas. Våra tankar går till hennes nära, maken Bengt och dottern Elin. Elin gav oss stöd när hon så varmt och vackert formulerade det: ” Nu kan mamma springa på molnen”.

Kemiingenjören och företagaren Edith Knopp, Malmö, har avlidit på vårdhem i en ålder av 89 år. Hon sörjs närmast av familjen Schön i Ormanäs, Höör, med Bengt och mor Asta, samt av brorson Steven Gruenhut med familj i Stockholm.

Edith Knopp föddes av judiska föräldrar i Wien och vid ”Anschluss” 1938, då Hitler tog över Österrike, blev situationen livsfarlig för familjen Grünhut som flydde till säkrare länder. Jag berättade en gång för Edith att jag läst Per T Olssons bok om Herbert Felix och om hans svenska hustru som engagerade sig i de vita bussarna. Då brast Edith ut: ”Det var ju hon som räddade mitt liv!” På olika vägar kom hon som tonåring till Göteborg och bodde i ett hem för flickor som Ingrid Segerstedt-Wiberg hade arrangerat. Hon fortsatte sin skolgång, utbildade sig till kemiingenjör och blev så småningom knuten till keramforskningsinstitutet i Göteborg och senare till Skånska Cementbolaget.

Hon hade alltid en nära knytning till ”fru Wiberg”, som hon kallade dottern till den berömde Torgny Segerstedt. Hon var ofta på besök i Segerstedtska familjen och mindes att hon var lite rädd för Torgnys hundar. Ingrid Wiberg blev gammal, men Edith åkte regelbundet till Göteborg med matkassar och annat som hennes ”extramamma” kunde behöva.

År 1972 blev jag anställd vid Cementbolagets centrala utvecklingsbolag Euroc Development AB, och fick Edith som arbetskamrat där. Vi har varit vänner och hållit kontakt sedan dess.

Edith arbetade med avancerade vattenreningsprojekt, men kom senare in på projekt om energibesparing. Hon reste i Japan och Australien och skrev en bok om läget för solfångare i dessa länder.

Edith övergick 1980 till eget företag inom översättning, men fick också en agentur på en tysk värmepump, som hon marknadsförde i Sverige. En vanlig värmekälla var borrade bergbrunnar, och hon fick kontakt med Bengt Schön på Skånska Brunnsborrningsbolaget. De båda fann att de kunde arbeta i symbios med Edith på kontoret och Bengt på fältet. Ända tills för några år sedan var Edith fullt engagerad i detta framgångrika tvåmansbolag.

En sann humanist, Jan A Persson, 70 år, från Vellinge har avlidit efter en tids sjukdom. Han efterlämnar hustrun Eva samt syster med familj.

Jan A Persson var den som startade Komvux i Vellinge, och med varm hand ledde verksamheten tills han gick i pension 2007.

Många är vi, såväl elever som personal, som minns Jan som en klippa i vår tillvaro, först på Vångaskolan och sedan på Sundsgymnasiet.

Min egen första kontakt med Jan var som elev till honom i svenska, på Komvux på Vångaskolan i slutet av 1980-talet. Han hade en enorm förmåga att lyfta sina elever, förklara det obegripliga på ett begripligt sätt och få dem att våga tro på sig själv. Till exempel fick han med lock, pock och uppmuntran mig att våga göra en muntlig redovisning framför en grupp andra vuxenstuderande. En omöjlig tanke innan dess. Det resulterade i att jag, flera år senare och efter vidare studier, sökte tjänst som lärare med Jan som närmste chef.

I en ständigt föränderlig skolvärld var Jan tryggheten. Han var en levande uppslagsbok som vi i hans arbetslag alltid kunde fråga om råd angående de dokument som styr skolan, och dessutom var han väl insatt i vad som var på gång inom den pedagogiska forskningen.

När vi lärare slängde fram idéer var det tydliga besked om vi kunde gå vidare med dem, eller om det fanns hinder i statuterna. Rent byråkratiska hinder för den pedagogiska verksamheten tvekade han aldrig att ta strid mot.

När tillvaron blev för tuff för någon fanns alltid hans axel att gråta ut mot, både för lärare och elever. Till detta ska läggas en stor känsla för rättvisa och ett aldrig svikande engagemang att ställa upp för dem som behövde det.

Jan hade också ett stort intresse för litteratur och var medlem eller ordförande i flera litterära sällskap.

En plan han hade inför sin pensionering var att slutföra sin avhandling i historia. Den hann tyvärr aldrig bli färdig.

Vi är många som kan säga att vi inte hade varit vad vi är idag, om inte Jan hade funnits.

Alexandra Schalin, Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit vid 47 års ålder. Hennes närmaste är maken Hasse samt barnen Ronja och Gustav.

Vår kollega och vän Alexandra fattas oss!

Varje gång vi tänder grillen för att laga mat kommer vi minnas hur hon njöt av att vara ute i naturen, servera barn, personal och föräldrar varm fruktsallad eller magbröd som alla gick och värmde i en påse på magen. Rabatten utanför vårt personalrumsfönster som Alexandra vårdade som sitt eget barn kommer alltid att finnas som ett färgsprakande fyrverkeri i våra minnen.

Vi minns hur hon rockade loss tillsammans med barnen till låtarna ”Dan Banan” under julen och ”Oh  boy” med Peps Persson på sommarfesterna. Hon bjöd på sig själv och hennes entusiasm smittade av sig.

Vi kommer ihåg hur hon mer än gärna berättade historier om hur hon träffade sin älskade Hasse och att det faktiskt ägde rum på en av Tofsvipans personalfester.

Alexandra var en glädjespridare som alltid tog sig tid att lyssna på andra. Hon tog alla nya människor under sina vingar och fick dem att känna sig välkomna. Med Alexandra i närheten tog konversationen aldrig slut. Hon kunde konsten att njuta av livet in i minsta detalj. Hon hade aldrig bråttom, var sak fick ta sin tid.

Vi minns också hur Alexandra tolkade våra stjärntecken vid möhippor, födelsedagar och även vid nyanställning av personal. Hon visste precis vilka stjärntecken som hade vilka egenskaper och det visade sig att hon hade rätt många gånger.

På sin födelsedag slöt Alexandra sin cirkel.

En viktig pusselbit av vårt arbetslag är nu borta. Den delen kommer vi alltid att sakna.

Våra minnen av Alexandra kommer för alltid finnas kvar hos oss på Tofsvipans förskola!

Lilith Waltenberg, tidigare journalist på Sydsvenskan och galleriägare från Malmö, har, som tidigare meddelats, avlidit. Hon blev 66 år och sörjs närmast av maken Björn och många vänner.

Lilith Waltenberg föddes den 7 april 1948, i Vä i Skåne, och dog på morgonen den 5 november 2014, på Lungspecialisterna, avdelning 3, rum 14. Hon somnade stilla in i sviterna av en aggressiv lungcancer. Lilith dog inte ensam.

Lilith Waltenberg var extremt rakryggad, både bildligt och bokstavligt. Den sista vårdplaneringen på Skånes Universitetssjukhus, gjordes i närvaro av vårdpersonal, hemtjänst och en ansvarig läkare, som när han hade presenterat sig fick en fråga av Lilith:

”Var kommer du ifrån?”

”Polen”, svarade läkaren.

”Ah, Polen. Jag har en mycket god vän från Polen. Och jag är själv från Estland. Och jag talar alla språk”, sade hon.

Och just så var Lilith. Hon kunde alla språk. Hon kunde tala med alla människor. Hög och låg, från här och där och överallt. Hon hade en naturlig talang och nyfikenhet som inte var påflugen, men uppriktig och kanske till och med medfödd. Det var en egenskap som passade förträffligt i hennes jobb som journalist, med konst och kultur som huvudämnen. Under de senare åren av hennes yrkeskarriär öppnade hon också konstgalleri med spännande och uppskattade utställningar. Hon var en välkänd profil i Malmös kulturliv och kände ”alla”.

Lilith Waltenberg var ett rekorderligt fruntimmer. En mensch som mötte alla på lika villkor. Och hon var mycket allmänbildad, med en ibland bitsk och till och med morbid humor

”Nu blir jag i alla fall den första som får veta hur det ser ut på andra sidan”, nästan skrockade hon från sin sjukbädd.

Från sjukhuset längtade hon hem till sin make Björn, hans julskinka och katterna Pinta och Sluggo. Och till hennes egen årligen återkommande klä-julgranen-tillställning. Så blev det inte.

Liltih Waltenberg var en enastående kock och älskade att se vänner och bekanta runt sitt matbord.

Och hon var också en skönhet. Den dagen för så där fyra decennier sedan när hon för första gången kom till Bornholm minns alla vännerna från den tiden. Hon kom som en fläkt från den stora världen i en rosa klänning och ett par skyhöga slingbacks.

Lilith hade en sammansatt personlighet. Men den var helt hennes egen. Hon var en stark kvinna som visste vad hon ville och vågade ta för sig. Hon var mycket ärlig och var inte rädd för att säga vad hon tyckte och tänkte. Detta tillsammans med en varm och generös natur gav henne ett stort kontaktnät och många goda vänner.

Hon var redaktör för Rosengårdstidningen, ett unikt integrationsprojekt i Sydsvenskans regi som pågick under flera år. Detta och det faktum att hon själv var andra generationens invandrare gjorde att Lilith var mycket engagerad i migrationsfrågor och vid sidan om sitt arbete studerade hon migration på högskolan i Malmö. Rosengårdsprojektet förde henne bland annat till Japan dit hon blev inbjuden för att hålla föredrag.

Hon var också mycket mån om sina estniska rötter som hon ofta pratade om.

Lilith får sin sista vila i minneslunden på Gamla Kyrkogården Gustav Adolfs Torg här i Malmö.

Hon ser fram emot besök.

Skånska diplomatiska kårens överhuvud har gått ur tiden. Skånes ambassadör Olle Hultén, född 1930, har, som tidigare meddelats, avlidit, sörjd och saknad av familj och vänner.

Vid tidig ålder insåg Olle Hulten att de stora influenserna efter andra världskriget kom från USA, vilket resulterade i att han diskade sig över Atlanten på Svenska Amerika Liniens flaggskepp M/S Gripsholm. Där slogs han med koppargrytorna för att kunna spisa jazz i New York. Väl tillbaka påbörjades ett livslångt arbete som kom att förändra dentalbranschen och göra Skåne och Sverige världsledande. Denna bedrift blir än större när vi betänker att Olle samtidigt var med och grundade ishockeyklubben MIF, producerade legendariska jazzkonserter, introducerade Carnaby Streetmodet till Skåne, spelade landslagsfotboll i Gambia och mycket, mycket mer.

Olles arbete inom dentalbranchen förde honom och hans hustru Gunvor till USA och Chicago 1981. Under nästan tio år kom Olle att föra en framträdande roll i den nordiska enklaven i USA:s tredje stad, och benämndes inom kort ”Skånes Ambassadör” av de nordiska diplomatkollegerna. Det var med avund dessa kollegor kunde se hur Olle med kraft och engagemang fritt agerade för att bland annat möjliggöra renoveringen av det vikingaskepp som seglats till Chicago av nordiska studenter 1893, ett skepp han såg som en symbol för den nyfikenhet, öppenhet och äventyrslust som besjälat så många skåningar sedan urminnes tider och därefter.

Skånska diplomatiska kåren har sedan tillkomsten 1982 vuxit till att omfatta hundratalet legationer världen över, som alla framgångsrikt verkar för utvecklandet och spridandet av skånsk kultur. Skånska Ambassadens skyltar, som aviserar att det är ”öppet iblann”, pryder nu många dörrar, såsom till exempel Ulf Elleman Jensens och Göran Perssons. Med ål, gås och sång har många fått ett klappande hjärta för Skåne.

Väl hemkommen till Malmö planlade Olle den framgångsrika och krutstänkta skånska annekteringen av Pepparholmen, företog diplomatresor i Sven Hedins fotspår, delade måltider med kannibaler i Nya Guinea, traverserade Okawangodeltat, genomförde arkeologiska vikingastudier på Yucatanhalvön samt grundade Jazzhouse i Malmö. Engagemanget för att stärka Skånes självbestämmande genom medgrundandet av Votia Empowerment tog även del av hans tid. Dessutom var Olle delaktig i instiftandet av det stora årliga skånska Kulturpriset vars första utdelare, Ernst Hugo Järegård, såg till att journalisten Mats Olsson erhöll sitt pris. Stellan Skarsgård, Peps Persson med flera har följt.

Dessa upplevelser, och många fler därtill, har alla skånska ambassadörer, ambassadriser och attachéer runt om i världen kunnat ta del av genom Olles lysande minne, sinne för detaljer och stora berättartalang. Olles energi, generositet, glädje och upptågstalang kommer att saknas, men väl förvaltas av Skånska diplomatiska kåren, som fortsätter sitt glada värv.

Skådespelerskan Emy Storm är, som tidigare meddelats, död. Hon sörjs närmast av maken Göte Fyhring och barnen Jonas och Kajsa med familjer.

Emy Storm var mycket mer än Emil i Lönnebergas mamma och i flera decennier en av de riktigt stora på Malmö stadsteater.

Hon var framförallt en medmänniska med stark klasskänsla och en inlevelseförmåga som gav naturligt liv åt hennes gestaltningar på film och scen. I Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen” kände hon sig hemma. Gungstolen i den klassiska glädjescenen hade varit hennes mormors.

När jag 1986 tog initiativet till en litteraturgrupp, som än i dag träffas regelbundet, var Emy den första jag kontaktade. ”Gärna, men då vill jag ha med min Göte!” svarade hon och det visade sig vara ett lyckokast. De har tillfört gruppen mycket med sitt kunnande men också berikat våra träffar med många teaterminnen och reciterat dikter. De läste växelvis bland annat verserna i Höga visan.

Vid första sammankomsten satt min då 4-åriga dotter Gabriella i Emys knä. ”Pappa, när kommer Emils mamma?” undrade hon. Hon hade väntat sig att hon såg ut precis som filmens Alma.

Emy och Göte möttes i Ingmar Bergmans uppsättning av ”Tolvskillingsoperan” i tidigt 1950-tal på Intiman i Stockholm. Hon spelade fnask och Göte polis. ”Han haffade mig i en razzia och här sitter jag fortfarande”, brukade Emy säga. ”Jag höll fast henne”, kontrade Göte då.

Emy föddes i Alfta. Pappan hade alla romantiska yrken: rallare, kolare och flottare. Han var borta långa perioder och mamman sökte tröst i Filadelfia där Emy började i söndagsskolan och blev frälst vid 12 års ålder. Predikanten uppmanade henne att vittna. Emy hade redan då talets gåva: ”Himlens glädje är som disken, den tar ju aldrig slut!”

Efter flytt till Stockholm arbetade hon två år som piga. Hon blev också brickflicka på ett kafé nära Odeonteatern där hon serverade många storheter. När hon begärde tjänstledigt för att ta teaterlektioner fick hon det på ett villkor: hon måste underhålla gästerna på en stor middag. Nästa dag kallades hon till chefen och trodde hon skulle få en uppsträckning, men styrelsen hade beslutat att bekosta hennes teaterutbildning första året.

Hon avslöjade dråpliga inslag bakom inspelningarna av Emil-filmerna, men också att kungsbaggarna fick sminkas röda för att likna vägglöss i Keve Hjelms tevefilm ”God natt, jord”. ”Kan jag sminka skådespelare så de ser ut som statare kan jag väl sminka de här”, sa sminkösen.

Vi saknar Emy i vår krets, hennes varma hjärta och all glädje hon gav oss.

Överingenjören Hans Gren, Malmö, har avlidit i en ålder av 92 år. Hans närmaste är sonen Uno och dottern Eva med familjer samt systern Karin.

Hans Gren föddes i Malmö där han också växte upp. Efter ingenjörsexamen vid Tekniska läroverket anställdes han i Skånska Cementgjuteriet, sedermera Skanska, vid tekniska avdelningen. Han fick där omsätta sina nyvunna kunskaper i praktiken.

Hans håg låg dock mot det mer verklighetsnära och tidiga kontakter med arbetsplatser kom att påverka hans framtida inriktning mot entreprenadverksamheten och inom denna framförallt silobyggandet.

Med nytänkande och vunna erfarenheter kom han efter ett antal år att bli ledande i sin profession och inom bolaget blev hans namn synonymt med begreppen glidform och hydraulisk lyftteknik. Med den moderniserade tekniken skapade Hans och hans medarbetare många spekulativa och uppmärksammade projekt både i Sverige och i våra nordiska grannländer. Ett bestående exempel bland många andra kan man dagligen beskåda i vår närhet: vattentornet i Hyllie.

I Irak 1956 medverkade han vid tre silobyggen som kan sägas vara inledningen till bolagets inträde på den internationella byggmarknaden i modern tid.

Under denna period utnämndes han till överingenjör. Hans avdelning kom att även inrikta sig mot ofta komplexa och tekniskt avancerade industribyggnader.

Hans kom att ägna hela sitt yrkesverksamma liv åt det företag där han påbörjade sin karriär. Han fick vara med om en spännande och händelserik resa, varunder bolaget starkt expanderade och utvecklades – något han med rätta kände delaktighet i och gladdes över.

Bland beställare och kollegor tillvann han sig respekt och uppskattning. Vi minns alla hans engagemang och hans positiva och lättsamma inställning. Hans framtoning skulle kunna beskrivas med skaldens ord: ”gosselynne, hoppfull håg och fantasi”.

Han fick ett långt liv. Han fick också, tillsammans med sin hustru Britta och barnen, tid och tillfälle att ägna sig åt det som var något av hans livselixir: Havet och seglingen. In i det sista tog han sig ner till småbåtshamnen för att uppleva det som för honom varit något av en passion.

Hans var mycket vänfast och omtänksam och upprätthöll trots hög ålder kontakten med gamla Skanskakollegor.

Vi är många som saknar honom och hans livsglädje. En mer än femtioårig vänskap lever kvar i våra minnen.